Meriter

Johan (Janne) Damm (Vandamme), f. 16 nov. 1825 i Malmö, d 18 juli 1892 å centralfängelset därstädes. Föräldrar: övertulluppsyningsmannen vid tullbevakningen i Malmö, kaptenen Johan Petrus Damm och Karolina Fredrika Bergh. Student i Lund 4 okt. 1842; disp. 31 maj 1843 (Legendae suecanae, p. 3; pres. J. E. Rietz); studerade vid universitetet i Berlin 1848; fil. kand. 16 juni 1849; filol. kand. 15 juni 1850; disp. 18 juni 1850 (Skåne och dess invånare under den förhistoriska tiden; pres. K. A. Hagberg); fil. magister 22 juni 1850. Informator å det Rosenbladska godset Kadesjö i Kastlösa socken; avflyttade till Stockholm 5 jan. 1851; medarbetare i åtskilliga tidningar, bl. a. Svenska tidningen Dagligt allehanda i Stockholm (inrikes avdelningen) 1851—52; företog en resa till utlandet 1852; bosatte sig i Skåne 1852; redaktör för Malmö nya handels- och sjöfartstidning 9 juni 1853 (erhöll utgivningsbevis 30 apr.)—29 apr. 1854; verksam som lotterikollektör och som emigrantagent; dömd i Köpenhamn för bedrägligt förfarande med lotter; dömdes av hovrätten över Skåne och Blekinge för tryckfrihetsbrott (majestätsförbrytelse) till två års fängelse och tvåhundra rdr b: ko i böter 19 maj 1854; ålades av fångvårdsstyrelsen fyra månaders cellstraff 4 aug. 1854; benådad 24 nov. 1854; med-redaktör för Korrespondenten från Landskrona 1856—57; medarbetare i Fäderneslandet 1857—63; redaktör för Engelholms tidning 29 aug. 1857 (erhöll utgivningsbevis 12 aug. 1857) —2 sept. 1858 och för Helsingborgsposten 1859—60 (medarbetare, från okt. 1858; erhöll utgivningsbevis 4 nov. 1859); överflyttade till Stockholm 1863; redaktör för Gamla fäderneslandet hösten 1863—hösten 1865 och för Sverges tidning (senare Nya Sverges tidning) 11 apr. 1868—25 mars 1869; avreste till Amerika 1869, men återvände snart; vistades några år i Hamburg; medarbetare i Skånes nyheter 1885—86; redaktör för Granskaren från 14 aug. 1886; inköpte Ve mantal Kärrnäs, Pjätteryds socken, sept. 1886 och mantalsskrev sig därstädes; redaktör för Kaviar (och Ny Kaviar) 2 jan.—17 okt. 1889; fälldes av. Högsta domstolen på grund av konkursförbrytelse (bedrägeri mot borgenärer samt mened) till fem års straffarbete 2 juni 1890. — Pseudonymer: J. van Damme, J. van D—e, Nimbus, Idem, Hampus Jansson, Farbror Janne, Calle Frisk m. fl. Gift 14 apr. 1860 25 mars 1891 med Anna Martina Sofia Schartau, f. 6 maj 1837, d. 31 okt. 1895 i Köpenhamn, dotter till kyrkoherden i Mel-langrevie och Åkarp Henrik Schartau och Maria Gustava Borgström.

Biografi

Om släkten. D. gick det ryktet, att den skulle vara av fransk-holländsk härstamning och att namnet ursprungligen skulle ha varit Vandamme; bland släktens medlemmar räknades av traditionen också Napoleons berömde general, Dominique Joseph Vandamme, vilken skulle ha varit brorson till D: s farfar. Alla uppgifter härom, torde emellertid få anses obestyrkta. Om än D.i sin talangfullt skrivna men ej särdeles pålitliga självbiografi relaterar dem som oomtvistliga fakta, göra de dock till alla delar intryck av att vara hopspunna på fri hand, och några dokumentariska belägg för deras riktighet ha aldrig kunnat uppvisas. D: s föräldrar levde i tämligen små omständigheter men förmådde dock låta honom åtnjuta en god skoluppfostran. Studentexamen avlade han hösten 1842. Hans universitetsstudier, som bedrevos i Lund och Berlin, voro tämligen ojämna men resulterade efter ett tidigare, misslyckat försök i en magistergrad år 1850. Själv uppger han, att hans önskningars mål varit att bliva professor i historia. För att dokumentera sig som skicklig att erhålla docentur i detta ämne utarbetade han, då den för magistergraden tryckta disputationen ej kunde anses tillräckligt meriterande, tvenne nya avhandlingar, en i genealogi och en i heraldik, vilka han uppvisade för professor E. S. Bring, som dock ej ansåg dem nog värdefulla och därför vägrade den sökta kallelsen. Då D. sålunda ej kunde fortsätta vid universitetet, begav han sig (1851) till Stockholm för att försöka sin lycka som journalist. Efter någon tid vann han anställning i den då av J. A. Hazelius i konservativ anda ledda Svenska tidningen, där han tidvis fungerade som andre redaktör. Han kom under denna tid i beröring med många framskjutna personer inom Stockholms journalistvärld, M. J. Cru- senstolpe, August Blanche, H. B. PalmaBr, Talis Qualis, J. G. Carlén, Rudolf Wall m. fl. Med Palmser knöt han närmare vänskap, tog gärna råd av honom och åhörde utan protest den skarpa kritik, han ofta ägnade D: s då ännu något ytliga och stilistiskt otympliga skriverier. Även med L. J. Hierta sammanträffade han, dock utan att någon närmare bekantskap härav följde. Enligt D: s yttrande var »den långe, rödhårige mannen särdeles obehaglig». »Jag tyckte mig», fortsätter han, »i hela hans väsen finna något lömskt, rävaktigt, som omöjligen kunde väcka sympati.» D. skrev jämväl, delvis under andras namn, smärre broschyrer i aktuella ämnen och deltog flitigt i litteratörlivet. Var helst någon liten förtjänst stod att finna, var hans penna verksam; om åsikter var i dylika fall i regel knappast någon fråga.

Efter någon tid blev D. emellertid av orsaker, dem vi ej känna, helt hastigt skild från sin befattning i Svenska tidningen. Efter ett misslyckat försök att som lärare slå sig fram i Stockholm återvände han till Malmö, där han började utgiva en tidning, benämnd Malmö handels- och sjöfartstidning — »en rysligt dum titel», säger han själv, »ty jag hade icke råd att skaffa mig några handels- och sjöfartsunderrättelser, och tryckte jag av dem efter andra, blevo de för gamla». Denna tidning utgav han ensam, ej blott i så måtto att han skrev dess innehåll, utan även så till vida att han till en början utan biträde skötte den gamla press, på vilken bladet trycktes. Innehållet var ytterst blandat, häftiga angrepp på personer voro ej sällsynta, och i mångt och mycket hade bladet en betänklig prägel av skandalpublikation. Efter en tid fick D. ett biträde i den bekante, mångskrivande litteratören Johan Magnus Rosén, som väl första tiden beredde honom mycken hjälp men sedermera, ehuru säkerligen alldeles oavsiktligt, kom att störta honom. Han införde nämligen 10 jan. 1854 i tidningen en fingerad korrespondensartikel från Stockholm, författad av honom själv, i vilken han på ett högst oförblommerat sätt avhandlade frågan om Oskar I: s enligt hans uppgift nära förestående abdikation. Artikeln åtalades och blev fälld av juryn, varpå D. dömdes till två års fängelse, dem han började avtjäna på Malmö citadell, först under synnerligen lindriga omständigheter, närmast jämförliga med Crusenstolpes på Vaxholm — som han också åberopar till sin fördel —, men senare under skärpt isolering, sedan han utsmugglat manuskriptet till en broschyr »Litet af hvarje». Efter nio månader blev han benådad. I sin iver att få nåd hade han självmant skriftligen förbundit sig att aldrig »någonsin mera förnärma Hans Majestät Konungen, Högstdensammes regering eller enskilda personer» utan framdeles ägna sig »helt och hållet åt historiskt och rent bellettristiskt författarskap». Intet tyder just på att han efter återvunnen frihet känt sig hämmad härav. Men att åter börja journalistisk verksamhet föll sig nu icke så lätt, väl närmast av den anledningen, att hans anseende både genom verksamheten i Malmö och fängelsesejouren blivit betänkligt skamfilat. Han försökte sig både i Landskrona och Ängelholm, men på intetdera stället lyckades han vinna fast fot.

Bättre gick det, sedan han överflyttat till Hälsingborg, där han. övertog utgivandet av Helsingborgsposten och dessutom började verka som Skånekorrespondent till doktor N. R. Munck af Rosenskölds bekanta tidning Fäderneslandet. Hans benägenhet att kritiklöst föra vidare, vad han hörde av gängse rykten och dagsskvaller, gjorde honom emellertid mycket illa liden av sin omgivning. Särskilt med Öresundsposten och dess utgivare Fr. T. Borg låg han ofta i en skarp polemik, som vid ett par tillfällen förde till rättegångar, dock utan framgång för D. Allt mer och mer började han under denna tid glida över mot det yrkesmässiga nidskriveriet helst som det så småningom blev en fix idé hos honom, att han på grund av sitt förmenta sanningssägande var föremål för »de maktägandes» ständiga förföljelser. Han skötte emellertid sitt yrke med oförneklig talang, och det inflytande han utövade inom särskilt, de bredare lagren var långt ifrån obetydligt. Motiven i hans polemik voro i stort sett desamma, som förekommo i den radikala och liberala oppositionspressen, fastän han genomgående använde en häftigare ton och mera närgångna personliga insinuationer. Ämbetsmän, högre som lägre, godsägare, särskilt av adlig börd, kommurialmagnater, präster osv. voro föremål för hans speciella ovilja. Bland de frisinnade ansågs han som en tämligen komprometterande bundsförvant, och såväl Borg som hans meningsfrände prosten P. G: Ahnfelt ansträngde sig för att stävja hans verksamhet, dock utan synnerlig framgång. Efter ett par år kunde han emellertid icke längre kvarstanna i Hälsingborg utan överflyttade till Köpenhamn, därifrån han fortsatte att skriva sina numera i hela Skåne uppmärksammade brev till Fäderneslandet. Får man tro honom själv, hade han många mer eller mindre hemliga bidragsgivare både inom ecklesiastikstaten, ämbetsmannakåren och akademien; bl. a nämner han Rudolf Tornérhielm, Gustaf Mauritz Stjernsvärd, K. G. Brunius och Ach. Kahl. Hans medarbetarskap blev slutligen tidningen så oumbärligt, att han 1863 erbjöds att överflytta till Stockholm och övertaga redaktörsbefattningen, ett anbud som han också slutligen emottog, ehuru först efter mycken tvekan. Han insåg nämligen väl, ätt detta steg i socialt hänseende måste få för honom högst allvarliga konsekvenser. Då han i yngre år vistades i huvudstaden, hade han umgåtts som kamrat i de ansedda publicistkotterierna, men som redaktör av det allt mer och mer till skandalblad degenererande Fäderneslandet måste han, för att nyttja hans egna ord, »söka sig en lägre umgängeskrets». Att han tog steget ut berodde tvivelsutan på ekonomiska skäl. Emellertid nådde D. ingalunda i Fäderneslandet den tryggade ekonomiska ställning, som han hoppats, trots det att han betydligt uppdrev prenumerantantalet. Överhuvud taget började det från och med denna tid gå alltmera utför med honom.

Efter ett par år måste D. lämna redaktörsbefattningen, som kostat honom ungefär allt vad han ägde kvar äv medborgerligt anseende. Sitt uppehälle förtjänade han under den följande tiden dels genom fortsatta skriverier, dels som lotterikollektör och emigrantagent. Men obetänksamhet och lättsinne i förening bringade honom i upprepade konflikter med rättvisan, vilka yttermera accentuerade hans sociala deklassering, fastän han sökte intala sig själv och andra, att han led oskyldigt och blott var ett offer för intriger och förtal. En tid sökte han rehabilitera sig genom att ge sig air av vetenskapsman och uppträda som konstruktiv språkbyggare. Ett par häften, innehållande förslag till ett av honom uppfunnet »universalskriftspråk», utkommo verkligen och framkallade några tidningsartiklar för och emot, men det »pasigrafiska» systemets praktiska såväl som teoretiska ohållbarhet uppvisades lätt, bl. a. av Esaias Tegnér. D. förstod emellertid att hålla sig framme och lyckades t. o. m. få audiens hos Oskar II, vilken intresserade sig för saken och tilldelade honom ett mindre penningunderstöd, avsett att möjliggöra en resa till Leipzig, där Brockhaus' förlag ansågs reflektera på att i ett stort lexikaliskt verk sprida kännedom om systemet. Som naturligt var blev resultatet emellertid negativt, och hela projektet föll inom kort i glömska, vilket icke hindrade, att D. ännu på gamla dagar arbetade med »sin vetenskap pasigrafien». Efter alla sina misslyckanden lämnade D. till sist fäderneslandet och vistades några år i Amerika och Tyskland. Om denna tid vet man föga eller intet. Antagligen har han uppehållit sig genom att utnyttja de förbindelser, han knutit som emigrantagent.

Under sina sista år levde D. i Malmö, där han startade och utgav veckotidningen Granskaren, ett mycket lågtstående organ, som levde på skvaller, insinuationer och personliga smädelser. Han skrev även en rad smärre noveller och berättelser, som publicerades i olika pressorgan, bl. a. i Granskaren. I bokform utkommo några, däribland den omfångsrika folklivsskildringen »Skånska frälsebönder», som emellertid i verkligheten är en ren kolportageroman i sämsta stil. Åtskilligt i boken är kalkerat på D: s egna levnadsöden, och uppfattningen i dess helhet bär prägeln av det frenetiska adelshat, som utgjorde det bestämmande elementet i hans sociala åskådning. Värdefullare äro hans »Studentminnen, upptecknade af en gammal lundensare», som nedskrivits redan på 1870-talet men som utgåvos först efter författarens död och då anonymt. Den som tog initiativet till utgivningen och även biträdde vid densamma var D: s landsman, den mer än åttioårige prosten Henrik Olof Schönbeck, som säkerligen under sin tidigare verksamhet inom pressen en eller annan gång sammanträffat med D. I »Studentminnen» ger D. en rad naturtrogna bilder ur det enklare lundensiska studentlivet under åren kring mitten av 1800-talet, uppblandade med anekdoter om professorer, tentamina, festligheter m. m. Boken är på intet sätt betydande men torde äga ett visst värde som verklighetsskildring. »Från stockholmska tidningsvärlden på 1850—60-talen», som publicerades två år efter författarens död, utgör huvudsakligen en något utvidgad omarbetning av de kapitel i D: s (i Granskaren 1890 offentliggjorda) självbiografi, som avhandla hans verksamhet i Stockholm. Betecknande för den känsla av obehag, som D: s blotta namn då för tiden framkallade, är dels att boken utgavs anonymt, dels också att utgivaren, Birger Schöldström, i företalet ansåg sig böra skydda sig själv genom meddelandet, att han aldrig personligen känt eller haft någon beröring med de föreliggande anteckningarnas författare. Då han kännetecknar dem som »livligt hållna, intima och tidsmålande skildringar av personer och situationer från ett förgånget publicistliv», har han emellertid alldeles rätt. Omdömena äro visserligen på många punkter i behov av korrigering — något som utgivaren av ett antal tillfogade noter att döma också mycket väl förstått — men porträtten äro tecknade med mycken verve och oförtydbar personalkännedom, miljön verkar i alla detaljer naturtrogen, och anekdoterna torde knappast vara mer apokryfiska än vad som i regel brukar vara fallet i arbeten av detta slag.

Till sin hela typ visar sig D. tillhöra den grupp av publicister inom vår 1800-talspress, som ansågo alla medel goda i sin strid mot vad man kallade »det härskande systemet». Närmast påminner han om den bekante Paul Fritz Mengel, vilken i ungefär samma utsträckning i sin journalistik använde skandalen som ingrediens. Man tog i detta hänseende ogenerat exempel av dåtidens mest lästa tidningsman, Crusenstolpe, vilken med förkärlek gick till väga på liknande sätt och icke gjorde sig något samvete av att kritiklöst utkolportera alla de mer eller mindre vederhäftiga rykten, som nådde hans öron. Mot slutet av sin bana sjunker D. emellertid ända ned till den allra lägsta arten av journalistik — den som i vårt land vid århundradets mitt inaugurerades av skandalskrivaren Frans Sjöberg, utgivaren av Folkets röst. De försök, som vid D:s sista konflikt med rättvisan gjordes att framställa honom som en martyr för sina åsikter, kunde därför av naturliga skäl icke vinna någon som helst resonans. Oaktat boets tillgångar slutligen visade sig tillräckliga till borgenärernas förnöjande, ledde ej heller en till K. M:t ingiven nådeansökan till något resultat; en bidragande anledning härtill var, att D., »så länge hans kroppskrafter det medgåvo, i fängelset uppfört sig högst oskickligt». Att han var en kroppsligt och andligt bruten man, intygades av fängelseläkaren. Hans närmaste sökte göra gällande, att han vid brottets begående ej längre varit vid sina sinnens fulla bruk.

Författare

O. WlESELGREN.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Skåne och dess invånare under den förhistoriska tiden. Lund 1850. 16 s. (Diss., prass. C. A. Hagberg.) — Min lyras förstlingar. Vitterhets-försök af J. van D—e. 1*. Sthm 1851. 87 s. (Anon.) — Kolar-familjen. Berättelse af J. van D—e (Sagor och äfventyr, dels originaler, dels öfversättningar, utg. af G. Hogner, H. 1, Sthm 1851, s. 87—112; anon.). — En roddarmadam. Berättelse af Johannes van D—e. Sv. orig. Sthm 1852. 12: o 158 s. (Anon.) — Litet af hvarje. 1854. — Den föreslagna (nordöstra) jernbanan emellan Helsingborg och statens södra stambana. Hälsingborg 1859. 22 s. (Anon.) — Praktische Pasigraphie oder die Kunst mit allén Nationen der Erde correspondiren zu können, ohne deren Sprache mächtig zu sein. Leipz. 1876. XVIII, 32, (24) s. [Ett förhandsomnämnande av detta arbete, intaget i Illustrierte Zeitung, gjordes till föremål för en kritisk granskning av Es. Tegnér i en uppsats 'Universal-skrift' i Svensk tidskr., 1876, s. 382—410; härpå följde svaromål av D. i den av G. Hogner utg. skriften: Om dr Janne Damms pasigrafi eller universalskrifspråk, Köpenh. 1877, s. 5—15, varefter Tegnér replikerade i ett tillägg till sin ursprungl. uppsats, Svensk tidskr.,

1876, s. 766—768.] — Allmän pasigrafi eller universalskrifspråk. Köpenh.

1877. XXII, 35, (24) s. (Tills, med G. Hogner.) [I väsentliga delar överensstämmande med den tyska uppl. Även en dansk uppl. var samtidigt avsedd att utkomma.] — Pasigrafisk telegrafi. Köpenh. 1878. 12 s. — Skånska frälsebönder. Nutidsroman af Nimbus. Sv. orig. Köpenh. 1878. 32* s. [Endast två ark av denna uppl. trycktes.] 2: a uppl. Köpenh. 1878. 771 s. (Nord. roman-bibi., Arg. 1, H. 1—40.) 2: a uppl. Köpenh. 1882. 771 s. (Pseud.) — Ett äfventyr på Ulriksdal. Sann tilldragelse ur framlidne konung Carl XV :s enskilda lif. Bearb. efter lustspelet af samma namn, med förf. tillåtelse utförd af löjtnant Frisk. Köpenh. 1878. 94 s. (Pseud.) (Sammantr. med Skånska frälsebönder, 2: a uppl., i Nord. romanbibi., Årg. 1.) — Krigskamraterna. Episod ur konung Carl XIV Johans lif. Sv. orig. af Calle Frisk. Köpenh. 1879. 143 s. (Pseud.) (Nord. romanbibi., Årg. 2.) — Den falske grefven. Lustspel med sång i två akter af Calle Frisk. Köpenh. 1879. 47 s. (Pseud.) (Nord. romanbibi., Årg. 2.) — Bland hederligt folk. Roman. Malmö 1889. 182 s. Ny [titel-]uppl.: Bland bättre folk. Sthm (tr. Malmö) 1890. 182 s. (Novellbiblioteket, N:o 2.) — Karl XV i hvardagslag eller ett äfventyr på Ulriksdal. Dram. skiss i 1 akt. Sv. orig. Sthm 1892. 28 s. (Anon.) (Sv, teatern, N:o 229.) — Studentminnen, upptecknade af en gammal lundensare. Sthm 1893. 154, (1) s. (Anon.) — Från Stockholmska tidningsvärlden på 1850—-60-talen. Anekdoter och karaktersdrag af en gammal publicist. Efter förf:s bortgång utg. af Birger Schöldström. Sthm 1894. (3), 126, (1) s. (Anon.) Översatt: X. A. de Montépin, Vicomte Raphaél. Hälsingborg 1860 (omsl Gävle 1862). 418 s. — E. Sue, Paris hemligheter. 1—4. Malmö (tr: Köpenh.) 1886—87. 395, 370, 347, 211 s.

Ang. D: s  publicistiska verksamhet, se texten.

Källor och litteratur

Källor: Biographica samt utslagshandl. 24 nov. 1854, 25-mars 1891 och 27 maj 1892, RA. — Självbiografi av D., offentliggjord i Granskaren, Arg. 1890, fr. o. m. n:o 26 (8V6) t. o. m. n:o 47 (22/u); nekrolog i Stockh. dagblad 2% 1892; Nytt jurid. arkiv, Afd. 1, 1890, ref. n:o 73; G. E. Klemming & J. G. Nordin, Sv. boktryckerihistoria 1483—1883 (1883); B. Lundstedt, Sveriges period, litteratur, 1—3 (1895—1902); V. Millqvist, Publicistklubbens matrikel (1900); C. Sjöström, Skånska nationen 1833—1889 (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J. (Janne) Damm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17239, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17239
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J. (Janne) Damm, urn:sbl:17239, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. WlESELGREN.), hämtad 2024-04-19.