Christian Wilhelm Blomstrand

Född:1826-10-20 – Växjö stadsförsamling, Kronobergs län
Död:1897-11-05 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Kemist


Band 05 (1925), sida 64.

Meriter

2, Christian Wilhelm Blomstrand, den föregåendes broder, f. 20 okt. 1826 i Växjö, d 5 nov. 1897 i Lund. Genomgick Växjö skola och gymnasium; student i Lund 8 okt. 1844; disp. 30 nov. s. å. (M. Tullii Ciceronis ad M. Brutum orator... notis illustratum et Suethice versum, p. V; pres. J. O. Lindfors); fil. kand. 1 juni 1850; disp. 21 juni s. å. (Vindicise Horatianæ si ve de Horatii carminum 1:1 et I: 20 contra Perlcampium disputatio, p. II; pres. J. G. Ek); fil. magister 22 juni s. å.; erhöll 4 okt. s. å. det av bergsrådet J. L. Aschan instiftade »stipendium Berzelianum» och ägnade sig därefter åt kemiska studier; företog åtskilliga studieresor inom och utom Sverige, bl. a. till Tyskland, Österrike, Schweiz och Norge. Förestod de praktiska övningarna i preparativ kemi å Lunds universitets laboratorium ht. 1851, vt. och ht. 1853 och vt, 1854; amanuens därstädes 16 febr. 1853; docent i kemi vid Lunds universitet 10 febr. 1854; lärare vid tekniska skolan i Malmö ht. s. å.—ht. 1855; tf, professor i kemi och mineralogi under en del av läsåret J 856— 57 samt ht. 1862; adjunkt i kemi och laborator vid Lunds universitet 18 mars 1856; geognost och mineralog vid O. Torells Spetsbergsexpedition 1861; professor i kemi vid Lunds universitet 28 nov. 1862; ledamot av styrelsen för Alnarps lantbruksinstitut 26 juni 1871; universitetets rektor 1871—72; erhöll avsked från professuren 22 mars 1895. LFS 1859; LVA 1861; RNO 1868; LVVS 1878; LVS s. å.; KNOlkl 1886; var dessutom ledamot av utländska lärda sällskap. — Ogift.

Biografi

B:s studier hade länge en snarast humanistisk läggning; det var först sedan han — med första hedersrummet — promoverats till filosofie doktor, som han kom att på allvar ägna sig åt kemien. Då han redan beträtt lärarbanan, öppnades ganska oväntat för honom genom adjunkten J. B. von Borcks frånfälle utsikt till akademisk befordran. Fullföljande av von Borck påbörjade undersökningar, speciminerade B. för den ledigblivna tjänsten och utvidgade, sedan han erhållit denna, de påbörjade forskningarna, vilka gällde molybdens och wolframs halogenföreningar. Under det att B: s tidigaste arbete om molybdenkloriderna 1856 bär tydliga spår av hastverk och den av honom uppställda formeln för det svartgrå svårsmälta klormolybdenet MoCl av Roscoe korrigerades till Mo Cl5, lyckades han, när han tre år senare återupptog arbetet med molybdens kemi, framställa den redan av tidigare forskare (Svanberg, Struve, Kejser) dunkelt antydda molybdendikloriden och året därpå den lättare tillgängliga dibromiden. Det visade sig vid närmare undersökning av dessa föreningar, att endast en tredjedel av halogenen kunde ersättas med andra grupper, och man hade således en klorid (Mo3 Cl4) Cl2 av en radikal Mo3 CL., av B. kallad kloromolybden. B. hade alltså påträffat en oorganisk radikal, vilken, såsom han säger, förhåller sig såsom en organisk radikal. Något därmed fullt analogt förhållande hade ej blivit påvisat inom den oorganiska kemien, och B:s resultat angående molybdenföreningarna har i huvudsak bekräftats av senare forskare, även om vissa rättelser, särskilt rörande de blåfärgade komplexerna, varit att göra. Trots dessa måste undersökningen betecknas som B: s viktigaste experimentella arbete.

Ett långvarigt och mödosamt arbete nedlade B. på undersökningen av de bekanta tantalsyrorna. A. E. Nordenskjöld hade år 1860 undersökt mineralet euxenit och trott sig finna, att euxenitsyran möjligen vore en självständig syra, skild från niob- och tantalsyrorna. Sedan han under 1861 års Spetsbergsexpedition trätt i förbindelse med B., överlät han till denne sitt uppslag och sitt material. De hithörande syrorna hade då varit föremål för livlig uppmärksamhet från flera vetenskapsmäns sida. Vid denna tid ansågos niobsyrorna allmänt på grund av sin likhet med titansyrorna såsom tvåbasiska, och i överensstämmelse härmed erhöll den vita kloriden av B. formeln Nb4 03 Cl12 (1863). Emellertid gav Marignac 1865 en helt annan formel för nioboxikloridens sammansättning NbOCL3 med 5-värdig niob och fann tillika i fluorföreningarna en ny och bättre metod att skilja niob- och tantalsyrorna åt. B. ville till en början ej böja sig för Marignac's resultat, men erkände, då han kort efteråt återvände till undersökningar över nativa tantaliter och kolumbiter, det berättigade i Marignac's uppfattning, och sedan syreförhållandet 1: 5 påvisats, voro även formlerna för mineralen tantalit och kolumbit givna. En sista hithörande undersökning verkställde B. 1885, då han bestämde ett från Ural härrörande cinnoberrött mineral såsom en nästan ren mangantantalit. För B: s känsliga sinne voro Marignac's upptäckter och den av honom funna fluorseparationsmetoden ett hårt slag, då värdet av hans egna långvariga och besvärliga undersökningar på detta område därigenom i hög grad reducerades. Arbetet med tantalsyrorna hade emellertid fört B. in på ett område, som skulle förbli hans egentliga praktiska arbetsfält, mineralanalytiska undersökningar av komplicerat sammansatt mineral. De sällsynta jordartsmineralen, som i vår tid tilldragit sig så stor uppmärksamhet, bl. a. genom auerljuset och upptäckten av pechblendets radium, ägde för B. och hans tid endast ett rent teoretiskt intresse. Men åt undersökningen, av dem jämte förökandet, ordnandet och katalogiserandet av universitetets mineralsamling ägnade B. en mycket stor del av de över fyrtio år, han var verksam i kemiens tjänst. Bland mineral, vilkas sammansättning genom B: s undersökningar utreddes och närmare karakteriserades, märkas de av B. namngivna polykras, polymignyt, manganosit och barylit samt bröggerit, cleveit, uraninit (pechblende), monazit och xenotim. I detta arbete var han outtröttlig som få. Flera dagar i rad kunde han börja klockan sex på morgonen och hålla på ända till midnatt och därvid knappt ge sig tid att intaga föda. B. saknade en analytikers bästa hjälpmedel, en mjuk hand vid arbetet, och ägde ej utvecklat sinne för precisionsarbete, men han ersatte dessa brister med den största samvetsgrannhet och ihärdighet. Han analyserade gång på gång: och lät sina elever repetera sina analyser, tills han var fullt säker på sin sak. De analytiska resultat, han uppnådde, blevo därför pålitliga men kostade honom förvisso mycket arbete.

B: s omfattande mineralanalytiska undersökningar i förening med den omständigheten, att han från början ej förvärvat nödig teknisk utbildning för undersökningar inom den organiska kemien, gjorde, att han ej själv kom att mera ingående sysselsätta sig experimentellt med denna gren av sin vetenskap, ehuru på hans initiativ åtskilliga doktorsavhandlingar i organisk kemi kommo till, behandlande aromatiska sulfonsyror, organiska sulfider och platinakomplexer. Sedan han vid trettiosex års ålder befordrats till professor efter N. J. Berlin, förvärvade han däremot en mera omfattande kännedom om 1850- och 1860-talens organiskt-kemiska litteratur än flertalet samtida ägde. Medan på de områden, där B. vunnit en betydande praktisk erfarenhet, de teoretiska spörsmålen voro mindre aktuella, saknade han en vidsträcktare sådan erfarenhet på de områden, där han arbetade sig till en egen teoretisk uppfattning. Några organiska experimentalarbeten av betydelse kom han heller icke att utföra och torde knappast någonsin ha utfört en elementar analys. Trots den givna begränsning, som låg häruti, kom B. genom sina teoretiska studier att göra en betydande insats för den samtida svenska kemien. Inom den oorganiska kemien hyllade man på 1860-talet, trots att de Berzelianska atomvikterna slopats, alltjämt den dualistiska Berzelianska systematiken under användandet av de Gmelinska ekvivalentvikterna, men i den organiska kemien hade det visat sig omöjligt att komma fram på den väg, som Berzelius slagit in på genom sin dualistiska elektrokemiska strukturteori. Här var det den unitära uppfattningen och dess avläggare typteorien visade sig mäktig att föra forskningen framåt. I detta läge framstod det för B., som enligt sina egna ord ej ville förkasta det gamla, blott därför att det var gammalt, eller antaga det nya, blott därför att det var nytt, såsom en tvingande nödvändighet att underkasta de stridiga meningarna en självständig och omsorgsfull prövning. Resultaten framlades i de bägge arbetena »De organiska kropparnas konstitution» (1864) och »Die chemie der jetztzeit» (1869), av vilka särskilt det senare alltjämt bevarar sin aktualitet såsom en brett lagd kritisk översikt över den samtida kemiska vetenskapen. De principiella systematiska och struktuella problem, varmed B. arbetade, ha däremot genom den kemiska vetenskapens utveckling lösts på helt andra sätt, än både han och hans motståndare tänkte sig, och därigenom ha framför allt de Berzelianska grundtankarna åter kommit till heder i och med uppfattningen av de elektriska krafterna såsom betingande atomernas bindning i molekylen.

I »Die chemie der jetztzeit» framträdde B. som »den typiska skolans» kritiker och riktade sig framför allt mot Kekulé. Genom sitt arbete, vars vetenskapliga innebörd och förhållande till samtida teorier utförligt och kritiskt belysts i den åt B. ägnade biografien i Vetenskapsakademiens Lefnadsteckningar, avsåg B. att vända sig mot den då rådande, överallt framträdande oppositionen mot Berzelius och i stället bygga vidare på de delar av dennes läror, som han fann hållbara. Särskilt vid läsningen av Ad. Wurtz' »Lecons de philosophie chimique» (1864) torde den tanken ha rotfäst sig hos honom, att man blott behövde göra en eller annan förändring i Berzelius' uppfattning för att få densamma fullt modern.

Av stor betydelse blev B: s inlägg i fråga om konstant eller växlande atomvärde. För den dualistiska skolan behövdes intet valensbegrepp; man ägde de multipla proportionernas lag, och denna fick sin rationella förklaring i atomteorien och sitt vetenskapliga uttryck i elementens mättningskapacitet. Det kom sedan en tid, då substitutionsfenomenen tilltogo i antal liksom de sammansatta radikalerna och då ytterligare organometallernas upptäckt genom Frankland gjordes. Allt detta talade för en unitar uppfattning av de kemiska föreningarna. Franklands valenslära sökte nu med den unitara skolans uttrycksmedel tolka samma företeelse, som Berzelius' mättningskapacitet sökt ge uttryck för inom den dualistiska skolan. Någon reell skillnad mellan dessa båda begrepp fanns dock ej, såsom B. riktigt anmärker, så länge man nämligen räknade med ekvivalenter i stället för med konstanta atomvikter. Den typiska skolan, med Kekulé i spetsen, för vilken atomernas konstanta valens var en självklar förutsättning, skärpte och fördjupade däremot motsatsen på ett helt annat sätt. B. hade också mycket väl klart för sig, att om man kunde slå den makt, som låg i den konstanta valensen, så var därmed också hela typteorien ur spelet. I sina grunddrag blev under sådana förhållanden hans valenslära densamma som Franklands, men den var fotad på riktiga atomvikter, och B. kunde därför gå mera målmedvetet tillväga, varvid han använder sig av det Berzelianska uttrycket »atomernas mättningskapacitet», som han kallar för »den moderna kemiens stolthet och ära». Den unitara skolan, sade B., räknade med vätet som enhet, den dualistiska med syret; B. kompromissade och räknade med både syret och vätet. Båda dessa element hade följaktligen konstanta atomvärden. Den gamla iakttagelsen om växlingen i valensen på antingen udda eller jämna tal ville han ha upphöjd till en generell lag, så att elementen kunde delas i två klasser, vätegruppen och syregruppen. Den praktiskt sett största fördelen med den växlande valensen var, att de allra vanligaste ämnena såsom svavelsyra, salpetersyra och fosforsyra och deras salter fingo en bestämd kemisk byggnad. Mest lyckliga ha B: s prognoser visat sig vara beträffande svavlets valenser. Han antog, i likhet med den Frankland-Kolbeska skolan, att svavlet var sexvärdigt i svavelsyra, men fick ej uppleva den dag, då detta antagande genom Moissan's framställning av gasformig svavel-hexafluorid vann en glänsande bekräftelse.

Med utgångspunkt i sin hypotes om »motsatsernas allmänna lag» sökte B. uppställa en hypotes rörande orsaken till den växlande valensen. Ju lägre atomvärdet är, säger han, ju kraftigare verkar det. Med det högre atomvärdet fördelas kraften på flera punkter. Den före Berzelius mycket omtalade »predispo-nerande frändskapen», som skulle bestå däri, att ett ämne genom sitt begär att förena sig med ett annat ämne föranleder genom sin blotta närvaro bildningen därav, söker han förklara på så sätt, att elementen övergå från flervärdiga, av mera obestämd elektrokemisk karaktär, till sådana av lägre atomvärde med kraftigare bindningsförmåga.

Svagheten i denna B: s elektrokemiska uppfattning är visserligen för nutiden uppenbar. Men då han skrev »Die chemie der jetztzeit», återstod femton års intensivt forskningsarbete, innan den moderna elektrokemiska teorien kunde grundläggas. Att B. ej förmådde ge nytt liv åt den elektrokemiska teorien, var sålunda ej att undra på; detta var på den tiden helt enkelt en omöjlighet. Det visade sig ju ock, att dualismen i verkligheten innebar något helt annat, än han föreställde sig, och något som låg vida närmare Berzelius' uppfattning. En person måste emellertid bedömas efter de tidsförhållanden, i vilka han levde, och B:s hithörande uppfattning fann ganska mycket erkännande både inom och utom fäderneslandet. Han höll den föreställningen vid liv, att utan en elektrokemisk teori för de kemiska föreningarnas uppkomst hade man ingen teori alls, och han visade vägen för männen av den gamla skolan att komma över till den nya. B. byggde bron och byggde den så, att alla kunde komma över. Ingen blev kvar, den gamla skolan gick alldeles upp i den nya.

Man har understundom antagit, att B:s skrifter skulle utgöra en god kommentar för kännedom om Berzelius' teoretiska uppfattning. När B. tror, att han genetiskt utvecklat sin tids kemi ur Berzelius' läror, så är han dock förvisso i mycket utsatt för omedvetet självbedrägeri. Var och en är barn av sin tid, och B: s utveckling i den kemiska vetenskapen inföll på en tid, då från Berzelius' vitt skilda idéer bemäktigat sig sinnena. Berzelius' dualistiska system kunde omöjligen leda till uppställandet av Avogadros molekylärbegrepp. Den unitara åsikten, som närmast fick sitt uttryck i typerna, var således för forskningen ett absolut nödvändigt led mellan Berzelius och den moderna strukturkemien. Unitarismen är följaktligen ingalunda en utvecklingsform av dualismen, utan båda voro primära och varandra motsatta.

Under den tid, då B. höll på med sina teoretiska studier, tillkom den stora klass av kväveföreningar, som sedermera skulle såväl inom den teoretiska som tekniska kemien spela en så utomordentlig roll, nämligen de av Griess framställda diazoföreningarna. B. sökte genom undersökningar av dessa hävda kvävets växlande valens såsom 3- och 5-värdigt, och liknande grundtankar ligga bakom hans undersökningar över de metallammoniakaliska föreningarna.

I Sverige hade hela 1860-talet förgått, utan att vi i lärobokslitteraturen fingo fram något annat än det med de Gmelinska ekvivalenterna moderniserade dualistiska systemet. Den av B. 1870 utgivna nya upplagan av Berlins lärobok i kemi, i vilken han tillämpat sina i »Die chemie der jetztzeit utvecklade åsikter, så långt detta kunde ske i en lärobok i oorganisk kemi, är därför en verkligt klassisk bok, som binder vid sig ett historiskt intresse. 1873 utgav B. en kort lärobok i oorganisk kemi, vars betydligt utvidgade fjärde upplaga utkom samma år som han dog. B. försökte sig även som populär författare inom kemiens område, ehuru hans tunga stil på detta område låg honom emot. Hans föreläsningar voro däremot både till form och innehåll utmärkta, om än ibland kanske väl mycket elementära. B. var ända från sina studieår känd för att vara en stämningsfull talare. Han ägde ock några av de väsentliga betingelserna för en lycklig tillfällighetstalare. Han hade en naturlig lätthet att uttrycka sig, han gjorde detta på ett enkelt och värdigt sätt, han hade en beundransvärt vacker stämma, och hans tal liksom hela hans person var ett naturligt uttryck för den känsla, som besjälade honom. Det var mindre talets innehåll, som man fäste sig vid än den känsla, som behärskade det och som talade från hans ansikte, vilket formade sig underbart efter hans hjärtas bud. När hans känsla livades, fick hans stämma en märkvärdig klang, sänktes den åter, blev stämman gråtmild, ja, han nästan grät. Ibland tog ungdomen saken skämtsamt och sade: »Ack, nu gråter B., därför att atomerna äro alltför små.»

B. hade en konstnärs sensibla natur. Såsom praktisk människa låg det därför över honom något av detta svaga och obeslutsamma, som i högre eller lägre grad vidlåder alla känslomänniskor. En och annan gång antog detta till och med en verkligt sjuklig karaktär. B. saknade ingalunda en viss sensibel stolthet, men till sitt yttre var han anspråkslösheten själv. Med sin långa nattrock, som blev honom kärare, ju tydligare spår den bar av genomgångna laboratoriekampanjer, och med sin ständigt blossande pipa, var han en levande legend. Tobaken låg lös i hans ficka, så att han skulle kunna ögonblickligen stoppa pipan ånyo, och han använde alltid svavelstickor, som han stack ned i pipan, innan svavlet hunnit förbrinna, varför han nästan alltid gick med en lindrig katarr, hostade och spottade. Än halvsprang han, än gick han steg för steg. Så kunde ock ibland hans lynne växla, som hos den typiske romantikern. B. var icke gift, men hans mor och syster bodde hos honom. De senare åren av sitt liv bebodde han en egen gård vid Magle lilla kyrkogata, belägen omedelbart intill laboratoriet. Sedan han 1895 erhållit avsked från professuren, gick han efter två års avtynande ur tiden. Hans efterlämnade papper förvaras i Lunds universitetsbibliotek.

Betydelsen av den insats, B. gjorde för sin vetenskap, framstår bäst mot bakgrunden av förhållandena i Sverige på 1860-talet. B:s lärare Berlin, själv Berzeliuslärjunge, var ren dualist, så ock hela Uppsalaskolan med L. F. Svanberg i spetsen. Till och med P. T. Cleve och L. F. Nilsson som dock voro betydligt yngre än B., voro under hela 1860-talet dualister. Så var ock förhållandet med samtliga övriga kemister i landet. Fastän B. i likhet med nästan hela sin samtid hemma och i utlandet inom den oorganiska kemien fasthöll vid den dualistiska uppfattningen, som på detta område tillfredsställde alla dittills framträdande systematiska behov, var det hans ingående studier inom den organiska kemien, som här i landet först gjorde det klart, att ett rent dualistiskt system var omöjligt. Han förde den inhemska kemiska forskningen ur den återvändsgränd, i vilken den råkat efter Berzelius' död, ut på den allmänna vädjobanan. Den stagnationsperiod, som denna forskning genomgick i hans ungdom, förbyttes ej minst genom denna hans insats i ett skede av ny och kraftig utveckling. Det ligger därför över B: s och hans tids kemiska vetenskap något av en frisk vårstämning.

Författare

P. Klason.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal vid den af akademiska föreningen i Lund firade minnesfesten öfver J. J. af Berzelius'den 27 maj 1852. Lund 1852. 27 s.

— Några bidrag till kännedomen om tennets brom- och jodföreningar (VA Handl., 1853, s. 1—60). — Några bidrag till Sveriges mineral-geografi (VA Öfversigt, Arg. 11, 1854, s. 296—302; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 66, 1855). — Chlorens förhållande till molybden. Lund 1855. 71, (1) s. (Avh. f. adjunktur.) — Om några egendomliga molybdenföreningar (VA öfversigt, Arg. 14, 1857, s. 393—403; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 71, 1857).

— Om några organiskt sammansatta radikaler (VA Öfversigt, Arg. 16, 1859, s. 271—280; bel. med Lindblomska priset). — Bidrag till kännedomen af wolframs haloidföreningar (Forhandl. ved de skand. Naturforskeres 8: e Mode, 1860, s. 488—498; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 82, 1861). Om molybdens oxider (Forhandl. ved de skand. Naturforskeres 8: e Möde, 1860, s. 509—511). — Om elementernas utbredning (Nord. univ.-tidskr., Arg. 6, H. 2, 1860, s. 67—80). — Derivater af toluol (VA Öfversigt, Årg. 18, 1861, s. 179—187). — Uber die Bromverbindungen des Molybdäns (Journal f. prakt. Chemie, Bd 82, 1861, s. 433—439). — Weitere Bemerkungen uber die Wolframchloride (ibid., Bd 89, 1863, s. 230—240). — Chemiens begrepp och grunddragen till dess historia. Lund 1864. 23 s. (Anon.; företalet undert.: C. W. B.). — Geognostiska iakttagelser under en resa till Spetsbergen år 1861. Sthm 1864. 4: o 46 s., 2 pl. (VA Handl., Bd 4, N:o 6.) — Om de organiska kropparnes konstitution. Historiskt-kritisk framställning af de nyare kemiska theorierna med särskildt afseende på den organiska kemien. Lund 1864. (4), IV, 238 s. — Om metallsyrorna af tantalgruppen samt några mineralier, hvari dessa syror ingå (VA Öfversigt, Årg. 21, 1864, s. 541—¦ 558; även i Forhandl. vid de skand. naturforskarnes 9:e möte, 1865, och Comptes rendus de 1'acad. des. sc. de Paris, T. 61, 1865). — Om tantal-metallerna och deras nativa föreningar. 1—2. Lund 1864—65. 98, 23 s. (LUÅ, T. 1-—2.) — Oxidationsförsök med brom (Forhandl. vid de skand. naturforskarnes 9:e möte, 1865, s. 323—330). — Sur le niobium (Comptes rendus de l'acad. des sc. de Paris, T. 61, 1865, s. 852—855). — Den kemiska synthesen och försöken att med dess tillhjälp eftergöra naturämnena på konstig väg (Nord. univ.-tidskr., Årg. 10, H. 2, 1866, s. 28—71). — Om nya mineralier från Skåne (VA Öfversigt, Årg. 23, 1866, s. 369—378). — Den nyare atomtheorien från elektro-kemisk ståndpunkt. Lund 1867. 28 s. (LUÅ, T. 4.)' — Om Westanå mineralier (VA Öfversigt, Årg. 25, 1868, s. 197—212; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 105, 1868). — Zur Frage tiber die Natrium-Essigsäuren. Lund 1868. 38 s. (LUÅ, T. 5.) — Bidrag till kännedomen af det 5-atomiga qväfvets kopplade föreningar (VA Öfversigt, Arg. 26, 1869, s. 201—230; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 111, 1871). — Die Chemie der Jetztzeit vom Standpunkte der electrochemischen Auffassung aus Berzelius Lehre entwickelt. Heidelberg 1869. XX, (2), 417 s. (Av VA bel. med ett Letterstedts pris.) — Zur Kenntniss der gepaarten Verbindungen der unorganischen Chemie (Berichte d. deutschen chem. Gesellschaft, Bd 2, 1869, s. 202—206; även i Zeitschr. f. Chemie, Bd 5, 1869). — Eigenschaften der Elementaratome (Berichte d. deutschen chem. Gesellschaft, Bd 3, 1870, s. 320—332). — Bemerkungen uber die Elemente (ibid., s. 533—539). — Zur Kenntniss der gepaarten Säuren des Schwefels (ibid., s. 957—966). — Om några nya svenska mineralier [valleriit, chalkopyrrholin] samt om magnet-kisens sammansättning (VA Öfversigt, Årg. 27, 1870, s. 19—27). — Den nyare kemien i dess förhållande till den äldre (Farmaceut, tidskr., 1871, s. 33—40, 49—63, 65-—71). — Uber die Metallammoniake oder die Metallamine (Berichte d. deutschen chem. Gesellschaft, Bd 4, 1871, s. 40—52). — Zur Frage iiber die Verbindungswerthe der Grundstoffe (ibid., s. 639—644). — Zur Konstitution der Oxichloride (ibid., s. 754—-755). — Om undersvafvelsyrlighet i koppling med organiska radikaler (VA Öfversigt, Årg. 28, 1871, s. 131—141). — Uber Toluoldisulfosäure (Berichte d. deutschen chem. Gesellschaft, Bd 5, 1872, s. 1084—1090). — Kort lärobok i oorganisk kemi. Lund 1873. (6), 144 s. 4:e omarb. uppl. Lund 1897. VIII, 267 s. — Bidrag till frågan om den nyare kemiens förhållande till den äldre. Lund 1874. 4: o 24 s. (Promotions-program; även i LUÅ, T. 10.) — En blick på våra dagars naturforskning. Inledningsord till filosofie doktors-promotionen i Lunds domkyrka den 3 juni 1874. Lund 1874. (4), 25 s. —'¦ Manganosit, ett nytt mineral från Vermland (Geol. fören:s i Stockholm forhandl., Bd 2, 1874, s. 179—183). — Naturens grundämnen i deras inbördes ställning till varandra. Sthm 1875. 72 s. (Ur vår tids forskning, 14.) — Zur Frage iiber die Constitution der Diazoverbindungen (Berichte d. deutschen chem. Gesellschaft, Bd 8, 1875, s. 51—55). — Bidrag till kännedomen af Långbansgrufvans mineralier (Geol. tören: s i Stockholm forhandl., Bd 3, 1876—77, s. 123—133). — Lärobok i organisk kemi. Lund 1877. (6), 289 s. — Titanater från Småland jemte några anmärkningar rörande dylika mineraliers undersökning (Minnesskrift utg. af K. fysiograf. sällsk. i Lund, Lund 1878, 4: o 41 s.). — Ett hög-nordiskt mineral (Geol. fören:s i Stockholm forhandl., Bd 5, 1880—81, s. 210—216). — Bidrag till frågan om svaflets föreningsvärde • (Oversigt over det K. d. Vid. Selsk. Forhandl., 1882, s. 251—265). — Kemien, atomernas vetenskap (Forhandl. vid de skand. naturforskarnes 12: e möte, 1883, s. 89— 167). — Om ett uranmineral från trakten af Moss samt om de nativa ura- naterna i allmänhet (Geol. fören:s i Stockholm förhandl., Bd 7, 1883, s. 59—101; även i Journal f: prakt. Chemie, N. F., Bd 29, 1884). — Ober die Sauerstoffsäuren des Chlors (Berichte d. deutschen chem. Gesellschaft, Bd 16, 1883, s. 183—189). — Zur Frage iiber die Sättigungscapacität der Grundstoffe, insbesondere des Schwefels (Journal f. prakt. Chemie, N. F., Bd 27, 1883, s. 161—198). — Zur Frage iiber die Hainstädter Thone (ibid., Bd 33, 1886, 483—488). — Till frågan om strukturformel för hjorthornsalt (Farmaceut, tidskr., Arg. 27, 1886, s. 97—105). — t)ber die Sauerstoffsäuren des Jodes. 1. Die Oberjodsäure. Lund 1886. 27 s. (LUA, T. 22; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 34, 1886; T. 2 under annan titel, se nedan.) — Carl Wilhelm Scheele, apothekare. Minnesteckning ... (VA Lefnadsteckningar, Bd 3, Sthm 1886—94, s. 1—38; även sep. Sthm '1886. 38 s.) — Analys af cer-och ytter-fosfater från södra Norge (Geol. fören:s i Stockholm förhandl., Bd 9, 1887, s. 160—167). — Om d'e ;zirkoniumhaltiga silikatens kemiska byggnad. Sthm 1887. 15 s. (VA Bihang, Bd 12, Afd. 2, N:o 9.) »- Om den s. k. cyrtholithen från Ytterby. Sthm 1887. 10 s. (VA Bihang, Bd 12, Afd. 2, N: o 10.) — Till frågan om gadolinitjordens atomvigt och gadolinitens sammansättning. Lund 1887 . 26 s. (LUÅ, T. 24.) — Ober Schwefelplatinver-bindungen mit verschiedenen Alkoholradikalen (Journal f. prakt. Chemie, Bd 38, 1888, s. 345—365, 498—530). — Om jodsyran och dubbelsyror deraf med andra syror. Lund 1889. 4: o 34 s. (LUÅ, T. 25; även i Journal f. prakt. Chemie, Bd 40, 1889, med titel: Uber die Sauerstoffsäuren des Jods. 2.) — Om monaziten från Ural. Lund 1889. 4: o 11 s. (Promotionsprogram; även i LUA, T. 25 och i Journal f. prakt. Chemie, Bd 41, 1890). — Om (några svenska monaziter (Geol. fören:s i Stockholm förhandl., Bd 11, 1889, s. 379—388). — Till frågan om grundämnenas föreningsvärde. Sthm 1892. 13 s. (VA Bihang, Bd 17, Afd. 2, N:o 6.) — Den 7-atomiga jodens dubbelsyror. Sthm 1892. 48 s. (Ibid., N:o 7; även i Zeitschr. f. anorg. Chemie, Bd 1, 1892.) — Zur Frage iiber die Constitution der aromatischen Diazo-verbindungen. Lund 1893. 4: o 26 s. (LUÅ, T. 29.) — Zur Frage iiber die Constitution der aromatischen Diazoverbindungen und ihrer Isomere. Lund 1895. 4:o 30 s. (LUÅ, T. 31; även i förkortad form i Zeitschr. f. prakt. Chemie, Bd 54, 1896.) — Schlussworte in .der Diazoisomerefrage. Mit Bemerkungen iiber Experimentelles von Eugen Bamberger (Journal f. prakt. Chemie, Bd 55, 1897, s. 481—501). — Dessutom universitetsprogram (1872, 80), smärre artiklar, referater m. m. i tidskr.

Utgivit och bearbetat: N. J. Berlin, Elementar-lärobok i oorganisk kemi. 3:e uppl. Lund 1870. VI, (2), 612 s„ 1 tab.

Källor och litteratur

Källor: Lunds univ. kons. skrivelse till Lunds univ. kansl. 28 febr. 1856, RA; P. Klason, Christian Wilhelm Blomstrand (VA Lefnadsteckningar, 4, 1899—1912); nekrolog av E. von Meyer i Journal f. prakt. Chemie, 56 (1897) och, för kännedom om B:s mineralanalytiska arbeten, minnesteckning av M. Weibull i Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar, 19 (1897); Hj. Löndahl, Till minne af C. W. Blomstrand vid doktorspromotionen 1900 (1900); dens., Om. konstnärskynnet hos C. W. Blomstrand (Finn 1900). — Se i övrigt: Hj. Löndahl, Från Blomstrands tid (Festskrift utg. av Kemisk-mineralogiska föreningen i Lund vid dess femtioårsjubileum, 1918).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christian Wilhelm Blomstrand, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17817, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Klason.), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17817
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christian Wilhelm Blomstrand, urn:sbl:17817, Svenskt biografiskt lexikon (art av P. Klason.), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se