Sven Bröms

Född:1612-08-09 – Ockelbo församling, Gävleborgs län
Död:1693 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län

Läkare, Medicinare, Livmedikus


Band 06 (1926), sida 617.

Meriter

1. Sven Bröms, f. 9 aug. 1612 i Ockelbo, d 1693 (begravd 22 okt. i Västerås). Föräldrar: kyrkoherden i Ockelbo Johan Svenonis Bröms och Katarina Krok. Kom vid nio års ålder till skolan i Gävle; student i Uppsala febr. 1628; erhöll år 1643 av akademiska konsistoriet ett reseunderstöd på 50 rdr; studerade därefter medicin i Leiden; läkare hos legaten Johan Oxenstierna i Osnabriick; erhöll genom bemedling av universitetskanslern Erik Oxenstierna ytterligare stipendieunderstöd och fortsatte därpå de medicinska studierna i Padua, där han uppnådde den medicinska doktorsgraden 1651; återkom till Stockholm 26 dec. s. å. Professor i praktisk medicin i Uppsala och e. o. hovmedikus 30 mars 1652; universitetets rektor maj—nov. 1654; avträdde från professuren s. å.; kallas drottning Kristinas arkiater; fältläkare vid lifländska armén 1655—59; ordinarie livmedikus hos Karl XI 4 sept. 1661; nedlade sin praktik på 1670-talet och bodde därpå i Ockelbo, där han hade omfattande egendoms- och bruksintressen, samt sedermera i Västerås.

Gift 1) febr. 1653 i Stockholm med Katarina Emporagria, d. 1657, dotter till biskopen i Strängnäs Erik Emporagrius; 2) 3 mars 1663 med Katarina Helleday, död under fjärde året av deras äktenskap, dotter till handlanden Hans Helleday i Stockholm.

Biografi

B: s' långvariga medicinska utbildning gjorde honom vid utlandets främsta lärosäten förtrogen med hans vetenskaps nyaste framsteg, särskilt inom anatomien. Han såg ock främmande länder och städer: år 1649 var han i Rom och Neapel, där en professur försmåddes av den ännu ograduerade studenten, år 1650, under det pågående jubelåret och den stora karnevalen, ånyo i Rom. Även ryktet om lyckade kurer knöt sig till hans nam: i Rom hade han, berättades det, antagits att vårda åtskilliga höga personer, och då han efter ett nytt uppehåll i Padua, varunder han promoverades till medicine doktor, äntligen vände tillbaka till Sverige, fick han tillfälle att i Wien bota svenske ministern Mattias Biörenklou från en långsam sjukdom. Hans lärdom, hans skicklighet och hans förtrogenhet med kulturländerna fäste drottning Kristinas uppmärksamhet vid honom. Hon skänkte honom 600 dir till studiernas avslutande och hemresan (19 febr. 1650), kallade honom dagen efter hans återkomst till sig och skyndade att försäkra sig om hans tjänster på ett för henne ganska karakteristiskt sätt. Ehuru de båda medicinska professurer, som staten bestod vid Uppsala universitet, voro besatta, utnämnde drottningen 1652 B. till professor, i praktisk medicin med en lön av 700 dir smt och förbättrade ytterligare hans villkor med ett hemman i Simtuna, på vilket han skulle äga samma frihet som professorerna eljest plägade erhålla. För dessa förmåner skulle B. lära ungdomen anatomi genom dissektioner och undervisa i till-iredandet av medikamenter, särskilt av svensk råvara. Men för att hans tjänster skulle stå drottningen till buds, fick han i fullmakten löfte att ej behöva vara »addikt till katedern», mer än han själv fann gott, och ej heller skulle han alla kapitelsdagar behöva gå upp i konsistorium; samtidigt tillades honom 450 dir smt om året för livmedikustjänsten. Otvivelaktigt behövdes just då en ny, mera empirisk anda och friska eriarenheter från praktiken i den medicinska undervisningen, och all sannolikhet talar för, att B. varit mannen att göra en insats. Men man kan knappast undra på att han ej blev välkommen. Konsistoriet klagade över att han ej helt skulle ägna sig åt sin tjänst och genomdrev verkligen hans bosättning i Uppsala (1653). Därmed var saken dock ej hjälpt. Akademiens tillgångar förslogo ej till att utbetala lönen åt både B. och ¦ hans kollega Olaus Stenius, Stenius ville såsom den äldre innehavaren av ämbetet ej vika, och B. höll sig till sin fullmakt. Utledsen vid tvisterna, lämnade B. redan 1654 sin tjänst, och hans försök att genom process få ut sin lönefordran slog fel. Så blev det hela en betydelselös episod. »Hans korta och ledsamma vistande i Uppsala såsom professor gav honom», säger J. G. Acrel, »icke tillfälle att uträtta något till vetenskapens förmån, vårföre ock inga disputationer eller annat tryckt finnes efter honom.»

Efter avskedet från Uppsala skulle B. sålunda leva på sin praktik och livmedikuslön, men inom kort gick han (1655) i fält med Magnus Gabriel De la Gardie, vilkens bevågenhet han åtnjutit redan under professorstiden i Uppsala. Efter fyra års fältliv i Lifland, varunder han bl. a. bevistade Rigas belägring av ryssarna, •återkom han till ett skövlat hem — hans hustru och barn hade under hans frånvaro bortryckts av pesten — och sin praktik, vilken :skall ha nått en betydande storlek. Tillika tagen i anspråk för den unge konungens och hovets tjänst fann han det jämte sin kollega B. R. Below svårt att tjäna två herrar: praktiken led, då konungens -läkare av hänsyn till sina höga patienter måste hålla sig ifrån »alla besmitteliga och hitsliga sjukdomar». Antagligen stod sig B. dock ;gott, och snart kunde han tänka på att förvärva fast egendom i .sin hemtrakt. Av sina föräldrar ärvde han där ett skattehemman i Vi by, och själv köpte han mera jord. Föräldrarna hade som ofta prästfolk njutit befrielse från hemmansskatten i sin livstid, och B. förstod att bevara denna förmån. Liksom andra tjänstemän hade han haft svårt att få ut sin lön under krigsåren. Senare blevo ju ej heller finanserna lysande, men B. åberopade, att han på befallning lämnat en lönande praktik, och ägde efter vad det vill synas alltjämt en förespråkare i De la Gardie. Han gynnades därför också mer än vanliga kreditorer (K. brev 11 okt. 1665, 19 juli och 10 sept. 1666) och kunde, stödd på regeringens nådevedermälen, till-panta sig bl. a. säterifrihet för det fäderneärvda hemmanet. Fastän reduktionen sedermera lade sig i uppgörelsen, emedan man tillgodoräknat honom ränta på hans lönefordran, oaktat denna vore att anse som »ofruktbart kapital», fick han till slut behålla friheten på hemmanet i Vi »på fordrans avräkning» (K. brev 4 okt. och kammarkollegiets brev 3 nov. 1671). Den första förutsättningen för att leva som ståndsperson i hembygden var genom dessa transaktioner skapad, och då B: s hälsa, som blivit vacklande, hindrade honom att följa Karl XI i fält, slog han sig på allvar ned i Ockelbo, där han nu byggt mera herrskapslikt åt sig och med tiden fått stora intressen att bevaka.

Så småningom hade bergsbrukets kraftiga utveckling riktat • blickarna på Norrlands skogsrikedomar. Måhända var det därför, en av tidens mera bemärkta finansmän, den bekante Mårten Augustins-son Leijonsköld, år 1649 frälseköpte all kronans behållna ränta i Ockelbo och ett par angränsande byar, tillsammans nära 37 hela mantal. Bygden var fattig, och endast en industrialisering syntes kunna ge den större bärgning. Men någon dylik hördes ej av, fastän bruksrörelsen eljest växte i Gästrikland, och ränteägaren hade förmodligen, stundom svårt nog att få ut sina räntor av bönderna. Allt nog, Leijonsköldarna tröttnade på sin possession, och 31 maj 1673 såldes hela komplexet till B. för 12,000 rdr. Redan 1671 hade denne börjat spekulera i skog: då Böle och Åkerby byamän, måhända som ersättning för läkarvård, ville skänka honom »ett litet tacksamhetstecken», mottog han till evärdlig ägo Medeskogs och Krogens torp med 120 tunnland skog. Överhuvud måste B. ha 'förvärvat ett stort förtroende i sin hembygd. Längtande efter de förtjänster, som följde med bruksrörelsen, uppdrogo Ockelbo sockenmän 21 sept. 1673 åt B. ensam alla de malmstreck och strömmar samt masugns- och hammarställen, som han kunde låta uppleta på deras oskifta ägor. Förvånande lätt hade sålunda B., begagnande sig av den ännu av industrien oberörda skogsmarkens låga värde, i sin hand samlat några av de viktigaste förutsättningarna för en bruksrörelse av 1600-talstyp. Han hade vunnit den kontroll över allmogens prestationer, som följde med ränteäganderätten, och han hade försäkrat sig om den monopolställning, som åt företagaren tryggade vinsten av jordvärdets stegring genom industrialiseringen.. Men lika litet som de bönder, vilka utan insikt i de framtidsvärden,, det här gällde, lagt allt i hans händer, disponerade han vad som dock främst fordrades för att ge liv åt de slumrande rikedomarna,, kapital.

Redan köpet av räntorna i Ockelbo hade B. finansierat på så. sätt, att han av handelsmannen Robert Petre, vilken var svärfader till hans andra hustrus broder, lånat 6,000 rdr och — enligt Petres. uppgift — uppbringat de återstående 6,000 i banken och på andra, håll. Det var också till Petres kapitalkraft, B. litade i fortsättningen. Med det stora frälseköpet följde en adelsmans rättigheter och däribland en mycket väsentlig skattelindring för bergverk. Härpå byggde B. sin plan. Han avtalade med sin kapitalstarke frände, att denne,, som i pant för sin försträckning övertagit halva räntan av Ockelbo^ där skulle anlägga ett brukskomplex — tre hammare jämte masugnar och andra tillbehör —, på vilket B. i eget namn skulle utverka privilegierna. På så sätt skulle de båda kompanjonerna komma i åtnjutande av den nyssberörda skattelindringen. Då Petre övertog: alla kostnader och allt arbete, skulle han ej hava någon annan förbindelse till B. än att till denne utbetala den del av tackjärns-tionden, från vilken han skulle bli befriad genom att privilegiet tagits-i B:s' namn. Det enda, B. i uppgörelserna med Petre, som äro dag-tecknade 11 juni och 23 dec. 1673, därutöver förbehöll sig, var en mycket oklart formulerad återlösningsrätt.

Den krävande uppgiften att i en avlägsen, för all industri främmande skogsbygd skapa en stor bruksdrift kom sålunda att. vila på Petre, och denne är också de berömda Ockelboverkens verklige grundläggare. Hans malmletare genomströvade skogarna.. Då Ockelbobönderna ej ville taga konsekvenserna av sitt fantastiska gåvobrev till B., köpte han ihop en betydande bruks- domän i Ockelbo, Hamrånge och Torsåker. Och slutligen var det han, som byggde de nya verken, Brattfors hammare med Abro masugn i Ockelbo (privilegium 27 nov. 1675). Det vittutseende företaget blev dock tyngre än beräknat. Särskilt visade sig Brattfors och Åbrons lokalisering orimlig. Förhoppningarna att finna användbara gruvor i Ockelbo slogo fel. De nya bruken sågo sig därför hänvisade till att köpa malm, som till en början erhölls i Torsåker, fem mil från masugnen. Och lika långt var det till Gävle, dit de färdiga produkterna skulle forslas och där förnödenheter av alla slag skulle hämtas. Bruksarbetet behagade ej allmogen, då det verkligen erbjöds, vattnet steg i den gruva, man på försök öppnat, masugnen brann ned och rasade, då den åter uppbyggdes. Frihetsåren måste förlängas (28 nov. 1678), och byggandet av en planerad hammare närmare kusten i Viksjö i Hamrånge (privilegium 29 nov. 1676) fick anstå. Men Petre ville åtminstone försäkra sig och sina efterkommande om resultatet av sina mödor och uppoffringar och tog därför en ny revers av B. (11 juni 1678), vari denne oförbehållsamt erkände, att Petre gjort allt och att allt var Petres, .om än blott »till thess thet kan igenlösas». Antagligen ha varken Petre eller B. trott på möjligheten av en inlösning, och om det blott berott på B., hade förbehållet väl också, förblivit betydelselöst. Han kände sig emellertid förorättad, då frihetsårens förlängning kort efter det nya avtalet med Petre fördröjde den påräknade tiondeinkomsten, och lånade kanske därför villigare sin medverkan åt de nya krafter, som nu ingrepo i den egendomligt invecklade affären.

År 1680 gifte sig B:s' dotter Katarina (se nedan 2) med en av drottning Kristinas tjänstemän, Johan Gottman, adlad Silfverklou. Den nye magen skyndade sig att protestera mot de avtal, som B. under hans hustrus »omyndiga år» slutit med Petre, enär dessa skulle betaga henne och hennes syster den rättighet, Gud, naturen och Sveriges lag beskärt dem. Måhända har B. känt sin ställning pinsam, men han förklarade sig dock ingalunda kunna »förneka, än mindre hindra» Gottman att göra sin rätt gällande och uppträdde sedan vid dennes sida i processen. Petre protesterade som naturligt var skarpt, inom bergskollegiet voro nog sympatierna övervägande på hans sida, och domstolarna voro tveksamma. Men läget förändrades, då 1683 års riksdagsbeslut och ett K. brev av 18 maj s. å. undanryckte grundvalen för hela överenskommelsen genom att beröva frälsemännen tiondefriheten, om de ej smälte malmen själva. Då B. och hans barn därigenom skulle ha gått miste om all inkomst, tycktes billigheten mer än förr tala till deras förmån. Slutet blev också, att de genom Svea hovrätts dom 23 maj 1685 (förklarades berättigade att inlösa Ockelboverken efter värdering, om de ej pä annat sätt kunde sämjas med Petre, varpå Silfverklou övertog bruken.

Ehuru B. i processakterna framträder vid magens sida, hade han numera i själva verket dragit sig ifrån egendoms- och bruksaffärerna. Sina sista dagar tillbragte han hos dottern Katarina, som efter Silfverklous död gift om sig med biskopen i Västerås Karl Carlsson. Om B: s' personlighet berätta de direkta källorna så gott som intet. Traditionen, sådan den upptecknades av Lars Roberg, vet förtälja, att han var »en stilla man och träffelig theologus». Han »svor aldrig, brukade aldrig tobak, slöt var vecka sin räkning till litet och stort han hade utgivit». Även om det yttre får man besked: han var »en liten man, gick med kalott, sitt eget hår,, pipskägg, svart sammetsrock, liten silvervärja med förgyllt fäste-,, log och såg mild ut». På den svenska landsbygden bevarade »Bromsens droppar» länge förtroendet. B. arbetade också på »ett svenskt, apotek», dvs. ett medicinalförråd av svensk råvara, men något, resultat, av dessa strävanden, som han redan i sin professorsfullmakt ålagts att befrämja, har ej blivit bevarat. Av sina medicinska böcker, som han delvis anskaffat under sin studieresa,, skänkte han 1680 en del till Uppsala universitetsbibliotek. Sedan B. dragit sig tillbaka till landet, fann han tid till ivriga teologiska studier. En frukt av dessa var svenska översättningar av den s. k. Frankfurterkatekesen samt av F. J. Speners och Horbens katekeser, av vilka dock endast den förstnämnda blev tryckt. Hans sista år fylldes av fromma betraktelser.

Författare

B. BOÉTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt skrift: Kort och enfaldigh förklaringh öfwer dhen mindre doct. Mart. Luthers Chatechismum, igenom wisse frågor och swar. Först stäit aff alle lutherske predikanter vthi Franckfurt wid Öder; sedan å nyo öfwersedd och förbättrad, och nu omsider heela Sweriges vngdom, ia allom enfaldigom vthi dheras Christendombzstycker på swenska vthgången. Sthm 1681. Avi. 12: o 12 bl., (285) s. (Anon. övers, av B.)

Källor och litteratur

Källor: Bergskollegiets prot. samt dess brev och suppliker, Svea hovrätts Liber causarum vol. 135, pars 7, N:o 2, och biographica, RA; köpe-godsakten N:o 117, kammararkivet. — L. Roberg, Anteckningar om svenska läkare, 1 (hdskr., sign. X. 133, UB). — Program vid B:s begravning av P. Hagelberg (Västerås 1693); J. G. Acrel, Tal om läkare-vetenskapens grundläggning och tillväxt vid rikets äldsta lärosäte, i Upsala (1796); E. Alrot, De Gestricia (1720; diss., pres. O. Celsius); Cl. Annerstedt, Upsala universitets historia, 1 (1877); P. J. Bergius, Tal om Stockholm för 200 år sen och Stockholm nu för tiden (1758); L. E. Berglund, Järnbruken i Ockelbo (Från Gästrikebygder, 1925); J. G. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822); A. A. von Stiernman. Anonvmorum centuria II H726V _ _ ..

Gjorda rättelser och tillägg



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sven Bröms, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17125, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2019-01-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17125
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sven Bröms, urn:sbl:17125, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2019-01-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se