Axel Ferdinand Danielsson

Född:1863-12-15 – Stavnäs församling, Värmlands län
Död:1899-12-30 – Tyskland (i sanatoriet Elsterberg i Sachsiska Schweiz)

Tidningsredaktör, Poet, Skriftställare


Band 10 (1931), sida 244.

Meriter

Danielsson, Axel Ferdinand, f. 15 dec. 1863 i Stavnäs församling, d. 30 dec. 1899 å sanatoriet Elsterberg i Sachsiska Schweiz. Föräldrar: sågställaren, sedermera sågverksförmannen Didrik Danielsson och Johanna Jansdotter. Utflyttade med föräldrarna till Arvika 12 okt. 1864, till Edsvalla bruk, Nors socken, och till Korsnäs, Hosjö socken, 11 nov. 1872; elev vid Falu h. elementarläroverk ht. 1876; ordförande i Dala gymnasistförening vid detta läroverk läsåret 1880 —81; avlade mogenhetsexamen i Falun 28 maj 1881; företog en två månaders studieresa till England sommaren 1881; studerade i Uppsala tidvis från ht. 1881; återvände till Korsnäs 1884; flyttade till Stockholm 1884; medarbetare i Budkaflen (medredaktör 1886) och i Socialdemokraten dec, 1885—sommaren 1887 (medredaktör, jämte Hj, Branting, under ett halvt år 14 sept. 1886—1887); överflyttade till Malmö 1887; grundade där Arbetet, vars förste redaktör han jämväl var från 6 aug. 1887 (erhöll utgivningsbevis 11 aug. 1887 och 18 juli 1894); av Sundsvalls arbetarklubb 1890 vald till redaktör för Nya Samhället men avböjde; avtjänade genom olika utslag ådömt 18 månaders fängelsestraff 2 aug. 1888—1 febr. 1890; dömd till 2 månaders fängelse 1891, vilket av högsta domstolen förändrades till 200 kr, böter; åtalad för majestätsförbrytelse 1895 men frikänd. — En av förtroendemännen i socialdemokratiska arbetarpartiet från påsken 1889; bevistade partikongresserna i Norrköping 17—20 maj 1891, i Göteborg 23—26 mars 1894 och i Stockholm 22—24 juli 1897; bevistade folkriksdagarna mars 1893 och maj 1896; Södra distriktets representant i socialdemokratiska partistyrelsen 1894—99.

Gift med folkskollärarinnan Elma Charlotta Sundquist, f. 1 mars 1865 i Falun, dotter till specerihandlanden Anders Sundquist och Karolina Charlotta Hoppstadius.

Biografi

D. hade redan börjat som »kättingpojke» i Korsnäs brädgård, då folkskolläraren i Hosjö, V. E. V. Trolle, som fäst sig vid hans begåvning, förmådde fadern att sätta honom i Falu läroverk. Hemmet var visserligen fattigt, men han fick understöd från olika håll och bidrog även själv genom lektioner till sitt uppehälle. Redan un- der gymnasieåren röjde D. starka litterära intressen och utpräglade böjelser för en radikal åskådning. Ett tal om Darwin ådrog honom tadel för »rabulism» från läroverkets rektor K. J. Dahlbäck. Inflytande på hans utveckling utövade den liberale läroverksadjunkten, sedermera riksdagsmannen O. V. Vahlin, vilken av D. omfattades med djup sympati. Ett nytt stöd fann den liberalism, D. vid denna tid hyllade, hos Rudolf Wall, utgivaren av Dagens nyheter. Till denna tidning insände han skisser, skrivna i tidens realistisk-naturalistiska stil, och Wall bekostade honom en resa till London, som räckte i två månader. Efter vistelsen i England började D. i Uppsala förbereda sig för kandidatexamen på den matematisk-naturvetenskapliga linjen. Den vetgirige ynglingen bedrev emellertid sina studier rätt planlöst och sökte samtidigt utlopp för sin oroliga ande i novellistik. Utan att ha avlagt någon examen lämnade han 1884 universitetet och kom till huvudstaden, där han råkade i misär, svalt i flera dagar i följd, skrev i veckotidningen Budkaflen och utförde översättningar av dussinromaner för 10 kr. tryckarket. En ljusning i hans förhållanden inträdde, då han på hösten 1885 kom i beröring med August Palm. Denne tog honom till hjälp med rättstavning och korrektur vid utgivandet av tidningen Socialdemokraten, vars första nummer utkom 25 sept. 1885. Även som medarbetare medverkade D.; hans första signerade artikel i tidningen är daterad 4 dec. samma år.

I samband med dessa händelser övergick D. till socialistisk åskådning. Hans åsiktsväxling förklaras dels av hans proletära ursprung och upplevelser, dels av hans tidiga intryck av engelska sociologers och historikers — Spencers och Buckles — visserligen liberala, men vida evolutionära utblick över samhällens byggnad och växt; liksom Marx i sin ekonomidoktrin utgick från Adam Smith och Ricardo, leddes D. från engelsk evolutionsfilosofi över till Marx. Följaktligen fann han den i början av 1880-talet bildade Studentföreningen Verdandis program alltför trångt, då den väsentligen var en förening för religions- och yttrandefrihet. — I början av år 1886 inträdde en söndring bland huvudstadens socialdemokrater, i det August Palm gentemot »överklassarna» bildade sin »Socialdemokratiska förening», vars organ var »Socialdemokraten», medan Fredrik Sterky var själen i »Socialdemokratiska samfundet», som utgav »Nya Samhället». D. slöt sig till den förra organisationen och översatte 1886 »Kommunistiska manifestet»; Hj. Branting åter, som vid denna tidpunkt, efter »Tidens» nedläggande, sökte kontakt med socialistiska arbetargrupper, trädde i förbindelse med »Samfundet». Inom kort återställdes dock enigheten. Branting blev mot slutet av 1886 redaktör, för »Socialdemokraten» med D. som medredaktör, men det visade sig snart, att den lilla, veckotidningens utrymme var för trångt for dem båda. Därtill kom, att den stridbare D. råkade i häftig, personligt färgad fejd med flertalet i tidningens av fackföreningsombud sammansatta kontrahentförsamling; med »stockholmarne» drog han aldrig jämnt.

D. såg sig då om efter ett nytt verksamhetsfält. Efter en kort avstickare till Sundsvall satte han upp tidningen »Arbetet» i Malmö, där marken redan var plöjd av Palms »Folkviljan» och där en raskt växande industri redan hade alstrat relativt starka fackföreningar. Den 6 aug. 1887 utgavs första numret av den tidning, som under D: s slagfärdiga ledning jämte »Socialdemokraten» skulle bli det socialdemokratiska partiets mest inflytelserika organ; efter partiets konstituering vid kongress i Stockholm 1889 blev D. en av partiets första förtroendemän och den ledande kraften inom det södra partidistriktet. Det tovade icke länge, förrän han som talesman för den unga sydsvenska arbetarrörelsen kastades in såväl i en av hans eldiga temperament präglad tidningspolemik som i skarpa konflikter med myndigheterna och åklagarmakten. Redan 1 dec. 1887 fick »Arbetet» sitt första åtal, som drabbade D: s artikel »Till världsalltets upphofsman» och som ådrog redaktören tre månaders fängelse; samma straff utmättes även åt Hjalmar Branting, som i »Socialdemokraten» avtryckt artikeln för att utröna, om även en Stockholmsjury skulle kunna fälla den. De följande månaderna följde åtal på åtal för olika tryckfrihetsförseelser. Det mest uppseendeväckande bland dessa var det åtal, som väcktes i anledning av D: s beskyllningar mot fängelsedirektören i Malmö Pontus Lagerberg — i »Arbetet» benämnd »Pontus Lurifax» — för olovliga manipulationer med avkastningen av fångarnas arbete. För artiklarna härom dömdes D. till ett års fängelse. Både den fällande domen och straffutmätningen väckte stort uppseende, enär fängelsedirektören under tiden blivit överbevisad om oegentligheter med fångarnas medel. Sedan D. redan fått. sin dom, ådömdes Lagerberg i hovrätten sex års straffarbete och ständig vanfrejd, Vidare dömdes D. till tre månaders fängelse för en i »Arbetet» införd, »Krig» betitlad dikt av signaturen »Sigvard Götson» samt till fyra månaders fängelse för ett religionsföredrag. Sammanlagt aderton månaders fängelse inbragte honom den långa serien av åtal, och senare hälften av 1888 och hela året 1889 tillbragte han inom fängelsets murar. Åtalen förlänade honom en popularitet bland arbetarna större om än icke varaktigare än den, som kom någon av 1890-talets arbetarledare till del. Tvivelsutan blev den långa fängelsetiden av D. utnyttjad till en inventering av löst och fast i partiets åskådning och program. Alltmer blev han talesman för partiverksamhetens inriktning på praktiska reformkrav, i det han, som eljes presterade glänsande teoretisk polemik mot borgerliga historiker och nationalekonomer och särskilt mot manchesterdoktrinerna, redan vid partiets kongress i Norrköping 1891 riktade skarpa hugg mot Hinke Bergegrens »anarkosocialism». Ännu i slutet av 1880-talet var han närmast antiparlamentarist, han trodde mera på »gatans revolt» än på »parlamentet» som proletariatets förlossare och betraktade parlamentarismen som »en öppen fråga». Bergegrens ända ut i attentattaktik mynnande agitation gav honom då en första chock, det teaterrevolutionära i dennes förkunnelse ingav honom avsmak för propagandistisk ytlighet, han förklarade nu, att våldsmetoder ej finge ingå i ett arbetarpartis taktik, förrän »allmänna rösträttens fredliga medel är prövat». Partiets yttersta vänster stämplade honom både då och senare som »förrädare», varemot Branting i »Lucifer» 1891 tog honom varmt i försvar. Hans stridbara kynne och omprövning av »marxismen» förde honom emellertid vid denna tid stundom ut i polemik med Branting och K. N. Carleson i spörsmålet om vilka samhällsklasser som borde räknas med i kategorien »proletariat». D. förfäktade härvid den mindre strängt marxistiska uppfattningen, att inom denna såsom bärare av revolutionär tendens även kunde och borde inrymmas de på samma levnadsnivå som industriarbetarna stående arbetarskikten på landsbygden. Därmed gav han en av utgångspunkterna för den svenska socialdemokratiens senare glidning från ett huvudsakligen till industriarbetarna avgränsat klassparti till ett »folkparti», vars program och taktik möjliggjorde en vidare ram för propaganda och rekrytering. Dithän hade han nått på blott ett par år, medan han ännu till konstituerande partikongressen 1889 från fängelset insänt en resolution, där partiets revolutionära väsen och karaktär slogos fast, även om det borde vara obundet att ingå tillfälliga allianser; hans uttalanden röja samtidigt en viss missräkning över att »socialismens principer» skymts undan i vad han då benämnde »ett litet nätt reformprogram». Ännu 1890 vidhöll han teorien om »gatans parlament», men nu vändande front mot den av Bergegren företrädda »anarko-socialism», vilken han vid Norrköpingskongressen 1891 betecknade som arbetarrörelsens »politiska mässling». Socialism och anarkism voro för honom två diametralt motsatta åskådningar, såsom han nu och sedan utvecklade. I överensstämmelse med denna obestridliga, begynnande »revision» av den svenska socialdemokratiens ursprungliga, hårt klasskampslineära indelning av »det kapitalistiska samhället» och av en därav betingad taktik gentemot borgerliga samhällsklasser och partier, dittills betraktade som »en enda reaktionär massa» — en fras lånad ur den terminologi, som hade utbildats av den tyska socialdemokratien under den s. k. »socialistlagens» tolv år — kom D. de följande åren även att allt starkare betona värdet av den allmänna, lika och direkta rösträtten för arbetarklassens samling och frammarsch samt även för den socialistiska förkunnelsens nedträngande hos de breda folklagren. Redan 1890 hade han förmått sitt partidistrikt att i handling omsätta rörelsens inriktning på dagspolitik och att trots 800-kronorsstrecket m. fl. inskränkningar i den politiska och kommunala rösträttens utövning deltaga i de allmänna riksdagsmannavalen samma år, varvid han som kandidat i Malmö nådde ett för den tiden överraskande högt röstetal eller omkring 300 röster. Vid kongressen i Norrköping 1891 uttalade han, att de rösträttslösa borde till vederbörande sända »stormdeputation på stormdeputation» i rösträttsfrågan. Följaktligen stödde han energiskt syftet att medels den särskilda opinionsyttring, som tog gestalt i 1890-talets båda folkriksdagar (1893 och 1896), bryta högerns motstånd mot en rösträttsreform, varvid han dock — gentemot ytterligtgående radikalproletära tendenser — i en nära samverkan med de liberala elementen såg en borgen för rösträttsrörelsens snabbare uppnående av sitt mål. Vid socialdemokratiska partikongressen i Göteborg 1894 avfattade han i alla väsentliga punkter det manifest om vägarna och medlen för rösträttens »erövring», som uppdrog riktlinjerna för partiets kommande politiska aktion. Flera samverkande faktorer anvisade således åt honom både en framskjuten roll och en medlande ståndpunkt vid »folkriksdagarna» i de fejder om »utomordentliga påtryckningsmedel», som uppblossade mellan liberaler och socialdemokrater; förgäves vädjade han likväl vid sista folkriksdagen 1896 till sina liberala vänner att skänka »storstrejken» som »påtryckningsmedel» sitt stöd.

D: s alltmer realitetsbetonade »revisionism» torde även efter hand delvis ha påverkats av hans förbindelser med akademikretsar i Lund. Vid hans sida stodo troget Bengt Lidforss, Axel Wallen-gren, Adolf Strömstedt, Emil Kleen m. fl. Om socialistisk teori höll han 14 maj 1891 ett föredrag i den sydsvenska universitetsstaden, vilket väckte stort uppseende för hans intelligenta behandling av ämnet. Med respekt och smidig anpassning korsade han sedermera sin klinga med Pontus Fahlbeck, som omfattade en nationellt betonad »statssocialism». Dagsfejderna lade dock så hårt beslag på tid och krafter, att han aldrig fick tillfälle att närmare utforma teoretiska synpunkter på samhällsproblemen, på samma gång de dock uppenbart modifierade hela hans inställning till socialism och socialdemokrati. Vid den tid, då han gled hän till samverkan med liberaler, skrev han öppenhjärtigt: »Må vi följa Buckles råd och lära oss värdera dem, som hava nog förstånd att ändra en mening, som börjar bli falsk», och vidare år 1892: »Jag har börjat kompromissa med den intelligenta bourgeoisien»... »en gränsklass, som arbetarna måste ha med sig.» Han sade sig ej heller stött tillbaka av statssocialism, »då den framträder med så starka demokratiska tendenser som hos professor Fahlbeck». 1890-talet igenom kunde iakttagas en fortgående strömkantring i hans ståndpunkter hän till en moderation så utpräglad, att efter 1896 en pressfejd utspann sig mellan honom och Branting, som därvid ville konstatera, att D: s impulsivitet kommit honom att »galoppera» med sådan fart från sin gamla (klasskamps-)position ytterst till vänster, att »han icke stannar förrän han nått fram ända till högerflygeln».

I den svenska arbetarrörelsens första årtionde var D. först och sist kämpen. Om makten av hans ord vittnar den episod i början av 1890-talet, då hans i »Arbetet» utgivna paroll dämpade svårartade, av en träarbetarestrejk framkallade gatukravaller i Malmö. Då, på höjden av sin popularitet, samlade han kring sitt njamn över 500 röster vid riksdagsmannavalet 1893. Men redan vid nästa val 1896 hade hans stjärna börjat dala; hans röstetal sjönk till 368. Hans av ungdomsårens umbäranden och den långvariga fängelsevistelsen undergrävda hälsa försämrades alltmer, medan lynnet fördystrades av ständiga småtvister med egna partivänner om löner, insamlingsmedel m. m. Tidtals vistades han i Stockholm i akt och mening att söka ett nytt verksamhetsfält. Hans i någon mån bohemartade levnadsvanor väckte även anstöt på vissa håll. Den återblicksartikel, han skrev 1897 om sin tioårskampanj i Skåne — samma år som han vid fjärde partikongressen samlade sina sista krafter till avfattande av partiets nya program med stöd av det tyska Erfurtprogrammet — visade redan växande skepsis och avmattning. »Sinnets friska vårstämning», såsom han skrev, hade förflyktigat, och han gled efter hand ut ur diskussionen om dagsfrågorna. Ett benbrott, som han 1898 ådrog sig i Lund vid påstigning på ett tåg, gjorde honom till halvt invalid, och för sina krämpor nödgades han omsider i nov. 1899 söka bot vid sanatoriet Elsterberg i Sachsen. Fjärran från hemlandet avled han där 30 dec. samma år. Vid hans sida under de svåra åren hade hjälpande stått — även i redaktionsarbetet — hans trolövade från ungdomstiden i Falun, folkskollärarinnan Elma Sundquist, med vilken han levde i ett fritt, år 1897 (2 mars) legaliserat äktenskap. Vad ryktet än hade haft att förtälja om hans flyktiga kärleksförbindelser, älskade han dock till sist mera Eros än Afrodite.

Även den borgerliga pressen ägnade i sina dödsrunor D. en vacker hyllning såsom en »andens riddersman», och arbetarpressen betygade, att med honom en förgrundsgestalt i svensk arbetarrörelse, en med en Branting jämnhög banbrytare för socialistisk åskådning gått ur tiden. En »andens riddersman» var D. även i så måtto, att hans intellektuella intressen nådde vida utöver partilivets och folkrörelsernas trängre ram. Särskilt starkt framtonade detta drag i hans psyke, då den av Viktor Lennstrand förkunnade »utilismen» — en ren fritänkareagitation — hotade att draga massornas intresse bort fråri för dem väsentliga strävanden och mål. Liksom D. på 1880-talet hade funnit föreningen Verdandi sakna blick för samhällsfrågorna, befarade han, att utilismen i sin ensidighet skulle stöta bort mången, som kunde vinnas för organisation och socialism, och i sin veckorevy »Brandsyn» i »Arbetet» under signaturen »Marat» bekämpade han ej minst den förflackning och den självöverskattning, som ofta stucko fram i den utilistiska propagandan. »En kristtroende arbetare kan vara lika god partivän som en ateistisk», skrev han en gång, därmed förtydligande partiprogrammets formel: »Religionen är vars och ens privatsak.» Aldrig vulgär materialist var han till sin världsåskådning snarast agnostiker av en Spencers riktning. Högt satte han Buckle som generaliserande historiker. Estetiskt och sympatiskt recenserade han i »Arbetet» Heidenstams »Karolinerna» i mitten av 1890-talet, medan man eljes inom partiet reagerade mot detta diktverk, vilket betraktades nästan som beställt av den då uppflammande försvarspropagandan. Något längre fram inlade han dock sin gensaga mot Heidenstam, då denne angrep tidningspress och partier såsom landsskadliga, i det han förebrådde skalden bristande blick för sociala sammanhang. Runebergs »Kung Fjalar» läste han gärna. — Denna D:s respekt för all skönlitterär produktion med genialitetens stämpel sammanhängde med hans ungdoms dröm om en litterär karriär. Sådana dikter och skildringar som »Genom gallret», »Kors och profit», »Hädisk munk» röja en fantasi och en styrka i språkets behandling, som bådade diktaren; hans målande, korthuggna journalistiska stil satte honom inom tidningsvärlden i en klass för sig, ej minst för hans tid; därom vittnar särskilt det urval ur hans skrifter, som Bengt Lidforss 1908 utgav å. »Frams» förlag i Malmö tillika med levnadsteckning och karakteristik.

Författare

C. N. Carleson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ur kapitalets verld. Socialismen i skizzer. Malmö 1888. 47 s. — Socialismens hörnsten. Historisk och teoretisk framställning af läran om värdet. Malmö 1889. 52 s. — Genom gallret. Skizzer på vers och prosa. Sthm 1889. (1), 84 s. — Främlingen. Ett besök i det nya samhället. Malmö 1892. 23 s. 3:e uppl. Sthm 1907. 19 s. — Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling. Sthm 1894. 48 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 52.) 2: a uppl., tillök, samt fullföljd fram till 1909 av Hj. Branting. 1—2. Sthm 1909. 64 s.; 87 s. (Samma skriftserie, [ny numr.], 27—-28.) — Social själf-hjälp. Sthm 1898. 24 s. (Sv. folkets öreskrifter, N:o 22.) — Urval av Axel Danielssons skrifter. Med levnadsteckning och karaktäristik av Bengt Lidforss, Malmö 1908. LXXXIV, 764, (4) s., 6 pl. — Artiklar i Socialdemokraten (1885—-87), Budkaflen, Dagens nyheter, Söndags-Nisse, Kasper, Figaro m. fl. samt i den av D. utg. tidningen Arbetet (1887-—-99).

Översatt: K. Marx & Fr. Engels, Det kommunistiska manifestet (Socialdemokraten, 1886, N:o 36—46).

Utgivit: Arbetet. Organ för klassmedveten arbetarerörelse [fr. o. m. 1893 9/8;] Arbetet. Organ för Sveriges socialdemokratiska parti. Södra distriktet.. Malmö 1887—99. — Därjämte medredaktör i Budkaflen (1886—87) och i Socialdemokraten (1886—87).

Källor och litteratur

Källor: Socialdemokratiska partistyrelsens årsredogörelser 1894—-99 och. socialdemokratiska arbetarpartiets kongressprot. 1889'—97, arbetarpartiets arkiv. — Självbiografi av D. i Figarö, 1897; Hj. Branting, Tal och skrifter, 10 (1929); J. Elf ström, Axel Danielssons skoltid i Falun (Tiden, 1931); Z. Höglund, Hjalmar Branting och hans livsgärning, 1—2 (1929); [J. Landby], Axel Danielsson. Minnen och hågkomster, af Janis (1905); B. Lidforss, Axel Danielsson. En levnadsteckning och karaktäristik (1908); B. Lundstedt, Sveriges period, litteratur, 2—3 (1896—1902); G. Magnusson, Socialdemokra-. tien i Sverige, 1—3 (1920—24); I. Vennerström, Thorsson och Danielsson (Tiden, 1925).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Ferdinand Danielsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17265, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. N. Carleson.), hämtad 2018-12-13.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17265
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Ferdinand Danielsson, urn:sbl:17265, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. N. Carleson.), hämtad 2018-12-13.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se