Pontus Fredrik De la Gardie

Född:1630-10-04 – Eds församling (AB-län), Stockholms län (på Runsa)
Död:1692-10-09 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län (gravsatt i Västerås Domk.)

Riksdagsledamot, Riksråd, Kavalleriofficer


Band 10 (1931), sida 702.

Meriter

8. Pontus Fredrik De la Gardie, broder till D. 4, 6, 7 och 9, greve till Läckö och Arensburg, friherre till Ekholmen, herre till Skarhult m. fl. egendomar (se nedan), f. 4 okt. 1630 på Runsa, Eds socken, Stockholms län, d 9 okt. 1692 i Stockholm (gravsatt i Västerås domkyrka). Student i Uppsala 4 juni 1640 och reste utrikes 1652—55; deltog i riksdagarna 1649 och 1660 i Stockholm samt var under den sistnämnda medlem av flera deputationer och utskott, däribland utskottet över regeringsformen samt det utskott, som efter riksdagen skulle avvakta resolution på besvären samt granska riddarhusräkenskaperna; överste för ett av honom värvat regemente i Bremen 1655; förordnad att i överstens frånvaro kommendera den hemmavarande delen av Upplands regemente till häst 16 juni 1657; överste för samma regemente 4 maj 1658; generalmajor av kavalleriet samt överbefälhavare i Skåne och kommendant i Malmö 6 apr. 1664; erhöll v.' guvernörs titel 18 febr. 1665; generallöjtnant av kavalleriet 1666; riksråd 9 okt. 1666; kommissarie i reduktionskollegium 15 nov. 1666; förordnad att möta och uppvakta, exdrottning Kristina 8 febr. 1667; krigsråd 15 febr. 1667—28 febr. 1678; general av kavalleriet 1671; ordförande i kommissionen angående fästningarna i Skåne och Blekinge 9 dec. 1674; ledamot av kommissionen (generalkrigsrätten) angående översten B. K. Wangelins förhållande i striden vid Rathenow 31 mars 1676 och av kommissionen angående olyckorna i kriget och förhållandena, vid armén i Tyskland 30 juni 1676; regeringskommissarie vid landskapsmötena i Småland 12 juli 1676; adjungerad president i bergskollegium 28 febr. 1678; förordnad att mönstra adelsfanan i Närke, Värmland, Södermanland och en del av Östergötland 19 nov. 1678; president i Dorpats hovrätt 28 juni 1679 men tillträdde ej denna befattning; adjungerad i reduktionskollegium 2 dec. 1679; erhöll avsked från riks råds ämbetet 1682.

Gift 13 juli 1655 i Stade med grevinnan Beata Elisabet von Königsmarck, f. 1637, f 1723 (före 9 juli), dotter till riksrådet greve Hans Kristoffer von Königsmarck och Barbara Maria Agata, von Leesten.

Biografi

Redan vid aderton års ålder deltog D. i riksdagen och var med bland dem, som undertecknade ridderskapets och adelns förklaring angående Karl Gustavs tronföljd (10 mars 1649). Ett par år senare omnämnes han såsom medverkande i en balett vid Kristinas hov (jan. 1651). Följande år anträdde han den »edukationsresa», som hörde till de unga adelsmännens utbildning på den tiden. Resan, som företogs i sällskap med D: s hovmästare Didrik Kleihe och ryttmästa-ren Gösta Horn, varade flera år (1652—55) och berörde en hel del olika länder: Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och Italien. Såsom belysande för tidens levnadsstandard må'nämnas, att utgifterna.— från 1 maj, då på Pilkrogs gästgivargård lades ut 1 rdr 4 sk. för skjuts och 10 sk. för 5 stop bier, till 6 aug., då en engelsk violonist i Hamburg fick 2 rdr — upp-gingo till en summa av 926 rdr 25 sk. De mycket detaljerade reseräkehskaperna äro bevarade, likaså den flitiga korrespondens D. underhöll med sin fästmö Beata Elisabet von Königsmarck, med vilken han under utresan ingick förlovning i Stade (juli 1652). Breven till »mon coeur», »ma belle souveraine» o. dyl. röja en vek och svärmisk läggning, som starkt skiljer sig från det robusta kynne, man sedermera möter hos D. Under det att tyskan eljest är hans vanliga språk, begagnar han i breven till fästmön franska, och när han vistas i Rom, känner han sig manad att avfatta ett kärleksbrev på italienska'. Efter resans avslutning firade D. sitt bröllop i Stade, där svärfadern, Hans Kristoffer von Königsmarck, residerade som generalguvernör över Bremen och Verden (13 juli 1655).

. I det vid samma tid utbrytande kriget med Polen hade D. engagerats vid ett värvat regemente, men just då han stod i begrepp att avresa till krigsskådeplatsen, fick han underrättelse, att. regementet blivit »ruinerat». av fienden. I stället tog han då befäl över ett kompani, som i Bremen värvats för hans broder Magnus Gabriels räkning, och förde denna avdelning till den av Magnus Gabriel ledda lifländska armén. D:s insats i kriget blev ganska obetydlig. Frampå sommaren 1656 finner man honom på skilda platser kring Duna, sysselsatt med varjehanda militära uppgifter, men på hösten samma år är han i Stockholm och tvingas av »en långvarig och häftig sjukdom» att en längre tid vara overksam. Under året 1657 är det tal om ett nytt militärt engagement. D. erbjöd sig hos rådet att tillika med Per Sparre söka bringa ihop 1 k 2 kompanier dragoner, vilka skulle förläggas i skärgården kring Nyköping till skydd mot eventuella fientliga landstigningsförsök. Samtidigt utfärdade Karl Gustav från Thorn fullmakt för D. att tills vidare under ordinarie överstens fångenskap kommendera Upplands ryttare i hemlandet (16 juni 1657).

Under vistelsen i Stockholm inträffade ett litet intermezzo, som torde ha varit mindre behagligt för D. En dag infunno sig borgmästarna Hans Hansson Rosenholm och Per Prytz i rådet och besvärade sig å borgerskapets vägnar över att borgarvakten en natt överfallits och misshandlats av D. jämte ett par andra högre officerare (29 juli 1657). Rådet tog de anklagade i förhör och förbjöd dem att lämna staden, så länge rannsakningen pågick. Visserligen försvarade sig D. och de andra och påstodo, att det var borgarvakten, som börjat bråket, men i rådet fingo de mottaga, skarpa tillrättavisningar över att sådant kunnat passera »vid desse farlige krigstider, där H. K. M:t är utom landet stadder». De ålades att giva borgarna satisfaktion för deras sveda, vilket de också lovade, ehuru under fortsatt bedyrande, att skulden till det som hänt icke var deras. Av dessa och andra skäl förlängdes D: s vistelse hemma. Med värvningen av trupper torde D. ha lyckats rätt väl, och han har tydligen personligen därpå satsat icke obetydliga belopp. Först på sommaren 1658 begav han sig med 160 ryttare och några officerare ut i danska kriget; här tog han sedermera befälet över den utevarande delen av Upplands ryttarrege-mente och kommenderade densamma i lägret utanför Köpenhamn ända till fredsslutet 1660.

Under den följande fredsperioden ägnade sig D. åt politisk och administrativ verksamhet. Efter hemkomsten till Sverige deltog han i höstriksdagen 1660, där han var flitigt engagerad i utskott och deputationer och där han ej sällan gjorde sig till tolk. för högadliga synpunkter, t. ex. i ett energiskt inlägg mot ifrågasatt inskränkning av de grevliga rättigheterna (30 okt. 1660). Vid Karl X Gustavs begravning (4 nov. 1660) var D. en av dem som buro tronhimmeln. Under de följande åren vistades han mestadels i Tyskland: i Stettin, Hamburg, på svärfaderns gods Agatenburg osv. Sedan han 6 apr. 1664 utnämnts till generalmajor, överbefälhavare i Skåne och kommendant i Malmö, bosatte han sig i sistnämnda stad, och han fick ytterligare försänkningar i Skåne genom att av den danske adelsmannen Korfitz Trolle inköpa egendomen Skar-hult, som för framtiden blev hans egentliga stamgods. Verksamheten i Skåne bestod huvudsakligen i befästnings- och bevakningsåtgärder samt tillfälliga vikariat för generalguvernören Gustav Baner; lika litet som den senare synes D. i denna sin ämbetsverksamhet ha lagt i dagen någon större begåvning eller handlingskraft (Fabricius). I början av år 1667 anförtroddes honom ett uppdrag av synnerligen delikat natur. Med anledning av drottning Kristinas väntade ankomst till Sverige beordrades D. att resa henne till mötes vid gränsen och eskortera henne genom landet med ett följe, bestående av icke mindre än sextio personer. Då Kristina kom, befanns hon föra med sig en katolsk präst, som varje dag läste mässan för öppna dörrar. Detta inrapporterades av D. till regeringen, vilken genast befallde honom meddela drottningen förbud mot att hålla främmande gudstjänst. Då- D. i Jönköping framförde detta budskap till Kristina, blev hon utomordentligt förbittrad, och då det ytterligare förnyades och skärptes i Norrköping, beslöt hon att ögonblickligen avbryta sin resa och utan eskort återvända; endast på D:s enträgna föreställningar ville hon tillåta honom att vara henne följaktig till gränsen, men återresan gick med sådan brådska, att D. enligt en uppgift sjuknadö av ansträngningen.

Redan före denna händelse hade D. utsetts först till riksråd (9 okt. 1666) och någon tid senare till krigsråd och ledamot av krigskollegium (15 febr. 1667). Inom rådet hörde han helt naturligt till sin broder rikskanslerns parti; under den häftiga partistriden på våren och sommaren 1670 var han med både bland dem som i broderns intresse uppvaktade Hedvig Eleonora (27 apr.) och bland undertecknarna av De la Gardieska gruppens skrivelse till änkedrottningen (17 maj). Även i krigskollegium uppträdde han som förkämpe för broderns politik och bildade tillsammans med Gustav Kurck och Gustav Persson Baner en mot riksmarsken K. G. Wrangel ganska avogt stämd fraktion. Gentemot den sistnämndes benägenhet för personligt regeringssätt hävdade D. de kollegiala arbetsformernas iakttagande, och han gjorde sig vid flera tillfällen till tolk för en mera aktiv och rörlig försvarspolitik än den av riksmarsken företrädda. För de hämmande sparsamhetssynpunk- terna hade han liksom brodern föga sinne. »Vad besparing göras kunde», yttrade han en gång i rådet (14 dec. 1671), »hemställa vi andras omdöme, på det skulden icke på oss redundera .måtte, om för ringa anstalt gjord vore. Vi begära det vi tycka behöves; gives oss mindre, så göra vi därmed vad oss möjligt är.» Vissa tider var D. i riksmarskens frånvaro ledare av krigskollegiets överläggningar, men å andra sidan var han själv tidvis av andra uppdrag hindrad att »uppvakta» i kollegiet.

Sin ställning fann D. omsider föga behaglig: dels var tjänsten ur ekonomisk synpunkt betungande, dels »är man», skriver han till Magnus Gabriel (6 aug. 1673), »rätt olycklig därmed, att ju mera man gör sin flit uti ett och annat, så hinner man dock knappt göra någon i lag, och måste man sig i så måtto befrukta, förrän man vet ordet av, att periclitera om allt det enom kärt är». Han bad därför, ehuru förgäves, brodern förhjälpa honom till annan befattning, förslagsvis en tjänst i Göta hovrätt. I själva verket, synes D: s anseende icke ha varit det allra bästa. Den italienske diplomaten Magalotti, som 1674 besökte Stockholm, karakteriserar honom sålunda: »Som människa är han sötsur, nyckfull, ojämn, ytterligt vårdslös, utan vänner, snarstucken, med barsk stämma och uppsyn. Han synes ständigt vara uppretad, är lättsinnig och begiven på vin och bordelliv, vilket likväl icke gör honom någon, skada.» Vid tiden för kröningsriksdagen 1675 väckte D. ett icke synnerligen gynnsamt uppseende såsom invecklad i ett politiskt spioneri mot historieskrivaren Johan Widekindi. Denne, som stod Johan Gylienstierna nära, uppgavs vara invigd i vissa planer, som Gyllenstierna skulle ha hyst att störta Magnus Gabriel De la Gardie och inskränka konungamakten. Genom en kapten Berg, som var hovmästare hos D., kommo därhän syftande yttranden till D:s kännedom. För att åstadkomma full bevisning hittade man på följande. D. jämte en annan person stängde in sig i det inre rummet av en källare i Stockholm, under det att Widekindi av en tredje person lockades in i det yttre rummet. Under rusets inflytande förleddes nu Widekindi att prata bredvid munnen om dagens brännande frågor, vilket D. avlyssnade och sedermera inrapporterade med den påföljd, att Widekindi häktades.

Under kriget på 1670-talet blev D. använd i flera viktiga uppdrag. I slutet av 1674 förordnades han till ordförande i en kommission, som skulle överse fästningarna i Skåne och Blekinge och ge regeringen underrättelser om deras beskaffenhet med avseende på bestyckning, utrustning och proviantering (9 dec. 1674). Med detta arbete var han därefter sysselsatt under de första månaderna av år 1675. Följande år var D. regeringskommissarie vid landskapsmötena i Småland, på vilka med landskapets ständer överlades om extra uppbåd för det pågående kriget mot Danmark. Vid mötet i Växjö (aug. 1676) Var D. jämte Johan Gyllenstierna och Ebbe. TJlfeldt närvarande och förmådde bönderna att utan reservation bevilja var sjätte mans utskrivning, mot det att kommissarierna i en försäkringsskrivelse (17 aug.) lovade allmogen varjehanda lätt? nåder i avseende på skjutsfärdspengar, vanlig utskrivning m. m. Under höstmånaderna 1676 var D. stationerad i Ljungby eller Värnamo, sysselsatt med försvarsåtgärder gentemot det befarade danska angreppet; härunder var han i personlig kontakt med Karl XI, Johan Gyllenstierna och Erik Dahlbergh. Då han enligt order fört en del av de i Småland uppbådade bönderna till Blekinge, uppstod vid Ronneby halvt myteri bland dessa; de vägrade att gå in i staden, och ehuru D. lät besätta vägen med ryttare och stycken, kunde de icke förmås att fortsätta, utan större delen återvände hem (nov. 1676). D. fick nu order att med de trupper, han hade till sitt förfogande, bekämpa snapphanarna och vaka över skånska befolkningens trohet mot svenska kronan. Meningen var, att han skulle föra sina trupper till konungens undsättning, men han hann ej fram före slaget vid Lund. Under år 1677 var han mestadels i Stockholm, men 1678 sändes han åter ut i landsorten, denna gång till Halmstad, där han efter förmåga sökte avhjälpa allmogens besvär angående inkvartering, extraordinarie utlagor ocb annat. I febr. 1679 var han sysselsatt med att i Örebro förrätta mönstring av adelsfanan i Närke, Värmland, Södermanland och en del av Östergötland.

Redan 28 febr. 1678 hade D. dimitterats ur krigskollegium och i stället förordnats att vara den åldrige Lars Fleming behjälplig att sköta bergskollegium; samtidigt hade han erhållit löfte att vid uppkommande vakans framför alla andra ihågkommas till presi-dentskapet i nämnda kollegium. Utan att akta på detta löfte utnämnde honom regeringen 28 juni 1679 till president vid hovrätten i Dorpat. Detta föll tydligen icke D. i smaken, ty under åberopande av att han icke vore vuxen detta ämbete anhöll han hos konungen att betros med »något mot mitt talent proportioner-ligare employe» (19 juli 1679). Konungen tog visserligen D:s ursäkt såsom ett prov på »en angenäm modestie» och vidhöll utnämningen till Dorpat (27 juli 1679), men på begäran av D:s släktingar befriade han honom därifrån och förordnade honom att biträda i reduktionskollegiet, där D. för övrigt även tidigare arbetat. (2 dec. 1679). År 1682'erhöll han jämte de flesta av sina kolleger avsked från riksrådsämbetet.

Därmed synes D: s offentliga verksamhet ha varit avslutad. Jämte sina bröder drabbades han hårt av de stora sociala omvälvningar, som inträffade på 1680-talet. D. hade förut varit innehavare av en stor mängd egendomar. Då han var vice guvernör i Skåne, hade han ön Ven såsom indelning för lönen. Förut är nämnt, hurusom han 1661 genom köp (för hustruns medel) förvärvade Skarhult i Skåne. I samma landskap innehade han Billesholm som pantegods samt Ängeltofta. Därtill kommo amtet Torgelow i Pommern, Kolk i Estland, Fellin i Lifland, Nicktuna och Nibble rusthåll i Västmanland, Velamsund, Bölan och Mörby på Värmdö samt stenhus på Södermalm i Stockholm. Genom skånska kriget 1676 blevo emellertid D:s affärer derangerade, bl. a. genom danskarnas härjningar å Skarhult. I aug. 1677 klagar han för Magnus Gabriel, att han är »illa ansatt av kreditorer, så närskylte som främmande», och icke kan komma loss från Stockholm. Så kom reduktionen, som berövade honom det mesta av vad han ägde. Sin ålderdom till-bragte han i en misär, vars bitterhet ökades av ekonomiska tvister med hustrun och andra. Jämte bröderna avlade D. inför hovrätten »juramentum paupertatis» för att slippa betala en riddarhnsets fordran i faderns stärbbus. I ett brev till Königsmarckska familjens kamrer Johan Rabel (29 maj 1690) klagar han över sin sorgliga lott, där han vistas ensam ute på Velamsimd: han saknar bröd och öl och all annan proviant både för sig själv och för sitt husfolk; han har inte ens ett par skor eller strumpor eller kläder, med vilka han kan uppträda inför anständigt folk.

Författare

G-. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Det svenska riksarkivet förvarar en myckenhet av papper, som beröra D. I Rydboholmssamlingen finnes hans och hans makas brevsamling ävensom en stor mängd akter rörande D: s affärer, egendomstvister, konkurs, likvider med kronan angående värvning och förskott 1656 och 1676, redaktionsakter, processakter, kopieböcker och räkenskaper. Skrivelser från D. finnas vidare i Nils Bielkes samling, Erik Dahlberghs arkiv, De la Gardieska samlingen, Hedvig Eleonoras samling, Bengt Horns samling, Oxenstiernska, Skokloster-, Stegeborgs- och Stenbockssamlingarna, bland skrivelser till K. M:t, skrivelser till kansli tjänstemän, generalguvernörernas och guvernörernas i Skåne skrivelser till K. M:t, rådets handlingar och brev samt krigshistoriska samlingen (Karl XI :s tid, vol. XVIII:3). Brev från D. finnas även i Uppsala universitetsbibliotek och Linköpings stifts- och landsbibliotek. Några brev till brodern M. G. De la Gardie från år 1675 äro tryckta av G. Wittrock i Hist. tidskr. 1913.

Källor och litteratur

Källor: Ovannämnda handlingar och brev; bytesakter och likvidationer, kammararkivet. — DelaGard. archivet, 8 (1837); Handl. rör. Skandinaviens historia, 16 (1831); Svenska riksrådets protokoll, 16, 17, 1654—1657 (1923, 29); Sveriges riddersk. o. adels riksdags-protokoll, 4, 8, 10, 15, 1645—1649, 1660: 2, 1668, 1686—1689 (1871—99); Valda bref till M. G. De la Gardie från fränder och vänner 1656—1678 (Hist. tidskr, 1913); Johan Ekeblads bref, 1 (1911); L. Magalotti, Sverige under år 1674 (1912). — J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 1: 1—2 (1931); C. A. G. Braunerhjelm, Kungl. lif regementets till häst historia, 5:1 (1917); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 2 (1856); K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 2 (1906); A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 16, 17, 19 (1850—53); S. Grauers, Sveriges sista lantdagar och provinsmöten (Karol. förb. årsbok, 1930); J. Kleberg, Krigskollegii historia. Biogr. anteckningar 1630—1865 (1930); A. Lewenhaupt, Ludvig Weirik Lewenhaupt 1622 — 1668 (1930); B. Steckzén, Krigskollegii historia, 1 (1930); Elof Tegnér, Svenska bilder från 1600-talet (1896); G. Wittrock, Karl XI :s förmyndares finanspolitik. [1—2.1 1661—1667. 1668—1672 C1914—17V - -



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pontus Fredrik De la Gardie, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17385, Svenskt biografiskt lexikon (art av G-. Jacobson.), hämtad 2019-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17385
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pontus Fredrik De la Gardie, urn:sbl:17385, Svenskt biografiskt lexikon (art av G-. Jacobson.), hämtad 2019-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se