Meriter

3. Carl August Dohna, son till D. 2, f. 18 (28) dec. 1691 i Königsberg, d. 10 jan. 1744 i Stockholm. Adjutant vid Alt-Dohniska infanterireg. i Ostpreussen 1704; kapten vid Bulows dragonreg. i hannoveransk tjänst febr. 1705—06; premiärkornett i svensk tjänst vid Bremiska dragonreg. juli 1706; löjtnant där 8 sept. 1709; ryttmästare där 22 sept. 1710; ryttmästare vid Västgöta tre- och femmänningskavallerireg. 11 mars 1711; ryttmästare vid Livreg. till häst 6 juni s. å.; kapten vid Livgardet till fot 10 nov. s. å.; generaladjutant av flygeln 30 aug. 1718; löjtnant vid Livdrabanterna till häst 18 juni 1719; överste för Garnisonsreg. i Stralsund och kommendant där 28 juni 1728; kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren och generalmajor av kavalleriet 13 sept. 1737; avsked 1740; deltog på Riddarhuset i riksdagarna fr. o. m. 1720 t. o. m. 1742—43 och var därunder medlem av justitiedeputationen 1723 och 1726— 1727 samt av sekreta utskottet 1742—43; led. av krigsrätten för undersökning av olyckorna i ryska kriget 1742—43.

G. 28 aug. 1720 på Hjulsta, Enköpings-Näs sn (Upps.) m. sin styvsyster friherrinnan Hedvig Ulrica Christina Soop af Limingo, f. 26 sept. 1703, d. 14 aug. 1776 på Tidö, Rytterns sn (Vm.), dotter av landshövdingen friherre Carl Gustaf Soop af Limingo och grevinnan Eleonora Elisabeth Oxenstierna af Croneborg.

Biografi

Liksom fadern och farfadern var D. född utomlands och tjänstgjorde i början vid utländska truppförband, till dess han från 1706 definitivt ägnade sina tjänster åt svenska kronan. Om hans deltagande i Karl XII:s krig upplysa källorna föga. Sin märkligaste insats gjorde han, då han på hösten 1718 såsom »generaladjutant av flygeln» jämte kapten J. Fr. Didron (se denne) sändes från huvudämnen till general Armfeldt med förnyad och bestämd order från konungen om framryckning mot Trondhjem och förbud att under någon förevändning gå tillbaka till Jämtland. Den 11 dec. 1718 lämnade D. jämte major Palmstruch Armfeldts högkvarter vid Melhus, medförande ett brev från Armfeldt till konungen (vilkens död då ännu ej var känd), vari Armfeldt försäkrar sig aldrig ha haft någon tanke på något annat än att hålla sig kvar i Norge.

Under fredsperioden avancerade D. militärt men hade tillika rikt tillfälle att ägna sig åt politik och godsskötsel. På den tidigare frihetstidens riksdagar (från 1720) finner man honom som en ganska flitig talare och verksam kraft i deputationer och utskott. Någon skarpt prononcerad partiståndpunkt intog han icke. Under 1738 års riksdag förde han moderationens talan, bl. a. i den s. k. Güntherfeltska saken. Vid lantmarskalksvalet hade G. F. Güntherfelt uppträtt och å drottningens vägnar varnat mot att välja C. G. Tessin till lantmarskalk. Saken togs upp på Riddarhuset och vållade stort rabalder. Men D. manade till besinning: »Låt oss handla generöst i denna saken. Om överstelöjtnant Güntherfelt förgått sig, låt oss icke röra därvid, men låt oss däremot laga, att icke en gång, då farligare tider än nu komma, vi då äro värnlösa. Låt oss taga alla precautioner för framtiden, men att nu röra något håller jag för min del alldeles skadligt. Vi ha ingenting lidit, vårt fria val hava vi haft och nyttjat.» Vid avgörandet kommo dock dylika förmedlande meningar till korta inför ytterlighetsmännens hets och partihat. Då frågan om »licentierandet» av riksråden i den Hornska regeringen var före, förklarade sig D. jävig, emedan hans gemål var systerdotter till riksrådet Th. G. Bielkes grevinna, och han deltog varken i debatten eller voteringen. D. var motståndare till riksdagens och särskilt sekreta utskottets allt ohöljdare maktfullkomlighet. »Ändamålet med våra riksdagar är frihetens bibehållande», yttrade han (12 april 1739), men friheten består i lagens beskydd. Ansvar skall utkrävas av rätt forum, men ständerna böra och kunna ej befatta sig med sådant, som tillkommer t. ex. domstolarna. Vid ett annat tillfälle förfäktade han energiskt ståndets rätt gentemot sekreta utskottet. Han sade sig »som svensk riddersman påstå ad protocollum den rättighet, som plenis tillhörer att vid sekreta utskottets arbete lägga till eller taga ifrån» (16 febr. 1741).

Av krigspolitiken var D. ingen anhängare, och då hattpartiet kom skamfilat till 1742—43 års riksdag, var D. en av männen för dagen och invaldes i sekreta utskottet. Han var också ledamot av den krigsrätt, som skulle sitta till doms över försummelserna i kriget och som sedermera sammanslogs med den av ständerna tillsatta kommissionen. D. hade ingen lust att krafsa kastanjerna ur elden för de komprometterade hattarna. Han motsatte sig i det längsta en fred på de hårda villkor Ryssland föreslog och fredens sammankoppling med tronföljarvalet. Därest Sverige finge behålla hela Saimasjön och hela Kymmene älvsystemet, så skulle han vara med om fred, men eljest borde man ej dröja att ta emot den hjälp Danmark erbjöd och tillkämpa sig en hederlig fred (16 maj 1743). Ännu 14 juni instämde han med det av Jonas Wulfvenstierna framställda kravet, att om Sverige icke inom en vecka fick fred, skulle adeln förena sig med de ofrälse stånden och välja kronprinsen av Danmark till tronföljare. Dalkarlarnas uppror fann D. visserligen »ganska grovt och vederstyggligt», men han förordade likväl, att man skulle gå fram med lampor och sända deputerade för att underhandla med de upproriska. I räfsten med de olyckliga generalerna ingrep D. däremot med energi och som det synes icke utan hårdhet. Då general C. E. Lewenhaupt inför ridderskapet och adeln besvärade sig över den nesliga och hårdhänta behandling han rönt i fängelset, sköt han skulden på D., i vilken han såg en »uppenbar avundsman» och följaktligen en icke oväldig domare. D. försvarade sig, men under den diskussion, som uppstod på Riddarhuset, fick Lewenhaupt medhåll hos flera, och rätt skarpa ord sades om D: s uppträdande i denna sak. Under debatten tog D. avträde, och det beslöts, att han skulle avhålla sig från kommissionens sammanträden, till dess denna inkommit med förklaring. D. var såsom ledamot av rätten skyldig att underskriva dödsdomen över Lewenhaupt men var en av de tre kommissionsledamöter, som förordade nåd i betraktande av Lewenhaupts ringa kompetens för ett så högt befäl och emedan något förrädiskt uppsåt icke kunnat påvisas. Även i fråga om general Buddenbrocks dödsdom anmälde D. reservation. Överhuvud var D. mot slutet av sin riksdagsbana benägen för försoning. Han önskade inga vidare efterräkningar för krigets anstiftare, som dock handlat »efter bästa vett och samvete», men han förordade samtidigt, att de 1739 »licentierade» riksråden skulle rehabiliteras. Så kunde, menade han., »vi med försonta hjärtan emot varandra skiljas åt och resa var hem till sitt igen». D. behövde inte bevittna, hur denna fromma önskan grusades vid nästa riksdag, ty han var då död.

D. var både genom arv och giftermål ägare av ett flertal egendomar (jfr släktart.), bl. a. Hjulsta, Stjärnsund med det av D. anlagda Dohnafors järnbruk (privilegier 9 dec. 1725) samt Vinketomta (Kalm.) och ansågs som en mycket förmögen man. Han invecklades i flera egendomstvister, av vilka ett par drogos inför ridderskapet och adeln: en mot ombudsrådet C. Feif 1723 och en rörande pantegodset Neukloster vid Wismar 1727. — Några brev från D. finnas i K. biblioteket. Handlingar rörande D. finnas i Ridderstolpeska arkivet på Fiholm; delar av D:s arkiv, härrörande från Hjulsta, tillhöra friherre Albert Kantzow, Stockholm.

Författare

G. Jacobson.

Källor och litteratur

Källor: Biographica samt Harmens' register över av Bergskollegium meddelade bruksprivilegier, RA; Biographica, Kr A. — Sveriges ridd:s och adels riksdagsprot. från och med år 1719, 2—14 (1875—95). — S. Dohna, Aufzeichnungen iiber die Vergangenheit der Familie Dohna, 2 (1880); A. Lewen-haupt, Karl XII:s officerare (1920—21); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 3 (2:a uppl., 1897); G. Petri, Armfeldts karoliner 1718—1719 (1919): H. Schiick. Ur Axel Reuterholms daerbok (1921); H. G. Tisell, Karo- linen, general von Buddenbrock (1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl August Dohna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17583, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17583
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl August Dohna, urn:sbl:17583, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-26.