Meriter

Alfred Wilhelm Dufwa, f. 6 okt. 1825 i Stockholm (Jakob), d. 10 aug 1883 å Moräng, Överjärna sn (Sth.). Föräldrar: sekreteraren i Kammarkollegium, assessorn Fredrik Wilhelm Dufwa och Anna Barbara Frigelius. Elev i P. C. Ponténs pension aug. 1.832—juni 1833, i Klara h. lärdomsskola, Stockholm, ht. 1836—vt. 1839 och i Stockholms gymnasium ht. 1839—vt. 1843; student vid Uppsala univ. 13 juni 1843; jur. fil. ex. 13 juni 1845; ex. till rättegångsverken 31 maj 1847 samt till kammar- och räkenskapsverken 4 juni 1847; e. o. kanslist i Justitierevisionsexpeditionen 19 juni 1847; auskultant i Svea hovrätt 22 juni 1847; e. o. kanslist i Kammarkollegium 6 aug. 1847; e. o. kammarskrivare där 3 sept. 1847; auskultant hos rådhus- och kämnärsrätterna i Stockholm 24 sept. 1847; e. o. notarie vid Svea hovrätt 29 sept. 1847; e. o. notarie vid kämnärsrättens tredje avdelning 26 nov. 1847; v. notarie vid hovrätten 10 jan. 1849; biträde vid hovrättens fiskalsexpedition 16 jan. 1851; e. o. fiskal vid hovrätten 30 maj 1851; tf. domhavande okt.— dec. 1850 och maj—juni 1852; v. häradshövding 28 sept. 1852; adj. led. i hovrätten under vissa tider 1853—56, ord. fiskal vid hovrätten 31 jan. 1854; på egen begäran avsked från sistnämnda befattning 29 sept. 1856; sekr. hos justitieombudsmannen under dennes ämbetsresor 1849 och 1853 samt under förra hälften av 1853; notarie hos borgarståndet 22 nov. 1853—6 febr. 1854 samt juni—sept. 1854; deputerad i Stockholms stads brandstodsbolag 1850—61; kanslist i Försäkrings-a.-b. Skandia 17 okt. 1855; v. direktör där 2 juni 1856; verkst. direktör där 1 juni 1861—31 dec. 1869; medlem av direktionen för Stockholms hypotekskassa 1862; huvudredaktör för Aftonbladet 12 okt. 1869—13 mars 1870; sekr. i Rikets ständers allm. besvärs- och ekonomiutskott 1859—60; suppl. för fullmäktige i Riksgäldskontoret 4 febr. 1863, fullmäktig där 14 febr. 1866—3 maj 1867 samt deputerad febr.—aug. 1866; medlem av borgarståndet vid riksdagen 1865—66; led. av riksdagens andra kammare 1870—72 samt av första kammaren 1873—79 och 1882—83; statsrevisorssuppleant 12 febr. 1870; fullmäktig i riksbanken 4 maj 1870, såsom sådan deputerad för den inre förvaltningen 1870 till sin död; stadsfullmäktig i Stockholm 1863—67; led. av drätselnämnden 1864—66; kyrkofullmäktig i Stockholm 1864— 1866; led. av 1858 års kommitté för ordnande av pensionsväsendet i allmänhet, av 1874 års löneregleringskommitté, av 1881 års bankkommitté; ordf. i styr. för Amorteringsfonden för apoteksprivilegier 1873 m. m.

G. 8 nov. 1864 i Stockholm (Hedv. El.; skilsm. 9 febr. 1881) m. Regina Elisabeth Helena Hultgren, f. 12 febr. 1848 i Stockholm (Klara), d. 29 juni 1931 i Södertälje, dotter av rådmannen i Stockholm Johan Albert Hultgren och Fredrika Amalia Beetz.

Biografi

Hos D. röjdes redan i unga år utmärkta naturgåvor. Vid Uppsala universitets juridiska fakultet önskade man behålla honom som lärare. Även på ämbetsmannabanan gjorde sig D. gällande. Att han redan som ordinarie fiskal och adjungerad ledamot i Svea hovrätt avbröt denna karriär,, berodde på önskan att snarast nå en självständig levnadsställning. När D. 1856 lämnade hovrätten, hade han i nära ett års tid verkat i det 1855 grundade Försäkrings-a.-b. Skandia, vårt lands första livförsäkringsanstalt, och 1856 blivit antagen till dess vice direktör. Till verkställande direktör för Skandia valdes C. D. Jederholm 1858. Ehuru D. först 1861 efterträdde denne som chef, satte D: s personlighet sin prägel på Skandias verksamhet snart sagt från första dagen av Jederholms direktörskap. Rörande D: s verksamhet i Skandia yttrar en bolagets historiker bl. a.: »Dufwas klara tanke, starka rättskänsla, vakna uppmärksamhet och stora försiktighet hade förvisso för Skandia i hög grad välgörande följder... Huruvida hans försiktighet någon gång gick alltför långt, må lämnas därhän.» K. Herlitz betecknade vid bolagets 50-årsjubileum D. som den man, vars redbara allvar och fasta hand först bragte ordning och stadga i bolagets verksamhet.

Sedan styrelsen för Skandia 30 sept. 1869 på yrkande av styrelseledamoten A. O. Wallenberg mot D: s mening beslutat tilldela en på grund av oredlighet ur bolagets tjänst avskedad person ett understöd, begärde D. 11 okt. 1869 hos styrelsen tjänstledighet för övertagande av huvudredaktörsbefattningen för Aftonbladet samt avsade sig verkställande direktörsbefattningen med årets slut. D: s tid som tidningsman blev kort. Från 1870 till sin död kom D. att ägna sina krafter främst åt ledningen av riksbanken.

Vid riksdagen 1862—63 fattades beslut om tillsättande bland fullmäktige i riksbanken av en deputerad för den inre förvaltningen. Till förste innehavare av denna viktiga post utsågs Albert Wilhelm Björck (se denne), som sålunda blev riksbankens förste egentlige chef och hade att leda det trängande arbetet med omorganisation av riksbanken. Under hans närmaste efterträdare, 1868—70, fick reformarbetet ligga nere. Det föll därför på D: s lott, när han 1870 erhöll Björcks plats, som han genom förnyade val innehade till sin död, att fortsätta reformarbetet. Med sin utomordentliga energi, ovanliga organisationsförmåga och sina omfattande kunskaper grep han sig verket an, och vid 1870-talets mitt var främst genom hans arbete riksbanken i fråga om inre organisation och verksamhetssätt en modern anstalt. Åren 1871—75 minskades vid riksbankens huvudkontor tjänstemännens antal från 66 till 49 och vaktmästarnas från 31 till 20. Samtidigt växte rörelsen. Ändock blev allmänheten snabbare och bättre betjänad än förr. År 1873 åstadkoms en såvitt möjligt tidsenlig banklokal i de nära 200 år gamla bankhusen vid Järntorget. Dittills hade bankens rörelse med allmänheten varit splittrad på flera olika kontor. Nu sammanfördes alla dessa expeditioner (kassa-, depositions-, räkenskaps- och diskontokontoren) i en nyinredd banksal och förenades organisatoriskt till en enhet under namn av bankkontoret. För de olika avdelningarna utarbetades noggrant genomtänkta och detaljerade instruktioner. Under D: s tid och till stor del på hans initiativ moderniserades och förkortades bankoreglementet. Den form det härvid erhöll bibehölls i stort sett oförändrad till 1897, då den nya riksbankslagen upptog de viktigare av reglementets bestämmelser. Bland frågor, i vilkas lösning D. tog betydelsefull del, må även nämnas ordnandet av riksbankens köp och försäljning av utländska valutor samt ordnandet efter myntkonventionens avslutande av inväxlingen av svenska sedlar i Köpenhamn. Den nya ordningen för köp och försäljning av valutor innebar, att bankofullmäktige fastställde kurser vid riksbankens valutaaffärer och att dessa transaktioner skedde utan anlitande av mäklare, vilka tidigare betingat sig ett kurtage av D. slöt sig helt till den meningsriktning inom riksdagen, som ville utveckla riksbanken till en stor och mäktig institution med allsidig affärsbankrörelse. Härigenom kom han självfallet i motsättning till dem, som företrädde privatbankernas intressen. Stor uppmärksamhet har den mångåriga striden mellan riksbanken, företrädd av D., och Stockholms enskilda bank, företrädd av Wallenberg, tilldragit sig. En författare har vid behandling av detta ämne fällt omdömet, att D. var en man, som illa gjorde skäl för sitt menlösa namn, en man av Wallenbergs skrot och korn, fullt ut hans like i kraft och hänsynslöshet men vida hans överman i bildning.

Såsom politiker började D. som ledamot av borgarståndet för Stockholms stad vid riksdagen 1865—66. Han invaldes 1869 av Stockholms stad i andra kammaren och deltog i riksdagarna 1870— 1872. Med frisinnade åsikter förenade han i många hänseenden sympatier för lantmannapartiet, till vilket han snart anslöt sig. Han blev en av dess inflytelserikaste ledare, om ock sällan synlig som sådan. Aren 1871—72 satt D. i statsutskottet. Vid riksdagen 1872 uppträdde han i den viktiga formfrågan, huruvida statsverkets ordinarie inkomster skulle, i händelse av kamrarnas skiljaktiga beslut, kunna göras till föremål för gemensam votering. Hans talangfulla försvar för voteringen höll på att taga ledningen av lantmannapartiet ur Arvid Posses händer. Utan tvivel hade D., som den lysande debattör han var, kommit att spela en än mera betydande parlamentarisk roll, om han ej vid valet 1872 fallit igenom på grund av valmännens missnöje med hans lantmannapartistiska förbindelser. Hans valnederlag väckte ofantligt uppseende. Visserligen invaldes D. s. å. för Kristianstads län i första kammaren, men med hans utsikter till en verklig ledarroll var det förbi. Han ägde dock alltjämt stort inflytande inom lantmannapartiet. Sålunda uppställde Posse vid sina underhandlingar med Louis De Geer under den långvariga ministerkrisen 1875 som villkor för regeringsbildning, att D. skulle anmodas bli finansminister. År 1879 tröttnade han på riksdagsmannaskapet och avsade sig detsamma; 1882—83 satt han dock åter i första kammaren, denna gång för Göteborgs och Bohus län.

D. medhann även att 1848—64 utöva en betydande advokatverksamhet. Sedan bankirfirman C. G. Cervin på hösten 1875 inställt sina betalningar för att senare träda under administration, genomfördes denna av D. jämte O. R. Themptander.

En författare har skildrat D. i hans tidigare mannaålder, innan sjukdomen böjt och åldrat honom i förtid: »De, som kände honom på den tiden, skola aldrig glömma den högväxta, kraftiga gestalten med det finhyllta vackra ansiktet, de stora blå ögonen och det ljusa, alltid något långa håret... Han hade fel, han som alla, men han var vad som hos oss är sällsynt, en verklig personlighet, en självständig karaktär, en medveten kraft, som var svår att bryta men omöjlig att böja annat än av den makt, som ingen motstår, sjukdomen och döden. Hans arbetsförmåga var otrolig, hans lätthet att sätta sig in i de mest olikartade frågor motsvarades av hans håg och böjelse att sysselsätta sig med allt, hans kunskaper, understödda av ett minne, som aldrig svek även för de minsta och avlägsnaste detaljer, voro omfattande men hade i synnerhet den egendomligheten, att han aldrig visste någonting till hälften; där han icke hade tid att studera sig in i en sak, hjälpte honom hans blick, hans intuition jämte hans erfarenhet och allmänna insikter i en hast lika djupt och långt, som andra behövde mångdubbel tid att hinna.»

Författare

K. G. Simonsson. Torsten Dufwa.

Arkivuppgifter

— Några brev från D. finnas i Carl Ifvarssons brevsamling i Riksarkivet samt i S. A. Hedlunds brevsamling i Göteborgs stadsbibliotek^[1]. D: s papper förvaras hos sonsöner till honom.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Konungens rätt att beskatta svenska folket. Granskning af några sidor i nionde årg., 2:dra och 3:dje häftet, af... Chr. Naumanns Tidskrift för lagstiftning... Aftr. ur Aftonbladet n:ris 78, 79, 80 och 83 för år 1872. Sthm 1872. 37 s. (Anon.) — Handlingar rörande Helgeandsholmens ordnande. [Kommitterades utlåtande och förslag, med särskilt yttrande av D. s. 20]. Sthm 1877. 48 s. —¦ Underdånigt betänkande och förslag angående lönereglering m. m. vid hof rätter och krigsh of rätten, afgifvet den 12 december 1874 af i nåder förordnade komiterade. Sthm 1875. 1 bl., 97 s. (Undert. såsom kommittéledamot.)

Red. för Aftonbladet 1869—70; medarb. i Svenska medborgaren 1871 —77; brev, se nedan i Svensk bondepolitik.

Källor och litteratur

Källor: Bankofullmäktiges prot. 1870—83, Riksbanken; handl. hos släkten Dufwa. ¦— Andra kammaren, riksdagarne 1870—1872 (1872); A. Anjou, Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjenstemän 1614—1898 (1899); [W. A. Bergstrand], Sista krisen... af Ivar Blå (1880); [dens.], Politiska silhuetter tecknade af Marcellus (1880—81); C. Burman, Minnen (1904); [C. E. Casparsson], Riksdagsmanna-idrotter och materiella belöningar... af Agricola (1884); F. v. Dardel, Dagboksanteckningar 1877—1880 (1918); L. De Geer, Minnen, 2 (1892); [dens.], Ur Louis De Geers brevsamling, utg. av L. De Geer (1929); [H. T. Frölander], Stockholms enskilda bank 1856—1906 [1906]; Försäkringsaktiebolaget Skandia 1855—1905 (1905); [C. Hallendorff], Svenska handelsbanken 1871—1921 (1921); [C. F. Lindahl], Svenska millionärer... af Lazarus, 5 (1900), art. A. O. Wallenberg; Gurli Linder, På den tiden, 2:a uppl. (1925); Minnesskrift vid Stockholms stadsfullmäktiges femtioårsjubileum (1913); Samtiden 1871—72; Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom 1843—1943. Minnesskrift (1943); Svensk bondepolitik. Memoarer och brev... utg. av E. Thermsenius (1931); Sveriges riksbank 1668—1924, 4:3 & 5:2 (1931); E. Thermaenius, Lantmannapartiet, dess uppkomst, organisation och tidigare utveckling (1928); Ur dagens krönika 1886—87; F. Wernstedt, Fullmäktige i riksgäldskontoret 1789—1939 (1939) .— Tfr även H. Key, A. O. Wallenberg (1916).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Alfred Wilhelm Dufwa, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17685, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. G. Simonsson. Torsten Dufwa.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17685
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Alfred Wilhelm Dufwa, urn:sbl:17685, Svenskt biografiskt lexikon (art av K. G. Simonsson. Torsten Dufwa.), hämtad 2024-04-24.