Cecilia Eliza Beatrice Dickson

Född:1852-03-31 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1941-01-18 – Göteborgs stad, Västra Götalands län

Filantrop


Band 11 (1945), sida 203.

Meriter

7. Cecilia Eliza Beatrice Dickson, den föregåendes dotter, f. 31 mars 1852 i Göteborg, d. 18 jan. 1941 där. Hade engelsk guvernant under uppväxtåren; gjorde skilda utrikesresor, bl. a. till London i föräldrarnas sällskap 1882—83; stiftade (jämte modern) Överås blåbandsförening 2 jan. 1884, styr: s sekr. där 1884—99; stiftade Unga arbeterskors vänner i Göteborg 1884, Göteborgs KFUK 1891, ordf. där 1891—1916, v. ordf. 1916—30, hed:ordf. 1930—41; stiftade Svenska kvinnors evangeliska nykterhetsförbund 1894, dess ordf. 1894—1926; v. ordf. i Förbundet av Sveriges KFUK 1899— 1919, styr:led. där 1915—19; led. och ordf. i styr. för Praktiska hushållsskolan i Göteborg; styr:led. i a.-b. Göteborgssystemet 1906 —1917, i Göteborgs praktiska hushållsskola 1906—38, i James Dicksons stiftelse i Örgryte sedan bildandet (1886). Iqml 8. storl. 1916.

Biografi

Det sociala och religiösa intresset hos Beatrice D. var ett utpräglat påbrå från bägge föräldrarna. Hennes uppväxt inföll under faderns mest mångsidiga period som Göteborgs, i varje fall utåt, främste kommunalman. Den fromma och blida men viljestarka modern, av gammal hamburgsk prästsläkt, betydde för dottern ännu mer. Fru D. tog personligen vård om makens både underlydande och skyddslingar i fattigvården. B. D. fick av båda föräldrarna en både tidig och konsekvent, social träning, som följde och stödde henne till mogna år. Utan detta stöd, särskilt från modern, skulle det väl aldrig inträffat, att både hon och hennes kusin på mödernet, Charlotte Willerding, togo det för dåtida unga svenska societetsdamer ovanliga steget från enskild filantropi' till offentlig.

Man brukar tillskriva P. Wieselgren, B. D:s konfirmationslärare, den första impulsen till hennes nykterhetspropaganda, men hon har själv förnekat det: »jag var då så ung». Gemensam för läraren och hans konfirmand blev däremot en genomgripande påverkan från England, det liberala mönsterlandet. B. D. vistades där med föräldrarna halvtannat år (1882—83). Hon besökte, helt nära familjens tillfälliga bostad i London, för första gången en KFUK-sammankomst för butiksflickor, och en nära vänskap uppstod mellan B. D. och sammankomstens ledarinna, miss Hester Needham, Denna gästade i sin tur längre fram Sverige. B. D. utsträckte jämte modern sina sociala studier till Catherine Booths och Agnes Hedenströms slumkvarter i Eastend, och modern blev den första svenska innehavarinnan av Blå bandets helnykterhetsmärke. Det stod klart för de båda svenskorna, att de metoder, som här försökts, med fördel borde kunna överföras på hjälpbehövande och förkomna vid Överås, B. D: s faders egendom, som hade täta krogar i sin omgivning. Föreningen Unga arbeterskors vänner och Överås blåbandsförening, Sveriges första blåbandsförening, blevo efter B. D: s och hennes mors hemkomst i jan. 1884 den omedelbara frukten av deras filantropiska Londonupplevelser, Kärnan i den förra sammanslutningen, var några unga flickor över konfirmations åldern, som dröjt sig kvar i den söndagsskola B. D: s moder grundat på gården. Den första medlemmen, i Blåbandsföreningen, näst efter stiftarinnorna och B. Dis bror Axel, var en arbetare, som var duglig men drack periodvis.

Ur föreningen Ungaarbeterskors vänner framgick 1891 Göteborgsfilialen av Sveriges KFUK, i vars riksorganisation B. D. några år senare blev ordförande. På en gång praktisk och förutseende var hon vid 40 år omsider färdig att träda fram som organisatör, fördela arbetsgrenar, .anskaffa lokaler, uppsöka medhjälpare. ordna samkväm och söka kontakt med unga vänner. B. D. hade ett naturligt, realistiskt, stundom dramatiskt sätt att berätta och att vädja. Olika aftnar i veckan anslogos till uppbyggelse, bibel- och missionsstudium, föredrag, bildförevisning, sång, musik och annan underhållning. Ett i dåtidens Göteborg och Sverige föga brukligt samarbete mellan präster, frikyrkliga och lekmän, både kvinnliga och manliga, växte här fram. Därtill kom ungdomarnas självverksamhet, som för B. D. var ett önskemål. Ett inackorderingshem för arbeterskor i Gårda tillkom (1903) vid Gårdabo, som senare blev skola för sömnad och husligt arbete. Det följdes av matsalar för billig middags servering i skilda fabrikskvarter,. semesterhem för arbeterskor på Björkåsen (Landvetter), sommarhem för KFUK-medlemmar på Saltvik (Aekim), Kållereds skyddshem för unga flickor, barnträdgård och scoutanordningar. Det framhålles starkt från olika håll, att B. D:s personliga omtanke fortsatte att sammanhålla och besjäla hela verket. Skyddslingama kunde tidvis uppgå till 1,500 k 2,000. Det förekom »i femtio år» blott undantagsvis, att B. D. uteblev från måndagsmöten för arbeterskor. Hennes personliga inflytande utsträcktes till olika delar av den. svenska landsorten, som hon under ett kvartsekels resor besökte. Tillika anses B. D: s både praktiska kristendom och medverkan vid olika kongresser ha bidragit till den internationella färg, som utmärker den svenska KFUK-rörelsen framför grannländernas.

För nykterhetsarbetet torde B. D. ha varit en inspirerande och stödjande kraft. Det inträffade inom Överåsföreningen utbredda och upprepade avfall från nykterhetslöftet, vilka togo hårt på B.D:s jämvikt och gjorde sträng räfst nödvändig. Efter hennes, återkomst från en utrikes resa, som företagits på läkares krav, uteslötos mer än tre fjärdedelar av föreningsmedlemmarna. B. D. kvarstod sedan under ett femtontal år som sekreterare i sammanslutningen. Men hon överlät ledning och kontroll till en nyengagerad, manlig ordförande och sju husbesökare, som tillika verkade för ny och pålitlig rekrytering. Som rörelsens mecenat mottog B. D. nykterhetskongresser i sitt hem och beredde sina meningsfränder i Blå bandet egna lokaler inom Örgryte, sin hemkommun. Hon skänkte slutligen på 1930-talet den fastighet, där dessa lokaler voro inrymda. Den riksorganisation av Blå bandet, som jämsides med hennes eget initiativ vuxit fram i Stockholm, ägde likaledes hennes stöd, bl. a. under genombrottsåren för utgivandet av organisationens tidning.

För B. D. voro från början det religiösa intresset och avhållsamhetstanken nära förbundna. Hennes övriga filantropiska initiativ anknyta sig organiskt till båda. En rad gåvor till uppförande av väntestugor på Göteborgs öppna platser för kuskar och chaufförer (1884—88) väckte kanske tidigast en allmännare uppmärksamhet kring hennes namn. Den församlingshydda B. D. 1899 donerade till Oscar Fredriks kyrkomenighet bland Masthuggsbergen var ett led i många Dicksonfamiljers understöd av det kyrkligt sociala arbetet i Göteborg. Som ett centrum icke blott för gudstjänst och andaktsstunder utan också för diakoni och bildningsarbete, sjukvård och poliklinik, slöjdundervisning och arbetsstugor har denna hydda, som är ett av Sveriges äldsta församlingshem, med sina olika förgreningar i omgivningen och på missionsfältet, spelat en i viss mån banbrytande roll. Till dess avläggare hörde ett semesterhem för mödrar, Mors vila, skänkt av B. D:s syster, Caroline Wijk, som också i andra fall stött hennes arbete, och ett andra församlingshem i Örgryte. B. D. bidrog i början till avlöning av prästman vid hyddan. Då en mycket väsentlig del av B. D:s frikostighet gick anonyma vägar, kan hennes understödsverksamhet blott ofullständigt överblickas. Hon var helt enkelt »en vän av föreningen» (förbundet, församlingen).

Ett utpräglat mänskligt, om också knappast ekonomiskt verklighetssinne, offervilja, uthållighet och anspråkslöshet förena sig hos B. D. Den yttre auktoritet, som familjetradition och rikedom kunde påräkna, omsattes av henne i en inre, som efter hand utsträcktes över generationer. Tidiga medarbetare, vitsorda B, D:s svårighet att säga nej ens till ett föredrag. Senare minnestecknare betona hennes mottaglighet för nya hjälpformer och unga tillskott i medarbetarstaben. Kring sekelskiftet ordnade hon massbjudningar för emigranter. Under förra världskriget mönstrade hon små kolonner av scoutflickor, som till sist paraderade vid hennes bår. Det låg något symboliskt i hennes överflyttning, efter moderns död, från det patricierhem hon ärvt och sålt, till den enkla men rymliga förstadsbyggnad »nära flera fabriker», där hon på en gång inredde bostad för sig själv och lokal för sitt arbete. Modern, konfirmationsläraren och den nämnda engelska föregångerskan hade inspirerat hennes religiositet, som var sträng men frisk. »Hon var en bönens människa.» I de inre cirklarna betraktad som »en ljusens ängel» hyllades hon med stigande aktning av utomstående. »Hon ursäktar sig ej», sade man, »när något nytt anmäler sig, att hon redan har sin verksamhet given». Män minns lika mycket hennes föredöme som hennes påverkan.

Författare

W. Carlgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Vilka krav har Sverige rätt att ställa på oss svenska kvinnor? Föredrag, hållet inom S. K. N. Göteb. 1915. 10 s. (Skrifter utg. av Sv. kvinnors kristl. nykterhetsförb., 11).

Källor och litteratur

Källor: Hyllningsartiklar med biogr. data i: Idun 5 maj 1900, av Afmanda Lefflejr; Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1 april 1902 (anon.), 1 april 1912, av O. E. L[indberg] och 30 mars 1922 (anon.); Göteborgsposten 31 mars 1922, av sign. Aino; Göteborgs morgonpost 30 mars 1922 (anon.); Göteborgs-posten 30 mars 1927 (anon.); Göteborgs handels- och sjöfartstidning 30 mars 1932 (anon.); Sv. dagbladet 30 mars 1932 av sign. Quelqu'une [Märta Lindqvist]; Göteborgs morgonpost 30 mars 1932 (anon.); Sveriges K. F. U. K. Organ för Sveriges kristl. fören. av unga kvinnor, nr 3, mars 1932, av Elsa Cedergren; Vi flickor, nr 6, juni 1939, av dens.; nekrologer och eftermälen i: Göteborgs handels- och sjöfartstidning 18 jan. 1941, Göteborgs morgonpost 27 jan. 1941; Sveriges K. F. U. K. febr. 1941, av Elsa Cedergren och Ingeborg Wikander; Blå bandet 25 jan. 1941, av J. Byström, m. fl. — Arvet från fäderna. Jubileumsskrift. Stockholms första blåbands-förening 1886—1936 (1936); Blåbandsrörelsen i Sverige 1883—1933. Minnesskrift red. av H. Ericson & P. Johnsson (1933); Församlingshyddan [i Oscar Fredriks församl., Göteb.] 1899—1924. Minnesskrift (1924); Göteborgs K. F. U. K. 1891'—1941 jämte levnadsteckning över dess stiftarinna ... [av Edit Hedin] (1941); Margrethe Parm, K. F. U. K's historie [Omsl.: Den kristelige ungdomsbevaseelsel (Det Osterhausiske leerats folkeskrifter. IL 1926): Svenska folkrörelser, 1—2 (1936—37).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Cecilia Eliza Beatrice Dickson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17510, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2019-03-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17510
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Cecilia Eliza Beatrice Dickson, urn:sbl:17510, Svenskt biografiskt lexikon (art av W. Carlgren.), hämtad 2019-03-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se