Meriter

Danielson, Anders Peter, f. 1 dec. 1839 på hemmanet Dyestad, Runstens socken, d. 18 dec. 1897 i Stockholm. Föräldrar: hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter. Hemmansägare å Dyestad 1861; ordförande i Runstens församlings kommunalstämma från 1862; ledamot av Kalmar läns södra landsting från 1865 (v. ordförande 1885—91, ordförande från 1892); ledamot av riksdagens andra kammare för Ölands domsaga 1873—97 och var därunder bl. a. ledamot av opinionsnämnden 1873, av bankoutskottet 1876—78 och av särskilda utskottet (angående värnpliktslag) 1877, deputerad för övervarande av Uppsala universitets jubelfest 1877, ledamot av konstitutionsutskottet 1879—83, av särskilda utskottet (angående lant- och sjöförsvaret) 1883, av statsutskottet 1884—97 (v. ordförande 1897), kanslideputerad 1885—94 och 1896 —97, ledamot av talmanskonferensen 1889—90 och av särskilda utskottet (angående arbetarförsäkring) 1890, v. talman 1891—94 och 1897 samt ledamot av särskilda utskottet (angående härordningen) 1892 urt. och av hemliga utskottet 1895; statsrevisor 1875, 1886 (för år 1885) och 1887; revisor för riksbankens avdelningskontor i Visby 1878—85 och 1896—97; ledamot av sjöförsvarskommittén 19 juni 1880—10 aug. 1882, av arbetarförsäkringskommittén 3 okt. 1884—24 okt. 1889, av förstärkta lagberedningen (angående ny rättegångsordning) 5 dec. 1884—20 juni 1887, av ekonomiska kommittén 19 mars—19 nov. 1886, av styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Kalmar 1887—89, av kommittén angående ny tulltaxa 18 juni 1888—24 febr. 1891, av kyrkomötet (och av dess kyrkolagsutskott) 1888 och 1893 samt av nya arbetarförsäkringskommittén 30 okt. 1891—30 mars 1893; en av stiftarna av Ångbåts-a.-b. Kalmarsund 1894 och ledamot av dess styrelse från 1894; ledamot av kommittén angående förändrad uppställning av fjärde huvudtiteln 10 maj—28 okt. 1895, av kommittén angående Sveriges fasta försvar från 14 maj 1897 och av prästlöneregleringskommittén från 22 okt. 1897. — Innehade dessutom olika kommunala uppdrag, bl. a. som ordförande i vägstyrelsen för Runstens härad från dess upprättande enligt 1891 års lag. RVO 1888.

Gift 21 juni 1861 i Gärdslösa med Anna Maria Persdotter, f. 24 jan. 1838 å Lindby i Gärdslösa socken, d. 31 okt. 1916 i Runsten, dotter till bonden Per Olsson och Elin Birgersdotter.^[1]

Biografi

D., den yngste bland tre söner, växte upp i ett vanligt enkelt, men ej torftigt, bondehem. Redan från barnaåren fick han deltaga i göromålen på gården; ett halvår tjänte han som dräng hos en av sina bröder. Någon tid var han betänkt på att gå till sjöss, men på föräldrars och anhörigas böner slog han detta ur hågen. Tidigt röjde han mer än vanlig begåvning och vetgirighet. All den skolunderbyggnad, som bestods, lär ha varit en sex veckors folkskolekurs jämte konfirmationsundervisning, men själv sökte han ivrigt förkovra sig genom att på helgdagar och lediga stunder läsa allt vad han kunde överkomma med de små tillgångar, som stodo honom till buds. Denna läslust följde honom livet ut, och för att tillfredsställa den fick han ofta sätta nätterna till, då under senare år hans tid var starkt upptagen, i huvudstaden av politiken och i hemorten med allehanda göromål och med besök av folk från hela ön i mångahanda angelägenheter. Han förvärvade på så sätt en icke obetydlig fond av ett, visserligen ganska oordnat, vetande, som väckte och befäste hans självkänsla och säkerhet. Om frukten av dessa tidiga självstudier har en minnestecknare sagt, att det han därunder »särskilt lärde sig älska var Ölands fornminnen; vad han särskilt lärde sig ogjlla var Ölands båtsmanshåll och grundskatter».

Redan 1861 gifte sig D. och övertog då sina föräldrars hemman, som han under årens lopp betydligt förbättrade och tillökade genom inköp av flera angränsande hemmansdelar. Tidigt anlitades han av ortsbefolkningen vid förefallande behov av skrivhjälp, och så snart han nått myndig ålder, började han gå allmogen tillhanda med förrättande av bouppteckningar, auktioner och hypoteksvärderingar samt såsom rättegångsbiträde. Även under senare år fortsatte han i görligaste mån med dylika uppdrag. Genom på så sätt förvärvade inkomster, till vilka säkerligen även en god del av riksdagsmanna- och kommittéarvodena få läggas, samlade D. en för sin tid ganska vacker förmögenhet, vilken förkovrades tack vare en sparsamhet, som ingalunda tillämpades endast då det gällde statens affärer. År 1862, alltså vid tjugutre års ålder, blev han kommunalstämmans ordförande i Runstens socken, då denna befattning genom de nya kommunallagarna inrättades, och beklädde den till sin död. Självfallet anförtroddes honom även andra kommunala uppdrag; så var han från den nya väglagens tillkomst vägstyrelsens ordförande i Runstens härad. Från 1865 var han ledamot av Kalmar läns södra landsting, där han strax gjorde sig bemärkt som »livlig debattör och stark lokalpatriot». Det var framför allt Ölands intressen, som lågo honom om hjärtat, och hans nit och drift blevo icke utan resultat. Visserligen fick han icke i allo sin vilja fram inom tinget eller senare inom riksdagen. Det lyckades honom sålunda icke att få Öland förklarat för särskilt landstingsområde eller att få till stånd en nationalbeväring på ön. Däremot tillkom på grimd av hans kraftiga medverkan hamnen vid Stora Rör, och hans arbete för bättre vinterpostförning mellan Öland och fastlandet kröntes så småningom med framgång.

Det stora anseende och förtroende, D. vunnit på Öland, gjorde riksdagsmannaskapet till det närmaste och naturliga steget i hans karriär. Vid andrakammarvalet på hösten 1872 lyckades den trettiotvåårige mannen bli vald med förbigående av en åtskilligt äldre medtävlare, domsagans förutvarande representant. Om någon valstrid i våra dagars mening kan det ju icke vara tal; av Ölands 2,502 röstberättigade invånare déltogo endast 433 (eller 17,2 %) i valet, som nu för första gången skedde med tillämpande av det omedelbara valsättet. Öns tidning klagar också över valmännens likgiltighet, som den likväl möjligen tror kunna förklaras av obekantskapen med det nya valsättet eller av »väderleksförhållandet för dagen»; i åtminstone ett par socknar »blev intet val utav brist på valmän....». Att spänningen emellertid icke varit så obetydlig, framgår av röstsiffrorna. D. erhöll nämligen 163 men den ovannämnde motståndaren 127 röster. Sedermera stärktes D: s ställning i valkretsen för varje val. Nästa gång erhöll han sålunda 242 röster emot 60 på närmaste man; därefter står han praktiskt taget utan motkandidat. Under 70-talet och 80-talets början visa valsiffrorna i Ölands domsaga rent av minskning, så självklart betraktar man tydligen D: s återval.

Redan vid sin ankomst till riksdagen hade D. namn om sig att vara en dugande kraft och oförskräckt radikal, fastän något självsäker och omdömeslös. Talande är den politiska orlovssedel, som hans äldre kamrat från landstinget och sedermera mångårige politiske vän, riksdagsmannen Nils Petersson i Runtorp utfärdade för honom på hösten 1872 Nils Petersson, som tillhört bondeståndet 1859—66 och där räknades bland den då ganska tillbakadragne men nu så inflytelserike lantmannaledaren Karl Ifvarssons närmaste meningsfränder och personliga vänner och som efter att från 1867 ha varit utestängd från det politiska livet nu började sin mångåriga verksamhet inom andra kammaren och dess lantmannaparti, skriver i ett brev till Ifvarsson 30 okt. 1872: »Angående vår nya kamrat ifrån Öland A. P. Danielsson så känner jag honom väl. Det är en person med god förmåga, men han vet även att själv uppskatta den. Han har ock lätt för att taga intryck, så nog får vi till eri början hava uppsikt på honom, men jag har gott hopp att sedan några kantigheter blivit avnötta få en god man i lantmannapartiet.»

D: s debut inom riksdagen blev mycket uppmärksammad. Inom lantmannapartiet framträdde han omedelbart genom att på dess välkomstfest efter det konstituerande sammanträdet 15 jan. 1873 tacka för skålen för de nykomna riksdagsmännen, vilket han, enligt en notis i riksdagsmannen Per Nilssons i Äspö dagbok, gjorde »på ett glänsande sätt, som vittnade om en stor förmåga». Offentligen framträdde han genast vid riksdagens början, och därefter var han en av de flitigaste talarna. Han väckte stor uppmärksamhet ej endast på grund av sitt ståtliga yttre, sitt ogenerade uppträdande och sina skarpa uttalanden utan även på grund av de åsikter, han förfäktade. Vid denna riksdag, den första efter Oskar II :s trontillträde, förekommo åtskilliga ömtåliga frågor, såsom om konungens kröning och regleringen av hans apanage. D. intog här en avancerat radikal ståndpunkt. Efter att 27 jan. ha yrkat avslag utan remiss på det av vice talmannen framlagda förslaget, att andra kammaren ville anhålla, det konungen och hans höga gemål täcktes låta kröna sig — enär en sådan begäran icke vore kammaren värdig —motionerade han redan följande dag öm en nedsättning på 290,000 kr. av anslaget till konungens hovhållning; förslaget gick för övrigt ut på att apanaget för varje konungs regeringstid skulle genom lag bestämmas till en million kr. årligen.

I den följande ganska häftiga debatten om denna fråga försvarade D. sin mening genom ett skarpt angrepp mot »de så kallade herrarne», som han ofta med alldeles särskild betoning plägade benämna sina mera bildade och socialt högtstående vederdelomän. Han förebrådde dem bl. a. att genom sitt uppträdande »taga bort den rösten, som kommer från folket» och fortsatte på följande sätt: »Slå vi upp historiens blad och se efter, vad som tilldragit sig här i Sverige under senaste århundraden, så få vi likväl se, om det varit herremännen, som gjort sin konung den största tjänsten. Jag tror vi skola finna, att det var folket, som då liksom i alla tidei; företrädesvis ådagalagt, att det älskat sin konung och ej villefrån-draga honom sitt stöd; och när har någonsin Sveriges folk uppträtt fientligt mot sin konung?» I motsats till herrarna vore det nu svenska folket värdigt att öppet förklara: »Eders Maj: t Vi vilja, att ni skall bliva en konung som vi älska, och vi hoppas att vårt yrkande om nedsättning i detta fall icke av Eder betraktas som ett uttryck av misstroende, utan må endast av Eder och landet anses bliva ett gott föredöme, som ytterligare bidrager att stärka det förtroende vi hava till Eder.» Även vid andra tillfällen under denna riksdag motsatte sig D. anslag till hovet, men tvivelsutan vida mer av sparsamhetsskäl än på grund av någon genomtänkt antirojalistisk uppfattning.

D:s verksamhet vid 1873 års riksdag är ganska karakteristisk och förtjänar att närmare granskas, då den dels klargör hans ursprungliga politiska uppfattning och företecknar dess yttringar under hans tidigare politiska bana, dels också kan tjäna som en bakgrund, emot vilken hans ställning under senare år med större klarhet framträder.

Av de fyra motioner, D. detta år väckte, är redan den första och viktigaste nämnd. Den andra framförde ett rent lokalt och privat önskemål; en tredje gällde avskaffandet av klockares brev-bärningsskyldighet och väcktes som komplement till den i trontalet bebådade propositionen om kronöbrevbärningens upphörande; med andra ord »till lättnad i de av ålder jorden åliggande besvär». Den sista slutligen gick ut på omorganisation av högsta domstolens arbetssätt och förbud för justitieråd att innehava annat med inkomst förenat uppdrag; häri spåras både D:s kritiska inställning mot byråkratien och den praktiske mannens nitälskan för reformer, syftande till klarhet och likformighet i rättskipningen.

I de s. k. stora frågorna gjorde D. flera visserligen korta men desto mer tydliga uttalanden. Beträffande försvaret sade han sig vara en varm vän av den allmänna värnplikten, och sina betänkligheter mot ett anslag till fästningsverken vid Karlskrona inlindade han i förklaringen, att »med avseende på försvaret är hela nationen att betrakta såsom en stor familj». Under debatten om den stora kompromissen talade han för grundskatteavskrivningen, därför att den skulle medföra en vinst ej blott för den nuvarande generationen av skattejordens ägare utan för hela folket och medföra utjämning och försoning mellan de kämpande partierna inom riksdagen. Då rösträttsfrågan kom före, ställde han sig på den reformvänliga sidan; »med varm känsla» sade han sig hoppas på en snar om också icke omedelbar sänkning av census till 400-kronorsstrecket. Hans korta anförande i nämnda debatt utgjorde för övrigt ett fränt utfall mot en av centerns främste män, vilket renderade honom en varning av vice talmannen, friherre S. G. Åkerhielm. Denne avbröt överläggningen och uppläste riksdagsordningens stadgande emot den, som tillåter sig att i debatten använda personligen förolämpande uttryck. Det är belysande för D:s utveckling och tidernas omskiftelser, att då Åkerhielm aderton år senare var statsminister, D. första gången utnämndes till andra kammarens vice talman. I övrigt uttalade sig D. under sin första riksdag vid flerfaldiga tillfällen för sparsamhet och gjorde kritiska inlägg emot byråkratien, yttrade sig emot fortsatt stambanebyggande i Norrland och uppträdde dessutom självfallet i flera frågor rörande jordbruksnäringens intressen.

Sin utskottskarriär började D. såsom suppleant i bevillningsutskottet vid 1873 och 1874 års riksdagar. Därefter gick hans befordran visserligen ganska raskt men kan ingalunda jämföras med exempelvis den endast ett år äldre Liss Olof Larssons, som redan efter fyra riksdagar insattes i statsutskottet. Över huvud taget, stod D. under sin första riksdagstid ganska mycket i skuggan. Själv satte han visserligen icke sitt ljus under skäppan; han deltog med stor flit i riksdagsarbetet och yttrade sig ofta i debatten; men till én ledande ställning nådde han ännu ej.

Vid 1874 års riksdag väckte D. en uppmärksammad motion, nämligen om anslag till bevarande av Ölands märkligaste fornminne, Borgholms slottsruin. Han uttalade därvid de förvisso ärligt menade orden, att »det folk, som vill hava aktning för sig själv och av andra, får ha till oeftergivlig plikt att vårda sina minnen, såväl de i historien förvarade, som de yttre vårdar, vilka vittna om fädrens verk och avsikter», ett uttalande, som sedermera åtskilliga gånger förehölls honom själv, då han av sparsamhetsskäl motsatte sig statsingripande av samma eller liknande art.

Efter att 1876 ha fått sin första ordinarie utskottsplats blev D. följande år placerad i det särskilda  utskott, som tillsattes att behandla regeringen De Geers förslag till en partiell försvarsreform. Till utskottets utlåtande fogade D. en reservation, i vilken han som vederlag för reformen krävde ansenligt större lindring i rust- och rotehållet än den av utskottet begärda. Men då efter en häftig inre strid det av upplösning hotade lantmannapartiet vid slutuppgörelsen enade sig om att antaga en skrivelse till K. M:t med begäran om framläggande av ett nytt fullständigt förslag, fotat på den allmänna värnpliktens grund, frånföll D. sin reservation och biträdde skrivelseförslaget. När sedan en inflytelserik grupp av lantmannapartiet under Emil Keys ledning på sensommaren sammanträdde för att preliminärt utarbeta ett eget positivt förslag till de stora frågornas lösning — vilket vid 1878 års riksdag i sju massmotioner förelades riksdagen men där föll — var även D. påräknad som deltagare. Av enskilda angelägenheter förhindrad infinna sig, uttalade han emellertid i brev till Key sina livliga sympatier för planen.

Vid riksdagen 1878 verkade D; för det då föreslagna statsinköpet av Linnés Hammarby. Vid universitetsjubileet i Uppsala föregående år hade han varit en av andra kammarens deputerade och hade därvid av sin värd, professor T. M. Fries, blivit intresserad för saken. Härom förtäljer D. själv i en kort reseberättelse, skildrande ett besök, som han jämte några riksdagskamrater i mars 1878 avlade på »Linnés fordna gård». I enkla men talande ord bär denna skrift vittne ej blott om D: s nitälskan för frågor av detta slag, utan därmed också i någon mån om graden och arten av en fosterlandskärlek, som motståndare stundom tilläte sig betvivla. Vid debatten i andra kammaren några månader senare talade han ock med mycken värme för förslaget; tryggt hänvisande till att han i allmänhet ej plägade slösa, med statens medel, .förklarade han sig nödgad att här förorda anslaget. »Jag. har varit i tillfälle att bese Linnés förra hem. För mig var inträdet däri en gripande högtidsstund», yttrade han, och det råder intet tvivel därom, att hans inlägg i debatten väsentligen bidrog till förslagets.framgång.

Från och med 1879 års riksdag framträder D. på ett annat och vida kraftigare sätt än förut. I yttre måtto markerades hans ökade betydelse genom befordran till konstitutionsutskottet. Detta års riksdag fick som bekant sin prägel av de dåliga tiderna och blev mycket besvärlig. Inom det alltid sparsamma lantmannapartiet framträdde detta år en grupp extrema sparsamhetsvänner, som under D: s, Nils Peterssons i Runtorp med fleras ledning vid åtskilliga tillfällen fick övertaget över den moderata Ifvarssonska gruppen. En slags kompromiss, enligt vilken lantmannapartiet skulle bifalla regeringens proposition om att till närmaste stödåtgärd för det hårt pressade näringslivet upplägga en järnvägshypoteksfond på 30,000,000 kr. emot en inskränkning i de enskilda bankernas sedelutgivningsrätt, godtogs sålunda på det hela av partiet, men överenskommelsen respekterades ej av sparsamhetsgruppen, som i andra kammaren lyckades vinna majoritet för sin rent negativa ståndpunkt. I gemensam votering beviljades emellertid såväl detta som andra stora anslag, och följden blev sålunda endast en stark ömsesidig misstämning mellan partiledning och opposition. Redan vid början av 1880 års riksdag lyckades det emellertid de gamla cheferna att åter hopsvetsa lantmannapartiet på ett något radikaliserat program. Riksdagen tecknade sig att även i övrigt bliva lugn, då regeringen oförmodat framlade det isolerade förslaget till ny värnpliktslag. Härmed var striden i försvarsfrågan åter i full gång. Lantmannapartiet var fast beslutet att, trots all veneration för mannen, störta statsministern Louis De Geer, och exekutionen förrättades utan tvekan. I debatten talade D. med stor skärpa och bitterhet mot förslaget, som han ansåg skulle föra landet in på militarismens område. Han varnade regeringen: »Kom aldrig igen med den rena värnplikten, så utsträckt som i detta förslag...» Mot statsministern, som han förklarade ha förstört sin historia, och flera andra av ministärens medlemmar riktade han en rad plumpa angrepp, men under debattens sista dag anhöll han härför om ursäkt, i det han förklarade, att hans ord icke fallit efter lång och mogen överläggning utan finge »tillskrivas en måhända för varm fosterlandskärlek».

Arvid Posses ministär intog nu den förra regeringens plats för att i lantmannapartiets anda lösa de stora frågorna. En första åtgärd härför var tillsättande av de stora parlamentariska försvarsutredningarna. D. erhöll nu det första av sina sedan så talrika kommittéuppdrag. Till 1883 års riksdag voro förberedelserna färdiga, och regeringen framlade i en rad propositioner sitt förslag till försvarsreform och grundskatteavskrivning. Nu inträffade emellertid under mångahanda dramatiska omskiftelser, att regeringens alltid tvivelaktiga stöd i lantmannapartiet helt sviktade. Delvis under trycket av en ute i landet' starkt framträdande opinion riktades från olika håll skarpa angrepp emot regeringsförslaget. En fullständig omvälvning i de faktiska partiförhållandena ägde rum; ehuru lantmannapartiet formellt bestod, sprängdes det i själva sakfrågan, till stor del även på grund av gamla personliga motsättningar. En grupp under ledning av D. och Liss Olof Larsson samt andra missnöjda element tog ledningen och bestämde utgången inom andra kammaren.

Det särskilda utskott, som tillsattes för försvarsfrågans behandling, förordade visserligen med knapp majoritet regeringsförslaget, men ett antal reservanter från andra kammaren med D. i spetsen rev bort och prutade ned stora och för härordningens effektivitet väsentliga delar av detsamma. Under den långa och svåra uppgörelsen segrade förslaget i detta av D. och hans medreservanter stympade skick; därvid utspelades den beryktade scen, när D. på ett hart när diktatoriskt sätt ledde besluten, och om vilken han vid försvarsfrågans behandling åtta år senare i bittra ord påmindes av Sven Nilsson i Everöd, som erinrade om hur »han stod på sin plats å Kalmarlänsbänken i denna kammare och punkt för punkt yrkade avslag på Kongl. Maj: ts och utskottets framställningar ...». Första kammaren fann sig härav föranlåten att avslå alltsamman; sällan har en stor ansats fått ett så snöpligt slut. För lantmannapartiet betydde detta faktiska nederlag början till upplösningen, för D. däremot ett starkt stegrat inflytande. Vid 1884 års riksdag insattes han i statsutskottet, som han därefter alltid tillhörde. Och då lantmannapartiet, delvis för att demonstrera sin återvunna enighet, väckte en massmotion om partiell avskrivning av grundskatter och indelningsverk utan vederlag i någon försvarsreform, frambärs den av D.

Från denna tid synes man emellertid kunna datera en omsvängning hos D. i förhållande till försvaret. Sålunda motsatte han sig icke ett omstritt anslag till flottan, och då Themptanders ministär 1885 framlade ett förslag till partiell lösning av de stora frågorna, var D. i princip för, ehuru han föreslog och i andra kammaren genomdrev kraftiga avprutningar på regeringens krav. På sammanjämkningsvägen föreslogos emellertid åter vissa förbättringar, och denna kompromiss, varigenom försvarsfrågan för första gången på tjugu år fördes ett steg framåt, förordades då av D. Det råder intet tvivel om att detta D:s positiva intresse om ej väcktes så dock vidmakthölls genom bearbetningar från högsta ort, likaväl som för övrigt senare skedde även i andra frågor. Då vid 1886 års riksdag frågan om byggande av en pansarbåt var före, sökte kung Oskar genom ett personligt brev beveka D: s hjärta. Han skriver 22 mars detta år:

»Min käre Danielson.

Vid närmare eftertanke öfver vårt samtal igår, önskar jag här göra följande anmärkning.

Uppskof med Pansarfartyget har åtskilliga ej obetydliga olägenheter. De två förnämsta äro naturligtvis: att Flottan sednare får en väl behöflig förstärkning och att den just nu mycket betryckta industrien går miste om efterlängtad och, jag tror, äfven påräknad beställning.

Om Du kan verka något för att åtminstone någon summa för nästa statsreglering ur den öfverfulla statskassan utgår, så gör Du en god och fosterländsk gerning. —

Vänligen Oscar."

D. stod visserligen icke genast att vinna; han talade några dagar senare emot anslaget, men på ett sätt, som visade, att han ej vore obenägen att efter ett års uppskov bifalla detsamma. Följande år yttrade han sig — trots många ursäkter för att han medverkade till beviljande av en så stor utgift — likväl med en viss värme för förslaget.

Då försvarsfrågan äntligen efter fruktlösa försök vid 1891 och 1892 års lagtima riksdagar förelades den urtima på hösten 1892, var hans bifall synbarligen på förhand vunnet. Statsminister E. G. Boström tillskriver honom, samtidigt som han erbjuder honom vice talmansposten, bl. a. följande: »Jag hoppas på frågans lösning, vilken ej ställer större krav på statskassan än förut. Men därtill fordras, att vi alla enigt och energiskt arbeta för detta mål, och jag är viss, att Du kommer att göra allt, i vad på Dig beror, för att medverka därtill.» Så skedde även. D. talade för den K. propositionen såsom något alldeles självfallet. Han polemiserade mot varje tal om att den innebure »förtryck emot folkets vilja», avvisade högdraget, att en talare i sitt anförande inblandat »åtskilligt angående frisinthet och dylikt — tydligen med syfte på den nu så moderna frågan om allmän rösträtt», och bekände slutligen på ett för honom skäligen unikt sätt sitt förtroende till den byråkratiska auktoriteten, i detta fall de militära fackmän, som förordat förslaget.

När detta skedde, var emellertid D:s ställning en helt annan än tidigare. Vid 1885 års riksdag började tullfrågan bliva brännande, och redan två år Senare föranledde den riksdagsupplösning och nyval under en agitation och upphetsning i landet, som aldrig tillförne skådats. På Öland, där valdeltagandet hittills varit normalt ringa, ökades det med ans från 22 till 47,2 o/o av de. röst- berättigade. Detta berodde emellertid ej på något försök att mota D: s omval. Hans ojämförligt starka ställning i hembygden framgår bäst därav, att han av 1,035 avgivna röster erhöll 952, under det att ett sjuttiotal kasserades och ingen motkandidat erhöll mer än en enda röst.

D. hade ganska tidigt intagit sin position på den tullskyddsvänliga sidan. Redan i fråga om majstullen 1881 och inregistreringsavgiften på mjöl 1882 hade han praktiskt anslutit sig till protektionismen, ehuru han förklarade sig vara varken frihandlare eller protektionist. Då den första stora tullstriden utkämpades vid 1886 års riksdag, kunde D. således åberopa en viss konsekvens i sitt votum för den nu av andra kammaren antagna tullförhöjningen på omalen spannmål. Med tullstridens begynnelse blev det slut även med den formella sammanhållningen inom lantmannapartiet. Ännu vid denna och följande riksdag lyckades det emellertid de ledande att trots den starka och bittra — även personliga — motsättningen förhindra en öppen brytning. Men därefter blev schismen för stor att kunna överbyggas eller ens skylas. Under

1887 års majriksdag började partiets tullvänliga fraktion hålla egna sammanträden, och vid början av 1888 års riksdag konstituerade sig lantmannapartiets protektionister tillsammans med meningsfränder ur andra grupper och samhällsklasser såsom ett särskilt parti med namnet Nya lantmannapartiet. Jämte D. voro Liss Olof Larsson och E. G. Boström dess skapare och ledare. Därmed var D. definitivt inne på en väg, som inom kort skulle föra den forne oppositionsmannen till ställningen som ett regeringspartis ledare och riksdagens kanske mäktigaste man. En tillfällig motgång inträffade för honom 1889, då han beträddes med överträdelse av bankreglementet och nödgades avgå såsom styrelseledamot vid riksbankens avdelningskontor i Kalmar, men felet var ej av sådan art, att det hindrade hans fortsatta politiska avancemang. Efter Liss Olof Larssons fall vid valen på hösten 1890 var D. befriad från denne rival, och — sedan Sven Nilsson i Everöd avböjt vice talmanskapet — ernådde han sin högsta upphöjelse vid 1891 års riksdag. Då Boström på sommaren samma år efterträdde Åkerhielm såsom statsminister, var D. slutligen ensam och obestridd Nya lantmannapartiéts chef. Med fast hand ledde han sitt parti, satte sig med otrolig flit och lika snabb uppfattningsförmåga in i ärendena och var självfallet dess mest framstående och oförvägne debattör, som än i myndig och förmanande ton gjorde sina korta, klara inlägg, än trumpet eller bittert anföll, motståndarna. Men som understödjare till regeringen voro både partiledaren och hans trupp något nyckfulla. Tydligt är, att D. ej alltid fann sig till rätta i den ovana rollen. Särskilt efter det han mot slutet av 1893 års riksdag helt plötsligt med yttersta skärpa blivit angripen av Olof Jonsson i Hov, Gamla lantmannapartiets ledare, för sin numera bristande sparsamhetsvilja, kan man i viss mån märka en återgång till gamla tonfall och metoder. Så lämnade han regeringschefen i sticket 1894, då denne ivrigt motsatte sig en motionsledes föreslagen tullförhöjning, som däremot D., fastän förgäves, sökte genomdriva. Då han de tvenne följande åren på grund av sjuklighet ej kunde bekläda vice talmansposten, visade han sig åter mer sparsam och mindre foglig, men vid 1897 års riksdag, då han återvänt till talmannens sida, äro de oppositionella återfallen få. Även då motsatte han sig dock den likväl genomförda reformen av riksbankens ledning, som medförde ökat inflytande för regeringen inom riksdagens egen bank; han sade sig ej på några villkor vilja vara med om att »släppa kungen in i riksbanken».

Redan tidigare drabbad av sjuklighet, blev D. på hösten 1894 så svårt angripen av brand, att han nödgades låta amputera sitt ena ben. Han bevistade därför icke början av 1895 års riksdag men kunde senare infinna sig. Sammanslagningen av de båda lantmannapartierna 16 jan. 1895 skedde sålunda i hans frånvaro och sannolikt utan hans vetskap, i varje fall utan hans på förhand inhämtade samtycke, efter vad som framgår av ett brev till honom från Nils Petersson i Runtorp. Den protektionistiska och på det hela konservativa riktning, som haft herraväldet inom Nya lantmannapartiet, kom visserligen att även trycka sin prägel på det återförenade, som återupptog det gamla namnet: Lantmannapartiet. Men trots att hans numera farligaste rival om ledarskapet, Olof Jonsson i Hov, vid 1896 års val föll igenom, lyckades det ej för D. att helt återvinna sin tidigare myndighet. Därtill bidrog utom hans genom sjukdomen minskade kraft helt visst även den konservativa hållning, han kommit att intaga i den nu mer och mer dominerande rösträttsfrågan.

Efter att 1873 ha önskat framgång åt en sänkning av census till 400-kronorsstrecket och 1880 ha anslutit sig till den av S. A. Hedlund framburna lantmannapartistiska massmotionen för en rösträttsreform, hade han först 1893 tillkännagivit sin ändrade ståndpunkt. Till folkriksdagens deputation förklarade han sig nämligen intet ha att invända mot ett 500-kronorsstreck »eller så där omkring», men strax därefter ställde han sig i andra kammaren på en praktiskt taget rent negativ ståndpunkt. Från hans sista levnadsår föreligger också ett märkligt bevis på denna helt avvisande hållning. För att fira tjugufemårsminnet av sitt inval i riksdagen hade han 17 aug. 1897 till sin gård inbjudit sina valmän, av vilka ett sextiotal infunnit sig. Härvid, diskuterades flera aktuella politiska" och lokala spörsmål, av vilka värden-ordföranden själv.karakteriserade rösträttsfrågan som det viktigaste. De församlade antogo i denna .fråga en av D. framlagd resolution, som är i hög grad karakteristisk för sin upphovsman. Efter att ha påpekat rösträttens successiva utsträckning genom den allmänna inkomstökningen fortsätter aktstycket: »Skulle valrätten så utsträckas, att landets arbetare och övrige med dem jämförlige få största inflytandet på valen och därigenom på riksdagens beslut och åtgärder, så anser sammanträdet, att detta icke skulle ur det allmännas synpunkt vara välbetänkt, enär de åtgärder, som redan nu och då synas framkomma från arbetarnas politiska förmän, tyckas tyda på att landets angelägenheter ej kunna med förtroende till övervägande del läggas i deras händer.» Efter det denna fråga sålunda behandlats, föreslog D. de närvarande att diskutera möjligheten av att upprätta en »Ölands hemmansägares arbetareförening». Redan genom att i namnet upptaga ordet arbetare sade han sig vilja avvisa tanken på att det vore fråga om någon »agrar» eller storgodsägareförening, utan ville därmed tvärtom markera den enhet, som rådde eller i vart fall borde råda mellan arbetare och bönder. »Ordet arbetare borde ingå i namnet för att betaga arbetaren misstro mot sammanslutningen, som skulle komma att gagna icke blott hemmansägarna utan också arbetarna.»

Dessa till synes helt oförenliga uttalanden förefalla att vittna antingen om den egendomligaste inkonsekvens eller största cynism. De äro dock alldeles icke oförklarliga, om man ser dem i samband med D:s politiska utveckling. Hans väg gick på senare år — i likhet med partiets — stadigt åt höger; han blev med åren alltmer konservativ, men visserligen med åtskilliga för betraktaren högst förbluffande slingringar och återfall. Det är knappast en överdrift att säga, att det vilar något brustet, ja tragiskt över D. som politiker, hur främmande än dessa ord må ljuda i samband med denne arrogante och robuste man, som nyckfullt och ogenerat kunde byta ståndpunkt med bibehållande av en naivt uppriktig övertygelse om den egna ståndpunktens förträfflighet gentemot motståndarnas listiga och lärda påfund eller avundsamma illvilja. D: s egen färd återspeglar det politiska livets snabba förändringar under de tjugufem år, den varade. En omvälvning, större än samtiden ännu vid hans bortgång kunde iakttaga, hade under denna tid ägt rum. Den politiska motsättningen mellan »herrar» och bönder började avlösas och hade till stor del redan blivit ersatt av en annan: mellan borgare- och arbetareklass. Men den gamla bondeoppositionen och den nya bondehögern mötas och leva alldeles oförmedlat i hans person, och impulser från än den enas, än den andras idékrets leda hans handlingssätt. Ty D. var av födsel och mångårig vana en böndernas, dvs. enligt hans egen mening det fattiga, betryckta småfolkets man, och hade trots sin egen framgång och upphöjelse mången gång svårt att finna sig till rätta i sin nya ställning såsom en mäktig ledare för de välbärgade hemmansägarnas parti, vars förtroendeman som regeringschef styrde landets öden. D. kan i så måtto, historiskt likaväl som psykologiskt, sägas intaga en mellanställning mellan Karl Ifvarsson och andra ledare för det äldsta lantmannapartiet, som förblevo vad de voro, konservativa i sin moderata liberalism, och sådana till en början helt radikala lantmannapartister som Hans Andersson i Skivarp och Olof Jonsson i Hov, vilka i ordets ursprungliga mening följde med sin tid, vilka konsekvent utvecklades till moderata högermän och med sin större-bildning och mer reflekterande intelligens hade förmåga att själva inse detta.

Som politiker fängslade D. samtiden främst genom sin obändiga kraft. Ingen betvivlade heller hans varma fosterlandskärlek, ehuru mången, på förklarliga grunder menade, att det ofta var egenkärleken, som fällde utslaget. Personligen var D. en enkel, sparsam man, en god men sträng familjefader, som gärna såg till att hans hus förkovrades, och en trofast vän; i sin hembygd var han uppburen på ett sätt, som icke torde ha många motstycken bland svenska politiker. — I dec. 1897 nödgades D. låta amputera sitt andra ben men avled kort efter operationen.

Författare

Edvard Thermænius.

Arkivuppgifter

Av D: s papper finnes tyvärr numera i behåll endast en obetydlighet, däribland de två nämnda minnesanteckningarna samt några synbarligen på grund av sin vikt eller avsändarens ställning utvalda brev till honom. Bland avsändarna må nämnas Oskar II, statsministern E. G. Boström, kabinettskammarherren Sixten Flach, doktor Artur Hazelius, riksdagsmannen Nils Petersson i Runtorp, landshövding Claes Wersäll samt godsägaren G. F. Östberg. Samlingen äges av D: s ende efterlevande son, lantbrukaren Axel Danielson, Runsten.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Motioner och anföranden i riksdagens andra kammare, därav särskilt utg.: I tullfrågan. Yttrande i andra kammaren d. 2 mars 1887. Sthm 1887. 8 s. [Även utg. i fören. med ett yttrande i samma fråga av P. E. Lithander:] Anföranden i tullfrågan d. 1 och 2 mars 1887. Af P. E. Lithander och A. P. Danielson. Sthm 1887. 14 s. (D: s anförande s. 8—14.) — En resa till Carl von Linnés fordna gård Hammarby i Uppland (Sv. Linné-sällsk. årsskr., Arg. 14, 1931, s. 33—35). Handskrifter (tillhörande D:s son lantbrukaren Axel Danielson, Runsten): 1875 års statsrevision (minnesanteckningar från statsrevisorernas resa 20 sept.—3 okt. 1875; dat. 15 okt. 1875). - En resa till Carl von Linnés fordna gård Hammarby i Uppland (dat. 20 mars 1878).

Källor och litteratur

Källor: Meddelande av lantbrukaren Axel Danielson, Runsten. — Brev till D. från kon. Oskar II samt från E. G. Boström och Nils Petersson i Runtorp (hos dens.); brev till prosten H. O. Schönbeck från Sven Nilsson i Everöd, KB. — Riksdagens protokoll och handlingar; Bidrag till Sveriges officiella statistik. R. Valstatistik; samtida press och broschyrlitteratur; G. Billing, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893—1906 (1928); S. J. Boéthius, Oskar II (Sveriges historia till våra dagar, 13, 1925); E. Ther-maenius, Lantmannapartiet (1928); dens., Statsinköpet av Linnés Hammarby (Sv. Linné-sällsk. årsskr., 1931); H. Wieselgren, Bilder och minnen (1889).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Peter Danielson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17260, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edvard Thermænius.), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17260
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Peter Danielson, urn:sbl:17260, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edvard Thermænius.), hämtad 2024-11-08.