Meriter

Reinhold Johan de la Barre, f. å Ermes slott i Lif-land, troligen på 1660-talet, f 18 jan. 1724. Föräldrar: översten Anton de la Barre och friherrinnan Anna Gertruda von Yxkull-Gyllenband. Volontär vid livgardet maj 1684; fänrik vid Campen-hausens lifländska infanteriregemente 1684; kornett vid lifländska adelsfanan; löjtnant vid överste Quaders kavalleriregemente i fransk tjänst 11 nov. 1691; ryttmästare därstädes 27 nov. 1694; rytt-mästare vid H. H. von Tiesenhausens lifländska kavalleriregemente 30 apr. 1700; sekundmajor därstädes 23 febr. 1702; premiärmajor därstädes 5 maj 1703 (K. konfirmation 21 mars 1706); överstelöjtnant därstädes; överste vid Åbo och Björneborgs läns kavalleriregemente 22 okt. 1710 (K. konfirmation 17 apr. 1712); överste vid Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente samt generalmajor av kavalleriet 13 maj 1713; generallöjtnant av kavalleriet 16 jan. 1717; »direktör av förrättningen» i jämtländska arméns stab 1718; 'deltog i försvaret av Roslagen 1719; överbefälhavare över trupperna i Finland 1721. — Ogift.

Biografi

de la B. började sia militära bana 1684, då han inträdde i livgardet i Stockholm, men fortsatte sin krigstjänst i Lifland och utbildade sig ytterligare i sitt yrke genom att en längre tid (omkr. 1691—1700) tjänstgöra vid franska armén; han torde sålunda ha deltagit i Ludvig XIV:s tredje erövringskrig och utmärkt sig, enär han därunder avancerade från löjtnant till ryttmästare. Sedan början av stora nordiska kriget tillhörde han åter svenska armén; med sistnämnda grad inskrevs han vid H. H. von Tiesenhausens värvade lifländska kavalleri, som huvudsakligen utgjordes av i Östersjöprovinserna bosatta tyskar, och deltog i slaget vid Nar va. Åren 1701—09 stred han mot ryssarna i Ingermanland. Bliven major utmärkte de la B. sig särskilt vid Systerbäck 9 juli 1703 under Abr. Cronhjorts överbefäl, då det bm honom heter, att han anställde en stor massaker på de ryska livdragonerna. Såsom överste vid Åbo och Björneborgs läns kavalleri omtalas han hösten 1710, då han av Karl Nieroth fick uppdraget att av Åbo stad utkräva skatterester; då dessa ej erlades, fördes politieborgmästaren von Schoultz till Nieroths läger, där han en tid hölls fängslad. — Med beröm namnes de la B. vid försvaret av Kymmene i aug. 1712. Utnämnd följande år (1713) till generalmajor och samtidigt till överste vid Nylands och Tavastehus läns rytteri bidrog han såsom K. G. Armfelts underbefälhavare i slaget vid Kostia ström i Päl-käne 3—6 okt. samma år verksamt vid försvaret och kastade ryssarna tillbaka, då de försökte övergå strömmen; Armfelt nödgades dock retirera, sedan fienden kringgått hans ställning, och under reträtten ledo i synnerhet de la B: s trupper stora förluster. Man drog sig längs olika vägar till Österbotten, de la B. var numera såsom överbefälhavare för kavalleriet Armfelts närmaste man och tyckes åtnjutit dennes förtroende. Så 'sändes han från trakten av Storkyro, dit Armfelt retirerat, omkring 20 nov. med största delen av kavalleriet och 250 man infanteri till Kristinestad för att hejda fiendens framträngande från detta håll och förstöra furaget i hans väg. Uppdraget utfördes med framgång, och ryssarna drogo sig tillbaka, men då de snart återkommo med ansenlig styrka, nödgades de la B. (27 nov.) lämna Kristinestad, varpå han åter förenade sig med Armfelt. I anledning av denna expedition blev de la B. emellertid utsatt för beskyllningar. Mot finska krigs-ledningen i allmänhet ingingo vid denna tid klagomål till Sverige för att Finland lämnats i fiendens våld och mot de la B. särskilt för att han låtit sitt folk plundra invånarna, uppbränt Kristinestad s prästgård ävensom landsbyar och låtit uttaga 1,000 tunnor kronan tillhörig spannmål från därvarande magasiner etc. I ett brev till regeringen (av 20 jan. 1714) försvarar Armfelt häftigt armén mot beskyllningarna och yttrar, att man borde »stoppa sådana illvillige munnar, vilkas lättfärdiga påtalan går var och en högst till hjärtat i gemen, men hälst de bästa och för Eder M:s tjänst redobognaste etc»; med de sist anförda orden tyckes han syfta på de la B. I anledning av klagomålen skriver de la B. själv (Lappo 11 jan. 1714) till landshövdingen i Österbotten Lorens Clerck, som fått i uppdrag att undersöka saken; han tackar för att han fått del av ifrågavarande »lögnskrift», med vilken man oförsynt dristat att besvära höga överheten, och försäkrar, att han nogsamt skall veta att bemöta dess grova osanningar; han ber Clerck upplysa regeringen om sakens rätta sammanhang, dock säger han sig ej begära någon grace utan endast rättvisa. Anklagelserna befunnos till stor del ogrundade; dock hade några soldater begått våldsamheter, och vid utdelningen av spannmål hade en oordning uppstått, som de la B. éj förhindrat.

Vida mer graverande äro de anklagelser, 'som riktats mot de la B. i anledning av hans förhållande under slaget vid Storkyro eller Napo by 19 febr. 1714. Av den allmänna meningen torde han i själva verket allt fortfarande göras ansvarig för den olyckliga utgången av drabbningen, som medförde Finlands förlust. Sakförhållandet är i korthet följande, de la B. förde befälet på den högra, av kavalleri sammansatta flygeln, medan Armfelt med infanteriet, som stod i centern, riktade huvudanfallet mot det ryska infanteriet. Då Armfelt redan trodde sig ha segern i sin hand, visade det sig emellertid, att ryskt kavalleri kringgått hans vänstra flygel. Han sökte då genast tillbakakasta den nya fienden, som ryckte upp i hans rygg, men ett samtidigt insatt anfall från motsatta sidan av det ryska infanteri, som han förut framgångsrikt bekämpat, bröt det tappra finska fotfolkets motstånd, oaktat den vänstra kavalleriflygeln »spände alla krafter för att sekundera fotfolket, så länge officerarna i behåll voro». Under allt detta synes de la B. med högra kavalleriflygeln i det hela ha förblivit overksam, och i varje fall ingrep han ej på den avgörande punkten; att han ej på allvar kom med, framgår också därutav, att hans trupper ledo jämförelsevis små förluster.

Från detta faktum har den för de la B: s anseende förklenliga traditionen utgått. Redan i Göran Nordbergs skildring av slaget har denna trängt igenom: enligt Nordberg var det de la B: s overksamhet, som gav fienden tillfälle att kringränna infanteriet. Nordbergs uppfattning har av Yrjö-Koskinen letts tillbaka till en lokaltradition, som upptecknats av kyrkoherden i Storkyro Nils Jakobsson Aejmelaeus och finnes bevarad i olika redaktioner (en tryckt i Åbo tidningar, 1776). Här uppges t. ex., fullständigt oriktigt, att de la B. redan vid de första kanonskotten skulle ha befunnit sig i Gumsila länsmansgård och uppmanat länsmannen att sätta sig i säkerhet; likaså påstås det, att den segrande ryske generalen skulle ha uttryckt sin tacksamhet mot det finska rytteriet, som tagit till flykten. En liknande tradition återfinnes även i en från rådmannen Jakob Jakobsson Falander härrörande uppgift (Åbo tidningar 1789, s. 120), enligt vilken den ryske generalmajoren Bruce år 1718 skulle ha försäkrat den kände kyrkoherden i Ilmola Barthold Vhael, att skulden till nederlaget varit de la B: s; han hade blott behövt låta sitt folk i allsköns ro röka pipa, så hade segern varit finnarnas. Från dylika utgångspunkter har sedan fantasien arbetat vidare; det har sålunda berättats om jalusi mellan Armfelt och de la B., att den sistnämnde liksom krigsrådets flertal skulle ha avstyrkt striden men att Armfelt genomdrivit denna för att utplåna intrycket av de ovanberörda klagomålen mot armén osv.

Gent emot alla dessa rykten har det tidigare framhållits, att varken Armfelt eller andra samtida vittnesgilla sagesman (t. ex. landshövding Clerck och löjtnant Mårten Miltopseus) tillagt de la B. någon skuld för den olyckliga utgången av striden; Armfelt har tvärtom, i ett brev till regeringen 22 febr. 1714, sagt sig hoppas, att allt blivit tillgjort, som någonsin av brava soldater kan erfordras. Emellertid har bedömandet av vad som verkligen förefallit försvårats av att Armfelts huvudrapport om slaget förkommit. I en nyligen återfunnen avskrift av denna (UB, bl. J. A. Meijerfelts papper; Hannula, s. 89 o. följ.) ges emellertid en militärt motiverad förklaring av högra flygelns hållning. Efter de ovan citerade orden om rytteriet på vänstra flygeln heter det nämligen: »på vår högra måste det hava ögonen på fiendens rytteri, som sakteligen rörde sig, till dess ses kunde, huru med fotfolket avlopp.» I den avvaktande ställning, vari de la B., tydligen i överensstämmelse med Armfelts slagplan, täckte infanteriets framstöt, har han också hållit ut så länge, att han jämte den övriga armén indrogs i den ryska omfattningen. Slutligen tyckes han dock förlorat ledningen av sitt folk, som sökte sin räddning i flykten men nödgades bana sig väg genom fiendens led. Armfelt säger, att »vårt rytteri som fotfolket måste slå sig igenom och vidare avsides så på vägar som i skogen måste hålla hårda stånd och göra sig öppning, såsom man ock skott och starkt skjutande hörde långt in på natten».

Efter nederlaget bibehöll de la B. sitt befäl och åtföljde Armfelt till Sverige med spillrorna av armén. Några år senare befordrades han av Karl XII till generallöjtnant. Intet tyder sålunda på, att han på officiellt håll skulle ha ansetts komprometterad. Ryktena om en förlamande oenighet mellan Armfelt och de la B. torde väl även få anses vederlagda därutav, att den senare med sitt regemente åter ställdes under Armfelts befäl under tåget mot Norge 1717—18; själv placerades de la B. i staben såsom »direktör av förrättningen», i vilken egenskap han hade sig ålagt »bestyrandet av författnings utarbetande till fiendens angripande samt själva verkställandet därav» och dessutom skulle ha hand om ammunition, material och redskap, fältarbetena och »beordrandet över förrättningskassan». I denna viktiga befattning har de la B. naturligtvis delat alla ledningens svårigheter imder det krävande fälttåget. En självständig uppgift tillföll honom, då han vid Armfelts slutliga framryckning mot Trondhjem i slutet av okt. fick taga befälet över avantgardet, bestående av Nylands och Åbo läns kavalleri. Sedan armén nått Trondhjem och Armfelt uppgivit tanken på ett omedelbart angrepp, sändes de la B. ut för att förjaga en fientlig dragonstyrka, som under överste Motzfelt lämnats i fria fältet mot svenskarna, då den fientliga huvudstyrkan kastade sig in i Trondhjem. de la B: s jakt efter de Motzfeltska dragonerna har kallats »en av fälttågets mest spännande episoder». Utan en enda rastedag till-ryggalades under en vecka (17-—22 nov.) omkring 14 mil genom bergs- och fjälltrakter med en stigning av över 600 meter. Målet vanns fullständigt. Bortdrivandet av de fientliga dragonerna, som voro väsentligt överlägsna de la B:s styrka, var »en ryttarbragd, som väl motsvarar det karolinska kavalleriets bästa traditioner». Uppgiften att täcka armén vid Trondhjem fullföljdes genom de la B: s berömda raid till Röros, som i så hög grad sysselsatt den norska folkfantasien. Förråd, vapen och ett större parti koppar, som norrmännen gömt undan, föllo här i svenskarnas händer. I över två veckor (10—25 dec.) låg de la B. i Röros, den 26 bröt han upp och förenade sig samma dag med Armfelts armé i Holt-aalen och deltog därpå i dödsmarschen över fjällen. Efter att ha varit med om det olyckliga försvaret i Roslagen 1719 sändes han efter Nystadfreden som överbefälhavare till Finland men avled inom kort.

Författare

G. Eein.

Källor och litteratur

Källor: Överstars skrivelser, milit. meritlistor samt placeringskommissionens handl, RA; C. G. Armfeldts brev, ibid. och i krigsarkivet. — [N. J:son Aejmeleus], Berättelse om ryska infallet i Österbotn, åren 1713 och följ. (Tidningar utg. af et sällskap i Åbo, 1776); A. R. Cedérberg, Vanhaa ja uutta (1916); B. A. Ennes, Biogr. minnen af kon. Carl XII:s krigare, 1—2 (1818 —19); J. Falander, Berättelse om Österbottens öden under det långwariga kriget ifrån 1700 til 1721 (Åbo nya tidningar, 1789); J. O. Hannula, Napuen taistelu (Sotakorkeakoulun upseerikerhon julkaisuja, N: o 5, 1929) jämte rec. av E. Hornborg i Hist. tidskr. f. Finland, 1931; E. Hornborg, En spanare under stora ofreden (1926), s. 46, 47; Y. Koskinen, Lähteitä ison vihan historiaan, 1 (1865); dens. Meddelande i Finska historiska samfundet 26 apr. 1865 (Historiall. arkisto, 1, 1866); A. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1 (1920); K. O. Lindeqvist, Isonvihan tapahtumia Pohjanmaalla (Historiall. arkisto, 1915); dens, Isonvihan aika Suomessa (1919); J. Nordberg, Kon. Carl XII: tes historia, 1—2 (1740); G. Petri, Armfeldts karoliner 1718—1719 (1919); B. Schlegel & C. A. Klingspor, Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introduc. sv. adelns ättar-taflor (1875); H. E. Uddgren, Kriget i Finland år 1713 (1906); dens. Kriget i Finland 1714 (1909). — Se i övrigt: [Bergskriver Bredals relation om] Svenskernes ophold paa Röros julen 1718 ([Norsk] Hist. Tidsskr, R. 5, Bd 3, 1914—16); Obrist [E. P.] Krafts beretning om hans forhold i krigens tid udi Norge under Friderico IV (Norsk militärt Tidsskr, 1902); J. O. Wahl, Felttogene 1716 og 1718 (ibid, 1903); Handl. til uplysning af Svenska historien, saml. o. utg. af E. M. Fant, 2 (1789), s. 121 o. följ.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Reinhold Johan de la Barre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17362, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Eein.), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17362
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Reinhold Johan de la Barre, urn:sbl:17362, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Eein.), hämtad 2024-04-17.