Albert Bonnier

Född:1820-10-21 – Danmark (i Köpenhamn)
Död:1900-07-26 – Stockholms stad, Stockholms län

Förläggare


Band 05 (1925), sida 429.

Meriter

2. Albert Bonnier, den föregåendes broder, f. 21 okt. 1820 i Köpenhamn, d 26 juli 1900 i Stockholm. Biträde hos brodern Adolf Bonnier i Stockholm 1835—40; började tillika 1837 en egen förlagsaffär; ,studerade bokhandelsyrket i Leipzig, Wien och Budapest 1840—42; ånyo biträde hos Adolf Bonnier 1842—65; inköpte 1856 Hörbergska tryckeriet å Riddarholmen samt 1865 en egen fastighet vid Ålandsgatan, dit såväl tryckeriet som förlagshandeln förlades; ordförande i Svenska bokförläggareföreningen 1877—87.

Gift 28 juni 1854 med Betty Rubenson, f. 4 juni 1828, d 29 juli 1888, dotter till grosshandlaren i Stockholm Wolf Rubenson.

Biografi

B. förvärvade genom sitt mångåriga arbete i brodern Adolf Bonniers sortimentsbokhandel (1835—65) en ingående förtrogenhet med den svenska bokmarknadens villkor, vilken utgjorde en av förutsättningarna för hans framgångar som förläggare. Sin förlagsrörelse började han redan vid sjutton års ålder i en visserligen mycket blygsam skala. Hans första förlagsartikel var en översättning med den något kuriösa titeln: »Bevis att Napoleon aldrig har existerat», ett parodiskt inlägg i den av D. F. Strauss' nyss utkomna »Leben Jesu» framkallade striden; den slog an och utkom i två upplagor. Sedan han efter ett par års arbete i bokhandelsaffärer i Leipzig, Wien och Budapest 1842 återinträtt i broderns affär i stället för David Felix Bonnier, som nu fick övertaga ledningen av Adolf Bonniers affär i Göteborg, tillväxte B: s förlagsverksamhet med åren och särskilt från 1844 alltmera, från 1856 understödd av ett eget tryckeri, som under hans, hans sons och sonsöners ledning utvecklats till ett av de större i Sverige, ehuru det numera uteslutande sysselsattes med tryckningen av firmans egna förlagsartiklar. B:s huvudsakliga livsverk tillhör förlagsbokhandelns historia, och här intager det Bonnierska förlaget en bland de allra mest betydande platserna i Sverige, i ett avseende den mest betydande.

Redan på 1840-talet började B. med flera större litterära företag. Det, som han själv tyckes hava tillmätt den största betydelsen, var folkkalendern Svea, vars första årgång utkom till julen 1844 och som sedermera fortsattes varje år till 1908. Dylika litterära kalendrar hade ju utgivits förut, och särskilt betydelsefull hade Atterboms Poetisk kalender (1812—22) varit. Men dess efterföljare voro svaga, och allmänheten hade därför förlorat intresset för dem. B. sökte då att ge nytt liv åt genren, delvis i anslutning till de i Tyskland populära folkkalendrarna. Redaktör blev han själv, varigenom han lyckades' göra kalendern oberoende av alla litterära kotteriintressen, artiklarna skrevos blott av svenska författare, och de ämnen, som behandlades, voro svenska. B. kom härigenom i beröring med de flesta av tidens mera bekanta författare. Samtidigt med Svea grundade han veckobladet Stockholms Figaro, där han hade Blanche, Orvar Odd, Mellin, Nybom, Onkel Adam m. fl. till medarbetare och där han själv skrev flera artiklar. Följande år startade han två nya för sin tid betydande serier. Den ena var Svenska theatern eller ett bibliotek av teaterpjäser till en början blott original, men sedermera ock översättningar, en serie, som ännu fortgår och nu räknar omkring fyrahundra nummer och genom vilket företag han till förlaget knöt, förutom August Blanche, sådana författare som Frans Hedberg, Joh. Jolin, fru Stjernström med flera. 1846 började han även romantidskriften Europeiska följetongen eller en följd av översättningar av utländska romaner. Själva idén var här dock icke B:s, utan Lars Johan Hiertas. Denne hade nämligen redan 1833 börjat med Läsebibliothek af den nyaste utländska litteraturen i svensk öfversättning, ett företag, som gick förträffligt och under växlande titlar fortsatte till 1853. B: s serie var således snarast ett konkurrensföretag, men bar sig även bra. B. gjorde själv urvalet, granskade personligen översättningarna och läste alltid själv korrekturen. Följetongen kom ut med omkring femtio häften om året till och med 1870, varefter titeln ändrades till Nya följetongen, vilken fortgick till 1910; prenumerationspriset var då tio kr. om året. Utan tvivel har denna följetong haft stor betydelse för spridande av kännedomen om utlandets litteratur, och B. var alltid up to date, började med arbeten av Sue och Dickens och slutade med Tolstoj och Zola, om ock naturligtvis i serien även ingingo arbeten av ett mera tvivelaktigt värde. Förlaget hade således från början en viss litterär karaktär, och under 1840-och 1850-talen utgav B. även svenska originalarbeten av dessa dagars mer eller mindre betydande författare: Arvid August Afzelius, Per Sparre, Henrik Bernhard Palmaer, Johan Börjesson, Joh. Gabr. Carlén, G. O. Hytten-Cavallius, Emil Key, fru Schwartz, K. G. Starbäck, Herman Bjursten, Talis Qualis m. fl. Under 1860- och 1870-talen var den litterära produktionen som bekant ännu sterilare i vårt land, men flera av de mera betydande författare, som då framträdde, vunnos för förlaget: Sehlstedt, Scholander, Thomasson, »signaturerna» Björck och Klockhoff, Lea (fru Wettergrund) och särskilt två, som sedan allt framgent trofast höllo sig till B., nämligen finnen Zachris Topelius och Viktor Rydberg. Den förres bekanta roman »Fältskärns berättelser» började att i svensk upplaga hos B. utgivas 1854, och detta var då ett företag, som var förknippat med en viss risk, ty någon litterär konvention existerade ej mellan Sverige och Finland, och vilken svensk boktryckare som helst ägde rätt att utgiva ett svenskt, av finsk undersåte författat arbete. B. ansåg sig likväl kunna betala Topelius goda honorar och har sedermera för Sverige inköpt förlagsrätten till hans skrifter. Förbindelsen med Viktor Rydberg började 1865, då B. utgav den andra upplagan av hans bekanta arbete Bibelns lära om Kristus, för att sedan, allt vänskapligare, fortfara under den store diktarens och tänkarens hela återstående liv. Offentligt tackade Rydberg en gång sin gamle förläggare för dennes sätt att sköta hans arbeten. Det var, när han tillägnade honom sin Singoalla, vars 4: e av Karl Larsson genialiskt utstyrda upplaga inleddes med Rydbergs försäkran, att det ej mellan förläggare och författare kunde finnas ett bättre förhållande »än det mångåriga mellan dig och mig. Tack I»

Jämte dessa litterära arbeten skaffade sig förlaget andra, som gåvo en god ekonomisk vinst. Ett dylikt, som sedermera utgått i många årgångar, var J. G. Anreps Sveriges ridderskaps- och adels kalender. Anrep hade förgäves vänt sig till flera förläggare för att förmå dem att övertaga kalendern, men de hade icke vågat, och Anrep gav då ut den på egen risk. Men B. insåg, att här var något att göra och blev 1859 från och med den fjärde årgången arbetets förläggare. Ännu mera betydande var ett annat företag, Sveriges handelskalender, som av firman kallats »en av dess hörnpelare». Den första årgången, redigerad av Rudolf Wall, utkom 1859 och var en jämförelsevis oansenlig oktavvolym, som endast kostade 4 rdr. Nu har Handelskalendern svällt ut till två digra band om året. Till denna period höra även ett stort antal förlagsföretag, till vilka B. själv tog initiativet, liksom han oftast personligen lade handen vid ordnandet av den tekniska och illustrativa utstyrseln. Här må nämnas: »Illustreradt Sverige», det första försöket att utgiva en handbok för resande i vårt land efter Bsedekers mönster, Herman Hofbergs »Svenskt biografiskt handlexikon», den stora samlingen »Bibliotek för resebeskrifningar», vari ingingo Stanleys, Payers, Bakers, Nansens, Sven Hedins och många andras berömda reseskildringar, m. m.

Den 22.sept. 1886 upptog B. sin son Karl Otto B. (f. 20 juni 1856) i firman, men redan innan denne blev delägare, torde han hava haft inflytande på valet av förlagsartiklar. Med 1880-talet började som bekant en livlig verksamhet inom den svenska litteraturen, och denna verksamhet står i en nära förbindelse med det Bonnierska förlaget. Redan 1877 hade B. förlagt det första, mera betydande arbete, med vilket Strindberg framträdde inför publiken eller »Från Fjärdingen och Svartbäcken», och även sedermera blev det företrädesvis B., som förlade Strindbergs arbeten, ehuru deras förbindelser då och då avbrötos i följd av Strindbergs sjukliga miss- tänksamhet. Strax innan Strindberg dog, Överlät han till-firman förlagsrätten till sina Samlade skrifter. Att räkna upp de övriga författare, som under dessa decennier, 1880- och 1890-talen, utgåvo sina skrifter på B: s förlag vore nästan detsamma som att förteckna alla då framträdande skriftställare. Här kan det vara nog att nämna Verner von Heidenstam, Oskar Levertin, Gustav Fröding, Selma Lagerlöf, Tor Hedberg; Ellen Key, Hjalmar Söderberg, Ola Hansson, Aug. Bondeson, Ernst Lundquist, Gustav af Geijerstam, Karl A. Tavaststjerna, Anne-Charlotte Leffler, Ernst Ahlgren, Axel Lundegård, Anna Wahlenberg, Matilda Roos, Sofi Elkan, Matilda Mailing.

B. var särskilt förläggare för det radikala unga Sverige, och detta sammanhängde utan tvivel därmed, att både Albert och Karl Otto B. voro av en avgjort liberal läggning, men även med deras uppfattning av en förläggares uppgift. Denne kan antingen betrakta sig såsom en domare över litteraturen, så att han blott utgiver arbeten, vilkas tendens han själv gillar, eller ock blott såsom en spridare av litteraturen och således utan ens rättighet att söka föreskriva författaren några lagar. I full konsekvens torde ingendera ståndpunkten kunna upprätthållas. Men det rätta ligger nog närmare den senare ståndpunkten än den förra. B. hyllade i varje fall denna mera liberala mening och blev även därigenom invecklad i stridigheterna med anledning av Strindbergs »Giftas» (1884) och Frödings »Stänk och flikar» (1896) och i samband med agitationen mot »Giftas» i en häftig strid inom den svenska bokförläggarvärlden.

År 1843 hade de mera betydande av de svenska förläggarna sam-manslutit sig till Svenska förlagsföreningen; i denna ingick kort därefter även Albert B., ehuru visserligen med den lägsta förlagssumman — det sammanlagda boklådspriset på hans förlagsartiklar steg då ej till mer än 20 rdr och 8 skilling b: ko. 1877 hade han emellertid avancerat till föreningens ordförande. Men några år därefter yppade sig starka motsatser inom sammanslutningen. De båda ledande, B. och chefen för P. A. Norstedt & söner G. B. A. Holm, voro varandra mycket olika, ehuru båda synnerligen driftiga och dugliga affärsmän. Holm var, åtminstone litterärt, starkt konservativ, och intet av den nya skolans arbeten hade utkommit på hans förlag. 1884 hade B. utgivit Strindbergs »Giftas», och som bekant följde nu ett tryckfrihetsåtal. Strindberg blev visserligen frikänd, men i pressen uppstod en våldsam diskussion, varvid förläggaren häftigt anfölls från konservativt håll. En dyning av denna strid kan sfiåras i föreningens diplomatiskt avfattade protokoll år 1885. B. omvaldes nämligen icke till ordförande, utan i stället utsågs E. V. Wallin. Då denne avsade sig,företogs nytt val, varvid Bi och Fr. Beijer erhöllo lika röstetal, och fors,t efter lottmng segrade B. Detta var emellertid blott en förpostfäktning, och ,1887 brast striden ut på fullt allvar. Detta år var stämningen särskilt upprörd. I början av året hölls den ryktbara Verdandidiskussionen i Uppsala, som — jämte den följande processen — satte alla sinnen i jäsning, och vid samma tid utkom dåvarande lektor J. Personnes bok »Strindbergslitteraturen», som direkt vände sig mot Strindbergs förläggare. Den 4 apr. 1887 inlämnade då elva förläggarfirmor med P. A. Norstedt & söner i spetsen en skrivelse till föreningen, vari de utan att angiva någon orsak anmälde sitt utträde. Såsom ordförande svarade B. lugnt och värdigt och förklarade bl. a., att han icke ville undersöka, om måhända mera personliga motiv kunde ligga bakom detta uppseendeväckande steg. Samtidigt yttrade han, att han hade tänkt att redan vid sammanträdet avsäga sig ordförandeposten men att han därifrån blivit enträget avrådd, då ett dylikt steg nu skulle vara högst olämpligt. Men längre än till höstsammanträdet ville han ej föra ordförandeklubban. Följden av denna schism, som utan tvivel berodde på konservativ ovilja mot B., var, att Sverige nu fick två bokförläggareföreningar. Den »nya» föreningen blev bestående under tjugufem år, men sedan de bägge motståndarna avlidit, sammanslogos föreningarna åter 1912.

Vid B:s frånfälle skrev en av hans äldsta vänner, Frans Hedberg, om honom: »Frisinnad som han själv var, räddes han aldrig för att låta sina tryckpressar sprida frisinnade åsikter och djärva meningar, och de bägge tryckfrihetsåtal, som drabbade honom för Strindbergs och Frödings arbeten, förskaffade honom visserligen många obehag, men de kunde icke rubba hans åsikt att förläggaren är spridare och icke domare. Det korsfästskri, som vid båda dessa tillfällen emot honom höjdes av åtskilliga ovanligt sedligt sinnade konkurrenter, kunde icke störa hans jämnmod, och varken Zachris Topelius eller Viktor Rydberg uppsade därvid den årslånga vänskap, som förenat författare och förläggare och som i lika mått hedrar bägge parterna.» — Till B: s minne stiftade hans arvingar 1901 »Albert Bonniers stipendiefond för svenska författare» med ett kapital av 150,000 kr. (utökat 1912 av K. O. Bonnier till 225,000 kr.), varav årliga räntan skall »användas till understöd åt på svenskt språk skrivande skönlitterära författare av talang». Vid stipendiers utdelande skall i främsta rummet det konstnärliga värdet komma i övervägande, »utan att därvid hänsyn tages till dagens auktoriserade meningar, vare sig i fråga om framställningssätt eller idéinnehåll». Efter Albert B:s död blev Karl Otto B. ensam innehavare, av bokförlagsfirman Albert Bonnier, i vilken han sedermera till del1 ägare har upptagit sönerna Tor B. (1914) och Åke B. (1917). Firman har under denna period med framgång hävdat sin ledande ställning särskilt på det skönlitterära området och utvecklat sig till den största i sitt slag i Sverige med en affärsomsättning, som nu (1924) torde vara mer än tiofaldigt större än den var vid Albert B: s bortgång. Icke minst har förlaget starkt utvecklats genom inköp av ett antal andra bokförlagsfirmor, nämligen Adolf Bonniers förlag (1904), Sigfrid Flodins förlag (1913), Wilhelm Billes bokförlagsaktiebolag (1914), Aktiebolaget Normans förlag (endast delvis, 1914), Beijers bokförlagsaktiebolag (i vilket tidigare flera, delvis mycket betydande förlag, såsom N. M. Lindhs, Palmblads, Abr. Bohlins, Z. Haeggströms, Oscar L. Lamms, Centraltryckeriets, Nils Gleerups, C. & E. Gernandts, Looström & C: os, m.fl. sammanförts, 1917) samt Dahlbergs förlagsaktiebolag (1922). För att bättre kunna sprida svensk, norsk och dansk litteratur i Förenta staterna har firman i New-York upprättat en filial Albert Bonnier publishing house. Genom dotterföretagen Bonnierbibliotek och Bonniers bokförmedling avyttrar firman dyrbarare bokverk avbetalningsvis och förser folkbildningsanstalter, bibliotek och bokcirklar med litteratur. Firman är (sedan 1916) huvudpartner i Svenska pressbyrån, som har till uppgift att över hela landet försälja tidningar, tidskrifter och även böcker på järnvägarna, vid järnvägsstationerna eller genom allmänt kolportage. Firman äger stora bokbinderiverkstäder, bland de största i Sverige, och sysselsätter för närvarande på sina olika avdelningar omkring femhundra personer. — Ehuru alltjämt främst skönlitterärt intresserad har firman alltmer vinnlagt sig även om andra litteraturgrenar: skol- och undervisningsböcker, praktiska handböcker, populärvetenskapliga arbeten, illustrerade veckotidningar osv. Av mera betydande större förlagsföretag från senare tid kunna nämnas »Sveriges nationallitteratur», »Världslitteraturen», »Bonniers universalbibliotek», »De tekniska vetenskaperna», »Svenska jordbrukets bok», »Medicinskt folkbibliotek», »Svenskt biografiskt lexikon», »Bonniers konversationslexikon», »Bonniers veckotidning». Vidare en rad kommenterade moderna upplagor av svenska författare, såsom Svenska vitterhetssamfundets skrifter, Ernst Ahlgrens, Almquists, Bellmans, Frödings, Levertins, Strindbergs, Topelius' och Wikners skrifter.

Författare

h. schuck.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor (till släkthistoriken samt B. 1—2): I. A. Bonnier, Anteckningar ?™„sv-bokhandlare inti11 år 1900" 1 0920); G. Elgenstierna, Sv. släktkalendsm 1912, 13, 15—16, 19; Festskrift med anl. af Sv. bokförläggarefören. 50-års-jubileum d. 4 dec. 1893 (1893); A. Hånell, Blad ur sortimentsbokhåndelns historia (Liber librariorum, 2, 1920); C. Nyrop, Bidrag til den danske Boghandels Historie, 1 (1870); H. Schack, Den svenska förlagsbokhandelns historia (1923); M. B. Swederus, Boklådorna i Uppsala 1616—1907 (1907); K. Warburg, Svea 1845—1894 (Svea, Folkkalendcr för 1894); L. M. V. Örn-berg, Sv. ättartal, 1889. — Se i övrigt; ang. B. 1: nekrolog i Sv. bok-händels-tidning, 1867, N:o 14, jämte därav framkallad insänd artikel, ibid., N:o 16; ang. B. 2: Albert Bonnier 1820—1900. Ett minnesblad för sv. bokhandeln (1900), dödsruna i julkalendern Svea 1901 av Frans Hedberg samt nekrologer i dagspressen.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Albert Bonnier, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17954, Svenskt biografiskt lexikon (art av h. schuck.), hämtad 2017-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17954
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Albert Bonnier, urn:sbl:17954, Svenskt biografiskt lexikon (art av h. schuck.), hämtad 2017-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se