Sveno Brynolphi Dalius

Född:1604 – (på Dal)
Död:1693

Översättare, Poet


Band 10 (1931), sida 75.

Meriter

Dalius, Sveno Brynolphi, f. 1604 i örs socken på Dal, d. 1693. Föräldrar, kyrkoherden i Ör prosten Brynolphus Haquini och Amalia..., »Pretorens dotter». Åtnjöt undervisning av fadern i sju år, i skolor i Karlstad och Skara samt på Gråmunkeholmen i Stockholm i sju år; studerade i två år vid Uppsala universitet; arbetade i tre år vid kammarkollegium och var därefter i nitton år anställd vid krigsstaten som sergeant, regementsskrivare, krigsrättsnotarie och krigskontributionskommissarie samt tjänstgjorde under något av de danska krigen »som capitaine uppå den norska gränsen».

Gift 1) 1639—51 med en dotter till hauptmarmen Josias Ebhard; 2) omkr. 1654 med Per Hanssons i Näs dotter Karin, som levde 1684.

Biografi

D:s' fader, Brynolphus Haquini, som fick Örs pastorat 1567 och dog 1623, skall ha varit en berest och lärd man och intog som prost över hela Dal en inflytelserik ställning i den kyrkliga förvaltningen. Han säges också ha stått högt i gunst hos ärkebiskopen Petrus Kenicius. Av hans söner blevo två stamfäder till adliga rsläkter, nämligen faderns kaplan och efterträdare Arvidus Brynolphi, känd som vissamlare, till ätterna Karlsten (den berömde medaljgravören var hans sonson) och Granfeldt samt hovpredikanten Ericus Brynolphi Tilaceus, en lärd orientalist och författare av hebreiska kväden, till friherrliga ätten Tilas. En tredje broder till D., kyrkoherden i Ör Gunno Brynolphi Blu(t)therus, var morfar till skalden Gunno Eurelius Dahlstierna. Såsom de anförda namnen visa, saknades ej vittert påbrå i släkten. Mot denna bakgrund bör man alltså se de anspråkslösa rimmerier, som ensamma hugfäst D: s' namn hos eftervärlden. De uppgifter, som ovan anförts, härstamma från D: s' egna dikter, särskilt ett ganska läsvärt »resepass och epitaphium», som han skrev 1684. Trots de rikliga tidsbestämningar, han ger, är hans livs kronologi osäker, då en fixerad tidpunkt att räkna från saknas. Får han identifieras med en »Sveno Brynolphi Westrogothus» — Dal hörde vid denna tid till Skara stift —, vilken 1 febr. 1626 inskrevs vid Uppsala universitet, skulle han emellertid efter en kortare tjänstgöring i kammarkollegium ha låtit locka sig att inträda i krigstjänst av de utsikter, Sveriges ingripande i tyska kriget öppnade. Hans studier och kamerala insikter ha tydligen förskaffat honom användning i den civilmilitära förvaltningen. Med säkerhet kan det fastställas, att han uppburit kontribution i Mecklenburg efter slaget vid Breitenfeld och att han bevistat slaget vid Lützen. En gång, i 'Rohlsdorphz skantz', blev han »av hungersnöd  kastad bland fler, som försmäkts till död», men räddades, då han röjde livstecken. År 1639 fick han återvända till Sverige och gifte sig då, vid trettiofem års ålder. Sedermera användes han under något av de danska krigen som kapten i gränsfejderna mot Norge, men hans krafter skola då ej ha stått väl bi. Ett anbud att bli präst avböjde han i känslan av sin egen ovärdighet. Antagligen i början på 1650-talet slog han sig ned på en gård på Dal, enligt uppgift av P. Hanselli Bön i Eds socken. Den ro, han nu kunnat, anse sig förtjänt av, fick han ej genast, ty i gården bodde 'mång, bergetroll'. Men han lät sig ej kujoneras,

»Det skrymt jag ej kunde gilla, Men tog mig före, dess lag förspilla, De kunde ej tåla musquete-gny, Därmed dem utdrev i bäst namn try... Laus Deo, som gav mod därtill.»

Tack vare denna sin bragd kunde D. 1684 glädja sig åt att i trettio år ha fått bo i fred för bergtrollen på 'sitt berg'. Men på. ålderdomen hade han drabbats av en annan hemsökelse. Danskarna besatte under Karl XI: s krig hans gård i två dagar och utarmade honom, så att han efter konungens hemkomst från Skåne nödgades-söka hjälp; från Stockholm återvände han »prisvärdigt vederkvickt»-och försedd med »vägpengar god och många».

Sveno D: s' knaggliga verser och kantiga rim samt framför allt hans inrotade vana att pryda sitt torftiga modersmål med granna latinska glosor ha skaffat honom ett stadgat rykte som olycklig poet, och man måste med G. Ljunggren konstatera, »att han hörde till den klass av 'litteratörer', vilka utan att äga fantasi falla offer för en obetvinglig rimlusta». Till D:s' tidigaste begabbare hörde Olof von Dalin/vilken excellerat i parodier på »salig Gubben»; Även J. G. Oxenstierna har redan som ung lekfullt utnyttjat maneret, men i sin förtjusande prolog »Poeten i Mariefred» har han gett en älskvärd skildring av »en gammal poet, föreställd i likhet med Sveno Dalius». I själva verket roar D. som typ, och hans troskyldiga sätt att anförtro sina redliga svensk-lutherska åsikter åt präntet verkar numera så mycket mer hjärterörande, som vi äga få dokument om hur det tänktes och levdes i en undangömd landsända i stormaktstidens Sverige.

D:s' kantilenor svara mot de friar- och klagosånger, som vi anträffa i adelns visböcker från Gustav Adolfs tid, och liksom dessa ha de skrivits till psalmmelodier och försetts med akrostikon, vanligen D: s' eget namn. Några krigsvisor, t. ex. den han »hastigt componerade, tå thet stora blodiga slagh vidh Lützen öfverståndit var», stamma redan från denna tid, och samtida med dem är i varje fall »En klagevijsa om ähretjufvar», där han på tidens vanliga sätt går till rätta med »klaffare». Huvudparten av hans visor härrör dock från hans höga ålderdom, och de ha tydligen varit den uttjänte och fattige soldatens tröst och glädje, sedan hans »utsletne lemmar icke förmå annat arbeta». Icke få äro hyllningsdikter särskilt till kungahuset, som han ägnar en trofast beundran, för att icka säga dyrkan. Med tanke på sina gynnares »kärälskelighe ungdom och dygdekäre barn» företog han sig i sitt sjuttiosjunde »vandringsår» att översätta en skolkomedi, »Hecastus». Genom flera mellanled går den tillbaka på medeltidsmoraliteten »Envar», och det gripande ämnet har i D:s' version behållit icke litet av sitt skakande allvar. I sina kantilenor, där han skildrar ämnen som »världens falska vana» och »äktastånds beprydelse», skulle hans långa moraliserande utläggningar verka alltför tröttande, om de icke livades både av en äkta naivitet och av de i flera avseenden oväntade rimmen. Då och då måste man tänka på att D. är en frände till Gunno Dahlstierna och att han å andra sidan är en anfader till många allmogepoeter, som lika troskyldigt odlat den långsläpiga akrostikonvisan. Den, som känner lust att klandra honom, avväpnas lätt av hans självförsvar:

Vi äre ej alla mäster, höga poeter, Gud försmår ej gode simpliciteter, Bland the syndige små publikaner Kan ock finnas trogne christianer.

Författare

Sverker Ek bidrag av B. Boёthius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gratulatz memorial, i hwilko beprijsas skal, stoorädla konglighe huuset swenska, aff många bådhe vth- och inländska, hwars högh a;stim fast dyrebara, här fins conciperade wara, i sex tänckwärde canteliner, them alle musicanter fijne, ja swenske patrioter gode, bör vthsiunga medh liufligt mode. Sthm 1661. 24 bl. (Förf:s namn i inledningsdiktens versradsinitialer; flertalet av sångerna även, delvis i omarbetat skick, intagna i En lijten ny cantilen-book.) — Halleluia aureum, är ett jubilate christianorum svecorum, eller alla christrognas swenske patrioters rettsinniga cröningz-frögd, och vnderdånigheelz tro-skyldiga lyck-önsknirig, vthöfwer then stormechtiges högborne furstes och herres, hr. Carl then ellofte, ... wår allernådigste konungz högt-rhumwärda, och för oss . .. åstundeliga cröningz fäst. . . den [28] septemb. anno salutis mdclxxv. Upps. [1675]. Fol. 5 bl. (Huvuddikteri, 'Ett nytt jubilate christianorum svecorum', även intagen i En lijten ny cantilen-book.) — En lijten ny cantilen-book, hwar vthi finnas några gudelige loff-wijsor, christ-liuflige gratulationer, tro-skyldige patrioters lyckönskningar vthöfwer kongl. öfwerheten, sampt nödwändige påminnelser, wahrningar och tänckwärdige relationer om närwarande werldenes barns handel och wäsende. Allom gudfruchtigom och frommom til förmodeligit behagh nu först aff trycket vthgångne, them här medh på mitt siuttijonde siette mödosamma wandringz åhr vthi enfaldigheet valcdicerandes. Gtbg 1681. Tv. 4: o 2, 21 bl. — Swen Bryngelsons Dalii Valet-skänck, på sitt 77de wandringz-åhr, eller ett skönt gyldene frögde-speel och liufligh comcedia, om en stoor herre, Hecastus benämbd; alla syndige och bootferdige siälars tröste-spegel, först på latijn anstalt aff h: r Georgio Macropedio, sedan på tyska aff satt och agerat vthi Nurnberg vthaff poeten Laurentio Rapholt, och nu sedermera, alla dygd-älskande swenske patrioter ... til gunstigt behagh in på wårt språåk transver-terat; sampt til sluut, några them Gudälskandom och frommom til tienst, enfaldigt författade cantilener. Gtbg u. å. [1681 el. 1682]. 4, 36 bl. — Finem respice. ... Componerat aff gamble Swen Brynolpszon Dalio på sitt 80de åhr. ... Actum Nääs anno salutis mdclxxxiv. U. o. [1684]. Tv. 4: o 20 bl. (Slutdikten, 'Personalisk epitaphium', skall även ha förelegat särskilt tryckt, i en något avvikande form, i ett bl. patentfol.; efter formen i Finem respice, men med något förändrad stavning, är den återgiven av C. C. Gjörwell i Den swenska fatburen, 3:e öpningen, 1768, n:o 3.) ¦— [Samlade vitterhetsarbeten] (Saml. vitterhetsarbeten af sv. författare, utg. af P. Hanselli, D. 9, Upps. 1869, s. 3—189).

Handskrifter: Utdrag af en ödmiukelig supplications skrift till Hans Kongl. Maj: t om ett lifstida beneficium 1675. (UB, Palmsk. 388, samt i En lijten ny cantilen-book, Rar. 10:284; avskrifter, den senare av J. H, Lidéns hand.) ¦—• Resepass och epitaphium, eller then välbedagade och ålderstegne senioris, gamble Svenonis Brynolphssons Dalii grafskrift, och af hans .egen person uti sidsta ålderdomen, neml. uti sitt werldslopps ottatijonde år, manu propria beskrifvit anno salutis nostra; mdclxxxiv. (UB, sammanbundet med Finem respice, Rar. 10:285; avskr. av J. H. Liden. Utgör ännu en version, enl. Lidéns mening den äldsta, av det 'Epitaphium', som finnes intaget som slutdikt i Finem respice.) — Poem (UB, sign. N. 1124).

Källor och litteratur

Källor: D:s dikter samt P. Hansellis förord till dessa (se ovan); Uppsala universitets matrikel, 1 (1900—1919), s. 39; J. Hammarin, Cärlstads stifts herdaminne, 3 (1848); L. Linder, Ur A. Brynolphi's anteckningsbok (Studier tillägn. Henrik Schiick, 1905); G. Ljunggren, Svenska dramat intill slutet af 17: e århundradet (1864).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sveno Brynolphi Dalius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17223, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Ek bidrag av B. Boёthius), hämtad 2019-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17223
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sveno Brynolphi Dalius, urn:sbl:17223, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Ek bidrag av B. Boёthius), hämtad 2019-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se