Gillis d.y. de Besche

Född:1624-07-26 – Lindesbergs landsförsamling, Örebro län (i Guldsmedshyttan)
Död:1709-04-16 – Tunabergs församling, Södermanlands län (i Nävekvarn)

Riksdagsledamot, Bruksidkare


Band 10 (1931), sida 377.

Meriter

5. Gillis de Besche d. y., den föregåendes brorson, son till de B. 3, f. 26 juli 1624 i Guldsmedshyttan, Lindesbergs landsförsamling, d. 16 apr. 1709 på Nävekvarn, Tunabergs församling. Bruksägare; naturaliserad svensk adelsman 24 nov. 1692; deltog i riksdagarna 1693 och 1697.

Gift 1) med Kristina Möller, d. 1674, änka efter bruksförvaltaren Joris Vilhelmsson de Besche; 2) 24 juni 1675 på Norshammar, Svärta socken, med Katarina Störning, d. 5 sept. 1697, begraven i Nyköping, dotter till bruksägaren Gert Störning och Kristina Danckwardt; 3) 21 febr. 1699 på Nävekvarn med Margareta Mollsdorff, f. 21 juni 1652, d. 1733 på Svanvik, S: t Nikolai socken, dotter till tullförvaltaren i Nyköping Lars Danielsson Mollsdorff och Margareta Månsdotter Broms och änka efter justitieborgmästaren i Nyköping Jonas Hyltén.

Biografi

De B. har icke utan fog brukat betecknas som Sveriges rikaste bruksägare på sin tid. Efter faderns död ärvde han Nävekvarn och Ålberga, jämte sin svåger Henrik de Try (se denne) m. fl. blev han delägare i Öyerrums, Ankarsrums och Gusums bruk, genom köp från friherre Åke Ulfsparre kom han (1697) i besittning av Broxvik i Östergötland, och den stora egendomen Stjärnholm nära Nyköping kom med tiden att öka det stora bruks- och jordkomplex, som på de B: s tid förknippades vid hans och hans släkts öden.

Centrum i dessa stora domäner utgjordes av Nävekvarn. Där hade de B. sitt hem så gott som hela sitt långa liv, och denna tid var en lysande epok i det gamla brukets historia. Av faderns biografi har redan framgått, att äganderättsförhållandena till de s. k. Nyköpingsverken ej klarerades, då försäljningsbolaget mellan Hubert d. ä. och Gillis d. ä. efter den sistnämndes död definitivt upplöstes 1651. Som delägare i brukskomplexet framträda också till en början jämte de B. hans bröder Hubert d. y. och Abraham samt deras kusiner, Gillis d. ä:s söner Petter och Vilhelm de B. Sämjan mellan fränderna blev emellertid icke långvarig. Trots uppgörelsen 1651 grävde man upp ömsesidiga fordringsanspråk från försäljningsbolagets dagar och förföljde varandra i årtionden med långrandiga processer, vilkas enda intresse är de notiser till brukens historia, akterna rymma. När och hur bruken delades är icke bekant, men ännu 1669 drevs åtminstone masugnen vid Nävekvarn för samfälld räkning. Detta år nödgades nämligen de B. hos bergskollegiet anföra klagomål över Petter och Vilhelm de Besches försummelse att anskaffa materialier till masugnsdriften för sin andel, varav följden blivit, att masugnen ej kommit i gång i vanlig tid. Redan dessförinnan hade Hubert d. y. och Abraham lämnat landet (se släktöversikten ovan), och under 1670-talet börjar de B. ensam figurera i handlingarna rörande Nävekvarn, varför den definitiva skilsmässan då torde ha kommit till stånd.

Under de B: s tid ökades Nävekvarns jordegendomar och skogsmarker i betydande grad. Genom K. M:ts öppna brev av 13 febr. 1684 förnyades en gammal rätt för Nävekvarns bruk och de B. att »under skattemanna börd» få åtnjuta hemmanen Fada, Gjel-hyttan och Pilthyttan i Tuna socken nära Nyköping. Genom kam-maz'kollegiets skattebrev av 21 mars och 19 dec. 1702 försåldes till de B. icke mindre än sjutton hemman, belägna i Tunabergs, Bergshammars och Kila socknar, varvid åberopades, att dessa hemman hört till den jord, som änkedrottning Kristina 1623 på arrende upplåtit till Joakim Danckwardt och Evert Hoos för upprättandet av ett bruk på Tuna bergslag; då de B. nu var »till samma bruk ägare och possessor», ansågs han berättigad att få köpa dessa hemman. Härtill kom en högst ansenlig ökning av den till brukets disposition stående skogsarealen. Redan under Hubert de Besches tid hade Nävekvarn tagit i anspråk en skogstrakt av allmännings natur, som var belägen väster om Nävån och upp mot Kolmården. På 1680-talet uppstod emellertid en tvist om denna skogspark mellan de B. och Östkinds häradsbor i Östergötland. De B. påkallade i skrivelse till bergskollegium (19 dec. 1685) dess ingripande för att avstyra den åverkan av skogen, som bönderna i Östkind tilläto sig. I maj 1688 tillsatte K. M:t en kommission, och denna infann sig påföljande sommar på ort och ställe för att rannsaka över den uppkomna tvisten, vilken ytterst gällde, var rätta gränsen skulle anses gå mellan Södermanland och Östergötland. Ehuru ingendera parten kunde prestera fullt klara bevis för sin tolkning av gränsfrågan, utföll K. M:ts dom (20 nov. 1688) helt till de B:s och Södermanlands förmån. Samtidigt avläts en skrivelse till bergskollegium med anmodan att tilldela de B., som beklagat sig över brist på skog och kolning till sitt styckegjuteri, så mycket som han »till brukets fortsättande» prövades behöva av den ifrågavarande skogsparken. I själva verket synes han ha fått hela den omtvistade parken i form av s. k. rekognitionsskog mot årlig avgift.

Även brukets malmtillgångar ökades under de B: s tid. Enligt bergskollegiets resolution av 29 aug. 1683 fick de B. rätt att bryta visst kvantum malm vid Sjösa och Utö frälsegruvor mot erläggande av tiondeavgift, och 1687 erhöll han tillstånd att på Norums ägor i Östergötland, vilka tillhörde hertig Adolf Johan, inköpa malm till en kvantitet av 2,500 skeppund á 3 mark skeppundet. Då de B. lät transportera malmen från Sjösa gruva ner till Saltsjön och därvid begagnade en väg genom en greve Axel Stålarm på Sjösa tillhörig kohage, råkade han i tvist med denne; Stålarm lät förstöra den lastbrygga, som de B. använde, och avkrävde honom ytterligare ett skadestånd av 150 dlr smt. Då de B. drog tvisten under bergskollegium, förständigade detta honom att med Stålarm komma överens om en årlig rekognition för att han betjänade sig av dennes ägor vid malmtransporten.

Under tiden hade bruksrörelsen vid Nävekvarn stärkt utvecklat sig, i synnerhet sedan ägarna 1661 fått tillstånd att flytta masugnen till en bättre plats närmare Bråviken och i samband med flyttningen utvidgat anläggningen. Villkoret var dock, att bruket för framtiden skulle erlägga bergverkstionde, vilket. dittills underlåtits. En annan nyanläggning var en mjölkvarn, som uppfördes för bruksfolkets behov (1665). Brukets viktigaste tillverkning var, liksom under faderns tid, kanoner, och den störste avnämaren var staten. Särskilt under krigstiden på 1670-talet gjorde kronan hos bruket stora beställningar av kanoner till skansarnas, fästningarnas och fartygens bestyckande. På grund av de svåra tiderna kunde kronan emellertid icke komma ut med reda pengar, utan de B. fick ligga ute med stora förskott. Man hör honom upprepade gånger beklaga sig över att han, »ej utan bekostnad och största försummelse», långa tider nödgats ligga i Stockholm och uppvakta vederbörande för att få ut sin fordran, men länge förgäves. Skulden uppges av de B. ha uppgått till 30,000 (vid ett annat tillfälle 40,000) rdr. I avräkning för en del av denna skuld (2,520 dir smt) förpantade kammarkollegium (10 apr. 1679) till honom fyra gårdar Bränn Ekeby i S:t Nikolai socken, vars skatteavkastning, beräknad till 151 dir, skulle betraktas som ränta å skulden. Då det emellertid visade sig, att nämnda räntor redan voro förpantade till annan person, kunde de B. icke tillgodonjuta dem, och många år efteråt (1686 och 1687) vände han sig åter till K. M:t med begäran, att K. M:t måtte låta »mig betryckte man» komma i åtnjutande av berörda förpantning. I de B:s adelsbrev (24 nov. 1692) åberopades också som ett av skälen för adelskapet »den villighet han i sista ofredstiden har visat till att gå oss med ansenlige förskott och stycken till vårt rikes försvar tillhanda». Vid en ny stor kanonleverans till kronan 1683 (55 adertonpundiga stycken) erhöll de B. visserligen en del av likviden i förskott, men på resten fick han vänta; han beklagar sig häröver och säger sig ansättas av sina kreditorer, så att han »snart ej vet någon utflykt», de B. besvärade sig också över att hans bruk beskattades för hårt och begärde, att han »vid nuvarande riksdag måtte bliva beskyddad från vidare ogörlige och i sig själv mindre hälsosamma tributer» (apr. 1689). Bergskollegium fann dock intet skäl att göra någon ändring i beskattningen.

de B: s ideliga klagomål få väl icke tagas alltför noga efter bokstaven. Om Nävekvarns bärkraft vittnar, att det tillverkade kanoner icke blott för kronans räkning utan även för export. Den tull, som härför skulle erläggas, klarerades emellanåt in natura, d. v. s. i form av kanoner, som lämnades till kronan (t. ex. 11 juli 1682). Som förut nämnts, hade de B. även andra bruk i sin ägo. Vid Ålberga idkades stångjärnssmide. Visserligen klagade de B. för detta bruks vidkommande över otillräcklig vatten- och skogstillgång, men tillverkningen var dock ingalunda obetydlig. Enligt en redovisning, som de B. företedde vid det besök, som kommissionen för hammarskattejämkningen avlade i Nyköping i aug. 1695, hade stångjärnssmidet vid Ålberga överhammare under åren 1683—94 gått upp till över 2,500 skeppund, med maximum år 1685, då nära 500 skeppund stångjärn tillverkats. Bergskollegiets president Didrik Wrangel intygar i relationen över sin resa till de sörmländska bergverken (31 aug. 1697), att »alla dessa verken befann man fuller väl bliva conserverade och drivna, besynnerligen de som tillhöra de Besche, yilka med skogar tämmeligen äro försedde».

Jämte Nävekvarn och Ålberga var Överrum den viktigaste beståndsdelen i de B:s brukskomplex. Hans svåger Henrik de Try hade 1655 anlagt masugn och 1662 styckegjuteri därstädes. Sedan de Try avlidit, ägdes bruket i början av 1670-talet av hans änka, de B:s syster Katarina, och hennes anförvanter, bland dem de B. Mellan Katarina de Try och de övriga delägarna uppstod en skarp; kontrovers, föranledd av att hon sökte »turbera dem i deras possession», satte bruksfolket i harnesk mot de övriga delägarna och gjorde gällande, att hon ensam var rätter ägare till bruket, de B. kände sig högeligen uppbragt, helst som han satt in stora kapital för att bringa bruket på fötter och få blåsningen i gång. Då system fick rätt hos Göta hovrätt, författade de B. en skarp inlaga till bergskollegium (nov. 1672), vari han begärde att få behållas vid lag och rätt och icke ohörd drivas från sin rättmätiga egendom. Saken synes ha uppgjorts till de B: s förmån, och några år senare finner man honom och hans systerson Peter de Try stå såsom ägare av bruket. Då masugnen vid Överrum på våren 1683 förstördes, erhöllo ägarna av bergskollegium till täckande av de stora förluster detta åsamkat dem rätt att under fyra år få åtnjuta befrielse från halva tionden av Överrums masugn (31 okt. 1683). Däremot fann kollegiet icke skäligt att utsträcka befrielsen utöver dessa fyra år, oaktat de B. som skäl för en dylik förlängning anfört, att blås-ningen på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden icke kunnat komma i gång så tidigt som beräknat varit (13 juni 1687). Bättre framgång hade de B., då han klagade över för hög taxering för masugnen (bergskollegiets resolution 9 nov. 1687). Från styckgjuteriet vid Överrum gingo kanonleveranserna, liksom från Nävekvarn, huvudsakligen till svenska staten. För att underlätta transporten från styckegjuteriet till lastageplatsen tillhandlade sig de B. Eds bruk nära kusten (1697).

Det stora nordiska kriget inverkade helt naturligt på den rörelse, de B. bedrev. Att döma av den korrespondens, han under dessa år förde med sin frände överinspektör Mårten Westerling i Nyköping, synas affärerna länge ha varit ganska livliga. På våren 1708 har de B. på lager kanoner och stångjärn om tillsammans 1,600 skeppund, och dessa låter han frakta till utrikes ort på fartyg, som hans faktor i Amsterdam, anskaffat. Han synes också ha legat i affärer med salt. Å andra sidan klagar han över de dåliga tiderna: det gamla styckegjuteriet vid Nävekvarn är utslitet, skogstillgången är otillräcklig, priset på kanoner är i Holland så lågt, att export icke lönar sig, varför han, ehuru förgäves, anhåller hos kommerskollegium att få tullfritt hämta tillbaka redan utskeppade stycken (1706). År 1708 inställdes all tillverkning vid Nävekvarn av brist på kol, under det att blåsningen vid Överrum fortfor. I en inlaga till bergskollegium hösten 1707 klagar de B. över att Nävekvarn drabbas för hårt av den nya kontributionen i jämförelse med de andra styckegjuterierna i Södermanland. Då den årliga tillverkningen på senaste tiden ej överstigit 1,000 skeppund, anser de B. 150 dlr smt vara det högsta, han borde erlägga i kontribution. Bergskollegium nedsatte också kontributionen till nämnda summa och anbefallde, att det som därutöver påförts Nävekvarn skulle repartiseras mellan de övriga sörmländska styckebruken.

de B. synes i allmänhet ha varit en omtänksam husbonde gentemot sitt bruksfolk. Då den nya kyrkolagens förbud mot all privat och från sockenkyrkan avskild gudstjänst tvang bruksfolket vid Nävekvarn att, om icke bruksdriften skulle stoppa, kanske många, månader i sträck »leva som hedningar utan gudstjänst», anhöll de B. hos bergskollegium (mars 1688), att kaplanen i socknen såsom tillförene skulle mot viss ersättning varannan söndag hålla predikan för bruksfolket; härav skulle, skriver de B., »även jag själv i min höga ålderdom kunna hava någon tröst, som medelst min stora bräcklighet icke förmår rida den långa besvärliga vägen till kyrkan». Med stigande ålder och ökade bekymmer synes dock omsorgen om den egna fördelen ha talat starkare än känslan för de underlydandes svårigheter. Under den hårda vintern 1708 —09 hade en köpman Niukirck skaffat spannmål till orten, och det sattes i fråga, att de B. skulle inköpa densamma och distribuera den bland bruksfolket på Nävekvarn. Men han kunde icke förmå sig härtill, då han erinrade sig, »vad han under den förflutna dyra tiden kommit till korta på allmogen»; däremot ville han stå till tjänst med att mot ränta låna pengar till dem, som behövde köpa spannmål, och han inbjöd genom sonen Hubert den förut nämnde Mårten Westerling att deltaga i denna affär (jan. 1709). Kort därefter avled de B. vid åttiofem års ålder (apr. 1709). Sin gravplats fick han i S: t Nikolai kyrka i Nyköping.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Ett rätt stort anta] brev och inlagor av de B. finnas i bergskollegiets arkiv i riksarkivet. Hans förut omtalade brev till Mårten Westerling förvaras i Westerlingska samlingen i Uppsala landsarkiv. Ett par brev från honom finnas i Uppsala Universitetsbibliotek.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor: De B:s ovannämnda brev; riksregistr., biographica, Svea hovrätts domböcker samt Libri causarum 115: 8: 17, 124:3:22, 125: 7: 12, kommissioner rör. bergsbruket, bergskollegiets registr., allt i RA; handlingar i Nävekvarns och Ålberga bruksarkiv; kontrakter m. m.- med brukspatronerna i Sverige, räkning med Gillis de Besche 1683, krigsarkivet. — Sveriges riddersk. o. adels riksdags-prot., 16 (1900); Handl. rör. Skandinaviens historia, 35 (1854); Åbo-kommitténs betänkande (1920); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, 1—2 (1923); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen, 2 (1874); G. Jacobson, Näfveqvarns bruk under 300 år (1923); K. af Schmidt, Anteckningar om Rönö härad, 1 (1896).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gillis d.y. de Besche, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17307, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-10-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17307
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gillis d.y. de Besche, urn:sbl:17307, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-10-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se