Knut F Bonde

Född:1815-03-09 – Stora Malms församling, Södermanlands län (på Eriksberg)
Död:1871-10-17 – Stockholms stad, Stockholms län

Diplomat, Teaterdirektör, Överstekammarjunkare, Handelspolitiker


Band 05 (1925), sida 400.

Meriter

16. Knut Philip Bonde, den föregåendes broder, f. 9 mars 1815 på Eriksberg, d 17 okt. 1871 i Stockholm. Efter skolstudier i Bremen kadett vid Karlberg 4 okt. 1830—7 maj 1835; sergeant; underlöjtnant i Smålands husarregemente 30 dec. 1837 med tur från 6 maj 1839; erhöll avsked 11 mars 1841; överintendent vid K. M: ts hov 20 apr. 1846; erhöll överinseendet över Loka hälsobrunn s.d.; erhöll avsked från denna befattning 2 juni 1848; förste direktör vid K. M:ts hovkapell och spektakler 27 maj 1852—30 juni 1856; överstekammarjunkare 16 okt. 1856; ordförande i kommittén angående förnyade stadgar för Musikaliska akademien (bet. 1862); stadsfullmäktig i Stockholm 1863—67; ordförande i Svenska slöjdföreningen 1863; erhöll avsked från hovet 23 sept. 1869; ledamot av riksdagens andra kammare för Södertörns domsaga 1870—71 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1870—71 urt. Innehade som fideikommiss Fållnäs i Sorunda socken samt ägde Gimmersta och huset n:o 13 Nybrogatan i Stockholm. RNO 1853; KNO 1863; KmstkNO 1866; innehade ett flertal utländska ordnar.

Gift 1) 10 apr. 1844 i Paris med lady Augusta Margaret Fitz-Clarence, f. 29 juli 1822, d 3 sept. 1846, dotter till viscount Georg Fitz-Clarence; 2) 10 jan. 1849 i Paris med Helena Ester Florence Robinson, f. 18 okt. 1817, d 22 'dec. 1900, dotter till översten Rickard Robinson.

Biografi

Det är svårt att vinna en objektiv uppfattning om B. I tidens korrespondenser och uppteckningar skymtar han ofta på ett sätt, som icke synes stå i proportion till hans ställning och verkliga betydelse. Efter hans bortgång ristades från skilda håll mycket välvilliga dödsrunor, vilka betonade hans mångsidiga intressen, speciellt hans insatser i ekonomisk diskussion och praktisk ekonomi samt ej minst för den sceniska konstens höjande, men genom de erkännsamma orden ljöd ett halvt raljerande tonfall, vilket icke tillräckligt motiverades genom upplysningen, att B. ägde en sällsynt förmåga att sprida munterhet kring sig. I M. J. Crusenstolpes »Ställningar och förhållanden» nämnes han ibland med en uppskattning, som står i starkaste kontrast till värdesättningen i Ludvig Manderströms och Albert Ehrensvärds brevväxling, där han framstår som une bete noire, en intrigör full av personliga beräkningar. Bernhard von Beskows betydligt skvalleraktiga dagbok låter »bonden och bonddrängarne», som B. och hans vänner betecknas, vara en centralhärd för allehanda cirkulerande storpolitiska rykten av apokryfiskt innehåll. Fritz von Dardels ej precis elaka men respektlösa ritstift fångar honom gärna, när han tillviskar en förvånad främling sin djupa visdom. Av dessa olika antydda egenskaper äro anlag för humor vad man allra minst möter i B: s egen skriftliga kvarlåtenskap. Han verkar där seriös och ömtåligt retlig, övertygad på en gång om sina höga förtjänster och om andras oförmåga eller olust att erkänna dem. Bakom detta synes legat en spänning mellan ärelystet självmedvetande och misströstan att personligen kunna göra sig gällande. Den uppsluppet skämtsamma ton, som samtida vitsordat hos honom, var väl då åtminstone delvis en påtagen mask att skyla över dissonansen, att dölja, hur han gick missbelåten genom livet. Med sitt nervösa och rörliga temperament passade B. icke alls för knektlivet; hans gamle farfader fann honom också vara en lättsinnig och nöjeslysten ungdom. Efter avskedstagandet slog han sig ned på Gimmersta, vilket han 1843 tillöste sig av fadern, men hans intressen gingo mera åt läsning och resor än åt jordbruket. 1840 hade han besökt brodern i Paris och följt honom hem över England, till Paris återvände han vid slutet av 1843 för att söka sig ett lämpligt gifte, rikt eller högaristokratiskt eller båda. Han vann lady Augusta Fitz-Clarence, dotter till konung Vilhelm IV :s av England naturlige son. Vid äktenskapets avslutande skrev han triumferande hem, att detta parti utgjorde samtalsämnet i hela den stora världen, och han underrättade den utländska pressen, att brudgummen tillhörde en av Europas äldsta släkter med en rad regerande konungar i sitt stamträd. Till sin hustrus ära nämnde B. Bie vattenkuranstalt, vilken han och fadern öppnade 1843, Augustenbad. Änkling redan 1846, trädde han tre år senare, även nu i Paris, i nytt äktenskap med Florence Robinson. I henne vann han en begåvad och energisk livsledsagarinna, vilken i hög grad stimulerade hans politiska ärelystnad. Denna inriktades närmast på att vinna en ställning inom diplomatien. Med släktens allmänna studiehåg förenade B. en del av faderns affärsspekulativa intresse, och när nu exemplet av Englands övergång till frihandeln verkade starkt över Europa, grep B. tillfället att prononcera sig som förfäktare av en modern handelspolitik. Åren 1849—52 publicerade han en rad skrifter i kommersiella frågor, med vilka han tydligen hoppades förvärva meriter för någon mera framskjuten ställning i statstjänsten. Skrifterna voro rätt dilettantiska med sin blandning av näringsfrihetskrav och moraliska och humanitära reflexioner men ha ett symtomatiskt intresse: genom yrkanden på den svenska handelns frigörelse från Hamburg, regelbundna ångbåtslinjer från Göteborg, upprättande av frihamn i Göteborg och eventuellt Stockholm samt skapande av »handelsbanker» (affärsbanker) vann B. en viss popularitet inom affärskretsar, och i Göteborg gav man en ångbåt hans namn. Under riksdagen 1850—51 uppträdde han (4 juni 1851) på riddarhuset med ett stort, omsorgsfullt utarbetat och av bifall hälsat anförande mot de s. k. transatlantiska tullindringarnas bibehållande; tack vare J. A. Gripen-stedts understöd men mot J. A. von Hartmansdorffs opposition hemförde han då en vacker voteringsseger, vilken emellertid torde varit hans enda egentliga parlamentariska framgång. B:s förhoppningar om statskarriär ville, trots allt detta arbete och trots de förbindelser, han hade hos konung Oskar, icke krönas med framgång. När han senare delen av 1851 samt hela år 1852 vistades utomlands (i Spa och Paris), använde konungen honom visserligen som mellanhand till den utländska pressen, men den enda synliga belöningen blev hans anställning som förste direktör vid K. M:ts hovkapell och spektakler. Ett bättre tillfälle syntes det orientaliska kriget med dess skiftande förhandlingar erbjuda. B. stod nu särskilt nära kronprins Karl och prins Oskar samt delade helt deras övertygelse om nödvändigheten av Sveriges fulla anslutning till västmakternas allians. Han blev vintern 1855 anknytningspunkten i Stockholm för den hemliga förhandling, vilken i Paris genom Nils Barck och Ludvig Lilliehöök sökte utforska Napoleon III: s avsikter och förbereda ett formligt förbund. Samma sommar reste B. ut till Paris, där hans familj redan förut vistades, för att bearbeta pressen i syfte att göra kriget till »europeiskt», dvs. att få dess tyngdpunkt flyttad till Östersjön. Oaktat sina relationer vid kejsarhovet kunde han föga uträtta, och han sammanfattade sina intryck i en ganska pessimistiskt hållen berättelse, ställd till prins Oskar men naturligtvis avsedd för konungen. Knappt hemkommen, fick han emellertid återvända till Paris; efter Sevastopols fall ansåg Oskar I krigets förflyttning till Östersjön omedelbart förestående, ville därför rådgöra med någon hög militär ur kejsar Napoleons närmaste krets och tog ett utbyte av ordensdekorationer, genom amiral Virgin i Paris och general Canrobert i Stockholm, som förevändning för den sistnämndes hitresa. B. fick förbereda detta utbyte genom att till kejsaren (okt.) överlämna konung Oskars porträtt, varvid han i en förtrolig audiens utvecklade konungens önskningar och vann Napoleons samtycke. Under Canroberfs följande besök i Stockholm (nov.) hölls B. av kronprinsen noga underrättad om vad som förhandlades. Han fick också med sakkunnigt biträde av krigsrådet K. D. Forssberg ombesörja ett förslag till instruktion för den kommission för extra krigsmedlens förvaltning, vilken tillämnades för vården av de påräknade engelska och franska subsidierna. Säkerligen delade han den allmänna besvikelsen, att det icke blev fortsatt krig utan freden, som följde.

Under år 1856 efter freden finnes B. åter ute i en ceremoniell beskickning. Det gällde då att överbringa konung Oskars lyckönskningar till konung Leopolds av Belgien tjugufemåriga regeringsjubileum; samtidigt hade han även publicistiska uppdrag, vilka numera närmast vändes åt den skandinaviska politiken. För egen del ansåg B. sina tjänster dessa år samt sina personliga förbindelser i Frankrike och England berättiga till anspråk på ministerposten i Paris, när denna genom Manderströms snart väntade utnämning till utrikesstatsminister bleve ledig, och han sökte ej minst vid franska hovet skapa opinion för sig i denna riktning. Hans »mellanlöperi», som Svenska tidningen titulerade hans beskäftiga verksamhet, hade emellertid gjort kabinettssekreteraren Ehrensvärd samt även Manderström till hans bestämda motståndare; i synnerhet den förre vädrade överallt hans inflytande och var outtröttlig att korsa hans verkliga eller förmenta planer. Ehuru B. tidigare stått kronprins Karl mycket nära, blev dennes övertagande av regeringen (sept. 1857) honom till en besvikelse, ty vid den rivalitet, som i viss män rådde mellan Karl och prins Oskar, var kronprinsen-regenten ganska känslig för argumentet, att B. i alltför hög grad varit prins Oskars verktyg under konungens sjukdomsperiod. Vid de stora omplaceringarna inom vår diplomati efter Manderströms förflyttning till chefskapet 1858 blev B. följaktligen utan den väntade befordran.

Från denna tid gällde B. som oppositionsman, han trädde nu sin fasters man gamle Karl Henrik Anckarsvärd, med vilken förbindelserna tidigare varit kyliga nog, nära och syntes i liberala kretsar. Vid början av riksdagen 1859—60 väcktes åtskilligt uppseende av den politiska middag, till vilken B. 23 okt. 1859 samlade en del meningsfränder kring Anckarsvärd och vid vilken grunddragen av dennes aktion i riksståthållarfrågan lära ha ventilerats. B. intresserade sig nu även till en tid för skarpskytteväsendet men drog sjg snart tillbaka, när rörelsen artade sig till verktyg för August Blanches och andras utpräglat demokratiska avsikter. Likaså synes han ha varit ganska litet tilltalad av den De Geerska representationsreformen, ehuru han antagligen med sin röst understödde den. Sedan han 1865 efter Karl Henrik Anckarsvärds änka erhållit Fållnäs' fideikommiss, ägnade han sig övervägande åt privatekonomiska företag, såsom kalkindustrien (Karta och Oaxen) och yitbetssockertillverkningen, samt fungerade med intresse som ordförande i Svenska slöjdföreningen. En sen politisk framgång vann han genom att vid de allmänna valen 1869 insättas i riksdagens andra kammare för Södertörns valkrets, men han avled, innan valperioden utlupit.

Av B:s publicistiska förbindelser var nog den med Crusenstolpe märkligast. Båda möttes som aristokratiska frondörer, B. tillägnade sig med tiden åtskilligt av den antidynastiska åskådning, som behärskade författaren till »Ställningar och förhållanden», och han var otvivelaktigt en av de viktigaste nyhetskällor, som Crusenstolpe under de senare åren av sitt liv hade till sitt förfogande.

Författare

C. Hallendorff.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Efter Crusenstolpes död tillöste han sig dennes efterlämnade rikhaltiga samlingar av handskrifter, vilka sedermera från honom kommit till Eriksbergs arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Hambourg et son commerce principalement dans ses relations avec la Suéde et la Norvége. Hamburg 1849. VI, 405 s. — Handelspolitiska betraktelser. Sthm 1850. 112 s. — Sveriges och Noriges postförbindelser med Hamburg. Sthm 1850. 15 s. (Anon.) — Några ord om Sveriges utrikes handel. Sthm 1851. 95 s. — La Suéde et son commerce. Paris 1852. VI, 178 s. — Motion om ökadt stats-anslag för Kongl. theatern jemte i anledning häraf på riddarhuset afgifvet anförande d. 22 dec. 1853. Sthm 1853. 12 s. — I anledning af frih. C. J. von Schwerins motion om bankreformen. Anförande afgifvet på riddarhuset d. 19 nov. 1859. Sthm 1859. 17 s.

Källor och litteratur

Källor: Korrespondenser i Ericsbergs arkiv, däribland brev till och från B.; L. Manderströms och Alb. Ehrensvärds brevväxling, RA; samtida tidningar; C. Hallendorff, Oscar I, Napoleon och Nikolaus (1918).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut F Bonde, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17934, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2019-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17934
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut F Bonde, urn:sbl:17934, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff.), hämtad 2019-04-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se