Gustaf Adolf De la Gardie

Född:1647-12-11 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1695-03-05 – Halltorps församling, Kalmar län (på Värnanäs sätesgård)

Riksråd, Överkammarherre, Kavalleriofficer, Hovrättspresident, Universitetskansler


Band 10 (1931), sida 717.

Meriter

10. Gustaf Adolf De la Gardie, den föregåendes brorson, son till D. 4 och 5, f. 11 dec. 1647 i Stockholm, d 5 mars 1695 på Värnanäs' sätesgård, Halltorps socken. Greve till Läckö och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till Kägleholm, Magnusberg, Mariedal, Vänngarn och Värnanäs. Student i Uppsala 30 juli 1658; rector illustris vid universitetet därstädes 20 dec. 1665—4 sept. 1666; anträdde 1667 en resa över Danmark, Tyskland och Nederländerna till England, där han 1668 tjänstgjorde som ambassadkavaljer; återvände till Tyskland och fortsatte resan genom Schweiz, Österrike och Italien, varefter han över Frankrike och Nederländerna återkom till hemlandet 1670. Överkammarherre 1670; envoyé en missions speciales till England, Frankrike och Nederländerna 24 maj 1672; legat vid tyska riksdagen i Regensburg 2 nov. 1672; överste för livregementet till häst (Upplands rytteri) 18 dec. 1672; från-trädde befattningen 8 sept. 1673; riksråd hösten 1673; kansliråd 1674; bevistade riksdagarna 1675, 1680, 1682—83 och 1686; ledamot av kommissionen angående olyckorna i kriget och förhållandena vid armén i Tyskland juni—7 nov. 1676; erhöll survivance på lagmansdömet i Västergötland och Dal 3 juni 1679; ledamot av kommissionen över tvisten mellan generalguvernören J. J. Taube och G. A. Baner jan.—23 apr. 1681; lagman i Västergötland och Dal 24 febr. 1681; hovrättsråd och vice president i Svea hovrätt 29 okt. 1681 (tog första gången säte där 8 nov.); president därstädes 27 apr. 1682; kansler för Åbo akademi 17 jan. 1687; preses vid visitationen rörande justitiens administrering vid tribunalet i Wismar 3 mars 1688 (instruktioner 14 apr. och 9 maj 1688); K. M:ts ställföreträdare vid pommerska lantdagen i Stettin 1689 {förordnad 1 dec. 1688; instruktion 24 dec); president i kommissionen över pommerska reduktionsverket 8 mars 1692—nov. 1694.

Gift 4 okt. 1673 på Kalmar slott med hovfröken grevinnan Elisabet Oxenstierna till Värnanäs, Tidö och Vikhus, f. 16 mars 1655 i Åbo, f 2 okt. 1721 i Stockholm, dotter till rikskanslern greve Erik Oxenstierna af Södermöre och grevinnan Elsa Elisabet Brahe.

Biografi

År 1658 började D. sina studier vid Uppsala universitet, där han företrädesvis studerade historia, politik, naturrätt och folkrätt. Vid nedläggandet av rector illustris-värdigheten, varmed han be-klätts under sin sista termin, höll han i sept. 1666 enligt tidens sed en latinsk oration. Kort därefter företog han en längre utländsk resa för att fullborda sin utbildning. Han uppvaktade därunder drottning Kristina såväl i Hamburg som i Rom, mottogs välvilligt vid åtskilliga furstehov och bevistade bl. a. fredskongressen i Breda i juli 1667. Efter hemkomsten 1670 erhöll han flera viktiga utrikespolitiska uppdrag. Han användes sålunda 1672 såsom svensk medlare mellan Frankrike och England å ena sidan och Holland å den andra samt avsändes samma år till Regensburg i egenskap av svensk legat vid överläggningarna om upprätthållandet av westfaliska fredens bestämmelser under det pågående krigstillståndet. Han lär emellertid i yngre år ha röjt en viss benägenhet för ett lysande men tämligen overksamt levnadssätt och gärna tillbringat långa tider på landet. En viss hetsighet, oro och misstänksamhet, skola också ha hört till hans fel. Men om dessa drag påminna om faderns brister, var han å andra sidan allvarligare och pålitligare än denne och visade sig med åren vida ihärdigare i arbetet.

Tjugusex år gammal utnämndes D. till riksråd, enligt vad det uppges på sin bröllopsdag (4 okt. 1673), och fick sedermera säte i kansliet. Denna hastiga karriär var delvis beroende på börd och förmögenhet. Sedan fadern vid 1675 års riksdag blivit störtad från sin förra maktställning, återverkade detta förhållande till en början även på sonens befordringsmöjligheter. Karl XI ansåg sig ej kunna vänta annat än missnöje från D: s sida och underlät därför länge att taga hans tjänster ytterligare i anspråk. Allt efter som tiden gick, blev D. alltmer bitter, och i brev till Erik Lindschöld 25 mars 1682 talar han om sin avsikt att nedlägga sina ämbeten, då de ej gåvo honom tillräckliga inkomster. D: s allmänt erkända skicklighet, oväld och redbarhet som ämbetsman hade dock småningom börjat skingra konungens farhågor, och i apr. 1682 utnämndes han till president i Svea hovrätt. Sex år senare synes han fullt hava förvärvat Karl XI :s förtroende. Från och med 1688 började nämligen D. användas i en rad' olikartade viktiga uppdrag, och konungen hade under denna tid knappast ord nog för att uttrycka sin erkänsla för hans verksamhet och nitälskan i tjänsten.

Till en början förordnades D. i apr. 1688 att vara ordförande i den kommission, som skulle granska vissa av Wismarska tribu-nalets åtgärder och därjämte undersöka stridigheterna mellan denna domstol och bremiska och pommerska regeringarna. D. uppfyllde sitt uppdrag med berömvärt nit, avskaffade missbruk, befordrade till ett skyndsamt avgörande alla i tribunalet oavgjorda mål och utfärdade instruktioner för framtiden. År 1692 publicerades hans »vi-sitationsrecess», försedd med uttryck av K. M: ts nådiga välbehag.

Under vistelsen iWismar mottog D. konungens befallning att leda underhandlingarna med den pommerska lantdagen rörande provinsens kontributioner. De pommerska finanserna hade alltsedan senaste kriget befunnit sig iså dåligt skick, att inkomsterna måst förstärkas genom tillskott från Estland och Lifland. Ständerna hade emellertid 1681 utlovat, att om provinsen de följande åren finge åtnjuta fred och därigenom komme i bättre stånd, de efter 1689 års utgång skulle åtaga sig sådana kontributioner, att pommerska staten för framtiden skulle kunna upprätthållas utan dylikt tillskott. Då Pommern under aderton år faktiskt njutit fredens välsignelser, skulle D. nu kräva uppfyllandet av det givna löftet på en lantdag, som i början av år 1689 sammankallats i Stettin. Det visade sig emellertid, att ständerna ej voro sinnade att tillmötesgå konungens önskningar. Deras invändningar besvarades av D. i en skickligt utformad skriftlig vederläggning, men lantdagen tog icke någon hänsyn härtill utan vände sig med förbigående av D. direkt till konungen med sina klagomål. Detta förfarande hade i sin tur ingen annan följd, än att ständernas till konungen ställda skrift återlämnades obesvarad och att D. muntligen fick förehålla dem deras ofog att förbigå K. M:ts utsedde ställföreträdare. Då ej heller de fortsatta underhandlingarna i ämnet ledde till något resultat, hemförlovades ständerna, men D. erhöll icke desto mindre konungens befallning att för följande år låta utskriva så höga skatter, att statsbristen därigenom kunde avhjälpas. De ordinarie skatterna i Pommern blevo till följd härav förhöjda, och samtidigt tillgrepos även nya skattetitlar, såsom t. ex. charta sigillata-pen- ningen. Först sedan D. slutfört detta arbete, återvände ban till Sverige 1689.

Den erfarenhet, som D. förvärvat i de pommerska angelägenheterna, föranledde Karl XI att i mars 1692 utnämna honom till president i en kommission över pommerska reduktionsverket, vilket dittills mötts av stora svårigheter. Kommissionen skulle först och främst anskaffa dokument, som kunde tjäna till ledning för reduktionen. Dessa utgjordes i främsta rummet av godsinnehavarnas åtkomsthandlingar. Vägrade innehavarna att utlämna dessa inom viss-bestämd tid, kunde godsen beläggas med kvarstad. Sedan kommissarierna inhämtat tillräckliga upplysningar, borde de antingen själva eller genom ombud uppträda såsom kronans aktör vid reduktionsdomstolen, som skulle bestå av kanslern och regeringsråden i Pommern. Mot denna domstols utslag kunde vad i vissa fall erläggas till tribunalet i Wismar, i andra till kammarkollegium. De gods, som voro underkastade reduktion, utgjordes av alla forna dominial- och taffelgods, klostergods samt hemfallna och till amten lagda länsgods. Under vissa förutsättningar skulle dock godsens förra innehavare få kvarstanna i egenskap av kronans ar-rendatorer med perpetuell arrenderätt. Längre fram fastställdes år 1569 som reduktionens utgångspunkt.

Sedan D. efter ett besök vid de varma baden i Aachen i sept. 1692 kommit till Stettin, började arbetet, ehuru under stora svårigheter. Arbetskrafterna voro otillräckliga och förstärktes först så småningom. Därtill kom ständernas motstånd. Konungen hade visserligen vägrat lantdagen att medverka vid reduktionen, men ett »konvent», som på hösten 1692 skulle höras i en specialfråga, bestred i ett till reduktionskommissionen överlämnat memorial rättmätigheten av en reduktion av gods, som abalienerats under den hertigliga tiden, samt motiverade därjämte i ett särskilt memorial (»Ursachen...») skälen för denna sin ståndpunkt. Samtidigt för-stodo pomrarna också att väcka intresse för sin sak vid kejsar-hovet. För att förse det svenska sändebudet med argument fick D. därför uppsätta en »summarisk deduktion» med bestyrkande bilagor, vilken på hösten 1693 översändes till Wien. Ständerna åter, som fortsatte meningsutbytet genom deputerade i Stettin, vederlades genom utförliga genmälen, vilka sedermera jämte konventets båda memorial trycktes i en anonym skrift, som med hänsyftning på den pommerska gripen kallades »Gryphus in integrum restitutus ope leonis» (1693); av stridsskrifterna hade en, ett svar på konventets »Ursachen...» författats av D. på svenska och sedan översatts till tyska. Polemiken hade dock icke fått hindra arbetets fort- gång, och motståndet bröts i själva verket genom regeringens och kommissionens fasta hållning. Härtill bidrog också i hög grad D:s rättvisa, oegennyttiga och varsamma uppträdande, vilket förskaffade honom stora sympatier bland de pommerska adelsmännen.

D:s svaga hälsa hotade emellertid att menligt inverka på reduktionsarbetet. Generalguvernören Nils Bielke, som var medlem av kommissionen men tillika D:s antagonist, klagade över långsamheten i förhandlingarna. Fyra dagar i veckan användes till reduktionsarbetet, men på dessa dagar medhanns ej mer, än vad som borde kunnat undangöras på två. Sent kom D. enligt Bielke till arbetet och tidigt bröt han upp. Sjukligheten tvang D. slutligen att hos konungen begära avsked från sin ordförandesyssla. Karl XI vägrade sitt bifall härtill, i det han förklarade sig omöjligt kunna undvara honom i Pommern, men samtidigt erhöll D. tillåtelse att på våren 1693 begiva sig till de varma baden. Först i juni samma år avreste han dock, men träffades i Löckenitz av ett slaganfall, som nödgade honom att återvända till Stettin. Han synes likväl ganska snart ha hämtat sig härifrån, ty redan några veckor därefter var han i stånd att avresa till Pyrmonfs hälsobrunn. Brunnskuren förbättrade hälsotillståndet ytterligare, och på hösten infann sig D. på nytt i reduktionskommissionen. På våren 1694 tilltog dock sjukdomen ånyo. Hela högra sidan av hans kropp var förlamad, så att han endast med tillhjälp av ett par betjänter kunde röra sig. Han klagade själv över att han endast kunde se hälften av personer eller föremål, och hans minne var i så hög grad försvagat, att han på en halvtimme kunde fråga om samma sak upprepade gånger. Icke desto mindre arbetade han oförtrutet vidare, tills han äntligen i sept. 1694 fick konungens tillstånd att återvända till Sverige, »enär reduktionen i det närmaste var till ända». Under påföljande vinter vistades D. i Kalmar, och först i början av 1695 flyttade han över till det närbelägna Värnanäs, där han avled 5 mars. Han begrovs i Riddarholmskyrkan 20 okt. 1695. Stoftet nedsattes sedermera i den De la Gardieska familjegraven i Veckholms kyrka i Uppland. Såsom ämne till likpredikan, som hölls av kyrkoherden Johannes Vultejus och sedermera trycktes tillika med personalier, hade han själv valt texten: Lukas 18 kap. 13 vers. I Åbo höll medicine professor Laurentius Braun 30 okt. 1695 ett latinskt minnestal över D. i hans egenskap av akademiens kansler, vilket likaledes utgavs genom trycket. Ett epitafium med latinsk inskrift upprestes i Värnhem, och en skådepenning, som slogs över honom, visar på aversen en sol med omskriften: »Igneus est illi vigor et coelestis origo.» Hans porträtt finnes i Svea hovrätt med följande inskription: »Multa tulere bona3 naturae munere multi; Quidquid habent multi singula solus habes.»

Traditionen har tillagt D. författarskapet till en anonym skrift, benämnd »Mina oförgripliga tankar över det ärendet om länegodsens reduktion, som blev proponerat på sista riksdagen i Halmstad anno 1678». Avskrifter av detta arbete, som aldrig trycktes, finnas i Uppsala universitetsbibliotek (sign. E. 454 och 457). Arbetet avser att utgöra ett försvar för adelns ståndpunkt i reduktionsfrågan och är späckat med citat ur såväl utländska som svenska rättslärdas skrifter. Författaren åberopar bl. a. även Helgeandsholmsbeslutet av år 1282. Kännedomen om detta beslut har han hämtat från Loccenius, och i likhet med denne hyser han full tilltro till beslutets äkthet. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas, att första gången Helgeandsholmsbeslutet såvitt man vet åberopades som domskäl av Svea hovrätt var under D:s tid.

Omdömena om D: s personlighet ha varit växlande. Närmast sanningen kommer otvivelaktigt F. F. Carlson, då han säger, att D. »var utrustad, icke med några lysande själsgåvor eller någon ovanligt framstående viljekraft, men med ett ädelt sinne och ett lugnt omdöme». Härtill kan läggas: formell skicklighet, arbetsamhet och en ovanligt stark pliktkänsla.

Författare

j. E. Almquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Riksarkivet förvarar en. mindre, från Tidoarkivet härrörande samling av D: s papper samt handlingar angående hans verksamhet i Wismar och Pommern (Wis-mariensia och Pommeranica). Bland brev från honom därstädes märkas främst talrika brev till fadern samt skrivelser till Nils Bielke och O. V. Königsmarck. Ett antal brev från D. till olika personer finnas i Uppsala universitetsbibliotek och i Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Akad. program, sc E. Meyer, Program utg. vid Upsala universitet 1599—1700 (1905). — Ang. D:s bidrag till Gryphus in integrum restitutus ope Leonis [1693], se texten samt L. Bygden, Sv. anon.- o. pseudon.-lexikon, 1 (1898—1905), sp. 594.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. samt biographica, RA. — DelaGard. archiyet, 6, 8 (1835, 1837). — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1:1—2 (1931); J. E. Almquist, Skogskommissionerna under det karolinska enväldet (Studier i svensk jordrätt, 1928), s. 23; A. Anjou, Kongl. Svea hof-rätts presidenter samt embets- och tjenstemän (1899); A. Braunerhjelm, Kungl. lifregementets till häst historia, 5:1 (1917); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 5 (1879), s. 153 o. följ.; G. H. von Essen, Alienationer och reduktioner i f. d. svenska Pommern (1900); A. Fryxell, Berättelser ur svenska historien, 19 (1853); O. Malmström, Nils Bielke såsom generalguvernör i Pommern 1687—1697 (1896). — Se i övrigt: ovannämnda liknredikan av T. Vulteius och minnestal av L. Braun.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Adolf De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17376, Svenskt biografiskt lexikon (art av j. E. Almquist.), hämtad 2017-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17376
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Adolf De la Gardie, urn:sbl:17376, Svenskt biografiskt lexikon (art av j. E. Almquist.), hämtad 2017-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se