Meriter

Degenfeld, Christoph Martin von, f. 1599 på familjens stamgods Eybach i Schwaben (Württemberg), f 13 okt. 1653 (begraven i Dürnau). Föräldrar: Konrad von Degenfeld och Margareta von Zyllenhardt. Studerade vid högskolorna i Strassburg, Tübingen och Jena och företog stadieresor i Schweiz, Frankrike, Holland och England; trädde i kejserlig krigstjänst; chef för ett kompani vid hertig Franz Albrecht av Sachsen-Lauenburgs regemente till fot; transporterad till hertig Julius Ernsts av Sachsen-Lauenburg kyras-siärregemente, med vilket han tjänade först under Wallenstein i Ungern mot Bethlen Gabor och sedan under Tilly mot greve Ernst av Mansfeld; deltog bl. a. 1622 i slagen vid Wimpfen och vid Höchst, där han på slagfältet befordrades till »oberst-wachtmeister» (regementsofficer) och sändes till kejsar Ferdinand II med rapport om segern; medföljde förstärkningar, som avgingo till spanske generalen Spinola i Nederländerna och deltog i den misslyckade belägringen av Bergen op Zoom 1622; friherre 1625; följde regementet tillbaka till Tillys armé; deltog i slaget mellan de kejserliga och danskarna vid Lutter am Barenberge 27 aug. 1626; tjänstlös vid Lauenburgska kyrassiärregementets avdankning 1630; slagen till riddare av kejsaren; överste i svensk tjänst och chef för ett av honom värvat kavalleriregemente 1632 (öppet brev 19 mars); övergick i fransk tjänst 5 dec. 1634 med kapitulation att värva två tyska, kavalleriregementen; generalöverste över det främmande rytteriet i fransk tjänst 1635; deltog i fransmännens fälttåg de följande åren; general av kavalleriet i venetiansk tjänst 1642; deltog i fälttågen mot påven 1643—45; generalguvernör i Dalmatien 1645 ¦—48; försvarade härunder Zara och Sebenico 1645—1646, drev Techieli pascha tillbaka 1647 och ledde expeditionen till Spalato 1648; avgick ur venetiansk tjänst och återvände till sina gods 1649.

Gift trol. 1629 med sin kusin Anna Maria, freiherrin Adelmann von Adelmannsfelden, f. 1590, f 26 aug. 1651, dotter till Wilhelm, freiherr Adelmann von Adelmannsfelden och Margareta Anna von Degenfeld.

Biografi

»Christoph Martin, freiherr von Degenfeld, des Heil. römischen reichs ritter, edler und pannerherr auf Dürnau, Eybach und Neu-haus», den bekante franske kavallerigeneralen, som sedan i vene-tiansk tjänst vann ryktbarhet särskilt genom sina strider med turkarna, tjänade också en tid under de svenska fanorna. Om än hans insatser där ej voro lika lysande, förtjänar denna episod i hans liv hågkommas, helst de svenska brevsamlingarna gömma flera vittnesbörd om hans förbindelser med vårt land och även en av hans söner prövade sin lycka i vår armé.

D. tillhörde en sedan 800-talet känd, ursprungligen schweizisk adelssläkt, vilken sedermera blivit bofast i Schwaben. Medlemmar av ätten hade sedan dess första framträdande beklätt höga ämbeten i kyrkans och statens tjänst. D: s föräldrar dogo tidigt, men han och tvenne äldre bröder fingo likväl en omsorgsfall uppfostran genom studier vid högskolor och bildande resor. Då den äldste brodern övertog familjegodsen, vände sig de båda andra till krigaryrket. Ehuru protestanter gingo de i kejserlig sold. D. deltog med utmärkelse i krigshändelserna på 1620-talet men såg sig berövad sin tjänst, då den kejserliga armén reducerades efter kurfurstedagen i Regensburg (1630). »Zu etwelcher consolation» blev han slagen till riddare. Hans enskilda förhållanden hade emellertid undergått betydelsefulla förändringar, i det han efter en broder och en släkting på mödernet ärvt gods i hemtrakten;-därjämte hade han, troligen 1629, ingått giftermål. Efter avdankningen drog han sig tillbaka till sina egendomar och övertog efter den tredje broderns död 1631 ytterligare en andel av familjeförmögenheten.

Då den svenska armén 1632 ryckte in i Sydtyskland, trädde D. i svensk tjänst och mottog patent att värva ett kavalleriregemente. Att han lät sig lockas av de svenska vapnens framgångar och de utsikter till ekonomisk vinst, som värvningsaffärerna erbjödo företagarna-överstarna, var med tidens uppfattning helt naturligt. Anslutningen till Gustav Adolf var givetvis också betingad av D:s ställning som godsägare i det av denne ockuperade landet. Men det faktum, att D. under sitt senare växlingsrika liv höll fast vid sina trosförvanter, trots att hans godsägarintressen skulle ha befordrats av en försoning med kejsaren, får måhända anses antyda, att även ett personligt ställningstagande till tidens stora konflikt medverkat till hans val. D:s överstepatent är ej känt, men ett öppet brev av 19 mars 1632 låter oss veta, att hans regemente skulle omfatta åtta kompanier ryttare. Till värvningsområde an: visades det schwabiska ridderskapets gods samt städerna Schwä-bisch-Gmund och Esslingen. I förskott på sin kontribution skulle städerna och ridderskapet till D. betala 27,688 rdr samt dessutom underhålla regementet intill 5 juni, vid vilken tid D. alltså skulle vara färdig att rycka i fält. D: s förbindelser i det kejserliga lägret från hans föregående tjänst ådrogo honom till en början ganska allvarliga misstankar, som han dock med framgång tillbakavisade. Närmast synes han ha stått under hertig Bernhards kommando. Då Gustav Adolf i aug. 1632 samlade arméerna till Nürnberg mot Wallenstein, trädde hertigen för marschen under Johan Baners befäl. Den samlade styrkan inträffade i konungens läger 21 aug. och deltog därefter i det bekanta »svältkriget». Det förefaller som om D. mött svårigheter vid sina värvningar, ty hans regemente räknade vid ankomsten till Nürnberg endast 250 man. Vid avmarschen hade det nedgått till 150 man.

Enligt tyska uppgifter skulle D. med sitt regemente ha deltagit i slaget vid Lützen. Detta är emellertid felaktigt. Efter uppbrottet från Nürnberg synes D. ha tillhört den armé, som under Baners kommando kvarlämnades i Schwahen. På våren 1633 återfinnes han i den av Gustav Horns och hertig Bernhards trupper sammansatta armén vid Donau, då denna genom myteri framtvang en uppgörelse om soldateskans fordringar; på D:s lott föllo nu gods för 50,000 rdr, däribland alla andliga besittningar och kloster i staden Gmiind (Axel Oxenstiernas konfirmation 19 okt, 1633). På sensommaren 1633 stod D. under Horns befäl, då denne vände sig söderut. Till en början sändes han för att understödja hertigen av Württemberg vid den misslyckade belägringen av Vil-lingen och kämpade sedan i aug. på en framskjuten post mot fienden, men måste efter flera timmars strid vika för övermakten. Då Horn kort därpå närmade sig under sitt tåg mot Bodensjön, drogo sig de fientliga trupperna tillbaka. D. har, ovisst med vad rätt, identifierats med en »överstelöjtnant von Degenfeld», vilken enligt Horns brev till Axel Oxenstierna 26 nov. 1633 på grund av egen oförsiktighet bortsnappades av kroater. Säkert torde vara, att D. icke, såsom det påståtts, deltagit i slaget vid Nördlingen i aug. 1634, i varje fall icke som regementschef. Hans regemente, som alltid haft svårt att uppnå tillräcklig styrka, var då av allt att döma upplöst. Det återfinnes icke i ordre de bataille'n för slaget men väl på en lista över »understuckna och reformerade» 1634. Efter nederlaget vid Nördlingen belades D:s gods med sekvester, hans slott Eybach och Dürnau gingo upp i lågor, och han själv begav sig till Strassburg. Det har uppgivits, att anledningen härtill varit misshälligheter med Baner, men orimligheten i detta påstående ligger i öppen dag, då Baner ju redan på nyåret 1633 lämnat Sydtyskland. Den enda förklaring, som erfordras, torde väl vara det hopplösa läget efter katastrofen. Som så många andra protestantiska krigare fann D. sitt levebröd i fransk tjänst. På grund av det anseende, han åtnjöt för personlig tapperhet och framstående egenskaper som befälhavare och truppförare, sökte den bekante franske diplomaten markis de Feuquiéres anknytning med honom. Den 5 dec. 1634 avslöt D. med denne en kapitulation om värvning av två kavalleriregementen, och redan året därpå fick han som generalöverste taga befälet över hela det främmande rytteriet i fransk tjänst, sexton regementen. Trots dessa lysande framgångar avbröt emellertid D. ej förbindelserna med Sverige. Han utverkade 1636 av Axel Oxenstierna ett intyg, att denne gärna skulle återtaga honom i svensk tjänst och att det var med Oxenstiernas goda minne, han tagit anställning hos bundsförvanten. Flera omnämnanden i det svenska sändebudet i Paris Hugo Grotius' brev bära också vittnesbörd om hans strävan att bevara sina svenska relationer. I detta sammanhang kan det även nämnas, att pfalzgreven Karl Gustav 1640 stod fadder vid hans son Gustavs dop i Paris) och att drottning Kristina med Grotius' medgivande därvid antecknades som gudmoder. En annan son döptes till Adolf.

År 1642 lämnade D. Frankrikes tjänst, enligt vad det uppges på grund av personliga misshälligheter och misstankar, som han ådragit sig genom förbindelser med Richelieus motståndare. Närmast begav han sig till Geneve. Därifrån vände han sig till kejsaren med en ansökan att återfå sina gods. Försöket misslyckades emellertid, då han vägrade att underkasta sig det villkor, som uppställdes för restitutionen, nämligen att han skulle inträda i kejserlig tjänst. I stället förhörde D. sig genom Horn om möjligheten att vinna anställning i den svenska armén, men ej heller detta ledde till resultat, då han nu accepterade det anbud att träda i venetiansk tjänst, som skulle ge honom tillfälle till hans historiskt viktigaste insatser. Som ett ytterligare vittnesbörd om hans nära relationer med Sverige kan det antecknas, att han på nyåret 1643 till Gustav Horn framförde ett venetianskt anbud att bliva överbefälhavare i det då förestående kriget mot påven. Efter dettas slut 1645 tycktes D. åter skola bli utan anställning, men sedan han efter vad det uppges avböjt anbud både från kejsaren och Frankrike, öppnade tur- kärnas fientligheter mot Venedig ett nytt verksamhetsfält för honom i Dalmatien.

Ehuru D: s insatser som truppförare och organisatör i Dalmatien förskaffade honom de mest smickrande bevis på republikens erkänsla, synes han ha tröttnat på den krävande tjänstgöringen i det exotiska landet. Hans hälsa hade också vid denna tid börjat bli vacklande. På våren 1648 förhörde D. sig ånyo genom Karl Gustav om möjligheterna att få svensk anställning, och efter fredsslutet i Tyskland begav han sig hem för att bevaka sina rättigheter. I nov. 1649 anlände han till Wurttemberg. Kejsaren sökte i det längsta som villkor för återlämnandet av D: s gods kräva ett löfte, att han ej skulle inträda i svensk eller fransk tjänst. Då D. vägrade att avge en sådan förpliktelse, misströstade han till en början om restitutionen men kom slutligen i besittning av godsen, antagligen utan att ha behövt underkasta sig det kejserliga villkoret. Med stor drift ägnade han sig under sina sista år åt att återuppbygga de brända slotten och iståndsätta de förhärjade egendomarna, men hans hälsa fortsatte att försämras, och redan 1653 bortrycktes han av döden.

D. hade efter fredsslutet även haft en svensk affär att reglera. Såsom ovan omtalats, hade han på våren 1633 erhållit gods för en fordran på 50,000 rdr, men de åt honom anvisade egendomarna hade sedan fallit i fiendens händer. Det var därför naturligt, att han nu gjorde de största ansträngningar att få ersättning för sina förskott och i detta syfte anlitade alla sina inflytelserika förbindelser, Oxenstierna, Horn, Karl Gustav och Magnus Gabriel De la Gardie. Då utsikterna att återfå de tyska arvegodsen syntes små, förhörde han sig om möjligheten att erhålla en donation i Sverige, men framför allt inriktade han sig på att bli delaktig av de till soldateskans avdankning beviljade satisf aktionspenningarna. Då man ej ville stöta den beprövade krigaren ifrån sig, utfärdades 1 dec. 1649 en anmaning till Karl Gustav att »contentera» D. Anvisningar på. en del av hans fordran utställdes också, men svårigheter lära ha mött att utfå beloppen. — Av D:s söner togo tre venetiansk tjänst, men en, den ovannämnde Gustav von Degenfeld, anställdes 1652 på faderns begäran som page hos sin gudfader pfalzgreven Karl Gustav. Han avancerade sedan till kapten — ej som det brukar uppges överste — och stupade vid stormningen av Köpenhamn 1659. En dotter, den talangfulla och vackra Maria Susanna Loysa (Louise) von Degenfeld (f. 1634,f 1677), blev 1658 morganatiskt gift med kurfursten Karl Ludvig av Pfalz och är efter den förläning, hon och hennes barn erhöllo, historiskt bekant såsom »die Raugräfin».

Författare

F. Wernstedt.

Källor och litteratur

Källor: Brev från D. till pfalzgreven Karl Gustav, Axel Oxenstierna, Magnus Gabriel De la Gardie, Gustav Horn, Karl Gustav Wrangel och F. Sadler, Tyskland och tyska kriget (4/14 juli 1632 och 19 jan. 1634), Gustav Adolfs brev i avskrift (19 febr. 1632), riksregistr. samt luterska församlingens i Paris kyrkobok 1640, Gallica, allt i RA; rullor och förteckningar, krigsarkivet. ¦—- Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, Afd. 2; Bd 2, 4, 7, 8 (1889, 91, 95, 97). — Allg. deutsche Biographie, 5 (1877); Biographie universelle, ancienne et möderne, 10 (1813); G. Björlin, Johan Baner, 1, 2 (1908, 10); Fr. Cast, Hist. u. geneal. Adelsbuch d. König-reichs Wurttemberg, Neue Ausg. (1844); E. H. Kneschke, Neues allg. deut-sches Adels-Lexicon, 2 (1860); J. Kretzschmar, Der Heilbronner Bund, 1—3 (1922); J. Mankell, Berättelser om svenska krigshistoriens märkvärdigaste fältslag, 1-—'3 (1857—59); dens., Uppgifter rör. svenska krigsmagtens styrka, sammansättning och fördelning sedan slutet af 1500-talet (1865); [P. von] Stälin, Schwedische Schenkungen in Bezug auf Teile des heutigen Königreichs Wurttemberg ... während des 30-jährigen Krieges (Wiirttemb. Vierteljahrshefte fur Landesgeschichte, N. F., 3, 1894); A. Thiirheim, Christoph Martin Freiherr von Degenfeld (1881).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christoph Martin Degenfeld, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17390, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17390
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christoph Martin Degenfeld, von, urn:sbl:17390, Svenskt biografiskt lexikon (art av F. Wernstedt.), hämtad 2024-04-19.