Magnus Nilsson Durell (Dureel)

Född:1617-05-03 – Norrköpings Sankt Olai församling, Östergötlands län
Död:1677-09-26 – Järstorps församling, Jönköpings län (på Klämestorp)

Diplomat, Landshövding, Hovrättspresident, Domare


Band 11 (1945), sida 574.

Meriter

Magnus Nilsson Durell (skrev sig Dureel), före adlandet Durelius, f. 3 maj 1617 i Norrköping, d. 26 sept. 1677 på Klämestorp, Järstorps sn (Jönk.). Föräldrar: handelsborgmästaren i Norrköping Nils Månsson och Elisabeth Hård af Segerstad. Student vid Uppsala univ. dec. 1632, disp. där 1634 och 1635; student vid Leidens univ. sept. 1637; reste 1638—42 i Danmark, Nederländerna, Frankrike, Italien och England; hovmästare för Erik Oxenstierna okt. 1641; svensk agent i Helsingör (instr. 30 april) 1 maj 1646 och kallas från 1647 resident i Danmark (nya instr. 21 april 1655 och 7 okt. 1656); adlad 20 mars 1648; landsdomare i Halland 28 aug. 1654; avsked från beskickningen i Danmark 4 maj 1657; åter resident där 31 maj 1658; medlem av skånska godskommissionen 1660—61; vice president i Göta hovrätt 26 april 1666; kurator vid akademien i Lund 19 dec. s. å.; landshövding i Kristianstads län och Blekinge 26 juli 1669.

G. 14 maj 1647 i Helsingör (enligt hustruns anteckning) m. Brigitta (Brechtgien) van Cracou (Cracauw), f. 13 juli 1619 (enligt hennes fars anteckning) i Horn i Nederländerna, d. 5 april 1686 (enligt svärsonen E. J. Mecks anteckn., Vallens arkiv) på Dömestorp, Hasslövs sn (Hall.), dotter av holländske residenten i Danmark Carel van Cracou och Anna van Ens.

Biografi

D. sattes jämte sin styvmors bror, sedermera kammarrådet Jesper Crusebjörn, i skola och kom även med honom till Uppsala. Där studerade D. i fem år, bl. a. språk, och bodde hos professorn Olaus Laurelius. I Leiden, där D. efter inskrivningen 1637 dröjde i två år, hade han till lärare Daniel Heinsius och Marcus Boxhorn. Arvet efter fadern gav D. tillfälle att än grundligare utnyttja resetiden. Han var närvarande vid prinsens av Oranien belägring av Breda, begav sig aug. 1640 sjöledes till Frankrike och bevittnade därvid sjöslag mellan spanjorer och holländare utanför engelska kusten. Över Calais och Paris for han till Rom, Neapel, Venedig och Padua, stannade i Strassburg och var åter i Paris april 1641. Han besökte även London och förstod där som eljest att skaffa sig inflytelserika förbindelser. Hemkommen blev D. hovmästare för Erik Oxenstierna, ledde hans studier i Uppsala och Stockholm och for nu med honom åter utrikes 1642—45 till Tyskland, Holland, Frankrike och Italien. Guvernör skåpet för den ryktbare rikskanslerns son öppnade alla portar. Redan nu stod D:s håg till den diplomatiska banan.

Återkommen fick D. sin belöning genom utnämningen 1646 till agent och snart resident i Helsingör, närmast för att övervaka svenska handelsintressen och postväsendet. I Danmark såg man med misstro på de främmande residenterna, även D. Han skaffade sig genast lämpliga försänkningar, dels Memmius Burinus, som sedan blev statssekreterare i Bremen, dels en Kristian IV: s italienske musiker (möjligen kapellmästaren Agostino Fontana), som mot 400 rdr om året blev D: s-korrespondent 1646. D., som redan 1647 kallas resident, uppfördes i riksstaten 1648 som sådan och adlades. Med avlöningen var det klent; D. fick alltid sina penningar »plockevis». Genom gifte med holländske residentens dotter erhöll han en del medel men nödgades senare låna stora summor av sin svärmor och förmådde endast betala de dryga räntorna. D: s hustru medhade i boet (enl. bouppt. 1686) bl. a. den nu i Nationalmuseum förvarade Rembrandts »Petrus med nycklarna».

Sedan D. 1654 blivit landsdomare i Halland, delade han sin tid mellan residentskapet och sitt i maj s. å. inköpta gods Vallen vid Hallandsås; härtill fogade han 1661 även Dömestorp. D. ivrade i memorial till K. M:t (trol. 1655) mycket för Hallands och särskilt Halmstads utveckling. Danska rättskipningen, ansåg han, kunde bibehållas. Olämpliga element borde deporteras till Nya Sverige.

D. blev en god kännare av dåtidens Danmark och skattades av svenska regeringen högt som sådan, bl. a. på grund av de relationer han hemsände 1652 och 1654 om danska krigsmakten och handeln. »Allt står här på svage stolpar», var D: s slutomdöme om Danmark. Sundstullens bortarrenderande av Danmark till Nederländerna 1649 vållade D. stora svårigheter och bekymmer. Han insände olika förslag till tullens ordnande för Sveriges del, bl. a. omkr. 1652, och särskilt rörande certifikat för svenska varor. Under spänningen mellan Sverige och Danmark 1653 i anledning av det pågående engelsk-holländska kriget uppstodo ömtåliga förhållanden rörande bl. a. just Öresundsfrågorna. Då Peder Juel och Mogens Hög våren 1653 underhandlade i Stockholm, ditkallades D. för att deltaga i förhandlingarna.

När D. i mars 1655 stod i begrepp att från Vallen resa till Köpenhamn för att definitivt taga avsked som svensk resident (enl. »Kort deduction» av D., Vallens arkiv), kallades han till Stockholm och ålades ny beskickning till Danmark. Själv drog han sig för att återvända och stanna, emedan han var betänkligt skuldsatt där. Emellertid åtog han sig uppdraget och fick 21 april sitt traktamente bestämt. Meningen var att avlägsna Danmark från Holland (»skaffa oss de vattenkarlarna ifrån halsen»), lugna Danmark med avseende på Sveriges krigsföretag mot Polen och t. o. m. arbeta på formlig allians med Danmark. Så skulle Östersjön tryggas mot inblandning från främmande makters sida.

Under Karl X Gustavs segertåg i Polen hade D. framgång och skrev 1656 till Erik Oxenstierna, att »här är... allt så stilla som hade Danmark i sinnet att släppa alle tankar både till offension och defension». Men uppkomme den minsta olycka i Polen, så hotades Sverige, ansåg D., både av holländare, ryssar, kejsaren och Danmark, ja än fler. Då den politiska horisonten mulnade och Danmark rustade till angrepp, skrev D. allt flitigare, nästan varje postdag, och skildrade situationens utveckling. Underhandlingar om allians för spärrande av Östersjön mot holländarna hade visserligen inletts, men folkresningen i Polen och holländska flottans ankomst aug, 1656 förändrade läget. När den danska krigsförklaringen stod för dörren beordrades D. 18 febr. 1657 att taga avsked under protest, var 4 maj i audiens hös konung Fredrik och reste den 18 till Stockholm, där han avlade rapport till drottningen och rådet. Till Vallen.vågade D. ej nu resa, ty fienden låg »allt i nejden en mil därifrån».

D.s beskickningstid hade varit full av bekymmer, dels emedan alla svenskar enligt hans mening voro illa sedda, dels på grund av ekonomiska svårigheter. D. fick upptaga nya lån av holländska släktingar, av halvbrodern Peters svåger och svärfar, W. Drakenhielm och J. Silfverstierna, samt av Anders Gyldenklou. Med skäl tyckte han sig i Danmark »abandonnerad från alle, så gott som in medio hostium... Gälden och skulden gå mig över huvudet: intet får jag av min residentslön, intet av landsdomarlönen...» Då D. 1657 fick lön var det i form av 1,000 tunnor salt. Sedan 1652 hade D. levererat saltgrönt stalloxekött samt kommisskläde till garnisonerna i Halmstad och Laholm och därför betalats blott med anvisningar på Stora sjötullen samt diverse ortsrestantier. Hade han ej fått hjälp av »ärligt folk», skulle han nödgats lämna Danmark. Han for i smyg över till Halland för att skaffa kontanter genom försäljning av boskap, guld- och silverpjäser. Kronans skuld till D. uppgick 1656 till 22,000 rdr.

Carlboms karakteristik av D. som diplomat torde vara något tilltagen i överkant. Såtillvida har han dock säkerligen rätt i att D; s »insikter, erfarenhet och statsmannavyer» huvudsakligen lågo inom de rent skandinaviska förhållandenas gränser och att D. inom dessa »helt visst [var] en auktoritet för Karl X... Högt älskade han ej politiken och sin negotiation eller residentchargen, hade föredragit att i lugn sköta sin syssla som landsdomare... och sina gods... Alldeles opassionerad visar han sig städse vid sin negotiation — ehuru ej danskvän... Bland Karl X:s många och dugliga diplomater var D. helt visst en av de dugligaste och utan tvivel den lämpligaste på den posten han fått.»

Med Erik Oxenstiernas död på hösten 1657 miste D. sin främste gynnare. Karl X Gustav förlorade dock ej D. ur sikte. Efter freden i Roskilde befallde konungen honom till sig i Hälsingborg och gav D. i uppdrag att jämte Corfitz Ulfeldt, den nye generalguvernören i Skåne G. O. Stenbock samt Johan Gyllenstierna »överse och betänka», huru förvaltningen borde organiseras i de nyvunna provinserna. I dessa förhandlingar, där danskarna enligt D. visade sig »helt pickhåglige och kittlige», deltog D. enligt biskop Scarinius' utsago (handskr. likpredikan 1677) med »särdeles prudence, försiktighet och itt berömmeligit omdöme». Redan 1659 var D. färdig med »ett litet tingest huru de skånske sakerna borde tagas i akt» (»Consilium status» av den 9 mars). Det vore en »faderlig välgärning», om konungen kunde skaffa riket »så stor securitet, att limen mellan Kalmar och Bohus bleve hit hörigt... Komme då goda consilia fram, som bli satte på starke fundamenter, att detta allt kan väl mainteneres, så tyckes mig vi kunde må väl.» D. saknade likväl med allt detta icke blick för den av krigen vållade nöden. »På Sundre åsen låta ännu snappbanarna se sig», rapporterade han 1659 från Vallen, »men hitåt ha de ännu intet tort våga sig. Men därsom... flere sådane ännu skulle komma... så bleve här var bonde snapphane.» År 1660 skrev han till Sten Bielke från Källeryd: »Här är en övermåttan stor kvida av durchmarscher och gärder, så att folket svälter ihjäl, fruktar jag ... De önska framför allt timligt freden, detsamma gör ock jag.»

Efter freden insattes D. i maj 1660 i den kommission, som skulle ordna de skånska godsförhållandena, bl. a. rörande »Bornholms vederlag». Regeringen förberedde under hand en verklig inkorporering av de skånska provinserna och tillskrev bl. a. D. med begäran att anställa en jämförelse mellan svenska och danska lagar och privilegier. Såsom skånsk (halländsk) adelsman motsatte sig D. likformighet i privilegierna; undvek regeringen att rubba den bestående ordningen i provinserna, skulle detta, trodde D., kunna bidraga till det nya, illa sedda danska enväldets fall. I ett utförligt utlåtande i jan. 1662 (refererat av Fabricius, nedan a. a., 2, s. 29 ff.) uttalade D. sin glädje över tanken på inkorporation av Skåne med bibehållande av adelsprivilegierna. Det var ett program, som stod i god samklang med förmyndarregeringens men icke med de radikalare försvenskningsivrarnas syften.

Kriget med Danmark hade ytterligare försämrat D: s egna affärer. Hans räkningar från beskickningsåren i Danmark skar konungen i Göteborg obarmhärtigt ned med över hälften och befallde, att D. skulle tillgodoses med anvisningar på tullen i Halmstad och Jönköping. Ännu i dec. 1673 hade D. kvarstående fordringar på kronan.

D. sökte bli landshövding i Halland, bl. a. genom supplik 4 mars 1665, men fick i stället 1666 platsen som vice president i Göta hovrätt. Som kurator vid den nya »Academia Carolina Conciliatrix» i Lund, rikets femte universitet, höll D. vid dess invigning 28 jan. 1668 en latinsk oration över de svenska konungarnas omsorger om den lärda bildningen i Sverige. D. sörjde i stor utsträckning för Lundaakademiens behov. Han undersökte om anmärkningarna mot biskop Vinstrup hade fog för sig och föranstaltade 1669 en granskning av tvisterna mellan professorerna.

B. blev 1669 landshövding i Kristianstads län. Hans gods Vallen hade två gånger utplundrats av fienden men färdigrestaurerades 1668. D. residerade där eller på Källeryd (i sn med samma namn, Jönk.); till sitt gods Tigerhof i Livland kom han aldrig. Enligt Scarinius' vittnesbörd uppförde han sig »emot alla stånd respektive och med särdeles gott maner, låtandes varjom och enom vederfaras vederbörlig justice och handräckning så vida hans ämbetsadministration det tillåta kunde». I Kristianstads län betecknade D:s verksamhet ett kraftigt civilisatoriskt uppsving. Han rådgjorde flitigt med tjänstemännen, bereste länet, lät uppbygga tingshus och fängelser, främjade rättskipningen och säkerheten. Landsvägarna, sattes i stånd. D:s insatser som regeringsrepresentant föranledde dock från den skånska adelns sida (både svensk och dansk) en opposition, vilken kom till synes vid ständermötet i Kristianstad 1673. Även bland präster, borgare och bönder, vilka knappast gynnades av de nya maktägandena, yppades missnöje — en omständighet, som i ej ringa grad utgör bakgrunden till de närmast följande årens snappbanerörelse.

D: s sista år blevo dystra. Då det nya kriget utbröt med Danmark på våren 1676, befalldes han, inför den danska arméns hotande marsch mot Kristianstad, av Karl XI att följa med den svenska hären på dess återtåg in i Småland. Olyckorna följde nu »tripp i fjät»: Vallen brändes av fienden, som i elva dagar uppehöll sig där, samt plundrades av snapphanarna, och i Kristianstad nödgades D. lämna kvar sina dokument och »alla sina bästa mobilier, som sedan blevo fienden till rov och byte» — en förlust, vilken skattades till hela 10,000 rdr. En hans son dog 1662, en dotter 1675. Kort före julen 1676 dog även den äldste sonen Carl Gustaf av de sår han erhållit i slaget vid Lund, och redan andra dagen av återtåget från Kristianstad till Växjö insjuknade D. själv, som länge varit klen till hälsan, svårt i Karlshamn. Endast med svårighet ankom han till Jönköping, där han undergick en långvarig kur. Efter ett års lidanden avled D. hösten 1677 vid sin gård Klämestorp utanför staden, några månader sedan den siste sonen Magnus Fredrik, jämte magen Göran Stierna, stupat i slaget vid Landskrona. Den 22 sept. 1678 jordfästes D. i eget gravkor i Källeryds kyrka, vilken han och makan sedan 1672 låtit uppbygga på nytt. Två bröstbilder i alabaster av D. och hans maka funnos där men förstördes vid brand 1.904. »Med all min makt har jag hitintills icke kunnat uträtta synnerligt mera än att bringa verket i ordning, varigenom likväl städerna och landet hava fått mod till att hjälpa sig själva... Dock ännu felas rätt mycket, men det låter sig snarare göra härefter.» Dessa förtröstansfulla ord äro, konstaterar Fabricius, ett värdigt minnesmärke över en av den karolinska tidens mest framstående ämbetsmän.

Författare

C. F. Palmstierna.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Papper ur D: s arkiv finnas å Vallen samt i Nissafors' arkiv, Jönköpings stadsmuseum. I Riksarkivet finnas brev från D. bl. a. till Karl X Gustav, Axel Oxenstierna och Erik Dahlbergh samt i Diplomatica, Stegeborgssaml., Skoklostersaml. (till C. G. Wrangel) och Hammerssaml. Brev från D. finnas även i Kungl. biblioteket samt i Uppsala (där också bl. a. en relation om Danmark, trol. från 1651, i Nordin 425) och Lunds univ.-bibliotek och till Bengt Skytte i Esplunda arkiv och i De la Gardieska saml. i Dorpats univ.-bibliotek. Rörande D: s godsinnehav jfr Reduktions-kollegii akt nr 280, Köpegodsakt nr 385, Fjärdepartsakt nr 297 och Bytesakter 1655—80, nr 159, Kammararkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Disputatio civilis de fortitudine. Upps. 1634. 4:o 8 bl. (Diss., praas. I. Bringius). — Oratio de amore discipulorum erga prsecep-tores, habita a Magno Durelio O-G in regia academia Upsaliensi. . . 1635. Upps. u. å. 4:o 10 bl. — Epistola ad Marcum Zuerium Boxhornium.. . cum ex Batavia iter in Gallias institueret. Lugd. a 1637. [Jfr följ.] — Epistola ad . . . Gabrielem Gabrielis Oxenstiernium... cum ex Batavia in Galliam se conferret. Lugd. Bat. 1639. 4:o [De två sistnämnda enl. G. J. Sommelius, Lexicon eruditorum scaneusium, [2], s. 168]. — Breve til Pfaltzgrev (senere Kong) Carl Gustaf 1648—1650 (Samjinger til Danmarks Historie under Kong Frederik III... Udg. af P. W. Becker, 1, 1847, s. 1—41). — Breve til Rigsdrotsen Pehr Brahe 1651 — 1653 (ibid., s. 42—53). — Breve til Kong Carl Gustaf 1654—57 (ibid., s. 54—197). — [Bref från D. till drottning Kristina och M. G. de la Gardie] ([G. E. Klemming], Om Stephanii boksamling, 1850). — Udtog af den svenske resident Magni Dureils Relation om Danmark [1654] (Samlingef til den danske Historie, Bd 2, H. 3, 1784, s. 44—133). — Memorial om Hallands förvaltning [samt] Betänkande om justi-tiens administration i Halland 1655 (Handl. rör. Skandinaviens historia, 30, 1849, s. 120—144). — Bref til Kon. Carl Gustaf [14 juni 1655] (Den sw. Mercurius, Årg. 4, 1758, D. 1, s. 281—287). — Bref til riksrådet och riksmarsken Gust. Horn 1656—1657 (Nya svenska biblioteket, Bd 2, 1763, s. 40—48, 81—95, 160—190). — Bref til riksrådet och gouverneuren gr. Eric Stenbock (ibid., s. 443—448, 620—624). — Landshöfdingen öfver Bleking och Christianstads län berättelse, af den 4 febr. 1675 (Handl. rör. Skandinaviens historia, 31, 1850, s. 395—403).

Källor och litteratur

Källor: Danica: D:s brev t. K. M:t 1644—56 och 1647—57, t. rådet 1655—57, D:s berättelse om Danmark 1650, instr. och brev fr. K. M:t 1646—57, strödda beskickningshandl. 1646—57 samt brev fr. D. t. Gustaf Duwall 1657—60, Gallica: lutherska församl. i Paris kyrkobok, Hollandica: brev t. C. D. Dohna 1667—68, Skrivelser t. Sten Bielke, Skrivelser t. Axel, Erik, Johan och Gabriel Oxenstierna, Stegeborgssaml.: Skrivelser t. Adolf Johan och Karl Gustav, Skrivelser t. Gustaf Horn, Skrivelser t. B. Wolfsberg, Skrivelser t. C. G. Wrangel, Brev t. E. Dahlberg, Brev t. M. G. De la Gardie, Biographica, Skrivelser t. Amiralitetskollegium, allt i RA; Likvidationer, KA; Brev fr. D. t. A. J. Messenius 1643, Palmsk., 371, UB; Intercepterade brev fr. D. t. Karl Gustav i [danska] Rigsarkivet; ovan anförda papper i Vallens arkiv samt i Nissafors' bruksarkiv i Jönköpings stadsmuseum; släktanteckningar i den van Cracau-Durell-Meckska familjebibeln, tillh. änkefru Ebba Crafoord, Karlshamn. — Die Urkunden der Grafen de Lagardie . .. hrsg. von J. Lossius (1882); Sv. riksrådets protokoll, 11—17 (1906—29). — Biografi i Kongl. bibliotekets tidningar om lärda saker 1767:2, s. 244—249; C. O. Boggild Andersen, Statsomvasltningen i 1660 (1936); J. L. Carlbom, Magnus Dureels negotiation i Köpenhamn 1655—57 (1901); J. M. Danielsson, Magnus Dureel. En småländsk minnesbild från Sveriges storhetstid (Wäxjö stifts hembygdskalender 1909); K. Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 1—2 (1906); J. A. Fridericia, Adelsvaeldens sidste Dage (1894); Ellen Fries, Erik Oxenstierna (1889); E. L. Gigas, Katalog over det Store Kongelige Bibliotheks Haandskrifter vedrorende Norden, sserlig Danmark, •1—3 (1903—15); Å. Lindqvist, Politiska förbindelser mellan Sverige och Danmark 1648—1655 (1944); Y. Lorents, Efter Brömsebrofreden (1916); P. v. Möller, Halländska herregårdar (1869—71); P. Osbeck, Utkast ti] beskrifning öfver Laholms prosteri 1796 (Svenska bygder i äldre beskrivningar. Halland. 1, 1922); C. F. Palmstierna, Utrikesförvaltningens historia 1611—1648 (Den svenska utrikesförvaltningens historia, av S. Tunberg . .., 1935); J. Rosén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658—1686 (Skrifter utg. av Humanist, vetensk.-samf. i Lund, 38, 1944); J. Rosengren, L. Linnell & J. Fischer, Ny Smålands beskrifning, [4] (1914), s. 807—827; M. Weibull, & E. Tegnér, Lunds universitets historia, 1—2 (1868); E. Wrangel, Sveriges litterära förbindelser med Holland särdeles under 1600-talet (LUA 1897); E. Åkerhielm, Småländska fideikommiss (1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Nilsson Durell (Dureel), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17717, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. F. Palmstierna.), hämtad 2022-05-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17717
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Nilsson Durell (Dureel), urn:sbl:17717, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. F. Palmstierna.), hämtad 2022-05-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se