Ludvig W A Douglas

Född:1849-11-26 – Schweiz (i Zürich)
Död:1916-07-20 – Lysekils församling, Västra Götalands län

Landshövding, Riksmarskalk, Utrikesminister


Band 11 (1945), sida 382.

Meriter

4. Ludvig Wilhelm August Douglas, brorsons sonsons sonson till D. 3, f. 26 (ej 24) nov. 1849 i Zörich, Schweiz, d. 20 juli 1916 i Lysekil. Föräldrar: överstekammarjunkaren greve Carl Israel Wilhelm D. och grevinnan Louise Catherine Caroline von Langenstein und Gondelsheim. Abiturientex. i Karlsruhe 1869; student i Heidelberg 30 okt. 1869; student i Uppsala 5 maj 1870; preliminärex. 14 sept. 1871; student i Lund 6 okt. 1873; kansliex. 22 maj 1874; tjänstgörande kammarherre hos kronprinsen 12 sept. 1881; landstingsman 1888; tjänstefri vid hovet s. å.; nämndeman 1889; led. av riksdagens första kammare 1891—99, 1901 och 1907—11; landshövding i Uppsala län 2 juni 1893; ordf. i länets hushållningssällskap 1894; ordf. i styr. för lantbruksinstitutet vid Ultuna i jan. 1895; minister för utrikes ärendena (excellens) 1 juli 1895—13 okt. 1899; landshövding i Östergötlands län 10 juli 1901; ordf. i länets hushållningssällskap 1901—12; ordf. i direktionen över Göta kanalverk 1901—16; ordf. i Norrlandskommittén 1901—04; riksmarskalk 1 jan. 1912; i dec. 1907 utsedd av tyska och belgiska regeringarna att under tre år vara överskiljedomare i fråga om tillämpningen av tysk-belgiska handelstraktaten; ordf. i styr. för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa 1912—16; RNO 1892; KNO1kl 1895; KmstkNO 1896; LLA 1896 (preses 1912); RoKavKMO 1898; RCXIII:sO 1904; KmstkVO 1906; GVSbm 1906; Östergötlands läns hushållningssällskaps stora guldmedalj 1911; HedLLA 1913; StkDDO 1897; StkNS:tOO 1914 m. fl. utländska ordnar. Innehade fideikommisset Mühlhausen i Baden samt ägde Stjärnorp och Högsäter, båda i Östergötlands län.

G. 30 sept. 1876 på Tosterup (Krist.) m. grevinnan Anna Louise Dorotée Ehrensvärd, f. 23 aug. 1855 i Stockholm, d. 2 april 1930 i Linköping, dotter av ministern för utrikes ärendena greve Albert Carl August Lars Ehrensvärd och Ingeborg Hedvig Vogt.

Biografi

D., vars mor var dotter av storhertig Ludvig I av Baden i dennes morganatiska äktenskap m. Catherine Caroline, grevinna von Langenstein und Gondelsheim, var härigenom själv syssling med sedermera drottning Viktoria av Sverige, uppfostrades huvudsakligen i Tyskland och erhöll starka intryck av det tyska enhetsverket under Bismarcks ledning. I sitt svenska uttal behöll D. alltid en viss utländsk brytning. Vid 21 års ålder överflyttade han till Sverige, där han tog juridisk examen. Därefter ägnade sig D. åt skötseln av den av honom återköpta släktegendomen Stjärnorp i Östergötland. Hans politiska intressen voro dock livaktiga, och bl. a. såsom måg till den inflytelserike förstakammarledamoten, sedermera utrikesministern greve A. Ehrensvärd, kom D. i nära beröring med ledande politiska kretsar. Efter Viktorias av Baden förmälning 20 sept. 1881 i Karlsruhe med dåvarande kronprins Gustav av Sverige blev D. kammarherre vid kronprinshovet, varefter han under några år delade sin tid mellan hovtjänst och djupgående jordbruksintresse. Nu grundlades den nära, ej endast på släktskapen beroende, personliga förbindelse, vari D. sedan kom att stå till kungahuset, särskilt dåvarande kronprinsen och hans gemål.

D: s politiska intressen inriktade sig först särskilt på försvarsfrågan. Med den kännedom han ägde om europeisk storpolitik, hyste han allvarliga bekymmer för det svenska försvarets efterblivenhet. För att väcka opinionen till insikt om nödvändigheten av en förbättring skrev och utgav D. anonymt sommaren 1889 den kända broschyren »Hur vi förlorade Norrland», som väckte livligt uppseende. Förf. låter i sin framställning den spända stormaktspolitiska situationen utveckla sig till ett stort europeiskt krig, vars omedelbara orsak blev motsättningen i Balkanpolitiken mellan Österrike och Ryssland, och som först utbröt mellan dessa båda makter. Tysklands alliansförpliktelse mot Österrike, ryska framgångar och fransk revanschpolitik ledde för Tyskland till tvåfrontskrig. Tyskland begärde allians och stöd av Sverige-Norge, vilket avvisades och orsakade tysk förbittring. Tyskland slöt då separatfred med Ryssland, som fick fria händer i Orienten och Norden samt plötsligt i ultimatumform krävde avstående av övre Norrland, Nordanfjeldske Norge och Lofoten. Förgäves sökte Sverige-Norge tyskt bistånd, och förgäves sökte man i hast reparera de värsta försvarsförsummelserna — övre Norrland gick förlorat för Sverige och Nordnorge för Norge. Om Sverige-Norge hade hållit gott försvar, hade man med framgång både kunnat värja sig och räkna på stormaktsstöd, menade D. Broschyren är verkningsfullt skriven och betydligt mer klarsynt än den samtida politiska opinionen i Sverige, I praktiken blev anonymiteten snart röjd; D:s pseudonym — tre stjärnor bjälkvis ställda — var hämtad ur Douglas'ska hjärtvapnet. D. vann visst politiskt anseende, .och hösten 1890 gav Östergötlands läns landsting honom säte i första kammaren. Som landshövding i Uppsala län från 1893 stannade D. blott kort tid men knöt snabbt förbindelser i de akademiska kretsarna.

I första kammaren anslöt sig D. till dess konservativa majoritetsparti, det protektionistiska. Hans huvudintresse inriktades på försvarsförbättringar och jordbr.uk. I sitt jungfrutal 9 maj 1891 krävde han handling i försvarsfrågan, och vid 1892 års urtima försvarsriksdag verkade han nitiskt. I dåtidens politiskt mest uppmärksammade frågor, särskilt författningsfrågorna, ansågs han utpräglat konservativ men avvek vid flera tillfällen från kammarens högermajoritet genom uttalanden, som tydde på mera modern socialpolitisk uppfattning. Han kom snart att främst företräda aktiv politik i unionsfrågan. Vid 1895 års riksdag, då kravet på unionsrevision var aktuellt, betraktades han som en av »den Alinska skolans» (jfr Alin, O. J.) främsta företrädare. I en kammardebatt i unionsfrågan 24 jan. s. å. underströk D., att »tiden för ensidiga eftergifter nu bör anses vara slut». Oscar Alin fäste statsminister Boströms uppmärksamhet på honom, och då den gamle utrikesminister Lewenhaupt ej ville gå så långt i revisionskraven gentemot Norge, som den bestämmande svenska uppfattningen krävde, föranledde Boström D:s utnämning till utrikesminister juni 1895;, det var Alin, som övertalade D. att mottaga posten.

D:s unionspolitiska program, som då stöddes både av konungen, Boström och första kammarens majoritet, syftade till revision av unionsförhållandet, vilket skulle ställas på full likställighetsgrund, ej blott i fråga om rättigheter utan även i fråga om förpliktelser med fastare gemenskap i utrikespolitik och försvar. Med energi och planmässighet arbetade D. för programmet. Hans politik vann vissa framgångar: den tredje blandade unionskommittén, tillsatt i nov. 1895, skulle enligt den svenska sidans plan finna formerna för dess förverkligande. I Norge tillkom också hösten s. å. den kompromissvänliga regeringen Hagerup, och stortinget retirerade i de tvistiga utrikesrepresentationsfrågorna. D: s unionspolitik slutade dock med misslyckande. Orsaken var dels den norska vänsterns förnyade frammarsch och därmed växande norsk omedgörlighet, dels framför allt bristande stöd från svensk sida. Andrakammarvänsten var starkt fientlig mot D., vilken utmålades som »storsvensk», och Björnstjerne Björnsons angrepp mot D. i utländska tidningar och annorstädes funno här livligt gensvar. Avgörande blev konung Oskars hållning. Unionskommitténs utlåtande, avgivet jan. 1898, konstaterade oförenligheten mellan svenska och norska ståndpunkter. Sedan stortinget två gånger beslutat unionsmärkets borttagande ur norska flaggan, och konungen två gånger inlagt veto häremot, skulle det tredje gången upprepade beslutet enligt norsk grundlag träda i kraft oberoende av konungens veto. Detta inträffade 1898. D. hävdade, att flaggbestämmelserna, fastställda i ett K. brev av 1844, vore av unionell natur och alltså ej kunde upphävas genom norsk lagstiftning, samt att konungen borde hindra stortingsbeslutets verkställighet. Dagarna innan flagglagen skulle promulgeras var konungen enig med Boström om att ej sanktionera stortingets beslut. Under press från norsk sida gav konungen emellertid efter och lät förmå sig att i norskt statsråd 10 dec. 1898 promulgera lagen. D. drog konsekvensen härav och avgick som utrikesminister 13 okt. 1899, medan Boström slutligen gav efter, tillfälligt övertog utrikesdepartementet och lät vidtaga de nödiga åtgärderna för flagglagens tillämpning. I riksdagsuttalande (11 maj 1907) förklarade D.,, att han. avgått, emedan han förutsåg, att konungens och Boströms linje måste leda till unionsupplösning. Härmed hade D: s unionspolitik lidit slutligt nederlag. Unionskonungens promulgering av norska flagglagen blev i själva verket en avgörande punkt i de unionella förhållandenas utveckling. Efter kort övergångsstadium, då Boström var tf. utrikesminister, efterträddes D. av A. Lagerheim, vars unionspolitik följde andra linjer, innan upplösningen kom 1905. Som utrikesminister var D. emellertid även livligt verksam för vår utrikeshandel och vinnlade sig om konsulatväsendets utveckling. Privat uttalade D. både före och efter 1905 många gånger, att han fruktade, att Nordens enhet skulle brista under ett europeiskt storkrig, vilket belyser såväl hans unions- som hans försvarspolitik. Efter norska revolutionen 7 juni 1905 sökte det konservativa Vårt Land att föra fram D. som lämplig kandidat till statsministerposten efter Ramstedt. Själv ansåg D. (intervju 19 juni), att Sverige ej borde släppa unionen utan erbjuda underhandlingar eller hänskjutande till Haagdomstolen, samtidigt som regeringen borde få penningmedel för att visa, att man menade allvar: »Vi få ej gå med på en skandinaviska halvöns första delning, emedan, denna kommer att följas av en andra och en tredje, vilken sannolikt kommer att göra slut på vår självständighet.»

D:s politiska intresse inriktades nu på andra syften. Hans huvudsynpunkt blev åter försvarets förbättring, ehuru han även aktivt verkade i sociala och ekonomiska frågor. Han hörde till de »patriarkaliskt konservativa», som ej ville väsentligt rubba klass eller maktfördelningen i samhället, men samtidigt besjälades av stark social ansvarskänsla. D. påminde här snarast om de konservativa i England och stack rätt starkt av från den genomsnittliga, uppfattningen i sekelskiftets förstakammarmajoritet.

Vid 1901 års riksdag, som dominerades av försvarsfrågan, satt D. i det särskilda utskott, som behandlade frågan, och spelade här en bemärkt roll. I den offentliga riksdagsdebatten däremot framträdde han föga; han var mycket missnöjd med den kompromiss, som blev resultatet av sammanjämkningen mellan kamrarna, och ehuru han röstade för förslaget, kallade han det (23 maj 1901) »denna sorgliga kapitulation». Efter 1901 års riksdag avsade sig D. sitt förstakammarmandat. Orsaken var kanske i någon mån misstämning inför försvarsfrågans lösning samt unionspolitikens utveckling. I försvarsfrågan lär han vid nämnda riksdag ha sökt intressera andrakammarvänstern för en uppgörelse, ungefär efter H. Hjärnes linje »försvar och reformer», på så sätt, att denna skulle medverka till en kraftigare försvarsreform, mot det att första kammaren skulle släppa sitt motstånd mot rösträttsutvidgningen. Dessa försök misslyckades å ömse håll, något som torde ökat D: s missmod inför riksdagspolitiken. Huvudorsaken till hans avgång var dock den, att han åtagit sig andra betydande uppgifter, landshövdingeskapet m. m. En mycket stor del av sin tid ägnade D. åt de betydelsefulla och då mycket debatterade Norrlandsfrågorna. D. hade nämligen 1 juni 1901 av K. M:t utsetts till ordförande i den s. k. Norrlandskommittén, sedan riksdagen s. å. med bifall till en motion av C. Lindhagen i en skrivelse till Konungen begärt utredning av »Norrlandsfrågan» i hela dess vidd. Norrlandsutredningens uppgift gällde speciellt förhållandet mellan den jordbrukande befolkningen och bolagen. Dess insats blev stor, och sedan komitténs betänkande avgivits 27 okt. 1904, genomfördes under de följande åren på grundvalen av dess arbete en omfattande lagstiftning. D: s andel i detta viktiga arbete var helt visst betydande. D: s politiske motståndare C. Lindhagen har karakteriserat D. som ordförande: »Förbindlig, gärna lyssnande till meningar, eftertänksam innan han fattade sitt beslut, alltid vänlig och kamratlig i utövandet av ordförandeskapet.» Sedan arbetet avslutats, unionsförhållandena avvecklats och det politiska livet även i övrigt åtskilligt förändrats, mottog D. hösten 1906 ånyo val av Östergötlands läns landsting till första kammaren. Mandatet varade tills Staaffska regeringen hösten 1911 upplöste och lät nyvälja hela kammaren efter de nya valbestämmelserna. D: s roll i vårt riksdagspolitiska liv under dessa fem år, som präglades av den första Lindmanska regeringens genomförande av rösträttsreformen, och överhuvud dess »moderniserade» högerpolitik, blev väsentligt olikartad mot hans tidigare. Han var nu snarast konservativ vilde med en självständig och ofta mot partiledningen avvikande hållning i åtskilliga frågor. Han visade sig livligt intresserad för utformningen av den nya Norrlandslagstiftningen. Mot den Lindmanska politiken i allmänhet var han snarast oppositionell. Vid genomdrivandet av rösträttsreformen maj 1907 intog han en särskilt kritisk hållning mot förändringen i första kammarens ställning och visade ej entusiasm för proportionalismen utan motarbetade jämte Chr. Lundeberg energiskt »Tällbergslinjen». D. yttrade bl. a.: »För egen del har jag aldrig varit någon beundrare av penning strecket och förmögenhetsvillkor till första kammaren; jag har alltid ansett, att det var den svagaste punkten i det De Geerska representationsförslaget; särskilt inser jag, att denna grund icke kan vara lämplig i vår tid med dess sociala strider.» Vid den förnyade behandlingen av det vilande grundlagsförslaget höll han (10 febr. 1909) ett anförande, som intressant belyste hans uppfattning av vilken roll den gamla första kammaren spelat och bort spela i vårt författnings- och samhällsliv. D. hade ej något yrkande men förklarade sig nu lika litet som 1907 kunna ge förslaget sin röst. Överhuvud stack D. ganska mycket av från den nyare typ av högerpolitiker, som nu framträdde. Hans yttranden voro mera temperamentsfulla och oberäkneliga, än vad som vanligen var fallet i den svenska riksdagen, och han hyste ej någon högre tanke om partidisciplinen som grundval för det politiska livet. Hans personliga anseende i kammaren stod mycket högt. D. ville 1911 ej mottaga återval. Den gamle riksmarskalken F. von Essen drog sig 80-årig tillbaka från sitt ämbete, och D. blev chef för svenska hovet.

Under normala förhållanden skulle D:s politiska roll härmed ha varit avslutad. Så blev dock ej fallet. Det är otvivelaktigt, att han utövade personligt inflytande på »borggårdspolitiken» av 1914. På grund av härstamning, släktskap och övertygelse var han även förespråkare för en tyskvänlig svensk utrikespolitik. Han var sålunda utan tvivel anhängare av »aktivismen», d. v. s. önskade en svensk uppslutning vid Tysklands sida, särskilt i syfte att åstadkomma Finlands befrielse. D. avled medan världskrigets kamp ännu stod på sin höjdpunkt. Han efterlämnade minnet av en grandseigneur, en svensk patriot och en under hela sitt liv mångsidigt och oegennyttigt verksam man. — Spridda brev från D. finnas i K. biblioteket och Uppsala univ.bibliotek. Hans efterlämnade papper tillhöra generalmajoren greve W. A. Douglas och förvaras i tills vidare slutet skick på Stjärnorp.

Författare

Rutger Essén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hur vi förlorade Norrland af ***. Sthm 1889. 34 s. (Anon.) 2:a uppl. s. å. 38 s. (Anon.) 3:e—4:e uppl. 1890. (Anon.) Norsk övers.: Hvorledes vi tabte Norrland. .. . Flyveskrift fra Norges försvarsförening, Trondhjems kreds. Trondhjem u. å. 32 s. (Anon.) — Norrlandskomi-téns underdåniga framställning i fråga om förändrade grunder för afvittringen i Lappmarkerna samt förbud i vissa fall för bolag ... att förvärfva fast egendom. Sthm 1901. 4:o 12, 18 s. & omsl. (Undert. ss. kommittéordf.) — Östgöta höfdingar (En bok om Östergötland. Under red. af B. Mörner. .. utg. af Alice Trolle, 1915, s. 317—329, 3 portr.-bl.).

Källor och litteratur

Källor: Civildepartementets diarier, RA; Hovprotokoll 12 dec. 1911, Riksmarskalksämbetets arkiv; meddelanden av generalmajoren greve W. A. Douglas m. fl. — Riksdagens protokoll och handlingar. — Louise Adelswärd, f. Douglas, Mitt Uppsalahem (Hågkomster och livsintryck, 19, 1938); G. Bil-ling, Anteckningar från riksdagar och kyrkomöten 1893—1906 (1928); S. J. Boethius, Oskar II (Sveriges hist. till våra dagar, 13, 1925); Ludvig Douglas. [Likpred. och tal av G. A. Krantz, Hj. Fr. Holmquist och B. Mörner över D.J (1916); H. Hamilton, Hågkomster (1928); A. Hasselgren, Oscar.II (1908); W. Keilhau, Tidsrummet fra omkring 1875 til omkring 1920 (Det norske folks liv og historie gjennem tidene, 10, 1935); L. Kihlberg, Den svenska ministären under ståndsriksdag och tvåkammarsystem intill 1905 års totala ministerskifte (1922); J. Linck, Konung Oscar II (1897); C. Lindhagen, Memoarer, 2 (1937—[38]), s. 288; K. G. Oden, Östgötars minne (1902); A. Setterdahl, Östgöta nation i Lund 1668—1913 (1913); P. Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); V. Spångberg, När tiden byter skinn (1932), s. 153 f.; [E. Thyselius], Våra herrar i första kammaren... af Daniel Pettersson (1908), s. 90 ff.; E. Timelin, Ministären Lindman och representationsreformen. 1907—1909 (1928), s. 369, 399, 423, 547; R. Tömebladh, Riksdagsminnen (1913); Uppsala läns kungl. hushållningssällskap 1815—1915... utg. av S. E. Bring & A. Sjöström, 2 (1916); A. Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (Skrifter utg. av Statsvet. fören. i Uppsala, .11, 1941).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ludvig W A Douglas, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17614, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rutger Essén.), hämtad 2019-09-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17614
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ludvig W A Douglas, urn:sbl:17614, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rutger Essén.), hämtad 2019-09-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se