Anders Botin, af

Född:1724-03-15 – Hagby församling (H-län), Kalmar län
Död:1790-09-22 – Stockholms stad, Stockholms län

Kammarråd


Band 05 (1925), sida 566.

Meriter

Botin, Anders af, före adlandet Botin, f. 15 mars 1724 i Hagby, Kalmar län, d 22 sept. 1790 i Stockholm. Föräldrar: kronofogden Hans Botin och Anna Moring. Erhöll enskild undervisning i hemmet: student i Uppsala 28 sept. 1744; erhöll testimonium academicum 22 sept. 1748. Auskultant i Svea hovrätt 1 okt. 1748; e. o. kanslist i riksarkivet 31 okt. 1751 (ed 2 nov. s. å.); e. o. assessor i antikvitetsarkivet 20 okt. 1756 (jmfr ständernas skrivelse 7 okt. s. å.); ledamot av kommissionen angående kammarverkets förbättring (jordeböckernas förkortande) '27 apr. 1757—1766; assessor i antikvitetsarkivet 8 mars 1758; uppfördes på förslag till rikshistoriograf 20 maj 1760; kammarråd 29 juni 1762; adlad 1767 (enligt koncept i RA 24 nov., enligt avskrift på riddarhuset 24 jan.) men adelsbrevet blev ej utfärdat, varför det blev bekräftat 22 apr. 1776; ledamot av kommissionen till drätselverkets överseende 10 apr. 1770—4 mars 1771; ledamot av beredningen för införandet av genuesiska lotteriet 24 sept. 1770—19 jan. 1771; ledamot av direktionen för nummerlotteriet 15 mars 1771—nov. 1787; ledamot av lanthushållningskommissionen 23 mars 1772—26 sept. 1780; ledamot av finanskommissionen 1772; kronofullmäktig i direktionen för generalassistanskontoret 2 nov. 1772—1775; ledamot av skogs- och jägerikommissionen 15 febr. 1773—23 febr. 1787; deltog i lagkommissionens arbete angående storskiftes- och ägodelningsförordning för Finland 1773 och rörande arrende och lagfart 1775; ledamot av bankorevisionen 1785. LVA 1770; LHA 1773; RNO 1775; en av de aderton i Sv. Akad. 1786. — Ogift.

Biografi

B. bedrev juridiska studier i Uppsala och förvärvade tillika genom att åtfölja sin släkting häradshövdingen Johan Braunerhjelm på tingsresor praktisk juridisk erfarenhet. Men därjämte röjde han redan under studietiden sitt stora historiska intresse. Olof Celsius ville också behålla honom som docent vid universitetet, men B. föredrog att söka sin framtid på ämbetsmannabanan. Han inskrev sig i Svea hovrätt samt i riksarkivet, där han bl. a. fick skriva register till rådsprotokoll. Tjänstearbetet lämnade emellertid tid över till fortsatta historiska studier. Det var B: s avsikt att i en serie biografier skildra »stora och namnkunniga svenska mäns leverne», men endast Styrbjörns och Birger Jarls levnadsteckningar blevo utgivna (1750 och 1754). Till detta skede hör även B: s polemik 1755 med K. Kr. Gjörwell med anledning av en i Stockholms historiska bibliotek införd lovordande karakteristik av Erik XIV. För B. stod det klart, att Erik var en lika ovcärdig son till Gustav Vasa som Caligula till Germanicus, och han sparade ej sina omdömen om den olycklige konungen.

Genom sin »Beskrifning om svenska hemman och jordagods» (1755—56) skapade B. ett verkligt betydande arbete inom den inre svenska historien. Vid 1739 års riksdag hade ständerna påyrkat utgivandet av en samling gällande kamerala författningar av samma art som den bekanta, av bergskollegiet ombesörjda samlingen av bergsförfattningar. B., kronofogdesonen, grep sig an med uppgiften men nöjde sig ej med att till praktiskt bruk sammanställa författningstexterna utan gav en systematisk framställning av gällande rätt med ständig hänvisning till äldre urkunder, för att hans läsare skulle få jämväl »ett historiskt begrepp om själva målet». Så blev hans verk den första stora sammanfattningen av den svenska kameralistiken. Hans källor voro i första rummet riksarkivets och antikvitetsarkivets serier såsom riksregistraturen, riksdagsakterna, pergamentsbreven och de medeltida kopieböckerna samt Klaudius Örnhjälms och Johan Peringskiölds stora handskrivna arbeten. I kammararkivet använde B. främst landskapshandlingarna samt därjämte bl. a. kopparräkenskaperna från 1620-talet och kammarens protokoll från 1640- och 1650-talen. Reduktionsarkiven synes han däremot ej ha nyttjat, ty hans skildring av reduktionen grundar sig företrädesvis på de kungliga breven i riksregistraturen. God hjälp torde B. även ha haft av Magnus Bechius-Palmcrans' stora juridiska samling, i vilken flera avskriftsvolymer äro ägnade åt kamerala frågor och reduktionen. B:s verk skulle enligt hans kontrakt med boktryckaren Lars Salvius (19 apr. 1755) omfatta fem band, men därav utkommo tyvärr endast de båda första delarna, som skildra hemman och kronohemman i allmänhet. Förarbeten till fortsättningen, som skulle behandla först särskilda slag av kronoegendomen och därpå frälse-och skattehemman, föreligga i form av anteckningar, ordnade efter rubriker, såsom reduktionen, danaarv, civila boställen, mantal, hemmansklyvning, fisken. I nov. 1759 meddelade B. i kanslikollegiet, att han hade en ny del färdig till trycket, »och förmodade han till riksdagen få det övriga därav i ordning», och ännu i nov. 1760 lämnade K. R. Berch i kanslikollegiet uppgifter om huruledes B. »skriver om godsens natur i riket». Sannolikt har han dock aldrig lyckats samla sig till att i slutgiltig form utarbeta sitt material. B: s verk var banbrytande och har ännu ej tillfullo ersatts av andra arbeten. Av samtiden betraktades B. med all rätt som den stora kamerala auktoriteten, till vilken exempelvis Anders Schönberg ständigt hänvisar i sina »Historiska bref». Efter egen ansökan belönades han — på kanslikollegiets och ständernas tillstyrkan — med en e. o. assessorsbefattning i antikvitetsarkivet (1756).

En av anledningarna till att B: s intresse drogs från hans stora kamerala verk var otvivelaktigt, att han påbörjat även ett annat mycket betydande och betydelsefullt arbete, kallat »Utkast till svenska folkets historia». Boken började utkomma 1757, alltså året efter fullbordandet av andra delen av »Beskrifning om svenska hemman och jordagods», samt nådde 1764 fram till »det sjätte tidevarvet», Gustav Vasas tid. Varje period behandlades i kapitel, som uppbyggts på likartat sätt, och B. ägnade mycket utrymme åt att vid sidan av den politiska historien återge sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden. Så fick han tillfälle att framhålla de förändringar, staten och folket undergått, och att karakterisera de olika tidevarvens skiftande skaplynnen. B. skrev före Sven Lagerbrings stora verk, och hans arbete betecknade ett avgjort framsteg framför tidigare skildringar. Dess betydelse främst för läroverken vitsordades också av K. Kr. Gjörwell i Svenska Mercurius, och genom sin klara, åskådliga framställning vann verket många läsare. Men kritik saknades ej heller. Så uttalade sig Gjörwell i brev till K. G. Warmholtz (1761) med skärpa om vissa delar av verket samt fann boken i allmänhet skriven ä la Voltaire och bäst lämpad att läsas av fruntimmer. Och E. Ekholm ägnade de tre första tidevarven en rätt ingående granskning, där han bl. a. gjorde anmärkningar mot periodindelningen och klagade över bristen på källcitat samt sökte ådagalägga, att B. på många punkter helt byggde på Olof von Dalin. Då B. längre fram utgav en ny, omarbetad och utvidgad upplaga av sitt verk (1789—92), bifogade han även vetenskaplig apparat. Han hann emellertid nu ej längre än till 1250, men samtiden trodde, att även sista delen förelåg utarbetad. Så uppmanade H. G. Porthan M. Calonius att söka få tag i manuskriptet, och K. J. Strand uppgav i sitt minnestal över B., att skildringen av Folkungatiden var tryckfärdig.

B. hörde till de frihetstidshistoriker, som under inflytande av vetenskapens allmänna empiriska inriktning fann vägen till det primära källmaterialet. Särskilt framträder detta i de omfattande forskningar, som lågo till grund för hans kamerala arbete. I sitt allmänna historiska författarskap visar han därjämte egenskaper, som voro karakteristiska för upplysningstidevarvets historieskrivare, det pragmatiska betraktelsesättet, det ohistoriska bedömandet av äldre tider efter de egna åskådningarnas måttstock och den utpräglat litterära syftningen. I ögonen fallande var hans rent rationalistiska och oförstående kritik av den katolska kyrkan, hans »mer än protestantiska hat mot katolicismen» (Bergfalk), som ledde till en verklig svartmålning av medeltiden. Karakteristiskt är t. ex. hans omdöme om munkarna, som han fann »berövade varje annan förtjänst än att kunna ljuga på usel latin». B: s stil var bildad efter klassiska mönster, främst Tacitus, och om den än särskilt genom hans förkärlek för antiteser löpte fara att bli sökt, förtjänade den dock genom sin kärnfullhet och sin vårdade prydlighet den beundran, åt vilken Gustav III gav uttryck, då han inkallade B. i Svenska akademien.

Ett gott bidrag till B: s karakteristik som historiker ger hans kritik av sin föregångare Olof von Dalin. År 1769 ifrågasattes det, att B. skulle erhålla uppdraget att fortsätta dennes historia. B. fann då, att hans »krafter voro därtill nog svaga», men skattade det för en synnerlig lycka att ha kommit i åtanke och lovade att med all sorgfällighet och flit söka »svara emot ett så ypperligt förtroende», om uppdraget komme på hans lott. Förslaget fick emellertid förfalla, men ett par år senare (1771) framlade B. en rad »Anmärkningar vid... Olof v. Dalins Svea rikes historia», som växte ut till en verklig programförklaring. Om historikern skulle kunna fånga läsarens inbillning och uppmärksamhet och hos honom inplanta kärlek till dygd, räckte ej kunskaper och en »drägelig stil», det krävdes även omdöme, urskillning och »mycken kännedom av denna världen». Dalin hade ej ägt tillräckliga insikter i juridik och ekonomi, hans på vattenminskningsteorien grundade kronologi var omöjlig, hans kunskaper om litteratur och källor hade befunnits högst bristfälliga och hans källkritik kunde ej anses hålla måttet, då han ej skilt på primära och sekundära källor. Efter att ha framställt sina principiella anmärkningar genomgick B. hela Dalins arbete, varvid en rad sakanmärkningar gjordes, delvis ganska småaktiga, delvis av stor vikt, särskilt på det kamerala området.

Trots den livliga diskussion, som frihetstidens partistrider väckte till liv, uppdrog det härskande partiets maktlystnad och ständernas ömtålighet snäva gränser för bearbetningen av den gällande statsrätten. Censuren användes flitigt för att undertrycka ovälkomna skrifter, och även för den, som stod på den rätta sidan, var ämnet ömtåligt. Vid riksdagen 1755—56 hade emellertid ständerna uttalat en önskan, att en avhandling om statsskicket skulle utarbetas, och sedan K. M: t 1757 givit kanslikollegiet befallning att ombesörja ett dylikt verk, lämnades uppdraget åt B. Då likväl enskilda författare det oaktat fördristade sig att utan att avvakta den officiösa vägledningen syssla med författningen, påbjöd K. M: t 15 aug. 1759 på kanslikollegiets hemställan, att det skulle innehållas med dylika skrifter, tills B: s arbete utkommit. Men då man i nov. s. å. efterhörde, huru långt B. hunnit, förklarade denne, att han ej haft tid att syssla med ämnet. Någon statsrättslig framställning av hans hand såg i själva verket aldrig dagen, och uppdragets enda betydelse blev att lämna ett vapen åt de härskandes motvilja mot den fria diskussionen. Det är ej osannolikt, att B. till sist funnit saken alltför vansklig, men i så fall har detta ej berott på någon principiell meningsskiljaktighet mot de härskande hattarna. Av brevuttalanden framgår, att hans politiska uppfattning överensstämde med deras. Under riksdagen 1771—72 såg han på grund av striden mellan adeln och de ofrälse stånden mörkt på förhållandena och hälsade därför med glädje Gustav III: s revolution.

Tack vare sina vetenskapliga och kamerala förtjänster vann B. med åren en för fullföljandet av sin fria verksamhet särskilt gynnsam ställning. Hans eminenta sakkunskap hade föranlett, att han insattes i den stora kommission, som 1757 fick i uppdrag att förenkla kammarverket. Ryggande tillbaka för sin egentliga uppgift på grund av de rubbningar i bestående rättsförhållanden, som skulle bli följden av räntepersedlarnas sammanslagning, inriktade kommissionen i stället sina ansträngningar på att tillgodose den önskan efter en översikt över gällande kameral rätt, som nyss framlockat B: s arbete om de svenska hemmanen. Kommissionens förberedande rapport, som avgavs till riksdagen 1760, vann hos ständerna ett erkännande, som inbragte B. personligen stora fördelar. Han tillerkändes nämligen en belöning på 2,000 dir smt för sitt kamerala författarskap och utnämndes till kammarråd med rätt att deltaga i kollegiets arbete, när sådant vore förenligt med hans övriga uppgifter. Kommissionen fick i uppdrag att fullborda den föreslagna översikten över de kamerala förordningarna, som tänktes skola resultera i en »allmän lag eller kammarordning» (K. brev 29 juni 1762), men sedan arbetet fortgått någon tid framåt, avstannade det utan att på någon punkt ha lett till avslutade resultat (1766). Inom administrationen gjorde B. på flera områden betydande insatser. Kammarkollegiets betänkande 1767 rörande tiondens utgörande av sätesgårdar är sålunda uppsatt av honom. Framför allt var han verksam inom den rad av kommittéer, han under årens lopp tillhörde. Nya belöningar och utmärkelser vittnade om det anseende han åtnjöt. Så fick han vid riksdagen 1769—70 i stället för uppdraget att fortsätta Dalins historia 6,000 dir smt för sina skrifter, 15 dec. 1775 gav Gustav III honom på Vitterhetsakademiens förslag 800 dir smt årligen, för att han skulle kunna fullfölja sina historiska arbeten, och året därpå bekräftade konungen B. i den adliga värdigheten, vilken redan tidigare varit honom tillämnad. Det var under Gustav III: s tid även ifrågasatt att använda B. på en mera framskjuten post. Enligt vad B. själv berättade för K. G. Nordin skulle nämligen Gustav III på 1770-talet ha ämnat nämna honom till statssekreterare vid kammarexpeditionen. Uppgiften bekräftades av konungen, som emellertid tillfogade, att han blivit »rädd för honom» och ej fullföljt sin avsikt, enär B., som på prov fått uppgöra en stat, skrivit en alltför skarp, mot vissa personer riktad ingress. Emellertid inhämtade Gustav III alltjämt stundom B: s råd, och i Svenska akademien sågs han ibland inlåta sig på långa samtal med denne.

I 1760-talets stora ekonomiska diskussion, som föranleddes av kursfallet på sedlarna, deltog B. genom ett »Förslag till en... förbättring i Svea rikes mynt- och financevärk» (1765) och flera andra, skrifter. Hans inlägg kunna emellertid icke tillerkännas något större intresse (Ohlin). Med en hel rad författare hyllade han beträffande penningvärdet den enkla kvantitetsteorien — som ej klargjort omloppshastighetens betydelse — men gled samtidigt in på andra tankelinjer genom en art av »förtroendeteori», som mynnade ut i ett ovillkorligt krav på betryggande sedeltäckning. Hans huvudintresse var penningvärdets stabilisering, som han trodde kunna uppnås genom en realisation och bevaras genom att fixera sedelstocken till ett visst belopp, ett projekt, som genom att lämna penningbehovets växlingar ur räkningen återigen vittnar om den primitiva förenklingen av hans kvantitetsteori. Sina studier i penningvärdets teori använde B. även i en översikt över mynts och varors värde under olika tider, som han 1771 lämnade i ett presidietal i Vetenskapsakademien. Här sammanställde han bl. a. den ekonomiska krisen på 1500-talet med det amerikanska silvrets nedtryckande av penningvärdet, en utveckling som skulle ha fått ännu mycket större betydelse, om ej den ostindiska handeln absorberat betydande kvantiteter av det nya silvret och därigenom bidragit till att upprätthålla dess värde. Även på andra punkter än penningteorien ingrep B. i den ekonomiska diskussionen. Hans »Tankar om yppighet och öfverflöd, lämpade till närvarande tider» (1765) ställde enligt hans vana frågan i historisk belysning. Mot många av de förslag, som framställts, såsom förbud mot vissa slag av kläder, riktade han en skarp kritik, men han ville inskränka brännvinsbränningen och såg i alltför rikligt bruk av brännvin, socker och tobak ett skadligt överflöd. För en moderat frihet trädde han också in i den lilla broschyren »Skäl emot taxor på tryckta arbeten eller skrifter» (1767), i vilken han förklarade, att av myndigheterna fastställda pristaxor lämpade sig blott för bröd och andra livsförnödenheter.

Hög uppskattning hos samtiden vann B. på ett alldeles annat område än de förut berörda genom sin skrift »Svenska språket i tal och skrift», som utkom i två upplagor, den senare förberedd av B. själv men tryckt först efter hans död. Enligt tidens sed lägger han huvudvikten vid rättskrivningen och kommer naturligtvis därifrån in på delar av ljudläran. I motsats mot Sven Hof och i någon mån i motsättning till arbetets titel, ställer han bruket, icke talspråket, som norm för skriftspråket. Han har därför icke samma uppfordran som Hof att lämna noggranna uppgifter om talet och har nog någon gång fallit för frestelsen att till förmån för rådande bruk förenkla fakta på talspråkets område, t. ex. då han i strid mot Hofs lätt verificerade iakttagelse påstår, att bokstaven u i svenskan alltid motsvaras av samma ljud. Inom formläran söker B. ge normerande regler, vilka visa en rätt god uppfattning av vissa språkformers ursprungliga betydelse men knappast ge uttryck åt ett på B: s egen tid rådande språkbruk. Exempel härpå äro talrika i partiet om verbalböjningen. Emellertid innehåller B: s bok många goda iakttagelser. K. von Nettelbladt kallade B: s skrift om svenska språket »eine grundlich und wohlgeschriebene abhandlung von unserer sprache, wert den ausländern empfohlen zu werden», och Svenska akademien fann boken endast behöva några få tillägg för att bli den språklära, som akademien hade att utarbeta. Eftervärlden är något mer reserverad i sina omdömen, men utan tvivel hör arbetet till tidens bästa och visar mången gång djupare insikt än A. M. Sahlstedts arbeten, vilka dock fått större inflytande på språkbrukets utveckling.

Författare

Erik Naumann med bidrag av Nat. Beckman.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B. ägde ett värdefullt bibliotek på omkring sexhundra band, innehållande främst nordisk historia och juridik och i övrigt fransk historia och politisk samt ekonomisk litteratur. Engelska historiska verk såsom Humes arbeten synes han ha ägt endast i fransk översättning. Enligt K. J. Strands minnestal skulle B. ha efterlämnat en »myckenhet manuskript», hörande till hans »Beskrifning om svenska hemman och jordagods». På K. biblioteket förvaras ett s. k. manuskript till tredje delen, vilket emellertid endast utgöres av de ovanberörda samlingarna av material för arbetets fortsättning. Enstaka skrivelser av B. förekomma i flera brevsamlingar, t. ex. till K. H. Braad i Helsingfors universitetsbibliotek, till A. Modeer i B. Bergius avskriftssamling i Vetenskapsakademiens bibliotek och till J. Kr. Stricker i Kungl. biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Stora och namnkunniga svänska mäns lefverne. St. 1. Om then kongl. prinsen Styrbjörn. Sthm 1750. 76 s. St. 2. Om Birger Jarl till Bjälbo. Sthm 1754. 255 s., 1 pl., 1 tab. (Anon.) — [Anmärkningar mot skriften Konung Eric XIV: s caracter] (Lärda tidningar, 1755, N:o 47, 48; med anl. av en artikel av C. C. Gjörwell i Stockholms hist. bibliothek, St. 1, 1755, s. 51—56, med replik av G., ibid., s. 254—263). — Beskrifning om svenska hemman och jordagods. D. 1. Om hemman i allmänhet. Sthm 1755. 4: o (18), 246 s. D. 2. Om krono-hemman i allmänhet. Sthm 1756. (14), 250 s. 2: a uppl. D. 1—2. Sthm 1798—99. 4: o (18), 246 s.; (14), 250 s. —* Utkast till svenska folkets historia. Tidhvarfven 1—6. Sthm 1757—64. 12: o (8), 736 s. (Föranledde Kritiska anmärkningar av E. Ekholm i dennes Kritiska och hist. handlingar, 2, 1760, s. 161—177, 3, 1760, s. 274—294, med svar av B. i Lärda tidningar, 1760, N:o 88—90.) 2: a uppl. Tidhvarfven 1—6. Sthm 1763—66. 12: o (8), 736 s. (Även i tysk övers, av H. L. C. Backmeister. Riga & Leipz. 1767.) [Ny omarb. uppl. med titel:] Svenska folkets historia. Bd 1—2 [Tidhvarfven 1—4]. Sthm 1789—92. (10), 341 s.; 301 s. '— Förslag till en sådan förbättring i Svea rikes mynt- och finance-värk, som rikets närvarande tillstånd synes tillåta. Sthm 1765. (24), 199 s. (Anon.) — Tankar om yppighet och öfverflöd, lämpade till närvarande tider. Sthm 1765. 110 s. (Anon.) [Ny uppl. med bihang.] Sthm 1765. 116 s. (Anon.) — Skäl emot taxor på tryckta arbeten eller skrifter. Sthm 1767. 4: o (4) s. (Anon.; följdskrift: Välment erinran vid den nyligen utkomna skriften kallad Skäl emot taxor på tryckta arbeten och skrifter, Sthm 1767. 8 s.; anon.) — Til hans Kongl. Majestät. Des och riksens cammar-collegii underdåniga svar och betänkande af den 18 junii 1767 rörande prästerskapets i Sverige och Finland rättighet till tionde af sätesgårdarna. Sthm 1767. 4: o 22 s. (Uppsatt av B.; föranledde [J. H. Eberhardt,] En adelsmans bref til sin vän om presterskapets rätt til tijonde af säterierna, Sthm 1767; B: s svar se följande.) — Anmärkningar vid en adelsmans bref til sin vän om prästerskapets rätt til tionde af säterierna, i anledning af Kongl. kammar-collegii underdåniga betänkande af den 18 juni 1767. Sthm 1768. 4: o 32 s. (Anon.; jmfr föregående; efterföljdes av ett anonymt Svar av J. H. Eberhardt, Sthm 1768.) — Politiska ämnen under riksdagen 1769. Sthm 1769. 4: o 24 s. — Anmärkningar vid herr hof-cancellerens och riddarens Olof v. Dalins Svea rikes historia. Sthm 1771. 12: o 216 s. (Anon.) — Jämförelse imellan mynts och varors värden i Sverige uti särskildta tidehvarf anstäld uti et tal för K. vetensk. academien vid prassidii nedläggande den 3 aug. 1771. Sthm 1771. 42 s. (Går till Gustaf I; forts, vid prajsidii nedläggande 1781 blev ej tryckt.) — Märkvärdigheter om konung Gustaf I, des person och regering i et tal, hållet i Kongl. vitterhets-academien (HA Handl., D. 2, 1776, s. 135—163). — Svenska språket i tal och skrift. Sthm 1777. 169, (1) s. (Anon.) 2: a uppl., öfversedd och med tilläggningar förb. Sthm 1792. 213, (1) s. — Inträdestal [i Svenska akademien] (Handl. rör. Sv. academiens instift., 1786, s. 51—53; även i Sv. akad. handl., D. 1, 1801, s. 65—'67). — B. har även tillskrivits författarskapet till skriften Om Sveriges nu för tiden gångbara mynt, dess rätta förhållande emot hvart annat samt tankar om nödige ändringar och förbättringar därvid, Sthm 1766, 28, (3) s., men J. Apelblad och efter honom L. Bygden angiva A. Lissander som författaren. B. troddes även vara den verklige författaren till skriften Prästmanna öde i Sverige, Sthm 1768, 4: o 23 s., ehuru vid skriftens fiskalise-rande Olof Kexeli som författare till densamma dömdes till 900 dlrs böter.

Källor och litteratur

Källor: Kanslikollegiets prot. och ink. handl., Vitterhetsakademiens skrivelse till K. W:t 4 jan. 1775, adelsbrevet, utskottshandlingar samt Svea hovrätts auskultantmatrikel, allt i RA; S. L. Gahm-Persson, Biogr. samlingar, 1, 10, UB (sign. X. 206, 215). — Almänna tidningar, 1770, St. 1—2; Lärda tidningar, 1755, N: o 5, 1756, N:o 31—33, 1757, N:o 43—45, 1771, N:o 57—58; Riksdagstidningar 1760—1762, 1769; M. Calonii bref till H. G. Porthan åren 1793—1800, utg. af W. Lagus (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 55, 1902); En Stockholmskrönika ur C. C. Gjörwells brev, utg. av O. Sylwan, 1758—1778 (1920); C. G. Nordin, Dagboksanteckningar för åren 1786—1792 (Hist. handl., 6, 1868); H. G. Porthans bref till M. Calonius, utg. af W. Lagus", 1—2 (Skrifter utg. af Sv. litt.-sällsk. i Finland, 1, 5, 1886); Svenska akademiens dagbok 1786—1789, utg. af H. Schiick (1916). — J. E. Almquist, Den sv. jordbeskattningens historia under det 18: de århundradet (Hist. tidskr., 1920); P. E. Bergfalk, [Rec. af] E. G. Geijer, Svenska folkets historia (Skandia, 1834, s. 321); Gunh. Bergh, Litterär kritik i Sverige under 1600- och 1700-talen (1916); S. Bergh, Svenska riksarkivet 1618—1837 (1916); E. Ekholm, Kritiska och hist. handl. rör. sv. historien ok språket, 2—3 (1760); dens., Nytt och gammalt, 1767, N: o 4, 12, 14, 18, 21; A. Fryxell, Om aristokratfördömandet i sv. historien, 4 (1850); G. Ljunggren, Svenska akademiens historia 1786—1886, 1—2 (1886); G. Löw, Sveriges forntid i svensk historieskrivning, 2 (1910), A. Noreen, Vårt språk, 1 (1903.—07); B. Ohlin, Kvantitetsteorien i den sv. litteraturen (Ekon. tidskr., 1919: Bd 2); H. Schiick, Minne af Carl Reinhold 'Berch (Sv. akad. handl. ifrån år 1886, 28, 1916); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 2, 2: a uppl. (1912); L. Stavenow, Den moderna vetenskapens genombrott i sv. historieskrifnmg (1913); C. J. Strand, Lefvernes-beskrifning öfver... herr Anders af Botin (HA Handl., 6, 1800); O. Sylwan, Nils von Oelreich såsom censor librorum (Hist. tidskr., 1893); dens., Svenska pressens historia (1896); C. H: son Uggla, Åminnelse-tal öfver... Anders af Botin (1796); O. Wieselgren, »Yppighets nytta» (1912); C. B. Zibet, Inträdes-tal hållit i Sv. akademien den 10 dec. 1790 (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 3, 1803).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Botin, af, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann med bidrag av Nat. Beckman.), hämtad 2019-07-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18005
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Botin, af, urn:sbl:18005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Erik Naumann med bidrag av Nat. Beckman.), hämtad 2019-07-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se