Johan Valentin Daldorf, von

Död:1715-11-04 – Tyskland (vid Stresow på Rügen)

Kavalleriofficer, General, Kammarjunkare


Band 10 (1931), sida 28.

Meriter

Johan Valentin von Daldorff, d. 4 nov. 1715 vid Stresow på Rügen. Föräldrar: Henning von Daldorf till Flügge och Bujendorf på Femern och Anna Steensen. Page vid furstbiskopliga hovet i Eutin; var adjutant vid bremiska kavalleriregementet 1690; kornett därstädes 21 dec. 1692; löjtnant 21 jan. 1693; erhöll avsked ur svensk tjänst 17 apr. 1697; generaladjutant och överste i holsteinsk tjänst; kammarjunkare hos Karl XII 1702; fången hos polackerna 27 juli—30 okt. 1702; tf. chef för Upplands regemente 6 sept. 1703 (med tur från nämnda dag enligt K. brev 8 dec. 1704); överste och chef för Upplands regemente 10 nov. 1705 och för Smålands kavalleriregemente 11 juni 1706; generalmajor av kavalleriet 31 jan. 1710; generallöjtnant av kavalleriet 11 nov. 1710; general av kavalleriet. 27 mars 1713.

Gift omkr. 1700 med Kristine Dorotea Rantzau, f. 1676, d. 17 aug. 1717, dotter till Hieronymus Rantzau och Elisabet Sofie Reventlow samt änka efter lantrådet och amtmannen Daniel Didrik von Buchwald till Krummendiek, f 1696, och efter D: s död omgif t med geheimerådet, generalen riksgreve Gerhard von Dernath (se denne).

Biografi

Över D: s tidigare öden vilar ett visst dunkel.

Några rätt pikanta uppgifter om hans ungdom lämnas emellertid av en visserligen ganska tvivelaktig källa, en på franska avfattad anonym berättelse, som uppger sig vara skriven av en med D. samtida svensk officer och som 1905 i utdrag och bearbetning offentliggjorts av E. de Balincourt. Efter vissa alldeles oriktiga notiser om D:s härstamning förtäljer den anonyme skribenten, att denne först tog tjänst som simpel ryttare och sedan tjänat sig upp till korpral, då han måste rymma, emedan han i Wismar dödat en sergeant, som givit honom ett piskrapp i ansiktet. Därpå fick han anställning som kavallerilöjtnant i Spanien men drevs snart av sin äventyrslust att lämna denna befattning. Han begav sig nu till Sicilien och Italien, där han förde ett äventyrligt liv. För sitt uppehälle var han hänvisad till tillfälliga utvägar; han sålde sina hästar och kläder och underhölls tidtals av kvinnliga vänner. Till slut återvände han till Holstein, där han blev hertigens adjutant.

Redan av D: s ovan anförda befordringsdata framgår, att den anonyma berättelsen ej i allo kan vara riktig. Under hela förra hälften av 1690-talet tjänade nämligen D. vid bremiska kavalleriet. I ett brev till Erik Dahlbergh av 17 febr. 1696 begärde han sitt avsked och uppgav i detta sammanhang, att hans anställning varat »in die sechs jahr» och att han under de senaste fem månaderna åtnjutit permission. Då brevet skrevs, var han i Gottorp. Under sin vistelse i utlandet hade han funnit ett tillfälle att göra lycka och på annat håll, förmodligen just i sitt hemland Holstein, vinna en hederlig befordran. I fullt så oklanderliga former kom han dock ej att lämna den svenska tjänsten. Enligt en ansökan, som han sedermera ingav till K. M:t, nödgades han tvärtom av någon anledning desertera (»... durch einen ungluchlichen zufall mich des orts zu absentiren höchstgenötiget worden») men fick lejd, frikändes och kunde åter tillträda sin tjänst. Det vore frestande att sammanställa »den olyckliga tillfälligheten» med den anonyme författarens berättelse om dråpet, men enligt en annan uppgift skall D. ha varit invecklad i en process med en dam och hennes dotter, alltså med all sannolikhet en trolovningshistoria. Huru härmed än förhåller sig, sitt avsked fick han på våren 1697. Hans iråkade svårigheter förhindrade ej heller den lycka och hederliga befordran, som han gjort sig hopp om. Han återfinnes nämligen snart som generaladjutant hos hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp och ingick äktenskap med en holsteinsk adelsdam, som blivit änka 1696. År 1704 inlöste hän sitt fädernestamgods Wotersen i Lauenburg av den dåvarande pantinnehavaren. Anställningen vid det med svenska konungahuset så nära befryndade och förbundna holsteinska hovet öppnade också vägen för honom tillbaka till Sverige. Den 12 aug. 1700 kom han till Karl XII som kurir med underrättelsen, att fred slutits mellan Danmark och Holstein, och den 26 sept. var han i hertigens följe, då denne landsteg i Ystad för att sluta sig till sin kunglige svåger. Tillsammans med sin herre följde han, snart befordrad till överste, Karl XII i fält och namnes stundom som deltagare i de bullrande uppträden, varmed den unge konungen och hertigen ibland förkortade lägerlivets enformighet. Även efter hertigens fall vid Klissov 9 juli 1702 stannade D. kvar vid den svenska armén, rekommenderad av sin stupade herres gemål hertiginnan Hedvig Sofia och själv meriterande sig genom sitt oförskräckta mod.

Någon tid efter slaget vid Klissov hade Karl XII med ett tjugutal officerare ridit ut på rekognoscering, då »partiet» (27 juli) oförmodat överfölls ay 500 polska ryttare. Svenskarna måste under tappert fäktande vika. Konungen lyckades komma över en smal bro, men även polackerna trängde fram mot denna. Då kastade sig D., själv fjärde, utan hänsyn till egen fara i deras väg. Han och hans kamrater lyckades också hejda fienden vid bron, tills konungen hunnit sätta sig i säkerhet, men blevo själva svårt sårade och gjordes till fångar. Det var emellertid ej konung Augusts utan polska republikens folk, som överfallit konungen, och krig skulle ju ej råda mellan Sverige och republiken. Då därför D. och en av hans olyckskamrater begärde att bli utlösta, förklarade konungen (17 sept.), att han visserligen eljest skulle ha varit redobogen att betala deras ranson men att han nu måste fordra ej blott fångarnas frigivande utan även satisfaktion; släpptes de ej utan vidare, skulle han öva repressalier. Hotet gjorde verkan. Den 30 okt. frigavs D. utan lösepenning och begåvades vid avfärden från det polska lägret med ett guldur. Sin belöning fick han, då han (sept. 1703) under överstens permission fick taga befälet över Upplands regemente och längre fram (nov. 1705) befordrades till dess ordinarie chef. I spetsen för upplänningarna deltog han i de påfrestande marscherna fram och tillbaka genom Polen. I juli 1705 sändes han med sitt eget folk och Dalregementet till Warschau för att förstärka den där posterade Karl Nieroth. Här gav han ett nytt lysande prov på sitt personliga mod. Kort' efter de båda regementenas ankomst till Warschau hade — antagligen av dem — en bro slagits över Weichsel mellan den polska huvudstaden och dess förstad Praga. Bevakningen var anförtrodd åt upplänningarna och dalkarlarna. Då bröt, den 14 okt., en fientlig styrka på 5,000 man oförmodat in i Praga i syfte att förstöra bron. Den svenska vakten, som uppgick till blott fyrtio man, satte sig oförskräckt till motvärn mot de först framträngande fienderna, och D., som befann sig i närheten, hopsamlade ytterligare tjugu man och skyndade till undsättning. Trots övermakten trängde han med sin lilla skara angriparna tillbaka, men då bryggan rensats, hade hela den fientliga styrkan hunnit fram och öppnade en mördande eld mot de tappra försvararna. Den frist, som vunnits, var emellertid tillräcklig. Nya svenska trupper hade skyndat till, och bron var räddad. Från stridsplatsen bortbärs D. i ett lakan, illa sårad i huvudet och underlivet. I hela sitt återstående liv fick han lida av sviterna av sina i denna träffning erhållna skador; särskilt skall hans huvud, som nu trepanerades, ofta ha irriterat honom. Då de gamla såren gjorde sig påminta, fördystrades hans lynne, och han for ofta ut i vilt tal och svordomar. På sommaren 1706 transporterades D. som chef till Smålands kavalleri. Där synes han ej ha varit välkommen. Överstelöjtnanten vid regementet J. Stålhammar skriver nämligen i ett brev till sin hustru (18 maj): »Gud vet, hur gott detta gör mig. Men vad skall man säga? Konungens vilja är vår lag. Jag begärde avsked, när jag fick detta veta, men konungen svarade nej. Vad nu vidare blir av, giver tiden.» Måhända får D:s utnämning också betraktas som ett uttryck av konungens missnöje med de vid regementet rådande förhållandena. Enligt den anonyme författaren skall nämligen den nye översten ha hälsat sitt folk med detta tal: »Konungen har satt mig i spetsen för Eder för att vara Eder till straff. Det säges, att I ären stackare, som gå mot fienden som en flock rapphöns och som ej kunna hålla samman i skvadroner. Därest inom 14 dagar I ej haven lärt att lyda mig, skall jag laga, så att hundarna och korparna skola gnaga Edra ben.» Även om D. skulle ha varit sänd för att rycka upp regementet, synes han snart ha kommit på god fot med detta. I apr. 1707 skriver nämligen Stålhammar hem: »Sedan min överste och jag äro blivna bekanta, tror jag, vi komma väl överens. Han har fått ännu ett regemente i Holstein, varest han har sina gods. Jag tror, han bliver ingen smålänning till slutet.»

I spetsen för Smålands kavalleri följde D. Karl XII på tåget mot Ryssland. I slaget vid Holowczin 4 juli 1708 stod han i andra träffen. I dec. 1708 fick han besätta Gadjatj och hade där utom sitt eget tvenne andra regementen under sitt befäl. Hans uppgift, försvårades av den rådande stränga kölden. I mitten av månaden skyndade konungen till hans undsättning, då ryssarna gjorde min av att angripa honom. Därefter fick han följa konungen. Den 28 jan. 1709 bevistade han träffningen vid Oposjnja och befordrades omedelbart därefter till generalmajor. Han synes emellertid ha blivit sårad, ty han låg i Gadjatj och vårdade blessyrer under rytteristriden 11 febr. vid Krasnokutsk-Gorodnoje, där hans smålänningar tappade besinningen och flydde. Vid Poltava tilldelades D. huvudgruppen och ställdes i högra kavalleriflygelns andra kolonn, första träffen. D. och hans folk delade kavalleriets ära och slutliga nederlag. Översten själv räddades ur stridsvimlet av en av sina underordnade, sekundkvartermästaren Frans Häger. Den ryska fångenskapen undgick han, då han av konungen utsågs att följa med över Dnjepr. Under marschen till Turkiet blev han efter kolonnen i Otjakov men ankom 2 aug. till Bender.

Att Karl XII behöll D. i sin omgivning berodde måhända på att denne av allt att döma kommit att träda i ett mera personligt förhållande till konungafamiljen. Från D. finnas sålunda åtskilliga brev till Ulrika Eleonora d. y., som utan att vara till innehållet märkliga likväl vittna om att han åtnjutit hennes förtroende. Och Karl XII själv synes ganska gärna ha sett D. vid sin sida. Han skall ej heller onådigt ha upptagit, att denne ibland med en viss skärpa och kritik uttalade sig om hans åtgärder, särskilt tåget till Ukraina. När smärtorna i såren gjorde honom irriterad, mindes konungen anledningen och lugnade honom med ett fogligt: »Så, så, käre Daldorff.» Vid Bender uppförde D. liksom andra högre officerare ett eget hus åt sig på något avstånd från kungshuset. Då turkarna första gången förklarade krig mot Ryssland 1711, åtföljde D. de polacker, som konungen från Bender sände till armén. Sven Agrell nämner honom också i sin dagbok vid sidan av Stanislaus Poniatowski såsom turkarnas rådgivare under kringrännandet av ryssarna vid Prut. I kalabaliken vid Bender möta vi åter D. Han skall ha varit en av de officerare, som avrådde Karl XII att sätta sig till motvärn mot turkarna och tartarerna vid deras angrepp på kungshuset i början av år 1713; icke utan skäl åberopade hän därvid sina sår som bevis på, att det ej var modet, som svek. När fienden trängde över vallen, befann han sig i en grupp av högre officerare, som ute på gården omringades och ej upptogo strid eller av trängseln hindrades att bruka sina värjor och nästan genast bortfördes i fångenskap. Hans passiva roll vid kalabaliken minskade emellertid ej konungens bevågenhet för honom. Han var en bland de första, som Karl XII lät friköpa, och han fick taga befälet över de svenskar, som eskorterade konungen, då denne fördes till Adrianopel. Omedelbart därefter nådde han kulmen på sin militära karriär, då han i mars 1713 utnämndes till general av kavalleriet.

När Karl XII 1714 lämnade Turkiet, var D. med bland dem, som i långsammare takt följde efter den förut ilande konungen. I mars 1715 ankom han till Stralsund. Där mötte han sitt öde. Den 4 nov. 1715 deltog han i angreppet mot furst Leopold av Anhalt-Dessau vid Stresow. Enligt sin anonyme biograf skall han ha misströstat om utgången. Om anfallet lyckades denna natt, skall han ha sagt, skulle han dagen därpå rida och hämta ned månen med tänderna. Medan den till sist resultatslösa attacken gick fram, sjönk han dödligt sårad till marken och avled efter några timmar.

D. skildras som en kraftigt byggd man av mer än medelhöjd med en vacker, välproportionerad figur. Hans röst kunde till följd av en sårskada stiga upp i den gällaste falsett men ljöd dock skarp och genomträngande i stridens vimmel. Utan tvivel var han en mycket framstående kavalleriofficer. Fantastisk synes emellertid en uppgift av hans ofta åberopade anonyme minnestecknare, enligt vilken han under sina utländska läroår skulle ha inhämtat särskilda taktiska metoder, som han hemlighöll för alla andra såsom ett arcanum men med överraskande verkan tillämpade vid sitt eget regemente. De svenska källorna känna intet härom, och en dylik egenmäktighet skulle säkert ej ha tolererats i Karl XII: s armé. Flerstädes möter uppgiften, att D. varit en bland dem, som berett Görtz insteg hos Karl XII. Några verkliga bevis härför finnas knappast, men otvivelaktigt ha personliga relationer existerat mellan de båda holsteinarna, vilka båda befunno sig i hertig Fredriks svit under de första krigsåren.

Författare

Lenn Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Riksarkivet förvarar, iämte ämbets- skrivelser av D., bl. a. hans ovan åberopade brev till Dahlbergh och Ulrika Eleonora d. y.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: Danmarks adels aarbog, 1931; riksregistr., militära ansökn. och meritförteckn., riksens ständers kontors lönelikvidationer samt ovan omnämnda brev från D., allt i RA; biographica, krigsarkivet. — DelaGardiska archivet, 13 (1840), s. 136; Hist. handl., 15, 18:3—4, 19, 24 (1895, 1901, 03, 12); Karol. krigares dagböcker, 1—7 (1901 —12); Konung Karl XII:s egenhändiga bref, utg. af E. Carlson (1893). — E. de Balincourt, Un general de cavalerie sous Charles XII. Valentin Dahldorff 1665—1715 (Nimes 1905); C. J. Bergman, Kungl. Smålands husarregemente 1543—1919 (1919); O. Bergström, Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882); S. E. Bring, Karl XII (1918); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 21—24 (1856—57); C. Grim-berg & H. Uddgren, Svenska krigarbragder (1914); Karl XII på slagfältet, 3 (1919); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); J. A. Nordberg, Kon. Carl den XII: tes historia, 1—2 (1740); A. Pihlström, Kungl. Dalregementets historia, 3 (1906), s. 147 o. följ.; A. Quennerstedt, Kalabalikeri vid Bender (1910).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Valentin Daldorf, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17215, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17215
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Valentin Daldorf, von, urn:sbl:17215, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lenn Jacobson.), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se