Joachim d.ä. Düben, von

Född:1671-08-22 – Stockholms stad, Stockholms län
Död:1730-11-30 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksråd, Hovkansler, Rikskansliråd


Band 11 (1945), sida 645.

Meriter

5. Joachim von Düben d. ä., son till D. 2 och broder till D. 3, D. 4 och D. 6, f. 22 aug. 1671 i Stockholm, d. 30 nov. 1730 där. Student i Uppsala 17 aug. 1687; kopist i K. kansliets finsk-livländska expedition 1 okt. 1694; ord. kanslist vid inrikesexpeditionen 24 okt. 1695; registrator där 9 dec. 1704; referendariesekr. 14 jan. 1707; adlad von Düben 2 maj s. å.; fången vid Pultava 1709; kansliråd 2 dec. 1713; statssekr. vid krigsexpeditionen 25 febr. 1719; friherre 21 maj s. å.; hemkom i dec. s. å.; hovkansler 4 sept. 1723; riksråd 8 juli 1727; rikskansliråd 3 aug. s. å. HedLVS 1729.

G. 1719 m. Margaretha Spegel, f. 24 jan. 1688, d. 23 mars 1760, dotter av ärkebiskopen Haqvin Spegel och Anna Schultin. Genom K. brev 7 juli 1731 upphöjdes änkan och barnen i grevligt stånd.

Biografi

D. studerade i Uppsala under ledning av professor Skytteanus Elias Obrecht. Härunder lade D. grunden till sina solida och omfattande språkkunskaper och läste även naturrätt. Från 1694 i tjänst i K. M:ts kansli åtföljde han efter stora nordiska krigets utbrott jämte sin chef, greve Carl Piper, och sina kamrater inom inrikesexpeditionen fältkansliet först till Skåne och sedan till Själland. Hösten 1700, efter det danska fälttågets slut, kom D. med kansliet till Pernau. Härmed började för hans del den mångåriga odyssé, som skulle föra honom till åtskilliga av Europas länder och först avslutades under det stora krigets sista år.

I den krets av unga, dugliga kansli tjänstemän, som voro Pipers medarbetare i fältkansliet, var D. kanske icke den främste, men han stod otvivelaktigt ledningen nära och synes också ha kurmat glädja sig åt Pipers bevågenhet. Med honom var han för övrigt befryndad genom den äldste brodern Gustaf von D:s äktenskap. Snart förenades han också i en säregen och intensiv vänskap med den några år yngre Josias Cederhielm, som vid sidan av Olof Hermelin kan betraktas som Pipers närmaste medhjälpare. I den brevväxling (nu i Riksarkivet), som, när de voro skilda åt, fördes mellan D. och Cederhielm, får denna känsla ofta anmärkningsvärt starka uttryck.

Under de närmaste åren följde D. fältkansliet på dess väg til] Polen och blev 1704 registrator vid inrikesexpeditionen, men hösten 1705 inträffade ett uppehåll på ungefär ett år i D: s tjänstgöring. Den 21 okt. erhöll han konungens tillstånd att vid de varma baden i Aachen söka bot för en benskada. Kring den resa, som D. nu — före det sachsiska fälttåget — företog och som bl. a. förde honom till Paris, spunnos rykten om hemliga diplomatiska uppdrag, vilka dock voro fullkomligt ogrundade. I D: s livliga och målande brev till vännen Cederhielm kunna vi snart sagt dag från dag följa honom på hans färd, en fredlig bad- och turistresa. I Paris, dit han kom i början av 1706 och där han förblev ett par månader, upptogs han i en krets av mer eller mindre framskjutna landsmän, bl. a. Erik Sparre, nu fransk marécbal de camps, samt envoyén D. Cronström. D:s umgänge i Paris utgjordes för övrigt av yngre svenska diplomater såsom dåvarande kommissionssekreteraren i London Carl Gyllenborg och dennes kollega i Paris J. Dryander (se denne), officerare på permission och yngre landsmän på edukationsresa. D. försummade ej att genom besök i olika offentliga institutioner vidga sin bildning och fördjupa sina insikter samt stiftade i Versailles bekantskap med Ludvig XIV: s lysande hovliv. Jämte Gyllenborg begav sig D. i mitten av mars 1706 över Holland till Aachen, där han tillbragte våren och försommaren. D. drogs dock av kamratskapets och pliktens band till kretsen i fältkansliet. Den möjlighet till över hösten förlängd permission, som tack vare Pipers välvilja stod honom öppen, utnyttjade han ej. Efter ett besök hos Gyllenborg i London anträdde han återresan och förenades i början av hösten i Altranstädt med kamratkretsen.

De närmaste åren följde D. fältkansliet till Polen och Ryssland och råkade vid Pultava jämte sin chef, greve Piper, Cederhielm och andra av kansliets tjänstemän i fångenskap. Under fångenskapens år, huvudsakligen i Moskva, biträdde han tillsammans med Cederhielm Piper i den centrala ledningen av de svenska krigsfångarnas angelägenheter och bidrog till dennes imponerande arbete för olycksbrödernas bästa. Under fångenskapen växte vänskapen med Cederhielm än starkare. De förenades nu också av den pietistiskt färgade religiositet, som bland de fångna karolinerna i Ryssland fann en fruktbar jordmån. Härom vittnar bl. a. den brevväxling, som efter D: s utväxling fördes mellan honom och den ännu i Ryssland försmäktande vännen.

Frågan om D: s utväxling stod tidigt på dagordningen. Konungen önskade själv återfå Piper, Cederhielm och D. De olika projekt, som uppgjordes, ledde dock ej till resultat. Senare väcktes förslaget, att D. jämte den från Ryssland återsände svenske residenten Knipercronas familj skulle utväxlas mot den fångne ryske residenten i Stockholm Chilkov. På hösten 1715 befann sig D. bland de till utväxling föreslagna fångarna i Åbo. Men Chilkovs död i nov. 1716 omintetgjorde även denna möjlighet för D. att åter få beträda fosterjorden. Senare finna vi honom ännu en gång i Moskva, där han återförenats med Cederhielm. I maj 1719 lämnade D. slutligen denna stad för att utväxlas. Medan för Cederhielm ännu den sibiriska deportationens vedermödor åter-stodo, återkom D. i dec. 1719 till den svenska huvudstaden.

Under fångenskapen hade D. passerat graderna i kansliet och utnämndes slutligen 1719 till statssekreterare i krigsexpeditionen. Efter hemkomsten inställde han sig 24 dec. 1719 i Kanslikollegium, där hans fullmakt som statssekreterare samma dag upplästes. Redan några dagar tidigare synes han ha trätt i tjänst. Expeditionerna i krigsärenden äro fr. o. m. 21 dec. kontrasignerade av honom själv. Dagen därpå börjar han även uppträda som föredragande i rådkammaren. Ungefär samtidigt fullbordades den förbindelse, som han under sin frånvaro i fält elva år tidigare — enligt brev till C. Gyllenborg — genom vänners bemedling knutit med en av ärkebiskopen Spegels efterlämnade tvillingdöttrar. Bröllopet hölls av drottningen på kungshuset i Stockholm.

Vid sin hemkomst fann D. förhållandena radikalt förändrade, men hans förbindelser inom ledande kretsar gåvo honom goda förhoppningar för framtiden. Med kretsen kring drottningen och arvprinsen stod han i kontakt genom sina syskon, Emerentia och Anders von Düben (D. 4 och D. 6). Även den äldre brodern, hovmarskalken Gustaf von Düben (D. 3), torde ha tillhört denna krets. Genom dennes äktenskap med Sara Törne var D. dessutom befryndad med Arvid Horn. Till en början synes D. ha räknats till kretsen av drottningens förtrogna, och han torde i likhet med sin kollega S. Bark ha gått henne till hända på ett sätt, som ej alltid stod i bästa överensstämmelse med den nya regeringsformens bestämmelser. För det sätt, på vilket han i juli 1720 kontrasignerade och utfärdade befallningen om överste L. C. Stobées häktning, fick han vid 1723 års riksdag uppbära en allvarlig skrapa. Vid detta tillfälle skall Cederhielm enligt en uppgift, som han senare själv lämnade D., ha medverkat till att mildra följderna av vännens beteende. Liksom andra av sin generation, som gjort sina lärospån såsom enväldets tjänare, synes D. till en början haft svårt att finna sig till rätta i de nya omständligare formerna för ärendenas handläggning. Han hävdade också vid 1720 års riksdag kraven på snabbhet i expedieringen gentemot anspråken på en noggrann kontroll, framför allt över statssekreterarna. I överläggningarna om arvprinsens övertagande av kronan synes D. ha spelat en roll. Sannolikt stod han ej heller alldeles främmande för konung Fredriks planer på en utvidgning av konungamakten.

När D. i sept. 1723 efter Gyllenborgs utnämning till riksråd befordrades till hovkansler, betydde detta ett steg bort från den inre förvaltningen. D: s uppmärksamhet kom hädanefter i allt högre grad att tagas i anspråk av utrikespolitiken. Såsom hovkansler satt han i den sekreta kommission, som 1723 års riksdag inrättat för att handlägga de hemligaste utrikesärendena. Sveriges utrikespolitiska läge var synnerligen vanskligt; beroendet, av Ryssland hotade att bli allt större; man hade ännu ej lyckats finna en användbar motvikt mot den pockande grannen. Därtill kom, att inflytelserika kretsar inom landet just i ett samarbete med den nya stormakten i öster trodde sig skönja lovande framtidsutsikter. En av de ledande andarna i dessa kretsar var Cederhielm, D:s mångårige vän. I likhet med denne hade D. i Ryssland även lärt sig språket och säkerligen förvärvat god inblick i förhållandena. Men de slutsatser han drog av sina erfarenheter voro andra än vännens. Härtill har säkerligen den omständigheten bidragit, att Cederhielm redan tidigt orienterade sig mot den holsteinske hertigen och hans krets, medan D: s förbindelser fört honom över i det motsatta lägret. Hans antiholsteinska uppfattning framträder tydligt i den brevväxling han som hovkansler förde med sändebudet i Paris, N. P. von Gedda, med vilken han för övrigt snart också förenades genom släktskap. Då Horn vid 1720-talets mitt försiktigt började söka lösgöra Sverige ur beroendet av Ryssland, fick han i D. en pålitlig medhjälpare. D: s goda förhållande till konungaparet blev därvid av stor nytta för Hom.

När frågan om avsändandet av en utomordentlig ambassad till Ryssland efter tsar Peters död i mars 1725 väcktes, hörde D. till dem, som i sekreta kommissionen motsatte sig detta förslag. Rådet beslöt dock dess avsändande och utsåg Cederhielm, som 1723 blivit riksråd, till ambassadör. Under dennes vistelse i S: t Petersburg började det gamla vänskapsfulla förhållandet mellan honom och D. att svalna under inflytande av de politiska motsättningarna. Cederhielm skrev i dec. 1725 till D., att »mig blivit förtrott av en person, som intet är av holsteinske eller vår ministére det du ej heller viste dig vara öm om min reputation». Den avgörande brytningen mellan vännerna tycks dock först ha ägt rum under den stora uppgörelsen med holsteinska partiet 1726—27, då D., såsom ledamot av sekreta deputationen, deltog i utarbetandet av de anklagelsepunkter mot Cederhielm, vilka slutligen föranledde dennes tillbakaträdande. Cederhielms brev till D. bevara mänskligt gripande uttryck för den smärta det förändrade förhållandet dem emellan beredde honom.

Vid de underhandlingar om Sveriges anslutning till de i den hannoverska alliansen förenade västmakterna, som upptogos hösten 1725 och som för Horn blev medlet att föra Sverige ut ur det hotande beroendet av Ryssland, spelade D. en betydelsefull roll. Som hovkansler var han, liksom vid den tidigare underhandlingen med Ryssland, bland kommissarierna. I själva verket torde han näst Horn ha varit den drivande kraften vid förhandlingarna med de franska och brittiska sändebuden, de Brancas och S. Poyntz. När frågan 1726 hänsköts till riksdagen, fungerade D. som mellanhand mellan underhandlarna och sekreta utskottet.

Efter holsteinska partiets fall under riksdagen 1726—27 blev D. i juli 1727 riksråd och tilldelades den rådsdivision, som hade att handlägga utrikes- och krigsärenden. På Horns begäran utsågs han till rikskansliråd vid sidan av den ålderstigne Axel Banér. Under de år, som följde, då Horn under långa tider vistades på landet, fungerade D. vid hans sida som utrikespolitikens ledare. Vid D: s död 30 nov. 1730 förlorade Horn det främsta stödet för sin politik. »Genom sin oförtrutne arbetsamhet och djupa insikt i sakerna samt besynnerliga maner att hantera desamma och finna utvägar vid allehanda svårigheter» bidrog D., enligt Arckenholtz' något senare formulerade omdöme, »väsentligen till att upprätthålla hela verket emot de andras anläggningar.» Hans efterträdare som rikskansliråd, Gustaf Bonde, kunde med alla sina goda egenskaper icke ersätta honom. Säkerligen har det tomrum, som han lämnade i rådskretsen, varit av betydelse för den Hornska regimens nedgång och slutliga fall.

D. hade vid sidan av sin offentliga verksamhet tillfälle att odla livliga litterära och kulturella intressen. Känt är, att han översatt. Boileaus dikter. I en på latin avfattad minnesteckning, som året efter hans död infördes i Acta litteraria et scientiarum Svecias, uppgives, att han även gjort en översättning i sammandrag av Pufen-dorffs »De rebus gestis Friderici Wilhelm!» samt att han till svenska överfört Fénelons berömda skrift »Télémaque». D:s religiösa intressen föranledde honom också att utgiva en samling andliga sånger innehållande' översättningar av tyska psalmer, varav några i bearbetning intagits i svenska psalmboken, samt även att själv uppträda som psalmförfattare. Efter hans död inköptes en samling honom tillhöriga polska och ryska arbeten till Uppsala univ.-bibliotek.

Författare

O. Jägerskiöld.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Die längst verlangte ewige Freude zu welcher. . . gelanget ist die Weiland . . . Frau Anna Maria Gabrielin nach dem sie ihren mehr als achtzig-jährigen Lebens Lauff. . . 1690... beschlossen. Sthm u. å. Fol. 2 bl. (Undert.: J. Diiben; — ovanst. ?) —¦ Översatt: Den namnkunnige franske poetens Boileaus Despreaux skalde-skrifter på swenska öfwersatte. Sthm [1721—1 1722. 4:o 2 bl.; 2 bl., 48 s.; 1 bl, 90 s.; 1 bl., 41 s.; 1 bl.. 51, (1) s. (Övers, anon.) [Innehåller: Skaldekonst, 1721; Satyrer, u. å.; Pulpeten, u. å.; Poetiske bref, 1722]. — Uthwalde andelige sånger, af tyska språket på swensko tolckade. Sthm 1725. 12:o 1 bl., 391, (1) s., 7 bl. (Övers, anon.) [Även ny uppl. med oförändrat titelblad, trol. 1740-talet.]

Handskrifter: Brev från D. till A. B. Horn 1725—29, avskr. (D. 911, KB). —¦ Andeliga sånger på swensko tolckade af Joachim von Diiben. Samtida handskr. Fragm. (A 587, KB). — Andeliga visor, förf. under D:s fångenskap i Ryssland (Palmsk. saml. vol. 388, UB).

Källor och litteratur

Källor: Rådsprot. i utrikesärenden; I inrikes civila ärenden; Inrikes civilexpeditionens registr.; Krigsexpeditionens registr.; Kanslikollegii prot.; kansliets stater; samlingen sköldebrev och adelsvapen; Anglica, brev till Carl Gyllenborg från kanslitjänslemän; Biographica; utskottshandlingar; Ulrika Eleonoras arkiv; Cederhielmska samlingen; Dubenska samlingen; Arvid Horns samling; Nolckenska samlingen; Posseska samlingen, allt i RA; Likvidationer, KA; [J. Arckenholtz], Sagu-Brott af 1734 års riksdag i Stockholm (sign. D. 849); Verser öfver Joachim von Diiben 30 nov. 1730 (sign. Rålamb Fol. 158 samt Vt. 128), KB; Cederhielms brevväxling, [finska] Riksarkivet (fotostater i RA). — Brefvexlingen mellan Carl XII och rådet (Hist. handl., 5, 7, 9, 15, 1866—95); Sekreteraren... Josias Cederhielms bref till sin broder Germund 1707—1722 (Karol. krigares dagböcker, 6, 1912); Konung Karl XII:s egenhändiga bref. . . utg. af E. Carlson (1893); Presidenten baron E. M. v. Nolckens berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (Hist. tidskr., 9, 1889); C. Piper, Dagbok... 1709—1714 (Hist. handl., 21, 1906); Sveriges ridd. och adels riksdags-protokoll från och med år 1719, 1—5 (1875—86). — De vita... Joachimi von Diiben (Acta literaria et scient. Svedas, 1731, s. 52—60). — H. Almquist, Ivan Petrovitj Izmajlov, rysk diplo- mat i Preussen och krigsfånge i Sverige (Karol. förb. årsbok 1937); G. Carl. quist, Josias Cederhielm (Sv. biogr. lexikon, 8, 1929); S. Dahl, Biblioteks-handbok... utg. av S. E. Bring, 2 (1931); H. Danielson, Sverige och Frankrike 1727—1735 (1920); C. Forsstrand, Från Slottsbacken till Ladugårdslandet (1921); A. Fryxell, Berättelserrur sv. historien, 30—34 (1859—64); Hj. Jansson, Sveriges accession till Haiinoverska alliansen (1893); Kungl. Maj:ts kanslis historia, 1—2 (1935, 34); E. Liedgren, Svensk psalm och andlig visa (1926); C. G. Malmström, Sveriges politiska historia från k. Carl XII:s död... 1—2, 2:a uppl. (1893, 95); [J. Nordberg], Konung Carl den XII:tes historia, 1—2 (1740); Den svenska utrikesförvaltningens historia... (1935); Th. Westrin, Vänlans och besvikelsens dagar i Åbo 1715—1716 (Sv. litteratur-sällsk. i Finland. Förhandl. o. uppsatser, 21, 1907, tr. 1908); E. Wrangel, En föregångare till den fransk-klassiska riktningen i Sveriges litteratur (ibid., 13, 1899, tr. 1900).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joachim d.ä. Düben, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17747, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Jägerskiöld.), hämtad 2019-10-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17747
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joachim d.ä. Düben, von, urn:sbl:17747, Svenskt biografiskt lexikon (art av O. Jägerskiöld.), hämtad 2019-10-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se