Meriter

Durango, Fredrik Elfrid, f. 18 jan. 1870 i Piteå, d. 3 aug. 1935 i Ljungby. Föräldrar: handlanden Lars Fredrik Durango och Christina Charlotta Hägglund. Elev vid h. allm. lärov. i Luleå 1882—84; genomgick Svenska missionsförbundets skola invid Stockholm 1889—90; red. och utg. av Norrbottens nyheter 1892—jan. 1899; utgav även Norrbottens tidning hösten 1894—jan. 1899; red. för Malmfältens tidning; föreståndare för Svenska dagbladets norrbottensredaktion i Luleå mars 1903—-sept. 1904; chefred, för Nordsvenska dagbladet okt. 1904—juli 1907; anställd hos Sveriges allmänna handelsförening sept. 1907—juli 1908; red. för Vestmanlands allehanda 1909—11; red. för veckotidningen Landsbygden febr.—maj 1913; red. för tidningen Jorden och folket 1913—15, sedermera Vårt land och folk 1915—21; red. för Ljungbytidningen Smålänningen dec. 1921—35; innehade kommunala och andra lokala uppdrag i Luleå, Västerås och Ljungby.

G. 1) 31 aug. 1894 i Härnösand m. Beda Adolfina Springert, f. IG juli 1874 där, d. 28 nov. 1903 i Piteå, dotter av mästerlotsen Johan Magnus Springert och Marta Elisabeth Godin; 2) 18 april 1906 i Karlshamn m. Elsa Svanlund, f. 30 mars 1872 i Karlskrona, dotter av telegrafkommissarien, rektorn Johan Fredrik Eberhard Svanlund och Augusta Theresia Malmborg.

Biografi

Elfrid D:s föräldrahem var starkt frireligiöst, och fadern spelade en viss roll inom den frikyrkliga rörelsen i Norrbotten. Sitt tämligen egenartade namn lär den äldre D. enligt en uppgift ha tagit efter ett fartyg, som tillfälligtvis legat i Luleå hamn. Det är framför allt som politisk journalist D. tilldragit sig uppmärksamhet. På tal om D: s skiftesrika journalistbana i olika tidningar, av vilka knappast någon synes ha varit ett gott ekonomiskt företag, kan emellertid konstateras, att D. som utgivare och ägare av den av honom, sedan hans politiska bana ändats, startade, föga politiskt utpräglade, Ljungbytidningen Smålänningen bragte detta tidningsföretag till en ekonomiskt sett god och aktad ställning.

Under åren 1912—21 var D:s verksamhet knuten till den politiska bonderörelsen. Från dec. 1910 hade lantbrukaren Carl Berglund, Gimmene (Skarab.), i Falköping utgivit veckotidningen Landsbygden med uppgift att föra lantbefolkningens och jordbruksintressets talan. Företaget var kostsamt, men Berglund var en välsituerad man. Redaktörerna för tidningen växlade ganska flitigt, och under febr.—maj 1913 var D. dess redaktör. I anslutning till tidningens politiska propaganda hade även under föregående tid några ansatser till bildande av ett särskilt jordbrukarparti kommit till synes. Initiativet synes främst ha utgått från lantbrukaren Karl Andreasson i Åsen (Älvsb.). Mellan Berglund och Andreasson rådde från början ett gott förhållande. De framsteg rörelsen gjort voro emellertid vid denna tid små. Uppenbart är att D., genom sin föregående verksamhet som politisk skribent, talare och organisatör, för dessa strävanden måste ha utgjort ett mycket värdefullt tillskott. Den korta tid, under vilken han var redaktör för Landsbygden, var även för den politiska bondesamlingens pionjärverksamhet en tid av utveckling och framsteg. Rörelsens förmåga att organisatoriskt tillgodogöra sig resultatet av tidningens propaganda under föregående år blev nu en annan. En kraftig stöt framåt gjordes genom anordnandet av ett större möte i Falköping. Vid detta fungerade Berglund som ordförande, medan D. i föredrag redogjorde för rörelsens program och syfte. Mötet gav åt Landsbygdens redaktion i uppdrag att provisoriskt handha ledningen av det nya partiet, till dess en riksorganisation kommit till stånd. Att samarbetet mellan Landsbygdens utgivare och dess redaktör blev av så kort varaktighet hade sin grund — förutom i två starka naturers personliga egenskaper — främst i svårförenliga meningsskiljaktigheter angående vilken ställning i rörelsen redaktören för Landsbygden skulle intaga. Berglunds uppfattning, uttryckt i en artikel i Landsbygden, var den, att D. icke utfört annat arbete än det, varför han av Berglund erhållit betalning. D. åter gjorde gällande, att det av mötet i Falköping till Landsbygdens redaktion lämnade uppdraget att stå i spetsen för rörelsen lämnats åt Berglund och honom gemensamt och icke kunde förändras, genom att Berglund på egen hand skaffade en ny redaktör. Gentemot Berglund gjorde han även gällande rörelsens rätt att övertaga tidningen. Tillsammans med Karl Andreasson m. fl. bemärkta medlemmar av rörelsen utlyste D. ett möte i Falköping-Ranten, vid vilket ett stort antal sockenföreningar voro representerade. Mötet tillsatte en »organisationskommitté», vars ordförande blev Andreasson, medan D. blev sekreterare. Utom uppdraget att handha det nya partiets — Bondeförbundets — angelägenheter fick denna kommitté även uppgiften att underhandla med Berglund angående övertagande för rörelsens del av hans tidning. Om detta icke lyckades, skulle en ny tidning startas.

Det gick dock inte så lätt att skjuta Berglund åt sidan. Han vägrade att sälja tidningen och stärkte också sin ställning genom att tillsammans med sin efter D: s avgång anställde redaktör J. Källman samt lantbrukaren Joh. Johansson i Friggeråker uppbygga en förhållandevis stark organisation i Skaraborgs län. Sedan försöken att ena rörelsen slagit slint och D. med stöd av främst Andreasson, v. häradshövding Frans Stolt, Kagghamra (Sth.), m. fl. startat tidningen Jorden och folket, verkställdes sålunda bondesamlingen på två linjer. Relationerna mellan den Andreasson-Dürangoska riktningen — Svenska Bondeförbundet — och Berglundriktningen — Bondeförbundet — voro emellertid allt annat än fredliga.

Svenska Bondeförbundet hade sin förnämsta anslutning i vissa delar av Småland, Halland, Närke samt Skåne. Bland dess främsta män märktes Nils Johansson i Brånalt, A. J. Blixt och M. L. Pettersson i Broaryd. Men även den Berglundska bondeförbundsorganisationen gjorde snart nog betydande landvinningar, inte minst i s. Norrland och Dalarna. Utan tvivel skulle Berglund med sina större ekonomiska resurser och tränade agitatorer ganska snart ha tagit loven av konkurrenterna. Men andra och starkare krafter kommo nu med i spelet. Genom samarbete mellan ledande män inom Bondetågets försvarsförbund — en propagandaorganisation från 1914 — och andra jordbrukare, icke minst inom Svenska Bondeförbundets Skånedistrikt, bildades i febr. 1915 Jordbrukarnas Riksförbund. Den nya bondeorganisationen förfogade över väsentligt starkare ekonomiska och personliga resurser än de två äldre. Svenska Bondeförbundets anslutning genomfördes raskt. Dess tidning övertogs av Riksförbundet, och Andreasson, som gjort förhållandevis stora uppoffringar för tidningen, blev utlöst samt trädde därefter mera i bakgrunden.

D., som från början synes ha intagit en avvaktande och i viss mån kritisk hållning, kvarstod emellertid som tidningens redaktör och blev snart även Riksförbundets förbundssekreterare och verksam i dess arbetsutskott. De följande åren utgjorde höjdpunkten i hans politiska verksamhet. Visserligen dominerade han icke på samma sätt som i Svenska Bondeförbundet, men i Riksförbundet var det fråga om större förhållanden. Tidningen Jorden och folket omdöptes till Vårt land och folk och utvidgades till att först utkomma tre gånger i veckan och från 1919 dagligen. Ekonomiskt stöddes tidningen genom en omfattande andelsteckning bland jordbrukarna, som småningom torde ha tillfört företaget mer än två millioner kronor. Som redaktör, flitig politisk föredragshållare samt energisk och skicklig organisatör intog D. en plats i Riksförbundets främsta led. Det hade icke lyckats för Riksförbundet att vinna anslutning även från Berglund och Bondeförbundet. Den förstnämnda organisationen synes ha varit fastare och mera systematiskt genomförd än konkurrentens, som längre behöll karaktären mera av folkrörelse än av organisatorisk apparat. Vid andrakammarvalet 1917 kom Riksförbundet efter, men landstingsvalen 1919 resulterade i att Bondeförbundets mandatsiffra blev något lägre än Riksförbundets. Andrakammarvalet 1920 hade av Riksförbundet emotsetts med stora förväntningar. Båda bondeorganisationerna vunno betydande framgångar, men Bondeförbundet vann 19 platser, Riksförbundet blott 10. Tydligen hade Bondeförbundets aggressivare och mera folkligt agitatoriska polemik i valstriden vägt tyngre än Riksförbundets organisatoriska resurser och konciliantare politik. Riksförbundet hade redan tidigare varit berett till förening med Bondeförbundet på lämpliga villkor. Valresultatet gav nu övertag åt de krafter — särskilt i båda partiernas riksdagsgrupper — som ivrade för sammanslagning.

Under förhandlingarnas gång vintern 1920—21 visade det sig, att kravet på D:s politiska tillbakaträdande var ett bestämt bondeförbundskrav. På riksförbundshåll synes det dock ej ha betraktats som ofrånkomligt. Otvivelaktigt spelade det en viss roll i fråga om möjligheterna till en sammanslagning, att såväl Berglund som D. då voro svårt sjuka.

Tio dagar sedan besluten om sammanslagningen fattats skrev D. själv i Vårt land och folk (18 jan. 1921) om bondeförbundskraven på hans avlägsnande: »Jag vet fuller väl, att jag inför dessa kretsat blivit framställd som roten och upphovet till bonderörelsens splittring... högerns besoldade verktyg». Dylika beskyllningar mot D. hade icke framförts under de första striderna mellan honom och Berglund utan hörde till ett något senare skede. Om utformningen av denna uppfattning samt om den betydelse, som tillmättes den i fråga om förhållandet till Riksförbundet, ger den Berglund närstående Lorenz Johansson i sin bok »Bondeförbundet» (1919) auktoritativa uppgifter. Det är icke troligt, att denna fråga i och för sig 1921 nämnvärt intresserade de bondeförbundare, som voro de avgörande, när det gällde sammanslagningen. De stodo på det hela taget främmande för de gamla västgötastridigheterna. I grunden torde det ha varit fråga om ett psykologiskt motiverat krav under hänsynstagande till förefintliga populärföreställningar i bygderna. Genom D: s avskedande kunde visserligen oppositionen i Bondeförbundet mot sammanslagningen ingalunda tillfredsställas men möjligen stämmas mindre avog. Kanske var det även med hänsyn till de tidigare striderna i viss mån en politisk nödvändighet, som till sist nödgade D. att draga sig tillbaka.

D. var till hela sin läggning en konservativ man, men det var han inte ensam om, varken i Riksförbundet eller i Bondeförbundet, Att han där gått högerns ärenden är en orimlighet. Hans ansvar — jämte andras på ömse sidor i de stridande lägren — i fråga om det förflutna ligger på ett helt annat plan. De, som stått honom nära i hans arbete inom bondepolitiken, ha varit angelägna om att framhålla hans värdefulla politiska egenskaper. De ha vittnat om den idealitet och den starka, nästan svärmiska hängivenhet, som präglade hans arbete för jordbruksfolkets politiska samling. En senare iakttagare fäster sig även vid att han var en stridbar och skicklig kämpe, som utan tvekan gav och tog hårda hugg i striden för sin sak, och tycktes trivas bäst, där huggen föllo tätast.

Författare

Ferdinand Nilsson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den svenska bonderörelsen. Förhållandet mellan Jordbrukarnes riksförbund och Bondeförbundet... Sthm 1918. 39 s. & omsl. (Anon.; särtr. ur Vårt land och folk, juli—aug. 1918). — Inför riksdags-mannavalen 1920. Några synpunkter och erinringar, sammanställda till tjänst för J. R:s valledningar och agitatorer av förbundssekreteraren. Sthm 1920. 47 s. (Anon.)

Källor och litteratur

Källor: G. Johanson [-Hallagård], Anteckningar till Bondeförbundets historia (1928); L. Johansson, Bondeförbundet, dess historia, program och politik (1919); F. Nilsson, Bondeklassen och den ekonomiska utvecklingen (Sv. landsbygdens årsbok, 9, 1935/36, tr. 1935); dens., Svensk bondepolitik (Bondeförbundets 25-års-jubileum, 1936); dens., Den politiska jordbrukarsamlingen (Sv. landsbygdens årsbok, 1943/44, tr. 1943); O. Sjunneson, Ur en tidnings historia (ibid., 9, 1935/36, tr. 1935); dens., Bonderörelsens uppkomst och utveckling (Bondeförbundets 25-års-jubileum, 1936); N. Wohlin, Den politiska bonderörelsen i Sverige och dess framtidsuppgifter (1918). — Meddel. av olika personer.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredrik Elfrid Dürango, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17755, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ferdinand Nilsson.), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17755
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredrik Elfrid Dürango, urn:sbl:17755, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ferdinand Nilsson.), hämtad 2024-04-25.