Erik Georg Danielsson

Född:1815-07-13 – Fellingsbro församling, Örebro län (i Berga)
Död:1881-06-19 – Norra Råda församling, Värmlands län (i Risberg)

Industriidkare, Kommunalpolitiker, Bankdirektör


Band 10 (1931), sida 253.

Meriter

1. Erik Georg Danielsson, f. 13 juli 1815 å Berga, Fellingsbro socken, d. 19 juni 1881 på Risberg, Norra Råda socken. Föräldrar: regementskommissarien Daniel Fredrik (Uhr) Danielsson och Anna Elisabet Kindstrand. Elev vid Johannislunds friskola under Halleby säteri, Skärkinds socken, nov. 1821—hösten 1825 och i Norrköpings trivialskola ht. 1825—vt. 1830; brukselev vid Lilla Ålberga bruk i Kila socken, Södermanland, 12 dec. 1830— 1834; lantbruksbokhållare vid Gammelstads herrgård i samma socken maj—nov. 1834; bruksbokhållare vid Spånga bruk i Västra Vingåkers socken nov. 1834—1836; elev vid Filipstads bergsskola 1 nov. 1836—9 sept. 1837. Bokhållare vid Uddeholmsverken okt. 1837; elev i smide (smidesmästare) därstädes med bostad vid Geijersholm sept. 1838; förvaltare vid Munkfors med en lön av 1,000 rdr 1 nov. 1840—1846; företog på Jernkontorets bekostnad en studieresa till Amerikas förenta stater, England och Frankrike 30 juli 1843—1844; egendomsdisponent vid Uddeholmsverken 1 nov, 1846; förste eller affärsdisponent därstädes 1 nov. 1855; erhöll 13 apr. 1881 på egen begäran avsked från disponentbefattningen från bruksårets utgång. — Ledamot av Värmlands läns hushållningssällskap; en av stiftarna av Värmländska bergsmannaföreningen 1849; vald till e. fullmäktig i Jernkontoret vid brukssocietetens allmänna sammankomster 1856, 1859, 1862 (suppleant) och 1871, till suppleant av dess kommitté angående nytt reglemente 1864 och till ledamot av dess kommitté angående ny gruvstadga 4 juni 1874—16 jan. 1875; ledamot av borgarståndet för bergsbrukens tredje valdistrikt 1856—58 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet, förstärkta konstitutionsutskottet och förstärkta lagutskottet; ledamot av Värmlands läns landsting 1863—65 och 1868—76 och var därunder bl. a. v. ordförande 1869—70 och ordförande 1871—76; ordförande i kommittén inom Värmlands län för 1866 års allmänna industriutställning i Stockholm 13 juni 1865; ledamot av kommittén angående Falu bergsskolas förening med teknologiska institutet 10 aug.—30 nov. 1866; direktör i Värmlands enskilda bank 8 mars 1870; ledamot av interimsstyrelsen för Bergslagernas järnvägs-a.-b. 3 nov. 1871—18 aug. 1879; vald till lek-mannaombud för Karlstads stift till 1873 års kyrkomöte, men var förhindrad att bevista detsamma. RNO 1861; KVO1kl 1873; hedersledamot av Värmlands läns hushållningssällskap 1877.

Gift 1) 4 juni 1843 med Magdalena (Malin) Ulrika Lalin, f. 10 febr. 1820 å Berget, Ransäters socken, d. 22 mars 1844 å Munkfors, dotter till brukspatronen Daniel Lalin och Ulrika Lovisa von Heland; 2) 13 juli 1848 i Hova med Kristina (Stina) Wærn, f. 2 aug; 1829 på Ribbingsfors, Amnehärads socken, f 19 mars 1874 på Risberg, dotter till löjtnanten, slutligen landshövdingen i Skaraborgs län Jonas Wærn och Sara Kristina af Geijerstam.

Biografi

D:s föräldrahem upplöstes tidigt på grund av ekonomiska svårigheter, vari hans fader invecklades, men icke desto mindre fick han tack vare understöd av släktingar åtnjuta skolundervisning till sitt femtonde år. Därefter måste han förtjäna sitt uppehälle som brukselev och lantbruksbokhållare. Bevarade anteckningar visa, att den begåvade ynglingen på egen hand fortsatte arbetet på sin utbildning; under ihärdiga självstudier sökte han bl. a. förkovra sig i språken, och hans läsning sträckte sig även till vitterheten (Atterbom, Almquist m. fl.). Vid tjuguett års ålder vann han inträde i Filipstads bergsskola och knöts omedelbart efter sin avgångsexamen 1837 till det stora företag, Uddeholmsbolaget, vilket han sedan skulle komma att utan avbrott tjäna till sin död och vars öden han slutligen ledde under ett avgörande skede i dess utveckling.

Vid denna tid ägdes Uddeholmsverken av ett bolag, huvudsakligen bestående av ättlingar till »Uddeholms andre grundläggare», B. G. Geijer. Förste disponent var den framstående bruksmannen Jonas Wærn, under vars ledning företaget upplevde en av sina glansperioder. Det vittnar gott om det förtroende, D. hastigt vann hos denne fordrande chef, att han redan efter ett år betroddes med uppsikten över smidet.vid brukets stångjärnshammare. Sina förutsättningar för en ledande verksamhet vidgade han genom studieresor till de mellansvenska bruken (1839, 1840). Efter att ha avböjt ett hedrande anbud om anställning på Jernkontorets stat betroddes D. 1840 med förvaltningen av en av bolagets främsta egendomar, Munkfors' ett decennium tidigare inköpta, nu i kraftig utveckling stadda bruk. Ett par år senare ingick han förlovning. Sin fästmö, Malin Lalin, hade han lärt känna under en kurs i engelska i det Wærnska hemmet, vari han deltagit. Det synes ha väckt ett visst uppseende, att den vackra, glada, firade brukspatronsdottern valde den allvarsamme, uppåtsträvande unge mannen. Själv hade hon under deras tidigare bekantskap tecknat sin blivande fästman på följande sätt: »ansenligt lång, dito mörk, med ett allvarligt, manligt, även intressant ansikte, vackra ögon, vacker panna! Han är i sällskap mycket tyst — dansar ej.» Över D:s och Malin Lalins korta kärlekssaga vilar ett vemodigt romantiskt skimmer. Deras bröllop firades på försommaren 1843. Sedan de blott en månad njutit »det högsta av jordlivets lycka», måste D. anträda en studieresa till Amerika. Sin hustru fick han aldrig återse. Under hemresan möttes han i England av underrättelsen, att hon jämte en nyfödd son bortryckts av scharlakansfeber. Förlängda studier i England och Frankrike kunde ej skingra hans sorg. »Han reste ut en vacker yngling och är nu som en utmagrad gammal gubbe», skrev svärmodern vid hans hemkomst.

Efter Amerikaresan blev D. snart egendomsdisponent, dvs. chefens närmaste man, och efterträdde 1855 Wærn — sedan 1848 hans svärfader — såsom förste disponent. Han inflyttade nu i disponentbostaden Risberg, där han förblev boende till sin död och som han återuppförde efter en eldsvåda 1864. Under D: s förvaltningstid moderniserades äganderättsförhållandena till Uddeholmsverken, i det Uddeholms bolag, vars karaktär av släktstiftelse småningom och särskilt genom en ny bolagsordning 1860 alltmer försvagats, år 1870 till det nybildade Uddeholms aktiebolag överlät all sin lösa och fasta egendom. Förändringen var visserligen så till vida av formell natur, som ledningen förblev oförändrad och delägarna i de båda bolagen i huvudsak voro desamma, men på grund av den allmänna konjunkturutvecklingen kom omorganisationen 1870 att sammanfalla med ett skarpt markerat skiljemärke mellan två perioder i Uddeholmsverkens historia.

Det bruksföretag, till vars ledare D. sålunda arbetade sig upp, bestod av en mångfald smärre verk och förfogade över en väldig areal, nära 200,000 tunnland, varav 164,000 tunnland skogsmark (1835). De stora domänerna voro fördelade, över vidsträckta områden utefter Klarälven och dess biflod Uvån. Av hänsyn till bränsleförsörjningen voro de olika verken förlagda långt från varandra. Malmen hämtades från östra Värmlands bergslagsdistrikt, där Uddeholmsverken hade rika gruvor och gruvandelar, främst i Tabergsfältet. Ett stycke längre väster ut lågo masugnarna, fyra till antalet, sedan följde hammarverken, uppradade efter Uvån samt vid eller i grannskapet av Klarälven från Dalby socken i norr till Munkfors i söder. Tillsammans voro omkring 1840 tio stångjärnshammare i verksamhet, däribland Munkfors och St järnsfors (invid Uddeholm). Tillverkningen bestod främst av s. k. tysksmide av traditionell typ. Vidare framställdes något gjutgods vid masugnarna, stål vid Munkfors och (från 1844) Stjärnsfors samt manufaktursmide vid Munkfors och Stjärnsfors. För bruksrörelsen obehövliga skogstillgångar tillgodogjordes genom försågning bl. a. vid Stjärnsfors och, framför allt, vid Munkfors, där virket från Klarälven uppsamlades. Bolagets domäner hade sålunda sammangjutits till en enhetlig ekonomisk organisation, byggd på den gammalsvenska bruksrörelsens principer. Men påtagligt är, att företaget ej kunde förbli stående på denna ståndpunkt. Så snart nya kommunikationsmedel skapades, måste målet bli tillverkningens koncentrering och rörelsens ombildning till rationell stordrift.

Då D. började sin ingenjörsverksamhet i Uddeholmsverkens tjänst, stodo emellertid de tekniska problemen i intressets brännpunkt. Avsättningen av det svenska järnet syntes hotat av revolutionerande uppfinningar. Stenkolsjärnet blev alltmer konkurrensdugligt, och i utlandet började järnet framställas i växlande sorteringar, avpassade för speciella ändamål. Under 1830-talet hade i Sverige framgångsrika försök gjorts att omlägga tillverkningssättet efter engelskt mönster; föregångsmän vid införandet av »Lancashiresmidet», som metoden kallades, voro G. Ekman på Lesjöfors och K. Fr. Wærn på Baldersnäs. Till D: s första uppgifter hörde att följa experiment med engelskt smide. Då han tillträdde förvaltartjänsten vid Munkfors, anställdes där en engelsk smed Houlder, säkerligen tillhörande en arbetarfamilj med detta namn, som genom K. Fr. Wsern inkallats till Sverige. Försöken upptogos 1842—43 i större skala och med sådan framgång, att man under bruksåret 1844—45 i huvudsak övergick till det nya tillverkningssättet. Efter all sannolikhet har D.haft stor andel i genomförandet av denna viktiga reform.

I närmaste samband med nyss berörda förhållanden står D: s ovan omtalade, av Jernkontoret bekostade resa till Amerika, England och Frankrike. Avsättningen av det svenska järnet gick vid denna tid katastrofalt tillbaka i Amerika, och den kraftigt uppblomstrande amerikanska järnindustrien, som arbetade både med trä- och stenkol, erbjöd i tekniskt avseende särskilt mycket av intresse för en svensk ingenjör. Den även av trycket utgivna reseberättelse, som D. 1845 avgav till sin uppdragsgivare, är också huvudsakligen ägnad åt Amerika. Tyngdpunkten i framställningen ligger på det tekniska området, men D, försummar därför ej övriga förhållanden av betydelse för det ekonomiska produktionsresultatet. Om framtida insatser varslar den starka uppmärksamhet, häri ägnade åt kommunikationsmedlen. Hans allmänna slutsats blev, att det svenska järnets framtid på exportmarknaden kunde räddas, men endast om man vaket tillgodogjorde sig de tekniska uppfinningarna och inriktade tillverkningen på hög kvalitet och en rikare sortering, som smidigt anpassade sig efter marknadens skiftande behov.

Det program, D. i sin reseberättelse uppställt, blev vägledande för hans egen verksamhet. Tack vare dessa principer kunde Uddeholmsjärnet också bibehålla sin gamla ställning och vinna nya marknader. En direkt frukt av D: s studieresa var det otvivelaktigt, att han lyckades organisera en betydande försäljning i Amerika. Den omsorg, som nedlades på tillverkningen, måste emellertid fördyra denna. Under högkonjunkturer, då även ordinärt järn vann lätt avsättning, kunde otvivelaktigt endast en viss karaktärsstyrka hos ledaren upprätthålla principen att även med uppoffringar söka uppnå endast den bästa möjliga kvalitet. En stark kvantitativ ökning av tillverkningen gynnades varken av en sådan politik eller av konjunkturerna. Stångjärnstillverkningen, som vid medlet av 1840-talet överskridit 15,000 skeppund, sprang väl vid 1850-talets högkonjunktur upp till det dubbla men stannade både före och efter denna exceptionella period vid avsevärt lägre belopp än det sistnämnda. Den omläggning av tillverkningen, som föranleddes av bessemermetodens utveckling, inleddes efter någon tvekan genom uppförandet av en bessemerugn vid Gustavsfors 1871—72. Även försök med martinprocessen började ungefär samtidigt (1869) och utföllo så gynnsamt, att tillverkningen av martinmetall redan vid mitten av 1870-talet blivit »en huvudsak» vid sidan av det äldre träkolssmidet. Manufaktursmidet och gjutgodstillverkningen kunde på grund av det dåliga avsättningsläget före skapandet av nya kommunikationsmedel ej nå någon större omfattning. Viktigare var stålberedningen, som befrämjades genom tekniska förbättringar (valsverk vid Munkfors 1856, sågspånsugnar från 1860).

Bolagets andra huvudprodukt var trävaror. Mot slutet av det skede, som här sysselsätter oss, nådde denna tillverkningsgren i betydelse nästan upp till järnframställningen. Bakom detta resultat låg ett målmedvetet arbete på flottledernas upprensning, skogsarealens utvidgning genom köp och arrenden samt skogsskötselns förbättring; åren 1835—80 torde arealen ha ökats med omkring hälften. Då Wærn 1855 avgick från disponentbefattningen, hade den starka utvecklingen av bolagets trävarurörelse föranlett anläggandet av ett nytt sågverk, Skoghall, vid Klarälvens mynning. Skogsbruket och sågningen hade av Waern omfattats med det största intresse, och D. fullföljde, vad svärfadern begynt. Ofta genomströvade han under milsvida vandringar bolagets skogar. Efter en »beredningshuggning», vilken genomfördes på tjugu år, kunde man slutligen under 1860-talet fastställa en systematisk trakthuggningsplan för hela domänen, utarbetad av en bekant skogsman, L. V. Obbarius. Även på jordbrukets område anknöt D. till uppslag och strävanden, som utgått från Jonas Waern. Denna gren av bolagets verksamhet hade städse varit föremål för Waerns synnerliga omvårdnad, och D. delade hans uppfattning om dess betydelse. För bruket var det också av största vikt att öka fodertillgången och nedbringa det tyngande spannmålsförlaget genom ökade egna skördar. Sistnämnda skäl talade jämväl för att på alla sätt uppmuntra bolagets underhavande att med omsorg sköta sina gårdar.

Här gjorde sig likväl också ett annat motiv gällande, den patriarkaliskt-humanitära omvårdnad om de underhavande, som hörde till bolagets traditioner. Vid olika tillfällen har D. givit uttryck åt åsikten, att jordbruket som binäring är av största betydelse för arbetarnas ekonomi och moral (se t. ex. borgarståndets protokoll 6 dec. 1856), och han sökte också i vad på honom ankom omsätta denna mening i handling. Av andra sociala frågor lågo folknykterheten och folkundervisningen honom varmt om hjärtat. Överhuvud torde det kunna sägas, att han kände ett verkligt personligt ansvar för den stora befolkning, som direkt hade sin utkomst av bruket och som under hans tid mer än fördubblades (från c: a 5,000 omkring 1840 till över 10,000 1870).

I Uddeholms historia under skedet före 1870 var det framför allt försäljningen och finansieringen, som förebådade en ny tid. Ovan har redan talats om öppnandet av nya marknader. Därmed sammanhängde, att man ej lika uteslutande som tidigare litade till de göteborgska handelshusens förmedling utan även anknöt direkta förbindelser. För att vårda och utvidga dessa företog D. upprepade utländska resor. Finansieringen karakteriserades framför allt av ett allt målmedvetnare utnyttjande av det framväxande moderna kreditväsendet. I samband därmed steg bolagets skuldsättning, som dock förblev obetydlig i förhållande till dess tillgångar; under 1860-talet uppgick den till c: a 2 millioner rdr.

Till en ej obetydlig del härrörde skuldsättningen från det oavlåtliga arbete på kommunikationsmedlens förbättrande, som Uddeholmsverkens läge och brukens splittrade lokalisering nödvändiggjorde. Man ingick nu i hästjärnvägarnas eller de s. k. rallvägarnas period. De segelbara vattendragen sammanbundos med spår för vagnar, vilka med sin last togos ombord på med skenor belagda pråmar. Viktigast var att förbättra utfartsvägen, där särskilt Klarälvens vattenfall vid Deje och Forshaga utgjorde svåra hinder. Fallen kringgingos genom kombinerade kanal- och järnvägsanläggningar, vilka efter många svårigheter och finansiella bekymmer fullbordades 1865. Företaget, som till stor del bekostats av Uddeholm, hade då under mer än ett decennium varit föremål för D:s omtanke och ivriga bemödanden. Stora summor nedlades även på förbindelselederna mellan de särskilda verken.

Mera genomgripande skulle dock följderna bli för hela verksamheten, när de verkliga järnvägarna kommo. Då nordvästra stambanan skulle byggas, förordade D. jämte många meningsfränder bland bruksindustriens män dess framdragande längre in i provinsen i stället för genom Karlstad. Riksdagen 1865—66 valde emellertid det senare alternativet, och bruksdistriktens utfartsfråga fick kort därpå genom Bergslagsbanan en rationell lösning. Vid denna järnvägs tillkomst spelade D. en betydande roll. På våren 1870 inträdde han i en kommission, som skulle undersöka möjligheten att realisera det först väckta förslaget om en järnväg från Falun till en liten hamn vid Bohuslänskusten, Krossekärr. Snart nog framträdde emellertid en opposition, som hävdade, att Göteborg var banans naturliga ändpunkt, och denna mening genomdrevs på hösten 1871 av en grupp inom intressenternas krets, till vars inflytelserikare medlemmar D. hörde. Även under byggnadsperioden nedlade denne ett betydande arbete i det stora företagets tjänst och bidrog därjämte verksamt till Uddeholms stora insatser i dess finansiering.

Ej mindre viktigt var det emellertid att tillgodose de lokala förbindelserna. Efter upprepade överläggningar och skiftande förslag beslöt bolagsstämman 1873 att för verkens eget behov i olika etapper anlägga smalspåriga järnvägar mellan Taberg och Klarälven. Redan följande år kunde malmtransporterna börja, och år 1877 öppnades linjerna för allmän trafik. Kort därpå (1880) bildades för järnvägarnas förvaltning Nordmark—Klarälvens järnvägsaktiebolag, i vilket Uddeholm ägde alla aktierna. Det nya bolaget övertog snart driften å Filipstads norra bergslags järnväg, vilken samtidigt under Uddeholmsbolagets medverkan byggts som ett självständigt företag. Sedermera har man fortsatt på samma väg, i det att även efter D: s tid administrationen av nytillkommande bandelar, däribland den så länge eftersträvade utfartsvägen till Vänern, överlämnats till Nordmarks—Klarälvens järnvägsaktiebolag.

Järnvägsbygget från Taberg öppnade en möjlighet att förlägga Uddeholmsverkens malmförädling vida mer centralt än förr. En direkt följd härav var den sista stora nydaningen under D: s tid, anläggandet av Hagfors järnverk med väldiga masugnar, bessemerverk, gjuteri och mekanisk verkstad. Beslut därom fattades av 1873 års bolagsstämma samtidigt med beslutet om järnvägsbygget, och båda arbetena fullföljdes parallellt. Den första masugnen vid Hagfors påblåstes 1878. Därmed var 1873 års stora nyanläggningsplan genomförd och förutsättningen för rörelsens modernisering skapad, även om tillverkningens slutliga koncentrering (till Munkfors och Hagfors) tillhör ett senare skede. Att nå målet hade emellertid kostat bekymmer och uppoffringar, som ej från början kunnat förutses. Anledningen härtill var konjunkturutvecklingen.

Bakgrunden till de djärva besluten vid 1873 års bolagsstämma var det börjande 1870-talets lysande högkonjunktur. Redan 1874 avlöstes dock de goda tiderna av den svårartade depression, som först 1878—79 nådde sin botten. Det säger sig självt, att de stora nyanläggningarna måste finansieras genom lån, och bolagets skuldsumma steg också under det närmaste decenniet från omkring två och en halv million 1870 till c: a tio millioner. I och för sig överskred denna skuldsättning icke försiktighetens gränser, men under rådande konjunkturer blev det finansiella trycket oerhört hårt. Därom vittnar bl. a. en bevarad brevväxling mellan D. och hans svåger Ivar Wsern, delägare i firman L. G. Bratt & co, Uddeholmsverkens viktigaste Göteborgsförbindelse. Trots alla svårigheter visade dock bolagets rörelse intet år förlust, och endast ett år, 1879, måste utdelningen till aktieägarna alldeles inställas. Kraftprovet att rida ut lågkonjunkturen och under denna genomföra nyanläggningarna blev D: s sista och kanske främsta insats i Uddeholmsverkens tjänst. År 1879 bröts hans förut starka hälsa av en svår sjukdom. En förbättring inträdde visserligen, som gjorde det möjligt för honom att ännu en tid bibehålla förste disponentbefattningen, men 1881 såg han sig nödsakad att begära avsked, ehuru han avled, innan han hiuinit lämna sin tjänst. Några år senare (1884) drog sig hans närmaste man och medhjälpare under hela chefstiden, den framstående egendomsdisponenten E. Holmberg, tillbaka. Personskiftet blev sålunda fullständigt men ej så systemskiftet. Det har framhållits, att den följande utvecklingen i mycket endast är konsekvensen av »1870-talets storslaget uttänkta och storartat genomförda planer för egendomens mångsidiga förbättring» (Almquist).

Det allmänintresse, som framträdde redan i D: s förhållande till bolagets underhavande, manifesterade sig även i en vidare verksamhetskrets. Tidigt synes han sålunda ha blivit en inflytelserik ledamot av hushållningssällskapet, i vars stadgerevision han sedermera (1863—65) kom att taga en mycket verksam del. Ett särskilt intresse ägnade D. åt förhållandena i norra Värmlands avskilda och karga bygder, där Uddeholmsbolaget redan genom sina stora besittningar hade villigt erkända förpliktelser. År 1851 inträffade en missväxt, som medförde hungersnöd i stora delar av Värmland. På olika sätt deltog D. i arbetet på nödens lindrande. Han krävde brännvinsbränningsförbud, ordnade soppkokning och utdelning av poletter samt medverkade vid organiserandet av nödhjälpsarbeten genom s. k. »arbetsinrättningar». Till dessa anslogos penningmedel, som insamlades till de nödställdas hjälp. Avsikten var att för kommande behov fondera kapitalet under namn av »1852 års gåvomedel», en fråga, åt vilken D. jämväl senare (1860—63) ägnade uppmärksamhet i hushållningssällskapet och landstinget. Även på andra vägar ville man förhjälpa de hemsökta bygderna till självhjälp. Hushållningssällskapet strävade sålunda att genom lokala organisationer få befolkningen med i det aktiva arbetet för jordbruksnäringens höjande. Redan 1854 deltog D. i utarbetandet av »regler för hushållsnämndemän» i Nedre Älvdalen. Sedan linjerna för detta lokala arbete uppdragits genom hushållningssällskapets nya stadgar 1865, i vilkas utarbetande D. deltog, organiserade han 1868 Nedre Älvdals hushållsgille och nedlade därpå ett intresserat arbete i dess tjänst, bl. a. vid anordnandet av möten med diskussioner, tävlingsplöjningar, kreaturspremieringar osv. Under det svåra missväxtåret 1868 var D. ledamot av en av landstinget tillsatt nödhjälpskommitté.

År 1856 invaldes D. som representant för bruksägarna i borgarståndet. Även som riksdagsman blev han mycket verksam; hans talrika anföranden äro klara, sakliga, ibland utredande inlägg i frågor av merendels praktiskt intresse. D:s allmänna hållning var moderat regeringsvänlig. I de ekonomiska frågor, som dominerade riksdagen, företrädde han en principiell liberalism, som dock villigt anpassades efter det praktiska livets krav; så fann han ett statsingripande till näringarnas understöd »fullkomligt i sin ordning» under 1857 års kris. Den största uppmärksamheten ägnade han ät penningfrågor. Han satt i bankoutskottet och förde gärna dess talan i allt, som kunde befrämja kreditväsendets utveckling.

Trots den verksamhetslust, D. ådagalade under riksdagen, återvände han ej dit. Själv skrev han vid ett senare tillfälle till en riksdagskamrat: »Jag är mer än glad att ej behöva vara med i striderna, för vilka jag ej passar.» Med odelat intresse ägnade han sig däremot åt hemortens allmänna angelägenheter. I borgarståndet hade han med iver understött riksdagens bekanta initiativ till upprättandet av landsting och ordnandet av kommunalväsendet. När reformen sedan genomfördes, hörde D. till en grupp intresserade, som 1863 föranledde sammankallandet av ett förberedande möte för överläggning om det stundande landstingets uppgifter. Vid detta möte, som för övrigt företrädesvis ägnade uppmärksamhet åt nöden i norra Värmland, satt han som ordförande och intog sedan en framskjuten ställning i landstinget, slutligen som dess ordförande. Även i brukssocieteten och Jernkontoret nådde D. tack vare sin ställning och sina personliga insatser betydande inflytande. Antecknas bör även, att D. var en av stödjepelarna i Värmländska bergsmannaföreningen, till vars stiftare han hörde.

D. åtnjöt anseende som framstående metallurg och bevarade alltid trots sin krävande praktiska verksamhet intresset för sitt yrkes teoretiska sida; även under sina mest arbetstyngda år sysslade han gärna någon gång med sin mineralsamling. Hans affärsblick var skarp, och hans livsverk röjer förmåga att se, när uppfinningar och förbättringar mognat för praktiken, även om till sist »nyare tiders framsteg gingo något fortare, än hans av åldern tryckta sinne ibland fann lämpligt». Utmärkande drag hos honom voro hans tankes klarhet och »det medlande och försonande praktiska förståndet» i hans verksamhet. En mogen eftertanke, som ibland före avgörandet kunde tydas som långsamhet, kompletterades av en ovanlig kraft, målmedvetenhet och uthållighet i verkställandet. Hans minnesanteckningar vittna om outtröttlig flit, verksamhetslust och en pliktkänsla, som sträckte sig från det största till kontorsarbetets småsysslor. Med ett »i hög grad tilltalande, intagande och behagligt yttre» förenade sig »själens adel» och »karaktärens renhet och fasthet». En varmt religiös livsuppfattning framträder redan i hans brevväxling med Malin Lalin och utvecklades i allvarlig riktning under inflytande av hans andra hustru, Stina Wærn, vilken mottagit starka pietistiska intryck av Cecilia Fryxell och delade sin mans humanitära och sociala intressen.

Författare

B, Boёthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Bland D:s efterlämnade papper, som förvaras hos hans son ingenjör J. V. Danielsson, märkas särskilt hans här ofta åberopade almanackor och »dagliga anteckningar», som taga sin början 1830 (med en återblick på D:s barndom). De innehålla dag för dag en redovisning i stort och smått av hans arbete, resor, sammanträffanden och dylikt, ehuru blott i form av ytterst summariska notiser.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Anteckningar om Norra Amerikas fri-staters jern tillverkning samt handel med jern- och stålvaror. Sthm 1845. (1), '96 s. [därav s. Q2—.96 Tillägg,, med af seende på några metallurgiska nordamerikanska effec-ters kemiska undersökning, af L. F. Svanberg].

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av ingenjör J. V. Danielsson, Filipstad, och fröken Anna Danielsson, Stockholm; D:s ovan anf. papper. — Nekrolog i Filipstads tidning 1881 samt Minnesord av bergmästaren A. Sjögren (Wermländska bergsmannaföreningens annaler, 1882); Borgarståndets prot. 1856—-58; styrelse- och revisionsberättelser samt annat tryck rörande Uddeholms bolag (kapsel, KB). — J. A. Almquist, Uddeholmsverken (1899); Th. Andersson, Värmlands läns kungl. hushållningssällskaps historia 1803—1903 (1903); Bergslagernas jernvägsaktiebolag 1872—1899 (1900); Lotten Dahlgren, Ran-säter (1923); dens., Ur Ransäters familjearkiv (1923); Anna Danielsson, Fru Christina Danielsson, född Waern (Karlstads stifts julbok, 1924); dens., E. G. Danielsson, Uddeholm. Ungdomshistoria och första mannaålder (ibid., 1926); J. Furuskog, De värmländska järnbruksbygderna (1929); R. Geijer, Uddeholms bolag 1746—1896 (1896); J. A. Leffler, Lancashiresmidéts införande i Sverige (En bergsbok, 1921); Statens järnvägar, 2 (1906); Svenska järnvägsföreningen 1876—1926, 2 (1926); Elisabeth Wasrn-Bugge, En gammal herrgård. Baldersnäs (1920); K. Winge, Värmländska beresmannaförenineen 1849 1924 (Värmländska bergsmannafören. annaler,



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Georg Danielsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17269, Svenskt biografiskt lexikon (art av B, Boёthius.), hämtad 2019-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17269
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Georg Danielsson, urn:sbl:17269, Svenskt biografiskt lexikon (art av B, Boёthius.), hämtad 2019-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se