Carl Wilhelm Düben, von

Född:1724-02-02
Död:1790-12-29 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Hovmarskalk, Riksråd, Kammarherre, Hovkansler, Kammarrevisonspresident


Band 11 (1945), sida 653.

Meriter

7. Carl Wilhelm von Düben, son till D. 5, f. 2 febr. 1724, d. 29 dec. 1790 i Stockholm. Upphöjdes jämte modern och syskonen efter faderns död i grevligt stånd 7 juli 1731; student vid Uppsala univ. 6 sept. 1732; inskrevs i kansliet som e. o. kanslist vid Utrikesexpeditionen 29 okt. 1742; användes vid kongressen i Åbo i den svenska ambassadens kansli; hovjunkare 1743; ambassadkavaljer vid Herman Cedercreutz' ambassad till S: t Petersburg 1744; kommissionssekr. i Berlin 10 juli 1747; kammarherre hos drottning Lovisa Ulrika 5 juni 1751; anställd hos kronprinsen vid uppfostringsverket 11 juni 1752; drottningens handsekr. 21 april 1753; hovmarskalk och överkammarherre hos drottningen 19 aug. 1761; sändebud till S:t Petersburg för att lyckönska Peter III vid tronbestigningen 1762; envoyé i Berlin 14 mars 1763; envoyé i S: t Petersburg 4 maj s. å.; hovkansler 9 maj 1764; tillträdde ämbetet 4 nov. 1766; president i Kammarrevisionen 10 aug. 1769; riddarhusdirektör 1772—79; ordf. i Nummerlotteridirektionen 2 juli 1778, i Generaltulldirektionen 21 nov. 1782; riksråd 1788; förordnad att förvalta kanslipresidentämbetet 20 juni s. å.; entledigad från rådsämbetet 15 maj 1789; led. av Högsta domstolen 15 maj s.å. LM A 1772; HedLFrKA 1778; HedLHA 1786; RNO 1761; KNO 1772; kommendör av alla K. M: ts orden och överste ombudsman vid KMO 1787.

G. 28 juli 1768 m. sin kusins dotter friherrinnan Ulrica von Düben, f. 26 jan. 1749, d. 13 jan. 1777, dotter av riksrådet och kanslipresidenten friherre Joachim von Düben d. y. och Catharina Eleonora Temminck.

Biografi

D. syntes genom börd och anlag vara bestämd för ämbetsmannens och politikerns bana. Efter studier, som bedrevos i Uppsala under ledning av hans frände pä mödernesidan ärkebiskopen J. Steuch, varvid han bl. a. åtnjöt undervisning av Johan Ihre, antogs D. vid Utrikesexpeditionen. Han började sin diplomatiska karriär genom att biträda vid de viktiga förhandlingar, som följde på hattarnas olyckliga ryska krig. Sålunda var han närvarande vid fredskongressen i Åbo och följde därefter Herman Cedercreutz på dennes ambassad till Ryssland. Några år senare reste D. till Berlin och skötte där under kommissionssekreteraren P. R. Tersmedens sjukdom dennes tjänst, till vilken han efter Tersmedens död (1747) befordrades. Kommissionssekreteraretjänsten innehade D. till 1756. Under det interregnum, som inträffade på grund av envoyén G. Wulfwenstiernas rappell från Ryssland och Berlinministeni G. W. von Höpkens utnämning till minister i S:t Petersburg, vårdade D. under senare delen av 1748 den svenska kronans intressen i Berlin. År 1749 företog han en resa till Paris och vistades fr. o. m. 1751 på permission i Sverige.

D:s nära släktförbindelser inom det äldre mösspartiet underlättade knappast hans befordran i den diplomatiska karriären. År 1751 fick hans bana emellertid en ny riktning. Han utnämndes då till kammarherre hos Lovisa Ulrika. Han kom nu under en följd av år att ägna sina krafter åt hovets och framför allt drottningens tjänst och förvärvade därunder stort förtroende och inflytande hos henne. Att han räknades till kretsen av Lovisa Ulrikas intima rådgivare visa de förtroendeuppdrag, som kommo honom till del. Åtminstone i fyra år hörde han sålunda till kronprinsens uppvaktning. Han utnämndes 1752, och så sent som 29 jan. 1756 anhöll han på denna grund om entledigande från kommissionssekreteraretjänsten i Berlin. I en ansökan (15 nov. 1760) till ministerposten i Köpenhamn uppgav han också, att han i fyra år »hos H. K. H. kronprinsen haft en trägen och på det högsta sorgfällig uppvaktning». Av större betydelse blev emellertid hans verksamhet som drottningens handsekreterare. Som sådan kom han, framför allt sedan Lovisa Ulrika efter statskuppförsöket 1756 förlorat de främsta av sina tidigare rådgivare, att intaga en förtroendeställning till henne och att spela en betydelsefull roll i hovpartiets politik. Under det pommerska kriget ombesörjde han sålunda drottningens hemliga korrespondens med den preussiske ministern i Köpenhamn A. H. Borcke och med den engelske diplomaten sir John Goodricke, som i den danska huvudstaden avvaktade ett lämpligt tillfälle att träda i verksamhet som sitt hovs representant i Stockholm.

Det ökade inflytande, som mot slutet av 1760—62 års riksdag kom hovet till del, möjliggjorde för D. att återinträda i den diplomatiska karriären. Efter kejsarinnan Elisabeths död och Peter III: s tronbestigning sändes han på konungens begäran till Ryssland en mission speciale för att å svenska hovets vägnar uppvakta den nye kejsaren. Att de ledande hattarna ej reste invändningar mot avsändandet av en hovets nära förtroendeman till den ryske självhärskaren, om vars politiska tänkesätt och planer synnerligen alarmerande rykten voro i omlopp, kan sannolikt tillskrivas det närmande mellan Lovisa Ulrika och Axel von Fersen d. ä., som vid denna tid ägde num. Otvivelaktigt har D. också, trots den ed han avlagt att ej befatta sig med andra ärenden än dem instruktionen innehöll, vid sidan av sitt officiella uppdrag haft sig anförtrott att framföra särskilda och konfidentiella meddelanden från det svenska konungaparet till kejsaren. Att så varit fallet, och att han t. o. m. upprätthållit en särskild korrespondens med drottningen, som tyvärr ej synes vara bevarad, framgår såväl av de preussiska rapporterna från Köpenhamn och de ryska från Stockholm som av Lovisa Ulrikas brev till Fredrik den store.

I S:t Petersburg mottogs D. på ett synnerligen förekommande sätt, och kejsaren uttryckte vid flera tillfällen sin vänskap för det svenska hovet. Några positiva resultat till sina höga uppdragsgivares förmån lyckades D. dock ej uppnå, vare sig detta berodde på hans egen ofta omvittnade försiktighet, motstånd från ledande ryssars sida eller den brist på penningar, som under förberedelserna till kampanjen mot Danmark gjorde sig gällande i Ryssland. I slutet av maj 1762 återvände D. till Stockholm.

Även i de följande årens förvecklingar spelade D. en roll. Lovisa Ulrika strävade vid denna tid efter att i samarbete med ledande personer ur både hatt- och mösspartierna och i samband med en försoning mellan de kämpande partierna på den kommande riksdagen genomföra en författningsreform, som utan att helt omstörta den fria författningen skulle bättre tillgodose konungamaktens anspråk på att spela en ledande roll i det politiska livet. För att kunna genomföra denna plan och kunna intaga en självständig ställning gentemot partierna ansåg hon det nödvändigt att erhålla främst ekonomiskt stöd från något utländskt hov. Hennes förhoppningar gingo härvidlag i första hand till S:t Petersburg. Den ryska utrikesledningen har också otvivelaktigt varit hågad att i viss utsträckning stödja hovets planer. För att komma i kontakt med de båda hov, från vilka hon hoppades på materiellt och moraliskt stöd, var det av vikt för drottningen att placera sina förtroendemän som sändebud i Berlin och S:t Petersburg. Att hon också lyckades häri, torde även få tillskrivas samarbetet med vissa av hattarnas ledare. När de diplomatiska förbindelserna med Preussen återupptogos, mötte sålunda D:s utnämning till ministerposten i Berlin intet hinder. Ungefär samtidigt blev sändebudsposten i S:t Petersburg vakant på grund av envoyén Posses önskan att träda tillbaka. På denna plats torde drottningen ursprungligen ha tänkt sig att placera överste A. R. Du Rietz (se denne), som efter Katarina II :s tronbestigning sänts till Ryssland för att lyckönska den nya kejsarinnan och som sannolikt, liksom tidigare D., därvid haft speciella uppdrag från svenska hovet. Emellertid väckte Du Rietz' kandidatur på grund av hans utpräglade partitagande starkare betänkligheter från hattarnas sida. Trots att det ryska hovet önskade se just honom som svensk minister i S:t Petersburg och även torde ha klargjort denna önskan i Stockholm, lät Lovisa Ulrika, för att tillmötesgå hattarna, hans kandidatur falla, och D. utnämndes helt hastigt 1763 till denna befattning för att förekomma en eventuell officiell rysk framställning till förmån för Du Rietz. Möjligt är att betänkligheter mot Du Rietz' allt för nära förbindelser med vissa ledande ryska kretsar och besvikelse över resultatet av hans tidigare mission i Ryssland kunna ha bidragit till hovets ställningstagande.

Även på denna sin beskickning hade D. sålunda särskilda och synnerligen viktiga uppdrag från det svenska konungaparet. Om dem vet man mer än om övriga samtidiga försök till hemlig diplomati från det svenska hovpartiets sida. I Riksarkivet bevaras nämligen den korrespondens, som D. under vistelsen i Ryssland med Nils Philip Gyldenstolpe som mellanhand förde med drottningen. När D. i jan. 1764 kom till S: t Petersburg, hade konungaparet genom ryske ministern i Stockholm, I. A. Österman, delgivit kejsarinnan önskan om samarbete till att genomföra en författningsreform och lösgöra Sverige ur dess beroende av Frankrike. Men hans uppdrag måste likväl bli av mycket delikat och besvärlig natur. Dels borde han undvika att blotta sig för hemlandets myndigheter, dels gällde det att ej röja för mycket av det svenska hovets planer, då detta kunde väcka misstänksamheten till liv och avhålla kejsarinnan från att lämna det önskade stödet. Men samtidigt måste han söka uppnå, att detta ställdes till drottningens och hovets fria förfogande, utan att den ryske ministern direkt blandade sig i den svenska politiken. Redan från början möttes D. av vissa svårigheter. Möjligt är ju, att redan omständigheterna kring hans utnämning kunna ha minskat utsikterna att föra uppdraget till ett lyckligt slut. Från rysk sida lät man visserligen förstå, att man var synnerligen vänligt stämd mot den svenske konungen och gärna ville förbättra hans ställning. Man gillade t. o. m. uttryckligen den plan, som hovet framställt genom ministern i Stockholm, men samtidigt antydde man, att drottningen och hennes närmaste anhängare ändrat sin politik, övergivit sina gamla anhängare och låtit dåra sig av hattarnas förespeglingar. Trots alla försök lyckades D. ej återställa kejsarinnans och N. Panins förtroende för Lovisa Ulrika. Otvivelaktigt har denna misstänksamhet mot det svenska hovpartiet inspirerats och underblåsts av vissa ledande mössor, som helst önskade se det gamla hattväldet helt trängt från makten och själva ville upprätta en ren partiregering. D:s kusin Joachim von Düben d. y. har otvivelaktigt spelat en roll i detta sammanhang. När kejsarinnan slutligen hösten 1764 instruerade sin minister i Stockholm för den kommando riksdagen, visade det sig, att hon ingalunda var hågad att spela den osjälvständiga roll i förhållande till det svenska hovet, som drottningen tilltänkt henne. Den ryske ministern skulle visserligen arbeta för en författningsreform, men han skulle själv handhava de medel, som ställdes till förfogande för riksdagspolitiken, framför allt stödja mössorna och söka förmå hovet att avstå från en självständig insats. Denna politik stod i uppenbar motsats till Lovisa Ulrikas avsikter, och den ledde så småningom till en fullständig brytning mellan det svenska hovet och mösspartiet, som stöddes av de ryska och engelska ministrarna. Ur partikampen vid 1765—66 års riksdag utgingo mössorna som segrare. Det politiska läget hade totalt förändrats, och D: s roll i S: t Petersburg var utspelad. Hösten 1766 återvände han hem och tillträdde hovkanslersposten, som han erhållit främst tack vare hovets stöd.

D:s misslyckande i S:t Petersburg vållade hans hemliga uppdragsgivares besvikelse och missnöje. Han synes därför senare ej ha spelat någon framskjuten roll i hovets politik. Geijers uppgift (Gustavianska papperen 1:75), att kronprinsen rådfrågat honom hösten 1768, beror på ett missförstånd. Vid tronavsägelsekrisen höll han sig försiktigt i bakgrunden, och trots att han under 1771—72 års riksdag uppfördes på riksrådsförslag, utnämndes han ej. De följande decennierna tillbragte han på Kammarrevisionens presidentstol, till vilken han utnämnts, då hattarna på hovkanslersposten önskade placera den pålitligare Sven Bunge.

I storpolitiken kom D. mot slutet av sin levnad ännu en gång att ge en gästroll. Han utnämndes 1788 till riksråd, och då Gustav III med J. G. Oxenstierna i sitt följe begav sig till krigsskådeplatsen i Finland, fick D. i uppdrag att ombesörja handläggningen av kansli ärendena i Stockholm. Rörande datum för dessa utnämningar finnes rum för en viss tvekan. Samtliga uppslagsböcker angiva 17 juni 1788 men anföra ingen källa. Under detta datum återfinnes emellertid intet beslut om att inkalla D. i rådet eller att anförtro honom kansliärendena. Inrikescivilregistraturet och konseljprotokollen upptaga emellertid under 20 juni konstitutorial för D. att förvalta kansliärendena. D. kallas emellertid redan här riksråd, och i ett rådsprotokoll av 23 juni 1788, som förvaras i Uppsala univ.-biblioteks Gustavianska samling, omtalas, att konungen anmälde D: s och F. U. v. Rosens utnämning till riksråd. När själva rådsutnämningen ägt rum kan sålunda ej exakt fastställas men bör tydligen ha skett omedelbart före 20 juni. I sin nya ställning hade D. tämligen begränsade befogenheter, De inskränkte sig till att hålla konferenser med de främmande ministrarna i Stockholm. Ledningen av utrikespolitiken förbehöll sig konungen själv, och korrespondensen i alla ärenden av vikt gick direkt till honom. Alldeles utan svårigheter var likväl ej D:s ställning i Stockholm. Han hade bl. a. att lösa den ömtåliga frågan om den ryske ministern A. K. Razumovskijs behandling och att söka dämpa klagomålen över de svenska kaperierna under kriget. Sedan Oxenstierna återvänt till huvudstaden, ombesörjde D. tillsammans med honom de diplomatiska konferenserna. Han fortsatte därmed även sedan han, i samband med Förenings- och säkerhetsaktens antagande, entledigats från rådsämbetet och utnämnts till ledamot av den nyinrättade Högsta domstolen. Då Oxenstierna sommaren 1789 erhöll en långvarig semester, förvaltade D. ensam uppdraget. Men hans verksamhetskrets synes ej ha utvidgats. Med den verkliga ledningen av utrikespolitiken fick D. ej att skaffa. Om de underhandlingar, som ledde till freden i Värälä, erhöll han kännedom först efter fredsslutet. Också i Högsta domstolen synes D:s verksamhet ha varit av underordnad betydelse. På grund av ohälsa begärde han 16 okt. 1790 entledigande från sin befattning med ut-rikesärendena, vilket beviljades. Han dog s. å.

Samtidens ofta upprepade karakteristik av D. som en försiktig, slug och kall natur jävas ej av vad vi numera veta om honom. Dessa egenskaper ha otvivelaktigt skyddat honom från att alltför mycket invecklas i ett ofta farligt politiskt intrigspel. Men de ha också — trots att han nådde rikets högsta värdigheter — hindrat honom från att spela en verkligt framskjuten roll. Liksom många andra av sin familj var D. en fint bildad man. Om hans vetenskapliga och estetiska intressen vittna de hedersbetygelser, som kommo honom till del i form av medlemskap i flera av våra förnämsta akademier och samfund.

Författare

O. Jägerskiöld.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

— Brev från D. finnas i Riksarkivet och Uppsala univ.-bibliotek.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Inträdes-tal, hållit den 2 april 1786, uti Kongl. vitterhets historie och antiquitets academien (HA Handl., D. 1, tr. 1789, s. 94—96).

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot. i inrikes-civila ärenden 1752, 1763—64, 1769, 1788, rådsprot. i utrikesärenden 1762—63, 1788, konseljprot. i inrikes-civila ärenden 1778, 1788, registr. i inrikesärenden 1731, 1788, handels- och finansexp:s registr. 1782, kanslikollegii prot. 1742, 1747, 1763, 1788, kanslikollegii arkiv E IV: 29 och E VI:2 b, kanslipresidentens kancept 1788—90, kanslipresidentens arkiv: skrivelser till tjänsteförrättande kanslichefer 1785—90, skrivelser till konungen: Gustav III:s tid från D., kungl. arkiv: Lovisa Ulrikas anteckningar och utgångna brev; Borussica: C. W. v. Diiben till kanslikollegium 1748 —49, Muscovitica: C. W. v. Dubens depescher 1764—66; Biographica: Diiben, allt i RA.; Riksmarskalksämbetets koncept 1761 hos Riksmarskalksämbetet, F 377, 414, 423, 441, i UB; J. O. v. Schacks rapporter 1762—63, i Riksarkivet, Köpenhamn: T. K. U. A. Sverige B; Goltz och Solms rapporter 1762 samt Solms rapporter 1764 (R. XI Russland 64 a, 68 a), Borckes rapporter ang. Sverige 1762 (R. XI 249 a 3), Lovisa Ulrikas korrespondens med Fredrik II (R. 96 111 Gg 3 a), i Preuss. geh. Staatsarchiv; Rapports en cour. Reception. Österman 1762—64, i Centrarchiv, Moskva; C. F. Scheffer till J. O. Schack, i Ravnholts arkiv. — Politische Correspondenz Friedrichs des Grossen, 21—25 (1894—99); Sbornik imperatorskago russkago istoriceskago obscestva, 48, 51 (1885, 86). — F. Almén, Gustav III och hans rådgivare 1772—1789 (1940); J. v. Engeström, Lefvernesbeskrifning öfver. .. C. W. von Duben (HA Handl., 6, tr. 1800); F. A. v. Fersen, Historiska skrifter, 1—8 (1867—72); E. G. Geijer, Konung Gustaf III:s efterlemnade . . . papper, 1—3 (1843—45); Beth Hennings, Gustav III som kronprins (1935); O. Jäger-skiöld, Hovet och författningsfrågan 1760—1766 (1943); Kungl. Maj :ts kanslis historia, 1—2 (1935, 34); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia, 3—6, 2:a uppl. (1897—1901); C. T. Odhner, Sveriges politiska historia under Gustaf III :s regering, 1—3 (1886—1905); Den svenska utrikesförvaltningens historia av S. Tunberg. . . (1935); B. Wedberg, Konungens Högsta domstol 1789—1809 (1922).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Wilhelm Düben, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17741, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Jägerskiöld.), hämtad 2019-03-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17741
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Wilhelm Düben, von, urn:sbl:17741, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Jägerskiöld.), hämtad 2019-03-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se