Meriter

15. Carl Jedvard Bonde, sonson till B. 12, f. 4 mars 1813 på Eriksberg, Stora Malms socken, d 24 dec. 1895 därstädes. Föräldrar: överstekammarjunkaren och fil. doktorn friherre Karl Karlsson Bonde och Ingeborg Bonde. Åtnjöt skolundervisning i Bremen. Fanjunkare 28 apr. 1830; fänrik vid Svea livgarde 23 apr. 1831; student i Uppsala 22 nov. s. å.; attaché vid beskickningen i Paris 1 maj 1837; kammarjunkare 8 juni 1838; erhöll avsked ur krigstjänsten 7 dec. 1839; legationssekreterare i London maj 1840; andre sekreterare i kabinettet 17 juli s. å.; tjänstgörande kammarherre hos drottning Desideria 15 apr. 1841; erhöll avsked från kabinettet 19 juni 1843; överceremonimästare vid K. M: ts hov s. d.−26 maj 1854; överstekammarjunkare 6 juni 1854; avfärdad till Paris och Bruxelles för att notificera Oskar I:s frånfälle och Karl XV: s tronbestigning 15 juli 1859; överstekammarherre 1 dec. 1875; avfärdad till kejsaren av Tyskland och tsaren av Ryssland för att notificera änkedrottning Josefinas bortgång 23 juni 1876; tjänstfri från överstekammarherrebefattningen 31 maj 1886. Innehade som fideikommiss Eriksberg med underlydande och Forssjö bruk samt husen n:o 2 vid Röda bodarna och n:o 3 vid Drottninggatan i Stockholm. LSkS 1845; registrator vid KMO 7 juni s. a.−28 apr. 1854; RNO 1845; KNO 1858; ceremonimästare vid KMO 27 apr. 1860—30 nov. 1878; KmstkNO 1860; ordförande i Svenska autografsällskapet 1876; HedLLA 1878; RoKavKMO s. å.; innehade dessutom ett flertal utländska ordnar.

Gift 15 febr. 1846 med hovfröken, sedermera överhovmästarinnan, grevinnan Vilhelmina Sofia Charlotta Lewenhaupt, f. 10 juli 1817, d 10 juli 1899, dotter till överstekammarjunkaren greve Klas Kasimir Lewenhaupt.

Biografi

B. kom tidigt i en något besvärlig mellanställning mellan föräldrarna å ena sidan samt farfadern och dennes båda mågar Karl Henrik och Johan August Anckarsvärd å den andra. Farfadern tadlade gärna sin son Karl och i synnerhet sonhustrun, för att de förde väl stort hus ute på Eriksberg och i Stockholm samt förebrådde dem jämväl eljest för något lättsinnig ekonomi, och även sedan han och magarna med sträng hand reglerat affärerna, följde han med misstro det yngre parets företag och hushållning; så var anläggningen av Forssjö masugn 1838 honom till stort bekymmer. Den antagonism mellan familjen Karl Bonde och Anckarsvärdarna, som härav följde, mynnade ut i en arvsprocess efter Karl Göran Bondes död. B. lärde sig under dessa något trassliga familjeförhållanden att lovera mellan de olika parterna och stå jämförelsevis väl åt alla sidor; emellertid kom han särskilt nära farfadern, som visade sig outtröttlig att sörja för hans framtid men heller icke sparade på förmaningar och goda råd. »Visserligen», skriver den gamle sålunda under sonsonens första termin i Uppsala, »kan det vara en lycka att tillhöra en stor och beryktad ätt inom landet, varom du i ditt brev talar, men bördan är ock så mycket tyngre att bära, i det man måste ovillkorligen förvärva sig sådana egenskaper, att man kan tjäna sitt fädernesland på något sätt, och därjämte föra en ordentlig och allvarsam levnad; i motsatt fall blir man hårt bestraffad av det allmänna omdömet, som just då vanligen nämner börden, för att göra åtlöjet än bittrare... Jag bör göra dig uppmärksam uppå, att det icke är nog att i sin räknebok uppskriva sina utgifter, men man måste även pröva, om utgifterna äro ytterst nödige, och i annat fall undvika dem, ty annars ha utgifterna ingen gräns.» B. sökte nog forma sig efter farfaderns förebild, ville som han bli boksynt och mångsidigt bildad, men hans studieintresse var icke så djupt, att icke den förmögna adelsungdomens förströelser drogo honom avsevärt från vetenskaperna, varför farfaderns varma förhoppning, att han med en akademisk grad skulle avsluta sin utbildning, icke infriades. När han efter några års universitetsstudier tjänstgjorde vid beskickningen i Paris (1837−40), var den gamle eljest mycket belåten över hans framsteg men såg med skepticism på hans inberättade framgångar inom societeten och med bekymmer på det depensiva parislivet. Efter besök i England återvände B. hem sommaren 1840.

B:s tjänstgöring i utrikeskabinettet, som nu började, blev kort. Själv fann han sig icke rätt uppskattad av kamrater och förmän. Åtskilliga år efteråt, när han 1859 gick i utomordentlig beskickning till Paris, karakteriserade Manderström honom i brev till Georg Adelswärd: »en smula pompös, en smula för mycket genomträngd av sin egen betydelse och övertygad, att han skall göra effekt i Paris, måhända också en smula krångelmakare; men i botten är han en gentleman». Med större framgång än åt diplomatien vände sig B. åt hovlivet. En journal, som han såsom överceremonimästare förde under de första åren visar med vilken noggrannhet och vilken månhet att i varje detalj vara korrekt han skötte .sina ceremoniella plikter. Efter faderns död 1854, då han övertog det stora Eriksbergfideikommisset, kvarstod han vid hovet blott i den egentligen titulära överstekammarjunkarbefattningen samt ägnade sig framgent åt sina egendomars skötsel.

Som herre till Eriksberg nedlade B. betydande omsorg på slottets restaurerande (1862), varvid han fortsatte faderns arbete och förberedde sonens. En för hans domäners utveckling särskilt betydelsefull åtgärd var riksdagsbeslutet 1857 om stambanans framdragande genom Södermanland, i följd varav den centrala knutpunkten Katrineholm kom till stånd. B. utvecklade vid riksdagen livlig verksamhet att befordra detta beslut, varvid han hade så mäktigt understöd som av kronprinsen och lantmarskalken Henning Hamilton. I riksdagslivet deltog B. eljest föga; vid den sista ståndsriksdagen slöt han sig emellertid till representationsförslagets motståndare och antecknade sin reservation mot adelns beslut. Hans samlarintresse gällde dock företrädesvis autografer, och ehuru hans kollektion av sådana blev synnerligen rikhaltig, kom detta att något ensidigt påverka de storartade samlingarnas ordnande. Han ställde dessa städse med största beredvillighet till forskares förfogande, och det var därför med allt skäl, de lärda samfunden önskade räkna honom bland sina medlemmar; en kallelse till hedersledamot av Vitterhetsakademien (1884) avböjde han emellertid.

Författare

C. Hallendorff.

Arkivuppgifter

Till Eriksberg förvärvade B. huvudparten av sin farfaders betydande manuskriptsamlingar samt förökade dessa avsevärt genom egna inköp, särskilt av det forna Stenbockska arkivet från Torsiö.

Källor och litteratur

Källor: Korrespondenser i Eriksbergs arkiv, däribland brev från B.; Kr. R. L. Manderströms brev till G. Adelswärd, RA.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Jedvard Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17922, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17922
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Jedvard Bonde, urn:sbl:17922, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2024-04-19.