Christopher Jacob Boström

Född:1797-01-01 – Piteå stadsförsamling, Norrbottens län
Död:1866-03-22 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Filosof


Band 05 (1925), sida 521.

Meriter

1. Christopher Jacob Boström, f. 1 jan. 1797 i Piteå, d 22 mars 1866 i Uppsala. Föräldrar: skepps timmermannen Kristoffer Boström och Elisabet Hortling. Åtnjöt undervisning vid Piteå lärdomsskola och Härnösands gymnasium; student i Uppsala 14 juli 1815; disp. 5 juni 1819 (De Herodoto, Homeri imitatore, p. II; pres. P. M. Palmberg); fil. kand. 25 febr. 1824; disp. 10 juni s. å. (De pantheismi ad religionem habitu, p. I; pres. N. F. Biberg); fil. magister 12 juni s. å. (primus). Innehade åtskilliga konditioner; docent i praktisk filosofi 28 jan. 1828; i andra rummet föreslagen till teor. och prakt. adjunkt 11 mars 1829; lärare för arvfurstarna 1833; i andra rummet föreslagen till logices et metaphysices professor 6 febr. 1836; adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi 5 maj 1837; erhöll professors namn, heder och värdighet 27 apr. 1838; erhöll full presidierätt för fil. gradualdisputationer 21 maj 1839; tf. logices et metaphysices professor vt. 1840; tf. ethices et politices professor ht. s. å. och vt. 1841; professor i praktisk filosofi 25 jan. 1842; erhöll avsked med pension 16 okt. 1863. RNO 1853. — Ogift.

Biografi

B. upptogs vid nio års ålder som fosterson av skeppsbyggmästaren Erik Nordlund, vars hustru i första giftet var en moster till honom. Nordlund bekostade B: s studier vid Piteå lärdomsskola, tills han 1812 inträdde i Härnösands gymnasium, där lektor N. M. Berlin väckte hans håg för filosofien. Inskriven vid Uppsala universitet sommaren 1815, begagnade han sig särskilt av professorerna N. F. Bibergs och Samuel Grubbes undervisning, när hän icke, som under åratal var fallet, måste genom konditionerande på annan ort förvärva sitt uppehälle. Magister våren 1824, innehade han vid promotionen första hedersrummet men kunde icke omedelbart vinna anställning i sin vetenskap, emedan då gällande bestämmelser ej tilläto mer än en docent under vardera filosofiska professuren. Då nu dessa båda docenturer voro besatta, ägnade sig B. närmast åt teologiska studier, tills 1827 ena filosofiska docenturen blev ledig; efter specimination hösten s. å. konstituerades B. i början av 1828 till docent i praktisk filosofi. Hängiven undervisare, anlitades den nye docenten starkt; och det var naturligtvis de lysande lärargåvorna, som föranledde hans kallelse att vara arvprinsarnas lärare i Stockholm, dit han flyttade i början av 1833. Återkommen till universitetet hösten 1837 som adjunkt i filosofi, hugnades han med professors titel på förord av kronprinsen, sedermera konung Oskar I, vilken även erlade den dryga fullmaktslösen. Vid Grubbes avgång till Stockholm som statsråd sept. 1840 förordnades B. att efter honom bestrida professuren i praktisk filosofi och utnämndes i början av 1842 till denna lärostols ordinarie innehavare. Trots klena fysiska krafter, ohälsa (svagt hjärta i förening med nervlidande och ofta återkommande kongestioner åt huvudet) samt synnerligen tyngande tentamens- och examensbörda (utöver allt annat gällde det att varje vårtermin pröva enbart omkring nittio kameralister) verkade han i denna ställning så, att ämnets studium växte sig allt starkare. Efter sitt avsked höll han 1864—66 i sitt hem två á tre gånger i veckan ett slags enskilda föreläsningar för sin intresserade och trogne lärjunge Hans Edfeldt, den sista föreläsningen aftonen före sin död. Det hjärtslag, som ändade hans liv, påstås ha varit följden av skrämsel vid eldsvådeklämtning. En granitvård utmärker hans gravplats på Uppsala kyrkogård, där han jordades långfredagen 1866; och ett porträtt i olja påminner i den norrländska studentnationens galleri av förtjänte landsmän om den illustre tänkaren.

I B:s system är det första och hittills enda gången, som ett specifikt svenskt filosofiskt tänkande lett till omfattande skolbildning med starkt inflytande i olika riktningar på landets andliga kultur för övrigt. En vid hans filosofiska debut öppet deklarerad anslutning till Tysklands stora transscendentalfilosofiska spekulation förvandlas småningom utifrån vissa redan i själva begynnelsen skönjbara differenser till allt tydligare och skarpare opposition mot denna då härskande riktnings erfarenhetsföraktande konstruktiva metod och metafysiska panteism, som icke kunde låta människans personliga individualitet komma till sin rätt. Så fullständig var B:s framgång, att omkring tidpunkten för hans död tre av Sveriges då blott fyra professurer i filosofi tillhörde eller tillföllo anhängare av boströmianismen; om icke även den fjärde tillföll skolan, torde det i ej ringa grad ha berott på vissa kretsars önskan att åt transscendentalfilosofiens utmynning i Hegels absoluta idealism rädda åtminstone ett ordinariat. Och ännu ett halvsekel efter B: s död ha hans grundtankar full aktualitet i svenskt filosofiskt liv, låt vara att frågeställningarna i åtskilligt förskjutit sig och de konkurrerande riktningarna vuxit till antal och inflytande. Sin förklaring finner denna boströmianismens för Sverige enastående framgång under en epok, då den europeiska kulturen eljest alltmer vänder sig bort från filosofisk spekulation, genom åskådningens inre halt och ofta betonade motsvarighet till vad svenskt folklynne kräver av vetenskapernas vetenskap (klar intellektualitet i förening med starkt sinne för personlighetens djupaste förnuftskrav), liksom genom den fascinerande inverkan, B: s bergfasta övertygelse om sina grundtankars sanning jämte principiellt optimistiska livssyn och tillit till förnuftet såsom världsmakt utövade på den mottagliga studerande ungdomen. Hos den åtminstone har det icke skadat B: s anseende, att han var en orädd man, städse beredd att kläda skott för sin åsikt och dess konsekvenser för livet liksom att gripa till andens svärd mot religiösa eller politiska fördomar. Men visserligen har det på andra håll nog bidragit till oförstående och en viss seglivad hätskhet mot boströmianismen, att dess upphovsman i stridens hetta ej skrädde orden och därigenom lätt sårade på ett sätt, som alldeles icke överensstämde med hans innerst mycket välvilliga sinnelag. B. såg nämligen allt så starkt intuitivt, att han hade svårt att förstå, hur sakläget kunde te sig annorlunda för andra; och med en viss snillets naivitet förenade han en rentav om barnets oskuld erinrande oförmåga att känna, hur orden träffa och verka. Men alltid och under alla omständigheter förblev han en vir probus et integer, såsom han på ett i Uppsala universitetsbibliotek förvarat manuskript blivit av en kollega träffande karakteriserad.

Sin egen uppskattning av »tänkares s. k. biografier» har B. formulerat i den ryktbara satsen, att en filosofs levnad utgöres av hans tankar, »det enda som skäligen bör överlämnas till eftervärlden, i händelse ett sådant efterlämnande är möjligt. I annat fall må vad de tänkt stanna inom kretsen av deras lärjungar och genom dem göras fruktbärande för framtiden.» Häri ligger tillika en förstucken apologi för B:s egen verksamhet som tänkare, vilken i följd av ohälsa och tyngande ämbetsgöromål ej helt ut blev, vad han kände, att den eljest kunnat bliva. Särskilt förunnades honom icke att som skriftställare allsidigt och i en mångfald tillämpningar utveckla sin filosofiska grundåskådning till avslutat system; bortsett från tidningsartiklar, tidskriftsuppsatser och stridsskriften mot J. J. Borelius är allt av B. själv publicerat ofullbordade fragment, med undantag blott för hans professorsspecimen, grundlinjerna till filosofiska statsläran och civiljusticen samt hans självbiografi. Härav led han djupt och har i brev givit rörande uttryck åt sin sorg. Tyngdpunkten av hans filosofiska tankearbete kom således att ligga i universitetslärarens gärning, och till begåvade lärjungars och efterföljares verksamhet ställde han sitt hopp, såsom några ord i hans avskedsföreläsning bevisa: »Jag tror mig således kunna säga om dem allesammans: Ille faciet — de skola uträtta och fullända, vad jag blott kunnat antyda.» Åtminstone delvis har detta hopp infriats; och den man, som härvid framför andra bör ihågkommas, är Karl Yngve Sahlin — dessutom särskilt Sigurd Ribbing, N. V. Ljungberg, A. Nyblseus, Viktor Rydberg, Pontus Wikner, D. Klockhoff, P. J. H. Leander, H. Edfeldt och G. J. Keijser samt, från en senare epok, L. H. Åberg, Vitalis Norström, P. E. Liljeqvist och Karl Pira.

Hur det boströmska tankesystemet ter sig i skematisk översikt, har dess upphovsman själv på det mest autentiska vis klargjort i sin artikel för Biografiskt lexikon (1859), till vilken en gång för alla må hänvisas. Här kan icke vara fråga om en till på köpet reducerad kopia av sagda framställning utan vi avse en ur det helas sammanhang sedd vy över det principiella problemläget hos B. och hans sätt att finna sig tillrätta därmed.

Med sina lärare Biberg och Grubbe inordnar sig B. från början i den transscendentalfilosofiska spekulationen, som vars främsta namn och samtidens störste filosof han framhäver Schelling. Alla tre acceptera Kants kritiska resultat om rummets och tidens fenomenalitet men vilja icke stanna vid detta negativa utan fatta sann och egentlig verklighet som andlig och evig. För att positivt bestämma det andliga och eviga nöja de sig icke med Schellings intellektuella åskådning som filosofiens organ, utan som Platon samt Jacobi och Fries yrka de hos människan förnuftet såsom en mot sinnligheten motsatt innehållsbestämd förmåga, mäktig att omedelbart fatta väsendets värld. Men stannade Platon vid idéerna utan att principiellt förklara dem ur ett absolut förnimmande subjekt, ur Gud såsom absolut person, beakta de nämnda svenska tänkarna just kristendomens principiella insats för världs- och livsåskådning, som filosofiskt-antropologiskt måste hävdas genom att övervinna Kants blott formella uppfattning av förnuftet. Väsendenas värld blir då idévärlden såsom principierad av och vilande i Guds absoluta förnimmande, i Gud såsom absolut subjekt och person. Men medan Biberg och Grubbe ej ännu fordra, att Guds idéer för sig själva alla äro förnimmande, låt vara ändligt förnimmande personer, tager B. detta steg, säkerligen icke utan inflytande från Leibniz' monadologi. Först en sådan ståndpunkt blir genomförd personlighetsfilosofi, en personlighetsidealistisk teism, som förvandlar idévärlden till ett personligheternas rike. Den gör nämligen allvar av tanken, att den absoluta personen aldrig kan vara omedelbart bestämd av annat än personligheter, vilka såsom andra än han äro ändliga personer och förnimma annorlunda, än hans fullkomliga förnimmande gör (varmed motsvarande fenomenvärld); i Guds eget liv äro de emellertid hans fullkomliga förnimmelser, idéer, lika andliga och eviga som han (skulle eljest göra hans förnimmande ofullkomligt), och såsom de ändliga personernas eviga gudsbeläten utgöra de på samma gång de i dem inneboende grunderna till deras utveckling fram mot en slutlig fulländning (himmelrikets eviga salighet), efter deras av resp. idés ställning inom idésystemet betingade eviga mått. Allt vad ting heter kan då endast som bestämning hos eller fenomen i och för de ändliga subjekterna av det i och för sig varande personliga bliva föremål för filosofi, vadan konsekvensen är, att denna blir vetenskapen om personer och personliga bestämningar. Och filosofiens indelning såsom teoretisk och praktisk (allteftersom personerna betraktas i sitt vara som bestämmande det mänskliga förståndet eller tillika som bestämningsgrunder för mänskligt viljande och handlande) skulle egentligen följa personernas indelning (n. b. den oändliga personen och de ändliga personerna, underindelade i moraliska personer = samhällen, med andra ändliga personer till organer, och fysiska personer = de mänskliga individerna, med sinnliga krafter till organer). Men likheten i ändamål för de mänskliga individernas och de privata samhällenas verksamhet, nämligen sedlighet (sedlig kultur), föranleder, att den praktiska filosofien indelas i rationell religions-, rätts- och sedelära, vilket sedan medför den teoretiska filosofiens, indelning i rationell teologi, etnologi och antropologi, så att den sistnämnda omfattar även de privata samhällenas teoretiska betraktelse och den rationella etnologien begränsar sig till de publika samhällenas.

Av den teoretiska filosofiens delar har B. icke framställt någon rationell eller spekulativ etnologi, endast utpekat dess föremål »folkstammen, rasen och släktet», som även de »till sitt väsende» vore »levande idéer såväl i och för det gudomliga förnuftet som i och för den enskilda människan», ett åskådningssätt vilket, liksom över huvud läran om samhällenas personlighet, på sitt sätt konti-nuerar den historiska skolans.

Centrum i B:s hela filosofi är hans s. k. rationella eller spekulativa teologi med Gud såsom den oändliga personen till föremål. Visar tingens förklaring närmast tillbaka på de mänskliga subjektena, av vilkas ändliga förnimmande de i sin fenomenalitet äro uttryck, visa de mänskliga eller allmännare de ändliga subjekterna själva för sin förklaring lika avgjort tillbaka på Gud som det oändliga fullkomligt förnimmande subjektet eller förnuftet i full och pregnant bemärkelse, som icke kan ha sitt objekt eller över huvud något objekt utom sig, och i vars förnimmande all verklighet på något vis är till i fullkomlig form som idé. Men då det endast är i och genom det fenomenella (= omedelbart blott i och för oss varande), som vi kunna tränga fram till väsendet (= det omedelbart i och för sig varande), är det tydligen den genomförda erfarenhetsanalysen och vad den visar av ofullkomlighet, resp. relativ fullkomlighet, som leder oss fram till hur vi måste fatta det absoluta, det absolut fullkomliga. Resultatet av denna erfarenhetsanalys sammanfattar B. i sin lära om förnuftets »logiska» och »metafysiska attributer», som uttrycka, hur vi måste tänka Gud dels i och för sig (»logiskt»), dels i förhållande till den ändliga verkligheten (»metafysiskt»). Skiljer B. »logiskt» mellan formalt och materialt betraktelsesätt, allteftersom det gäller det absolutas form eller innehåll (dess »huru», resp. dess »vad»), och materialt mellan en real = ontologisk och en ideal = noologisk uppfattning, allteftersom man vid det absolutas verklighet ännu ser bort från eller beaktar dess karaktär av förnimmande, personlig verklighet, gå dock samma synpunkter igen även vid den »metafysiska» betraktelsen. Från en redogörelse för de logiska attributen avstås här, ehuru de må sägas framskymta i följande observandum: först i den mån analysen fortgår från lägre till högre erfarenhetsområden, från tingens till människans sfär och hos människan från sinnligt till förnuftigt liv, detta senare yttrande sig i vetenskap, sedlighet, rätt och religion samt i konst och smak, dess mer påträffas ett självständigt, i sin fulländning över all innehållsomskiftelse höjt, samstämmigt och konsekvent och inom sig (systematiskt) slutet helt, som röjer andlighetens och evighetens art samt ett liv, som innerst är självmedvetande och personligt liv. Ett sådant personligt liv, tänkt utan all inskränkning eller som absolut person, är det enda, som kan antagas höjt över all relativitet och är det, varpå allt relativt visar tillbaka som sin grund. Som grund för all tillvaros uppkomst och bestånd samt all utvecklings rätta fortgång och fulländning är det absoluta (realt) urorsak, ursubstans, högsta lag och högsta ändamål eller — med beaktande av dess personlighet (idealt) — skapare, upprätthållare, försyn och saliggörare, termer från vilka all sinnlig och förandligande bibetydelse noga måste fjärmas.

Vad nu B. — och det redan från begynnelsen — lika litet som Biberg och Grubbe ville godkänna i transscendentalfilosofien som metafysisk spekulation, var dess panteistiska indragande av det absolutas eget liv i utvecklingen, att konstruktionsmetoden som rekonstruktion skall uttrycka det absolutas självkonstruktion från lägre och enklare till högre och mer komplicerade former utifrån det rent enkla som princip: på detta vis relativiseras det absoluta, neddrages till att vara en blott form, som skall vinna konkret verklighet genom det sinnligas, det fenomenellas av det själv satta innehåll. Men liksom detta förandligar det oändliga, låter det det ändliga vara till blott som mer eller mindre försvinnande enskildhet i hela serien av det absolutas manifestationsformer. Från Biberg och Grubbe tager B. i arv det specifikt moraliska intressets förening med det religiösa och ledes under påverkan både från Leibniz och Schleiermacher till hävdande av individualitetens betydelse inom vardera intressesfären och det så, att individualitet blir något väsentligt ej mindre för det absoluta än för de relativa varelserna. Huvudproblemet för honom blir härmed alltmer att förlika de ändliga väsendenas självständighet med deras vara i Gud liksom Guds i dem.

Är panteismens grundfel sålunda att det absoluta ej äger ett absolut liv i sig utan att i dess liv det relativa, fenomenella, sinnliga omedelbart blir innehåll, så är idealism enbart ej nog för att övervinna häri liggande svårigheter, utan därtill måste komma den allra strängaste rationalism. Såsom fullt genomförd rationell idealism vill också boströmianismen lösa sitt grundproblem; och det är karakteristiskt, att fortgången inom denna åskådning med Sahlin strävar att fullända den rationalism, B. syftade till men eventuellt på vissa punkter (i det ontologisk-metafysiska och i samhällsfilosofien) ej lyckats bringa till avsedd renhet. Sahlin påpekar, att vi erfarenhetsmässigt känna samhällena blott som formella hela, visserligen av den art, att de ytterst och till sist måste förutsätta en personlig grund, som vore individ men som dock för dem alla kunde tänkas vara gemensam, kunde vara Gud själv i sitt väsendes outtömliga rikedomar; fordrar man med B. för varje empiriskt samhälle en särskild individuell ändlig (n. b. »moralisk») person som grund, kunde detta befinnas egentligen vara att i väsendenas värld inflytta formella helheter, alltså en med B: s personlighetsuppfattning principiellt oförenlig rest av empirism. Denna kritik fortsätter på sätt och vis B: s egen opposition mot att, som redan Platon gjort, i idévärlden upptaga idéer, som ej svara mot det absolutas absoluthet: man finge ej »tänka sig några gudomliga idéer för oorganiska ting och växter och djur» (så i själva verket ännu Biberg och Grubbe samt B: s egna latinska dissertationer från 1827—29 men visserligen icke hans »Psychologi» från början av 1830-talet) — men icke heller, fortsätter nu Sahlin, för samhällenas formella helheter. På samma kritikens linje ligger det, då man ifrågasatt (Liljeqvist i viss anslutning till Sahlin), att t. o. m. B: s tal om idésystemet såsom en enhet i och av mångfald av idéer vore en ännu mer förtunnad rest av empirism, därest nämligen mångfald ej kan tänkas utan motsats. Synpunkten av en idéernas mångfald skulle då ej kunna gälla det absoluta väsendets eget förnimmande, utan tillhörde den förandligande mänskliga synpunkt, som vårt tänkande för med sig, även då det vill fatta Gud som det absoluta strängt i och för sig. Med detta problemläges vanskligheter sammanhänger den ryktbara striden mellan Edfeldt och Nybblæus om idéernas oändlighet eller ändlighet.

Inför mångfalden av idéer i det gudomliga förnimmandet uppstår för B. nödvändigt frågan om deras sammanhang, en fråga, som tillika blir den om väsendenas sammanhang, eftersom varje särskilt väsen enligt dennes idealistiska tankegång har sitt egentliga vara som idé hos Gud och vara över huvud är = förnimmas. Yrkar redan Kant apperceptionens rena enhet eller jagförnimmelsen som den tanke, vilken skall kunna beledsaga allt, som skall kunna tillhöra en möjlig erfarenhet, och gäller för Fichte jaget som det, varifrån icke kan abstraheras, det i varje tankeakt återvändande och i denna mening rent enkla, då ju ingen analys kan tränga där bakom, bibehålles detta transscendentalfilosofiens uppfattningssätt i B:s betonande av självmedvetandet som det rent enkla, tillika substansen i allt eller det, varav allt är form. Vid resp. särskilda väsen blir nämligen självmedvetandet relationsgrunden för sitt förhållande till dem, då det ju såsom det enkla måste vara det för dem och sig nödvändigt gemensamma. Härmed är ännu icke avgjort, hur de särskilda väsendena sammanhänga sinsemellan inom självmedvetandet. Vanlig logisk (disjunkt) koordination är tydligen utesluten, ty den skulle införa motsägelse i det absolutas liv. Sådan motsägelse undgås, menar B., om man av två väsen vilka som helst antager det ena alltid ingå som positiv bestämning i det andra och såsom det gemensamma för dem båda utgöra relationsgrunden för deras inbördes förhållande. Väsendenas sammanhang blir då ett efter den logiska subordinationens, resp. den kontinuerligt fortgående determinationens analogi tänkt sammanhang av ensidigt ingående det ena i det, resp. de andra — med gräns nedåt i det rena självmedvetandet och uppåt i ens realissimum. På det viset hade varje idé sin bestämda plats i idésystemet, en plats, som tillika betecknar, vad B. kallar dess eviga mått. Detta förhållande anser B. (jfr Leibniz' kontinuerliga serie av alla monader under den absoluta) bäst kunna åskådliggöras genom talsystemet, där de lägre talen på samma ensidiga sätt ingå i de högre och äro av dem negativt bestämda, och där varje tal just som tal är lika fullkomligt, ehuru en jämförande betraktelse kunde säga det högre talet fullkomligare, emedan det innehölle det eller de lägre talens realitet plus ett särskilt överskott. Om denna åskådning har senare strid uppstått: från en sida (Liljeqvist) har man velat hävda, att B. brustit i bevisningen för det ensidiga ingåendet och med förbiseende av att disparat koordination liksom förhållandet mellan logiska, resp. etiska och andra grundformer kunde erbjuda utgångspunkter, som tilläventyrs bättre lämpade sig för tolkning av idéernas och väsendenas sammanhang, hade låtit talsystemets analogi betyda mer än en bild, som dock alltid haltade — från annat håll åter (Pira) har yrkats, att B. redan hade tänkt sambandet icke blott som (definitiv, ej divisiv) subordination utan även som (konjunkt, ej disjunkt) koordination.

Först inför antydda närmare utgestaltning av idéernas sammanhang faller rätta ljuset över B: s ståndpunkt även metodologiskt. Hans definitiva ståndpunkt yrkar därvidlag, att filosofiens metod lika visst som all annan vetenskaps toge sin utgångspunkt i erfarenheten, n. b. som ett helt och särskilt beaktande den erfarenhet, som röjde förnuftig, personlig art: genom abstraherande analys trängde man in i det givna, tills däri röjde sig något, som bättre motsvarade förståndets krav — ytterst och sist vore detta »något» självmedvetandet som rent — för att så syntetiserande sätta allt annat i förståndsmässigt sammanhang därmed; hade man genom en långt gående abstraktion nått fram till självmedvetandet som genus summum, måste varje ytterligare positivt moment vinnas genom att återvända till erfarenheten och ånyo abstrahera från allt i denna utom det som härnäst slöte sig närmast till självmedvetandet och i det sammanhanget vunne högsta möjliga tydlighet, resp. till det sålunda förtydligade osv. Metodologiskt således samma vy av kontinuerlig determination utifrån självmedvetandets yttersta gräns som för idéernas sammanhang inbördes: det mänskliga begreppssystemet återspeglade i själva verket idésystemet. Vid svårigheterna härvid få vi icke dröja. Vi påpeka blott, att här röjer sig samma nära förhållande mellan form och innehåll som inom transscendentalfilosofien, B:s historiska utgångspunkt, så att förskjutningar i sakligt avseende genast spegla sig i det metodologiska. Redan när B: s äldre latinska dissertationer opponera mot en konstruktion av det absoluta självt men fortfarande hylla konstruktionen som filosofiens rätta metod för det absolutas modifikationer, visar sig sålunda, att där mindre är fråga om en radikal abstraktion med syfte att vinna den absoluta utgångspunkten för att låta denna som ren enhet ur sig själv, i systematisk ordning men utan varje sneglande på erfarenheten, producera den mångfald, som skall tillhöra vetenskapens totalitet, än om ett kontinuerligt förtydligande utifrån det allmännastes utgångspunkt och svarande mot den syntetiska framställningsgång, B. senare av pedagogiska skäl gärna tillämpar (exempelvis i »Grundlinjer till philosophiska statslärans propädeutik»). Att den nya metodologiska åskådningen redan är under bildning, röjer sig i just detta förhållande, ehuru B. ej ännu tänkt ut tanken, att efter en fullständigaste abstraktionsakt, som återför tänkaren till det rena självmedvetandet, sedan vid filosofiens förverkligande varje nytt innehållsmoment vinnes, under återvändande till erfarenheten, genom nya partiella och i sin partialitet kontinuerligt sammanhängande abstraktionsakter av således allt mindre omfång. När den tanken med Skandiauppsatsen är sluttänkt, har också B. principiellt brutit med den spekulativa konstruktionens metod — ej mindre radikalt än den herbartska realismen ville — men märk med fullt bevarad idealism, så att denna metod egentligen blott innebär en det ändliga mänskliga medvetandets orientering inom sig själv i sin systematiska struktur med all verklighet immanent i sig.

B:s rationella antropologi vill enligt hans principiella metodologiska uppfattning om vägen till väsendet genom fenomenet och empirien i själva verket också meddela det viktigaste av själslivets empiriska data. Givetvis är den psykologiska empiriens läge i detta nu helt annat än på B: s tid, men bortsett från irrelevanta detaljkorrekturer, som må befinnas nödvändiga, har man icke kunnat ådagalägga, att några för den boströmska antropologien såsom empirisk väsentliga drag vore oförenliga med den moderna empiriska psykologiens säkra resultat. Något helt annat är, att B:s antropologi är så avgjort spekulativ, att den i sin historiskt givna gestalt omöjligt kan ersätta modern empirisk psykologi. Om detta spekulativa inslag må blott påpekas, att varje människa fattas som ägande sin egen individuella idé i gudomen, vilken idé som hennes gudsbeläte blir normativ för hennes praktiska förhållande — en tankegång, som omedelbart visar över i den etiska sfären — och härvid i sin konkretion vägleder henne genom den förnuftiga känslans, särskilt samvetets form, ehuru dock hennes väsen ingalunda är mystiskt otillgängligt för tänkande betraktelse och uppfattning. Som kritisk punkt måste framhållas, att ej blott B:s antropologi utan hela hans filosofi står och faller med antagandet av förnuftet såsom innehållsbestämd förmåga vid sidan av sinnligheten och kontinuerligt aktualiserande sig från omedvetenhet, resp. spontaneitet till full självmedvetenhet (dvs. klarhet och tydlighet) och egentlig frihet. B. med skola har, trots all påstådd intellektualism, städse hävdat, att förnuftet framträder tydligast i sina praktiska manifestationer; och häremot må svara, att modern psykologisk värdeteori på sistone ej längre avvisar de absoluta värdenas problem utan trevande börjat inlåta sig därpå. Men innan hithörande av forskningen tillbörligt säkerställts, kan det förefalla, som om boströmianismen på sagda vanskliga punkt tycktes leva på framtidsförhoppningar — till den grad är det förnuftiga livets psykologi empiriskt i efterhand gentemot det sinnliga livets.

I sedeläran, vilken enligt B. ej har någon positiv systerform analog till den positiva teologien, resp. juridiken gentemot religions-och rättsfilosofi, skiljer han sig föga från den bibergska etiken. Liksom den hävdar B. en positiv, icke asketisk praktisk rationalism och bygger härvid på den reflexionen, att en sinnlighet, som är fenomen av människans egen idé såsom enligt hennes ändlighet ofullkomligt uppfattad av henne själv, omöjligen kan principiellt stå i motsats till eller vara oförenlig med hennes förnuft, som är människan själv i de själsfunktioner, där hon förnimmer som eller handlar efter väsendet (dvs. det omedelbart i och för sig varande). Häri då sinnlighetens principiella bestämbarhet i och hos människan genom hennes individuella förnuft, i enlighet varmed sedlighet är sinnlig förnuftighet i betydelsen av det förhållande mellan sagda två hos människan oskiljaktiga sidor, att sinnligheten såsom den lägre villigt underordnar sig och besjälas av förnuftet såsom den högre sidan. Endast i fall, där empiriskt en bestämd oövervinnelig renitens visar sig inom någon viss sfär av den eller den människans sinnlighet, kan det just för henne (men icke att generalisera!) bli ett sedligt krav att undertrycka detta sinnliga (jfr Skriftens ord om ögat eller handen till förargelse, som man då har att riva ut, resp. hugga av).

För den sedliga uppgiften i de momenter, där en sedligt bestämd samverkan med andra människor principiellt är omistlig, tänker B. en hel serie av privata samhällen såsom för sig själva individuella personligheter ligga till grund och det i allt vidare krets: från äktenskap och familj lägst genom kommuner och olika slags korporationer av olika omfattning upp till folket, vars sedliga uppgift är en nationell andlig och materiell kultur — och detta tänkt så, att varje verkligt empiriskt äktenskap osv. förutsatte sin egen individuella Gudsidé. På punkten i fråga har Sahlin funnit sig böra yrka å ena sidan fortsättandet av de privata samhällenas serie över folket i folkgruppen, systemer av sådana och slutligen hela mänskligheten, eftersom tydligen kulturuppgiften både från sin andliga och från sin materiella sida ej stannar med folket utan fortsätter intill antydda gräns. Och å andra sidan finner sig Sahlin som nyss antytt befogad påpeka, att tillräckliga grunder ej synas föreligga för statuerande av en särskild gudomlig idé, själv individuell ändlig person, för varje empiriskt samhälle.

Syfta de privata samhällena till sedlig kultur i allt vidare omfattning, är det enligt B. de publika samhällenas uppgift att verka för den offentliga rätten, som till sin idé bestämmer alla särskilda yttre verksamheters handlingssfärer till inbördes samstämmighet och självständighet var för sig, n. b. under detta samstämmighetsvillkor. Härigenom fastställes, vem som i varje fall äger handla men icke hur han bör handla — bortsett från det negativa, att han icke får handla så, att därigenom intrång sker i andras handlingsfärer. Då en tvångssedlighet ingen verklig sedlighet vore, får icke det i varje fall sedliga handlingssättet uttvingas, utan redan för sedlighetens egen skull måste den av rätten fordrade handlingsfriheten även, inom antydda gränser, innebära möjligheten av ett icke sedligt handlande. Just denna motsättning mellan rättslig och sedlig uppgift, mellan publik rätt och allt vad privata intressen heter, gör det till ideellt krav att ställa dessa uppgifter självständiga mot varandra, vilket i sin ordning kräver en motsvarande egen representation i sinnevärlden för resp. privata och publika samhällen, så att exempelvis — mot läran om folksuveräniteten — folket och staten, vilken senare enligt B. är det lägsta publika samhället, och vilka normalt verka inom samma område (riket), böra ha var sin representation, ehuru dessa representationer äro hänvisade till intim samverkan. Då blott en individ kan i möjligaste mån befrias från privata intressen, är monarkien (n. b. den ärftliga) framför republiken den ideala statsformen, ehuru särskilda, historiska förhållanden åtminstone temporärt kunna påkalla republik. Men just för rättens egen skull bör monarkien helst vara konstitutionell, dvs. folket kunna genom ett av dess representation förvaltat absolut veto begränsa monarkens tänkbara privata godtycke i alla för folk och stat gemensamma angelägenheter, liksom å andra sidan monarken ävenledes just som de publika intressenas målsman bör äga absolut veto mot folkrepresentationen. Principiellt tillhöra både lagstiftning och beskattning monarken; och folket har genom sin representation vid dem blott en begränsande, dvs. negativ rätt (som man ofta med orätt söker förvandla till positiv), nämligen att genom sitt samtyckes förvägrande hindra sådana lagars och skattepålagors trädande i kraft, som vore oförenliga med de rätt förstådda privata intressen, vilkas totalitet folkrepresentationen har att i staten bevaka. Komplementär till sagda negativa rätt är den positiva att (motionsvis) taga initiativ i sådan riktning, som folkets egna intressen må föranleda, men där ock en omprövning kan påkallas ur statens och rättens synpunkt från regeringens sida.

Fullständigheten i de privata intressenas representation vinnes enligt B., om riksdagen såsom folkets representant organiseras till att vara den samstämmande viljan av alla de rena och väsentliga folkstånden: för den andliga kulturen det s. k. prästeståndet (som dock inom sig bör sluta representanter även för vetenskap och konst), för den materiella kulturen (enligt motsatsförhållandet mellan dem, som omedelbart ta hand om naturens produktiva krafter, och dem, som förädla, resp. omsätta den materiella kulturens produkter) bonde-, resp. borgarståndet, till vilka så kommer adeln med särskild uppgift att inom folkrepresentationen verka för samstämmighet mellan det privata och det publika. I Sveriges gamla fyrståndsriksdag såg B. den ideala av honom i hans skrifter samt tidnings- och tidskriftsartiklar ivrigt försvarade folkrepresentationen, där varje stånd hade absolut veto i sina specifika ståndsrättigheter, medan tre stånds samstämmiga beslut vore tillfyllest, när konsekvenserna träffade alla stånd lika.

Bortsett från spörsmålet om statens och över huvud samhällenas personlighet har på tvenne huvudpunkter av B: s statsfilosofi en immanent kritik satts in. Dels har man (Sahlin) visat, hurusom artskillnaden mellan, publika och privata samhällen ej kan grundas på den negativa lagbestämdhet, människan erfore från de förra, medan de senares träffade henne positivt; all lagbestämdhet är nämligen på en gång positiv och negativ, det förra inom den sfär, där materialet redan höjt sig till omedelbar bestämbarhet genom det högre, det, senare nedanför denna sfär — framför allt kunde människans och de privata samhällenas av B. yrkade negativa bestämdhet genom statens lag ej grundas på det enligt idéernas ensidiga ingående i varandra givna överskottet i statens idé, vilket negativt bestämde människans och de privata samhällenas idéer som lägre, ty samma tankegång skulle mot B. fordra negativ lagbestämdhet för den mänskliga individen även av alla privata samhällen och för de lägre privata samhällena av de högre. Utan skillnaden i lagbestämdhet (både positiv och negativ) från staten och över huvud de publika samhällena å ena sidan, de privata samhällena å den andra sammanhänger med den olika arten av material, som kräver att bestämmas, vilket material vid sedligheten vore sinnliga krafter, vid rätten yttre personliga förhållanden. Dels har kritiken också gällt B: s uppfattning av folkrepresentationen. Så har framhållits (Sahlin), att B. icke presterat någon verklig bevisning för att stånden vore folkets högsta organer, att eventuellt kommunerna, resp. kommunerna jämte stånden intoge denna ställning, varmed en på kommuner av olika omfattning grundad tvåkammarrepresentation kände befinnas fordrad, kanske ock (Liljeqvist) den ena kammarens korporativa, den andras kommunala organisation. Härtill kommer (Liljeqvist), att B. vid sin lära om fyrståndsrepresentationen ej dragit de fulla konsekvenserna av sin synpunkt, att fastän alla ståndsintressen såsom förnuftiga vore samstämmiga, de dock från sin sinnliga sida tenderade till en naturlig opposition — med detta drags beaktande vid en allt längre fortgående social ståndsdifferentiering, vilken under senare decennier varit kraftigare än någonsin, bleve omöjligt att med absolut veto inbördes mångfaldiga de fyra stånden, varför en efter det aktuella läget korporativt organiserad folkrepresentation eller kammare inom riksdagen ej kunde tänkas genom ett inbördes veto uppehålla ståndens självständighet mot varandra.

Den s. k. formella eller juridiska rättens idé har visserligen företrädesvis gjort sig gällande inom staterna var för sig och mindre i förhållandet dem emellan. Dock ser B. med allt skäl i den s. k. mellanfolkliga eller internationella (bättre »mellanstatliga») rätten växande och allt tydligare ansatser att även här låta synpunkten av självständighet och samstämmighet få normerande betydelse, vilket konsekvent skulle kräva statssystemernas mer omfattande form av publikt samhälle och för förhållandet mellan dessa till sist ett statssystemernas system, ett problem, som världshistoriens senaste fas gjort högst aktuellt utan att likvisst bringa dess tillfredsställande lösning.

Religionen i och för sig är enligt B: s metafysiska Gudsbetraktelse ingenting annat än Gud själv såsom ledande människans och över huvud de ändliga väsendenas utveckling till deras rätta fortgång och fulländning; såsom personlig grund härtill är han försyn och saliggörare eller, sammanfattande, högste regent och monark, ett förhållande likvisst av rent inre teleologi. Människans religion åter är hennes högsta aktuella förnuftighet, med tyngdpunkt i det praktiska, i viljelivet men självfallet sträckande sig också till känsla och förstånd — en uppfattning, varigenom B. principiellt höjer sig över varje ensidigt intellektualistisk eller voluntaristisk-etisk eller estetisk uppfattning av religionens väsen. Då här som överallt eljest fortgången till väsendet skall ske ifrån och genom fenomenet, har B. aldrig uppträtt fientligt vare sig mot positiv religion eller mot positiv religionslära. Tvärtom har han insett och erkänt bådas nödvändighet samt uttryckligen framhållit, att kristendomen vore den principiellt högsta av empiriskt givna religioner, men visserligen har han även för den och dess bearbetning i positiv teologi fordrat, att man icke fastnar i något periferiskt och tillfälligt. I kampen mot förorenande antropomorfismer spordes högljutt hans protest mot läran om eviga helvetesstraff och en evig osalighet, framkallande åtskilliga motskrifter bl. a. från hans teologiska kollega vid universitetet, professor sedermera biskop A. F. Beckman. Måhända kan sägas, att B. icke i sitt angrepp tillräckligt förebyggt den missuppfattningen av en slutlig salighet för alla, en alltings återställelse, som ju även vissa kyrkans fäder hade lärt, att döden för envar betecknade övergången till salighetstillståndet oberoende av hans förhållande i livet. Men att på detta sätt »draga nåden till lösaktighet» är något för B: s religionsfilosofi alldeles främmande, grundövertygad som den är, att vad envar sått får han ock uppskära — om icke i denna så i följande livsform eller livsformer. Människans ingång i den eviga saligheten (det subjektiva uttrycket för den högsta fulländning, som vore henne möjlig enligt hennes idés eviga mått), betingades enligt B. av att hon genomlupit en serie allt högre livsformer. Om dessa kunde man intet närmare veta, innan den specifika erfarenhet presenterade sig, som tillhörde envar av dem, men förnuftigtvis måste antagas, att de var i sin stad erbjöde nya möjligheter för utvecklande av vad som är anlagt hos människan och att resultatet i varje särskild i sin mån sammanhängde med ej blott hur människan förhölle sig inom den utan ock hur hon förhållit sig inom den eller de föregående. Uteslutet vore i alla händelser, att någon med obotfärdigt sinne vunne himmelriket. Vid den av B. energiskt hävdade valfriheten föreligger naturligtvis en abstrakt tänkbarhet — av honom i polemiken knappast tillräckligt beaktad —, att människan genom fortsatt frihetsmissbruk kunde alltjämt hålla sig utestängd från sin eviga salighet. Kärnan i B: s förvissning, att detta icke skall ske, att icke historien till sist skall dualistiskt ända i oupplöst disharmoni, vilar naturligtvis på tanken, att det är människans eviga idé hos Gud, som utgör innersta drivkraften för all hennes utveckling, och att hon icke till sist kan vilja ställa sig i oförsonlig motsats till det egna väsendets eviga krav, samt att livsformernas sammanhang som lägre och högre skulle nödvändiggöra en allt konkretare, levande insikt i det ondas intighet och väsenlöshet. Men allt detta ligger snarare på den problemlinje, som Kant karakteriserat genom frågan »vad få vi hoppas?» än på den, han uttryckt i frågan »vad kunna vi veta?» Beaktandet härav skulle otvivelaktigt ha något dämpat B: s polemiska ton och fjärmat den skräck för boströmianismen, som länge varit förhärskande i vårt lands religiöst och kyrkligt intresserade kretsar.

Först i samband med nu antydda är också B: s ställning till dödsstraffet fullt begriplig. Om enligt honom straffet såsom viljans rättelse i själva verket är, vad redan Platon framhållit, en välgärning för den brottslige, så betyder detta, att dödsstraffet först då är indicerat, när brottet röjer en sådan viljans förhärdelse och sinnlighetens övermakt, att alla andra strafformer te sig otillräckliga och det måste anses för en välgärning, om människan befrias från denna övermakt och sättes i tillfälle att under en ny livsforms högre betingelser arbeta på sin personliga aktualisation enligt väsendets krav.

Till de frommas och kyrkligas rädsla för B. har nog också bidragit hans ställning till treenighetsdogmen, där både Nils Vilhelm Ljungbergs och Viktor Rydbergs inlägg äro av hans åskådning inspirerade, och där fortgången inom skolan utvisat som boströmianismens tvenne möjliga linjer för kristologisk spekulation, dels att Kristus vore att fatta som den högsta människoidén med alla andra människoidéer till positiva bestämningar, detta om med B. över människoidéerna fasthålles åtminstone hela serien av samhällsidéer (G. J. Keijser), dels om denna serie med Sahlin strykes, att Kristi så till sågandes metafysiska ort kunde tänkas vara den idé, som har alla andra idéer till sina positiva bestämningar utan att likväl ännu absolut sammanfalla med Gud själv (P. J. H. Leander).

Som viktigaste drag i B: s religionsfilosofi bör måhända framhållas det sätt, varpå han lyckats övervinna motsättningen mellan gudomlig nåd, resp. allmakt å ena sidan samt människans frihet eller självständighet å den andra. Då alla motiver hos människan till ett högre blott äro de subjektiva uttrycken för eviga i idévärlden och närmast människans egen idé grundade förhållanden, är visserligen allt högre att anamma som nåd eller en gåva ovanefter men kan icke stå i motsats till människans frihet eller självständighet, som just grundas på hennes eviga idé i Gud och empiriskt röjer sig på den punkt av hennes ur denna framspirande utveckling, där hon som subjekt finner sig böra själv ta hand om och leda denna utveckling — i sista hand ju efter den bestämmelse, som ligger i gudsbelätet inom henne.

Den gängse bilden av B. i svenska folkets allmänna medvetande är grundligt feltecknad, då man i honom ser på en gång den politiskt konservative eller reaktionären quand méme och den religiöst radikale fritänkaren. Om B. i en viss given situation håller på ett visst bestående, uttrycker detta blott att han — vare sig med rätt eller orätt för det och det särskilda fallet — tänker sig detta bestående just svara mot den aktualisationsgrad, vartill utvecklingsprocessen nått på punkten i fråga, men principiellt vill han ingalunda föreviga något timligt och yrkar eftertryckligt, att vad som ej längre svarar mot det läge, vartill utvecklingen hunnit, skall ersättas genom former, som bättre svara häremot. I full överensstämmelse härmed är han radikal, vare sig på det religiösa eller politiska området, blott gentemot det enligt hans uppfattning verkligt och innerst otidsenliga, så att nyss antydda motsägelse i B: s tänkarpersonlighet icke sakligt häftar vid denna utan är ett i densamma intolkat sken.

Författare

E. Liljeqvist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

—• I Uppsala universitetsbibliotek förvaras som testamentariskt helt för sig en samling litteratur till B: s och boströmianismens historia, som lektor G. J. Keijser med outtröttlig iver sammanbragt.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De pantheismi ad religionem habitu dissertatio. P. 1.* Upps. 1824. 4: o 8 s. (Gradualavh.; pra?s. N. F. Biberg; ofullbordad.) — 'De nexu rerum cum Deo ex ratione pantheismi positiones. P. 1—4.* Upps. .1827. 4: o 34 s. (Diss.; resp. C. J. Bergman m. fl.; ofullbordad.) — Dissertatio aca-demica triplicem amphiboliam notionis legislationis practicas in philosophia mofum observandam adumbrans. P. 1—4.* Upps. 1827—29. 4: o 32 s. (Avh. f. docentur; resp. C. Westergren m. fl.; ofullbordad; förestående tre avhandlingar utg. i sv. övers, av E. Liljeqvist, Lund 1915, se nedan). — [Psykologi.] Upps. omkr. 1830. 48 s. (Anon.; endast tre ex., inbördes något skiljaktiga, kända; titelbl. saknas; omtr. i B:s Skrifter, D. 1, Upps. 1883.) — [Rec. av] A. Tholuck, Om förnuftets förhållande till uppenbarelsen ;'Skandia, Bd 1, 1833, s. 348—397; undert.: —st—; föranledde ett genmäle av |J. A. Butscjh i Sv. litt.-fören. tidn. 1834, Bih., N:o 1, 2, med replik av B., ibid., Bih., N: o 3, 4). — ['Rec. av] B'. J: son Bergquist, Förnuft och uppenbarelse. Fortsatt afhandling. D. 1: Afd. 1 (Sv. litt.-fören. tidn., 1834, s. 146—155, 162—168; undert.: —st—). — De mente ac perceptione aphorismi. P. 1—2.* Upps. 1839. 4: o 16 s. (Diss.; P. 1 resp. A. U. Lindström, P. 2 A. Nystedt; ofullbordad; i sv. övers. utg. av L. Bygden 1897, se nedan.) i— Dissertatio de notionibus religionis, sapientiae et virtutis earumque inter se nexu. P. 1—4. Upps. 1841. (4), 79 s. -f- tit.-bl. o. dedikationer. (Avh. f professur; resp. L. O. Hammargren m. fl.) Ny uppl. med svensk övers, och företal av L. Bygden. Upps. 1874. IV, 185 s. — Satser om lag och lagstiftning. P. 1—3.* Upps. 1845. 48 s. + tit.-bl. (Diss., resp. E. Berggren m fl.) Med förord, tillägg och anmärkningar ånyo utg. Upps. 1845. 89 s. 2: a uppl. Upps. 1871.78 s. — Aphorismer. Om voteringar (Tiden, 1850, N:o 14;anon.).— Aphorismer rörande förändrandet af folkrepresentationen i Sverige (ibid., N:o 25, 26; anon.; denna och följande uppsats föranledde Envigeskamp mellan professor Boström i Upsala och nittonde århundradet i Sverige i Aftonbladet, 1850, N: o 94; B:s svar se följande). — Professor Boström i Upsala och en Aftonbladist i Stockholm (Tiden, 1850, N:o 43; anon.; följdskrift: Professor Boströms hejduk i Tiden, Aftonbladet, 1850, N:o 184; B:s svar se följande).— Ytterligare om professor Boström i Upsala och en Aftonbladist i Stockholm (Tiden, 1850, N:o 72, 73; anon.). —¦ Ytterligare om förändrandet af folkrepresentationen i Sverige (ibid., N':o 88; anon.) — Om gränsorna för rikets ständers rätt att förändra folkrepresentationen och om liberalisternas sätt att läsa och förstå grundlagarne (ibid., N:o 100; anon.). — Grundlineer till philosophiska statslärans propaedeutik. D. 1. Upps. 1851. 16* s. (Diss., resp. L. W. Borin.) Omtr. jämte forts, utan titelblad. Upps. 1859. 80 s. [Ny uppl.] Upps. 1874. 80 s. 2: a uppl. Upps. 1884, 74 s. 3:e uppl. Sthm (tr. Norrköping) 1901. 12: o 93 s. (Ofullbordad.) — Aphorismer i statsrätten med särskildt afseende på Sverige. Om monarkens oansvarighet och helgd (Svenska tidn., 1852, N:o 46, 47; anon.). — [Program vid rektoratets nedläggande.] Upps. 1855. Fol. 8 s. — C. J. Boström och hans filosofi. [Utg. av K. Claeson.] Örebro 1859. 36 s. (Anon.; även i Sv. biogr. lexikon, N. F., Bd 2, 1859, s. 357—384.) — Grundlineer till philosophiska statsläran. Allmännare delen. Upps. 1859. (4), 104 s. 5: e uppl. Upps. 1882. 123 s. (Anon.) — Grundlineer till philosophiska civilrätten. [Utg. av K. Claeson.] Upps. 1859. 34 s. Upps. 1872. 34 s. (Omtr. i Skrifter, D. 2, 1883; även separat tills, med Philosophiska criminalrätten under titel: Grundlinier till philosophiska civil- och criminalrätten. Upps. 1883. 64,s. [Ny] 4:e, resp. 2: a uppl. Norrköping 1903. 104 s.) — Erinringar vid Svenska tidningens recension af professor Boströms grundlineer till filosofiska statsläran (Sv. tidn., 1859, N:o 186, 187, 188, 191). — Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar. Upps. 1860. 86 s. (Anon.; med anl. av J. Borelius, Kritik öfver den boströmska filosofien. H. 1. Statsläran. Sthm 1859.) —¦ Anmärkningar om helfvetesläran. Våra theologer och prester allvarligen att förehålla. Upps. 1864. 16 s. (Anon.) 3:e tillökta uppl. med ett bihang om den eviga osaligheten. Upps. 1864. 51 s. (Anon.; följdskrifter, se följ. och Hj. Linnström, Sv. boklexikon, 1, 1883.) — Öppet sändebref till uppfinnaren af den nya läran om den eviga osaligheten (Upsala-posten, 1864, N: o 63; anon.; med anl. av A. F. Beckman, Om den eviga osaligheten i Theol. tidskr., 1864). — Den ursprungliga och sanna christendomen och den sednare judiskt-grekiska christna theologien (Upsala-posten, 1865, N:o 20; undert.: C. J. B.). — Huru en theolog försvarar den gamla barbariska föreställningen om straffet (Upsala-posten, 1865, N:o 23; undert.: C. J. B.; mot A. F. Beckman). — Huru ännu en annan theolog söker försvara den gamla barbariska föreställningen om straffet (Upsala-posten, 1865, N:o 40, 42; anon.; med anl. av en artikel av O. F. Myrberg, ibid., N: o 28, 29). — Äro rikets ständer berättigade att för svenska folket besluta och fastställa det nu hvilande så kallade representationsförslaget? Upps. 1865. 21 s. (Anon.) — Skrifter af Christopher Jacob Boström. D. 1—2. Utg. af H. Edfeldt. Upps. 1883. (8), 418 s.; (8), 537 s. D. 3. Utg. af H. Edfeldt och G. J. Keijser. Sthm (tr. Norrköping) 1901. XXXI, 638 s. (Innehålla allt av B. själv publicerat, dock att det genom förbiseende uteslutna genmälet i Sv. tidn. 1859 i stället ingår som bil. 6 i Keijsers uppl. av B: s Föreläsningar i religionsfilosofi, se nedan; härutöver ha publicerats: i D. 1 B:s odaterade tidigaste avhandling Om Gottfr. Wilhelm Leibniz och hans philosophiska system samt B : s Psychologi, så långt denna förelåg i ark tryckta och utdelade bland B: s lärjungar vid Uppsala lyceum, innan han 1833 flyttade till Stockholm; i D. 2 Schema af philosophiens historia från 1838, Grundlinier till philosophiens propaedeutik från 1841, Grundlinier till philosophiska religionsläran från 1844, Grundlinier till philosophiska criminalrätten från 1842, Anmärkningar om dödsstraffet från 1866, samt Utdrag ur bref från Boström till en af hans lärjungar [A. Nyblaaus]; i D. 3 Bref, B:s yttranden till Uppsala univ:s protokoller samt som Bil. 1, s. 564—578, anteckningar, förut i S. Ribbings ägo, säkerligen utgörande avskrift efter ett av B. författat utkast till fortsättning av hans ofullbordade Psykologi från 1830-talet; D. 1 innehåller dessutom, s. 1—92, en inledande uppsats av H. Edfeldt, Om den boströmska filosofiens förhållande till de historiskt gifna filosofiska systemer, som äro hennes förutsättningar, D. 3, s. IX—XXXI, Satser om Christopher Jacob' Boström och hans filosofi af Hans Edfeldt, samt s. 583—632, Upplysningar till tredje delen af Boströms skrifter af G. J. Keijser.) — Föreläsningar i. religionsfilosofi. [D. 1. Från ht. 1848 t. o. m. ht. 1849.] Upptecknade och utg. af Sigurd Ribbing. Sthm 1885. VIII, 263 s. [D.] 2. [Från läsåret 1862—63.] Utg. med kommentarier af Gust. Jac. Keijser. Afd. 1. Om kristendomen. Sthm 1906. XVI, 170 s. Afd. 2—3. Om religionsfilosofiens plats inom vetenskapens system och Om bevisen för idealismens sanning. Sthm 1910. IV, 216, (1) s. Afd. 4—5. Om Guds logiska attributer och Om Guds idéer. Sthm 1913[—14], (2), 206 s. (Oavslutad; som bil. 1 och 2 ingå dels några brev av B., dels en av honom författad Inlaga till magistraten i Uppsala.) — Föreläsningar i etiken [läsåret 1847-—48]. Efter det muntliga föredraget upptecknade och red. af Sigurd Ribbing. Upps. 1897. V, 113 s. (Skrifter utg. af K. Humanist, vetenskapssamf. i Ups., 5: 11.) — Boströms De mente ac perceptione aphorismi i svensk öfversättning af Leonard Bygden (Åt minnet af C. J. Boström 1797—1897. Festskrift, Sthm 1897, s. 269—279). — Boströms föreläsning den 30 mars 1863 Om det moraliska onda. Efter anteckningar utg. med nödiga ändringar, tillägg och upplysningar af G. J. Keijser (Smärre skrifter utg. af Boströmsförb., 17, 1910, s. 43—52). — Om den Helige Ande och hans organer. Ur föreläsningar af Boström hösten 1860. Med kommentarier af G. J. Keijser (ibid., 20, 1910, s. 4—30). — Om det parlamentariska partiet och statsidée.ns fordringar. Yttranden (ibid., 21, 1910, s. 45—63). — Brefväxling mellan prof. Boström och presidenten v. Hartmansdorff (ibid., 37, 1912, s. 3—32). — Boströms äldsta latinska dissertationer försvenskade af Efraim Liljeqvist. Lund 1915. 79, (1) s. (LUÅ, N. F., Afd. 1, Bd 11, N:o 1.) — Föreläsningar i etik vårterminen 1861. Närmast efter egna anteckningar red. af Gustaf Klingberg. Upps. 1916. 139 s. (Skrifter utg. af K. Humanist, vetenskapssamf. i Ups., 18: 3.) — Grundlinien eines philo-sophischen Systems. In deutscher fJbersetzung mit Einleitung und Anhang hrsg. von R. Geijer und H. Gerloff. Leipz. 1923. XXXIX, 300, (2) s. (Innehåller ett antal skrifter av B. i övers, av K. Pira och E. Sahlin jämte en inledning av R. Geijer.) Handskrifter: Självbiografi. Grundlineer till philosophiska statslärans propasdeutik. Grundlineer till philosophiska statsläran, Allmännare delen. Förvaltningsläran § 285—483. (UB, sign. P. 82 b; egenhänd.) — Anteckningar efter B: s föreläsningar och kollegier finnas i UB (av bl. a. H. Edfeldt, S. Ribbing, C. Y. Sahlin) m. fl. samlingar.

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 25 jan. 1842 (meritförteckn.), RA; Åt minnet af Christopher Jacob Boström 1797—1897. Festskrift utg. januari 1897 (med utförlig bibliografi intill 1897: Källor till Boströms och den boströmska filosofiens historia. Förteckning och anteckningar af G. J. Keijser); Smärre skrifter utg. af Boströmsförbundet, 1—45 (1908—17); arbeten av H. Edfeldt, G. J. Keijser, P. J. H. Leander, P. E. Liljeqvist, V. Norström, A. Nyblaeus, K. Pira, C. Y. Sahlin; A. Aall, Filosofien i Norden (Kria 1919); C. Hellström, Om viljefrihetsläran i Boströms definitiva filosofi, 1 (1919); G. Landström, Om tänkaren Kristofer Jakob Boström och hans filosofi (1903); J. Ljunghoff, Christophet Jacob Boström, Sveriges Platon (1916).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Christopher Jacob Boström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17999, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Liljeqvist.), hämtad 2018-04-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17999
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Christopher Jacob Boström, urn:sbl:17999, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Liljeqvist.), hämtad 2018-04-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se