Arnold de Rees

Född:1612-09-22 – Nederländerna (i Haarlem)
Död:1668 – Ronneby församling, Blekinge län

Industriidkare, Riksdagsledamot, Köpman


Band 11 (1945), sida 567.

Meriter

2. Arnold de Rees (skrev sig även du Rees), den föregåendes son, f. enl. uppgift 22 sept. 1612 i Haarlem, d. trol. i jan. (ej 13 juli) 1668 i Ronneby. Borgare och köpman i Stockholm under 1630- och 1640-talen, därefter bruksägare i Småland; arrenderade 15 nov. 1641 Carl Carlsson Gyllenhielms friherreskap Nya Bergkvara (från 1650 även det härur utbrutna friherreskapet Härlunda); hade fr. o. m. 1643 monopol på styckegjutningen i Småland, leverantör av kanoner och ammunition m. m. samt långivare till kronan; borgmästare i Bodekull (Karlshamn) 1658–65 och i Ronneby från 1658 till sin död; representant för de båda städerna vid lantdagen i Malmö 1662 samt för sistnämnda stad vid riksdagen i Stockholm 1664; kommissarie vid fästningarna i Skåne, Blekinge och Halland 1664; naturaliserad svensk adelsman (du Rées) 8 juli 1665.

G. 1638 m. Elisabeth Radou, d. 10 nov, 1667 i Ronneby och begraven där tillsammans med maken, dotter av handelsmannen i Stockholm Jacob Radou (Radu). D. blev härigenom befryndad med den krets av förmögna bruksägare och köpmän, som tillhörde ätterna Radou, Dress (se ovan), Du Rietz (se nedan), Leijel m. fl., samtliga av utländsk börd.

Biografi

Med så många andra av de ledande köpmännen och företagarna i 1600-talets Sverige delar D. lotten att vara föga känd av eftervärlden. Under en följd av år var han likväl en av Sveriges förnämsta exportörer, var producent och leverantör av krigsmateriel i stor skala, arrenderade tvenne friherreskap samt spelade en dominerande roll i Smålands och Blekinges näringsliv. Endast den lokalhistoriska litteraturen har ägnat honom någon uppmärksamhet.

D:s ungdomstid är föga känd, men redan några och tjugu år gammal är han köpman och borgare i Stockholm. År 1643 kallas han i en borgarlängd »lakanhandlare» (klädeshandlande). Då hade han emellertid redan förlagt sin huvudsakliga verksamhet till annat område. Han kvarstod dock ännu några år formellt som borgare i Stockholm.

Den 15 nov. 1641 arrenderade den tjugunioårige D. jämte medintressenter, bland vilka den äldre brodern, Jacob de Rees d. y. (f. 3 dec. 1604, d. 14 april 1650), synes ha varit den förnämste, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielms nyskapade friherreskap, Nya Bergkvara i Kronobergs län, med allt vad därtill hörde. Arrendet skulle bestå i tio år men förnyades redan 1648 på ytterligare tio år. I ersättning skulle arrendatorerna 1 juni varje år betala 4,000 rdr sp. Redan från början framstår D. och hans broder som de egentliga innehavarna av arrendet, och efter broderns enligt uppgift 1650 timade död synes D. ensam ha förvaltat friherreskapet. När friherreskapet Härlund a (Herrelund) 1650 utbröts ur Gyllenhielms donation och gavs åt dennes hustrus systerson, riksrådet friherre Seved Bååt, innebar detta ingen förändring av D: s förvaltningsområde, i det D. då även fick detta friherreskap i arrende.

Med arrendet av Nya Bergkvara, vars huvuddel låg inom Allbo och Kinnevalds härader, avsåg D. främst att grunda en inkomstbringande bruksrörelse med i trakten rikligt förekommande sjömalm och skog som råvaror. Centrum för denna rörelse blev Huseby bruk, vilket före 1641 drivits av riksamiralen själv med hjälp av bl. a. den duglige förvaltaren Johan Mickelsson, senare D: s bittre vedersakare, och en holländare vid namn Christoffer Kloth. Bruket, över vilket ett ännu bevarat inventarium upprättades 24 jan. 1642, bestod av en masugn med styckebruk och smågodsgjuteri samt en stångjärnssmedja. Malmen upphämtades ur de närliggande sjöarna Salen och Åsnen. D. lät bygga bl. a. en ny masugn av sten samt en ny stångjärnshammare med två härdar. Rörelsen inriktades dock främst på styckegjuteri, och ett par decennier senare räknades D. till landets främste kanontillverkare. Snart kunde rörelsen utvidgas och nya bruk startas. Sålunda tillhandlade sig D. 1643 Gröviks eller Ålshults bruk i Almundsryds socken, där han byggde ny masugn och ny hammare; brukets vackra spishällar äro väl kända. Vidare uppbyggde D. Åryds bruk i Hemmesjö socken, som snart sades tillverka Smålands bästa järn. Även Torne hammare i Västra Torsås socken tillhörde D. Förutom kanoner tillverkades vid D:s bruk främst lod (kulor), pikar, redskap och hushållsgods.

D. försökte sig även på silverframställning och uppbyggde i detta syfte två silverhyttor och två drevhus vid Huseby till stor förundran för traktens befolkning, som ej kunde fatta, varifrån silvermalmen hämtades. Silverutvinningen omgavs nämligen med stor hemlighet, och enligt ett rykte skulle D. ha präglat underhaltiga holländska gyllen för insmuggling till Holland. År 1655 begärde D. jämte kompanjoner av kronan att få inlösa Lövas silverbruk i Kopparbergs län, enär de sade sig besitta en särdeles »vetskap och konst» att utvinna metaller och ville göra experiment där. Detta beviljades även, men planen synes ha stannat på papperet.

Sedan bruksrörelsen väl kommit i gång, beslöt D. söka vinna monopol på bruksrörelse i hela Småland. Visserligen hade redan Louis De Geer 1640 erhållit fem års prolongation av sitt monopol på kanongjutningen i riket med förbehåll för riksmarsken Jacob De la Gardies rätt att gjuta kanoner vid Julita, men i realiteten hade Louis De Geer fått finna sig i att även en annan av förmyndarregeringens medlemmar bedrev styckegjutning, nämligen Gyllenhielm vid Huseby. Det var härav D. begagnade sig. Sedan riksamiralen rekommenderat honom hos Axel Oxenstierna i brev av 18 jan. 1643, begärde D. av rikskanslern privilegium att under 20 år ensam få idka bruksrörelse i Småland. Frågan behandlades i rådet och avgjordes tack vare rikskanslerns eget intresse för saken i stort sett till D: s och hans kompanjoners belåtenhet. Väl erhöll han icke 20 års monopol men fick 2 mars 1643 (privilegiet att under 15 år ensam bedriva järngjuteri i hela landskapet. Vidare slapp D., med hänsyn till att hans järnbruk lågo långt från städerna, föra sina produkter till stadsvågarna. I stället skulle särskilda vågar få upprättas vid D: s bruk, varvid vågpersonal skulle utses av närmast belägna stads magistrat, som även ägde att uppbära vågpengar. D. skulle vara befriad från utskrivningar av sina i årstjänst stadda bruksarbetare samt åtnjuta sex års frihet från kronans tunga. Han fick även till-låtelse att utföra gods över gränsen till Blekinges exporthamnar, ett för D. mycket viktigt medgivande. I detta sammanhang bör framhållas, att D. drog fördel av det länge enastående privilegium, som Gyllenhielm erhållit av danske konungen, att få frakta varor till och från Bodekull, det senare Karlshamn. År 1642 fick också Gyllenhielm, di. v. s. i detta fall D., rätt av Kristian IV att röja. väg från Huseby genom Blekinge till Bodekull. Vägen kom också till stånd och kallades efter sin upphovsman Holländarevägen.

Det privilegium, som D. hade fått på styckegjutningen i Småland blev emellertid en nagel i ögat såväl på Louis De Geer som på De la Gardies förvaltare av Julita bruk, Johan Ditmar, så mycket mer som D. och hans kompanjoner sökte och även enligt konkurrenterna lyckades locka till sig skickliga arbetare från Julita och De Geers bruk. De Geer och Ditmar protesterade 1643 i skrivelse till Generalbergsamtet mot intrånget i deras privilegium men fingo ingen rättelse. När De Geers privilegium 1645 upphörde, erhöll han förnyelse i jan. 1646 endast med uttryckligt förbehåll för fri styckegjutning i Småland. I samband härmed stod säkerligen förnyelsen av D: s privilegium, vilken skedde 22 okt. 1645, även denna gång föregången av Gyllenhielms intercession hos Axel Oxenstierna. Giltighetstiden utsträcktes ytterligare 15 år från brevets datum, varjämte D. och hans kompanjoner erhöllo nya frihetsår samt tillåtelse att mot skälig ersättning fälla ek på kronans mark och ensamrätt till inköp av allt osmundjärn i Småland. De vattendrag, som från Småland förde till Bodekull, särskilt sjön Åsnens utlopp Mörrumsån, skulle D. få rensa upp samt under frihetsåren ensam begagna. Oxenstierna, som ju hade anledning att särskilt intressera sig för Smålands näringsliv, diskuterade själv dessa frågor med den till ett rådssammanträde uppkallade D. (25 sept. 1645).

Från 1640-talet framstår D. som betydande exportör av tackjärn, stångjärn och kanonkulor, varjämte han från Bodekull utförde stora mängder pottaska och ved, ibland på egna skutor. En stor del av godset utfördes till Amsterdam, men även danska kronan köpte kanoner och ammunition av D. Å andra sidan importerade han stora mängder råg, vete, salt, sill m. m. Han ägde själv ett stall för 24 hästar i Bodekulls hamn, vilket dock nedrevs under kriget 1659. År 1643 erbjöd han sig att i Växjö placera egna köpmän, som skulle sälja salt och sill till bönderna mot andra varor i utbyte. Vid sidan av Bodekull spelade även Ronneby stor roll för D. som exporthamn. Även denna stad var dock ännu dansk. Det är naturligt, att D. särskilt under krigen med Danmark 1643 och 1657–60 skulle komma att anlitas som leverantör till svenska kronan av krigsmateriel. År 1658 levererade D. sålunda bl. a. närmare ett hundratal kanoner samt över 7,000 lod av olika slag till K. M: t. Vidare sände han 1659 stångjärn, spik m. m. till Kristianstad för flottans räkning och stångjärn till Kristianopel för att användas till befästningarna där. År 1660 försträckte han kronan pengar, proviant och kläde och hade 1665 att fordra över 13,000 dlr smt av kronan. I likvidationshandlingarna kallas D. kronans faktor. Å andra sidan är det naturligt, att krigen beredde D: s rörelse svårt avbräck, så mycket mera som hans företag lågo nära danska gränsen och de av honom främst begagnade exportlederna gingo genom danskt område.

D:s samarbete med Gyllenhielm var under den senares sista år icke alldeles friktionsfritt. D. beskylldes av Gyllenhielm bl. a. för långsamhet med arrendets inbetalning. Riksamiralens missnöje underblåstes av hans tjänare, bl. a. den förre förvaltaren av Huseby, Johan Mickelsson, som beskyllde D. för skogsskövling och varusmuggling. D. och hans broder Jacob tillvitades även övergrepp mot friherreskapets allmoge, som skulle ha avtvungits olaga skatter och dagsverken. Härifrån lyckades de dock fria sig efter att ha erhållit intyg från en mängd bönder om sin oskuld. Även med kompanjonerna råkade D. i tvist. Vid mitten av 1650-talet processade han sålunda med ett par av dessa, borgaren i Amsterdam Wilhelm Muilman d. ä. och dennes son. På 1.660-talet låg han i tvist med ett par köpmän i Hamburg.

I enlighet med Gyllenhielms testamente övergick Nya Bergkvara friherreskap efter dennes död 1650 till pfalzgreven Johan Casimirs arvingar, och från 1657 disponerades det helt av pfalzgreven Adolf Johan. Denne var ej nöjd med de intäkter, som D: s arrende inbringade honom. Sedan kontraktet av 1658 utgått, måste D. 26 sept. 1659 mot viss ersättning avstå hela friherreskapet med Huseby till pfalzgrevens ombud, Herman Warnbäck. Överlåtelsen avlöpte icke utan kontroverser, i vilka D: s gamle antagonist Johan Mickelsson synes ha haft sitt finger med. Överlåtelsen innebar givetvis tillbakagång för D: s rörelse, men fortfarande ägde han ju egna bruk och exporterade ännu på 1660-talet kanoner till Holland. Under sina senare år hade han god hjälp i affärerna av sonen Jacob D. (f. 1639, d. 1725), senare lagman i drottning Hedvig Eleonoras livgeding.

Med hänsyn till D:s ställning i Småland och hans handel genom de danska landskapen är det naturligt, att han kom att spela en roll vid planläggandet och realiserandet av den svenska erövringen av sistnämnda landskap. Särskilt intressanta äro D:s diskussioner med Oxenstierna under förhandlingarna om freden i Brömsebro 1645. D. sökte förmå rikskanslern att orubbligt fasthålla vid kravet på Blekinge eller åtminstone Bodekull med socknen Asarum. Genom dessa landförvärv skulle exportvägen från Småland hållas fri från danskt inflytande. D. led nämligen av ständig och berättigad ängslan för att Danmark skulle avskära eller alltför hårt beskatta hans export genom Blekinge. Han erbjöd sig samtidigt att starta skeppsbyggen i Bodekull, om orten blev svensk och där lära svenska bonddrängar skeppsbyggeri o. dyl. Han sökte också locka rikskanslern med projektet att försöka rikta de skånska städernas handel med livsmedel på Växjö, den stad, till vilken D. betalade vågpengar och ersättning för landsköp och som nu skulle göras till en betydande handelsstad. Blekinge förblev ju dock danskt, ännu i 13 år.

Det är från Karlshamns historia bekant, huru Karl X Gustav omedelbart efter Roskildefreden upptog planerna på att bereda en lysande framtid åt Bodekull, där en stor svensk exporthamn, såsom D. livligt önskat, skulle upprättas. Städerna Ronneby och Sölvesborg borde uppgå i denna stad. I syfte att förverkliga dessa planer utnämnde Karl X Gustav 12 maj 1658 D. att tillsammans med Johan Mickelsson (I) vara borgmästare i Bodekull. I fullmakten ålades D. att på allt sätt verka för stadens uppväxt och blomstring, varvid han särskilt skulle sträva efter att förmå borgare i Ronneby och andra städer att slå sig ned i Bodekull. I detta senare syfte och för att bereda D. skälig lön, innan staden Bodekull kommit till, utnämndes han samtidigt till borgmästare i Ronneby, vilken befattning just blivit ledig. Sedan D. lämnat Huseby, slog han sig ned i Ronneby. Realiserandet av Karl X Gustavs planer kom nämligen genom konungens död att endast delvis förverkligas. Förmyndarregeringen saknade intresse för Bodekullprojektet och stödde i stället Ronneby, som i den planerade staden såg en blivande farlig konkurrent. Vad värre var: Bodekulls farligaste fiende blev dess egen borgmästare, D. Denne hade nämligen efter överflyttningen till Ronneby helt bytt åsikt och förfäktade nu ivrigt, i strid mot innehållet i borgmästarefullmakten, denna stads intressen gentemot Bodekull. Ronneby fick behålla sina privilegier, och Bodekull hotades med undergång. Ännu vid riksdagen 1664 begärde D. å Ronnebys vägnar, att all handel i Bodekull skulle förbjudas och att invånarna skulle tvingas överge staden. Bodekulls intressen förfäktades i stället av dess ombud, Christoffer Schröder, och staden, som snart omdöptes till Karlshamn, fick bestå. D. förblev ännu en tid borgmästare i Bodekull och handhade uppbörd där ännu 1665. Fr. o. m. maj s. å. var emellertid Johan Mickelsson ensam borgmästare. I Ronneby förblev D. borgmästare till sin död. Här hävdade han sin stads intressen med kraft även gentemot den av svenska regeringen tillsatte byfogden, något som K. Fabricius mindre lyckligt ansett som exempel på tvist mellan en svensk ämbetsman (byfogden) och danskt borgerskap i de erövrade provinserna. D. representerade både Ronneby och Bodekull vid lantdagen i Malmö 1662 men vid riksdagen i Stockholm 1664 endast Ronneby.

Den 7 nov. 1664 erhöll D. nytt uppdrag av svenska regeringen. Han utnämndes denna dag till kommissarie vid fästningarna i generalguvernementet Skåne, som ju även omfattade Halland och Blekinge. Sysslan innebar främst inspektion över magasin och proviantmästare, men D. skulle även i andra avseenden gå den nye generalguvernören, Gustaf Banér, till hända. Anledningen till att D. åtog sig denna syssla kan ha varit, att hans ekonomi under de sista åren synes ha undergått en kraftig försämring. Orsaken är ej klarlagd men var måhända felspekulationer. Hans affärer med kronan synas icke heller ha varit odelat lyckosamma.

Till belöning för sina insatser till det småländska bergsbrukets fromma och som uppmuntran erhöll D. av Kristina 12 juni 1650 en donation av några hemman i Konga härad, vilken 30 maj 1651 utvidgades till att omfatta 1 ½ kronohemman i Furuby socken och 3 krono- och 1 skattehemman i Hemmesjö socken att bruka under adlig frihet och frälsemannatjänst till evärdlig ägo enligt Norrköpings beslut 1604. D. kunde nämligen uppvisa ett av kejsar Karl V givet sköldebrev, som upphöjde hans farfarsfar i adligt stånd. Naturalisafionen dröjde emellertid till 8 juli 1665, varför det egendomliga skedde, att en medlem av borgarståndet under några år innehade frälsegods. Ett av de nämnda hemmanen återtogs i fjärdepartsräfsten.

D. lät aldrig introducera sig, vartill hans ställning som borgare och borgmästare torde ha bidragit. Kort efter hans död sökte däremot sonen, dåvarande hauptmannen i Vadstena Jacob Du Rees, med syskon introduktion på Riddarhuset, vilken också erhölls 1668.

Författare

Åke Kromnow.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., Danica: underhandl. ang. freden i Brömsebro 1645, Biographica D 16 a, 26 a, Gyllenhielmska saml., vol. 1, 35, Oxenstiernska saml.: brev till Axel Oxenstierna, Skoklostersaml.: skriv, till Carl Gustaf Wrangel, Stegeborgssaml.: skriv, till hertig Adolf Johan, Arkivfragment: brev till Lennart Hansson, Bergverkshandl. 36 a, Städers akter 29 (Karlshamn) & 55 (Ronneby), Bergskollegii arkiv: allm. bergverksrel. 1665, kopieböcker, privilegiereg., allt i RA; Reduktionskollegii akt nr 12 (151), Likvidationer, Adeln och dess gods: Bååt, Gyllenstierna C, godshandl. vol. 1 och räkenskaper 1650—-58, Börje Cronbergs saml. nr 22, Sandbergska saml. GG fol. 536—543, KA; mantals-, kontributions- och skattelängder, borgarlängd 1643, Tyska förs:s dopbok 1639—1700, Stockholms stadsarkiv; Dombok för Nya Bergkvara friherreskap 1655 (inneh. även Härlunda friherreskaps domb. 1655), Göta hovrätts arkiv, Jönköping. — Meddelanden av fd. arkivrådet J. A. Almquist och fil. dr P. G. Vejde. — Borgarståndets riksdagsprot. före frihetstiden [utg. av N. Ahnlund] (1933); Hist. handl., 29 (1934); Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 2:10 (1900); Småländska archifvet [utg. av C. G. Södergren], 3 (1874); Sv. riksrådets prot., 10, 1643—1644 (1905), 11, 1645—1646 (1906), 17, 1657 (1929). — E. W. Dahlgren, Louis De Geer, 1'—2 (1923); K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 1—2 (1906); H; Rosengren, Karlshamns historia 1664—1914, 1 (1918); C. Sahlin, Huseby bruk i Småland... 1642 (Rig, 15, 1932); R. Swedlund, Grev- och friherreskapen i Sverige och Finland (1936); F. Wernstedt, Om främmande adels naturalisation och introduktion på sv. riddarhuset under storhetstiden (Personhist. tidskr., 38, 1937, tr. 1938).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arnold de Rees, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17479, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow.), hämtad 2019-10-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17479
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arnold de Rees, urn:sbl:17479, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow.), hämtad 2019-10-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se