Meriter

3. Gustaf Brahe, den föregåendes broder, greve till Visingsborg, friherre till Sundholmen, herre till Borkholm, f. 8 mars 1558 på Rydboholm, d 10 Jan. l615 i Danzig. Var hovjunkare hos Sigis- mund 1587 och kammarherre hos densamme 1593; legat till München 1591; sändes 1593 av Sigismund till Danmark (audiens 1 juli) och till hertig Karl och riksrådet; ståthållare över. Stockholm med Uppland och Norrland tillika med brodern Erik 21 juli 1594 (brev på underhåll 24 aug. s. å.); begav sig till Polen hösten 1597; åtföljde Sigismund på dennes andra svenska resa 1598; befälhavare över Sigismunds svenska krigsfolk på tåget från Kalmar 10 aug. s. å.; återvände till Polen och blev där överste och fältmarskalk. — Ogift.

Biografi

B. uppfostrades vid hovet tillsammans med de kungliga barnen. Under denna tid grundlades mellan honom och prinsessan Anna en vänskap, som med åren skulle övergå till ett starkt ömsesidigt tycke. Sina krigiska lärospån synes B. som en några och tjugu års yngling med heder ha gjort mot ryssarna i Estland under Pontus De la Gardie. Så torde det nämligen böra förklaras, att den segerrike fältherren omedelbart efter erövringen av Borkholms slott (1581) åt honom överlät denna betydande possession. B:s fortsatta bana förde honom åter till hovet. Hans böjelse för prinsessan Anna blossade nu häftigt upp. Till förtrogen tog han sin syster Ebba, Erik Sparres gemål, såsom det heter i Karl IX: s rimkrönika:

»Hon halp ock till det bästa hon kunde, thet försummade hon ingalunde, att hennes broder fick spela på lute. Fröken Anna månde fast när tillute, henne behagade den söte melodi.»

Anställd i Sigismunds tjänst, följde B. 1587 denne och prinsessan till Polen. Här blev han Sigismunds förtrogne, och polackerna klagade snart över att allt avgjordes efter hans råd. Han undgick ej heller de mot konungagunstlingar vanliga beskyllningarna: det hette, att han var »ignarus rerum» och fal för pengar. Konungens ynnest gjorde honom emellertid djärv. Sedan han tidigare, måhända redan i Sverige, yppat sina känslor för prinsessan, röjde han sig till slut även för Sigismund, som ansatte honom med frågor om orsaken till hans nedslagenhet. Den djärva förklaringen upptogs ej illa. Hans herre bad honom »vare till frids», och B:s förhoppningar stego mot höjden: hände honom den lyckan, skrev han till systern (9 aug. 1589), skulle han icke allenast vara Gud allsmäktig och alla dem som hjälpte honom därtill tacksam i alla sina livsdagar, »utan min lycke skall vare eder och alle gode vänners lycke med».

B:s nära förhållande till Sigismund gjorde, att han blev djupt invigd i dennes hemligaste förhandlingar under de första åren i Polen. Sålunda var det han, som (i maj 1589) fick till ärkehertig Ernst framföra Sigismunds anbud att till denne avstå sin polska krona, och han fortsatte sedan under den därpå följande underhandlingen att tjänstgöra som mellanhand. Ryktet att Johan III ämnade hemföra sin son från det beramade mötet i Reval fyllde honom med oro. Det skulle, menade han, endast lända till vår stora skam och skada. Men han lät bruka sig vid förhandlingarna med polackerna i Reval och undgick att indragas i den onåd, som efter mötet så hårt drabbade hans närmaste, bland dem fadern och svågern Erik Sparre. Johan bekräftade honom (dec. 1589) i besittningen av Borkholm genom att förvandla förläningen till en allodial donation, och hos Sigismund fann B. ett villigt öra, då han talade för sina förföljda anförvanter. Med omisskännlig uppriktighet prisade han också sin herres goda hjärta och omvårdnad om sitt fädernesland och »sina egna». Under sådana förhållanden betydde det säkerligen föga, att Johans misstankar slutligen vände sig även mot B. Trots den gamle konungens uttryckliga varningar (26 dec. 1590) fick han ett nytt utmärkt bevis på sin herres ynnest, då han 1591 sändes till München för att uppvakta Sigismunds blivande gemål, ärkehertiginnan Anna. Däremot gäckades B:s förhoppningar på prinsessan Annas hand, vare sig detta nu berodde på svalnande känslor från hennes sida eller på motstånd av brodern. En verklig brytning synes några år senare ha inträtt mellan B. och prinsessan med anledning av det av henne i mars 1595 föranstaltade bröllopet mellan Johan Gyllenstierna och systern Sigrid (se ovan, under B. 1). B., som av en händelse kom tillstädes strax efter vigseln, protesterade mot den »otillbörliga handeln» och sökte få systern med sig, innan äktenskapet, hann fullbordas. Men prinsessan bad honom vänta till morgonen, då både Sigrid och den nykomne svågern skulle följa honom, och B. drog sålunda hånfullt avvisad sina färde. På hösten träffades dock förlikning. Den 1 nov. voro B. och hans broder Abraham gäster hos prinsessan och lovade då att förlåta sin syster. Hos hertig Karl väckte prinsessan Annas kärlekshandel med B. en gränslös förbittring. Han sammanställde den längre fram med aristokratiska planer på att vinna herraväldet över Anna och göra henne till regentinna med drottningnamn under Sigismunds frånvaro i Polen, och han drog sig ej för att i plumpa rim återge för brorsdotterns dygd förklenliga, i varje fall obestyrkta rykten, som funnit näring i hennes en gång otvetydigt ådagalagda benägenhet för greve Gustav.

Efter Johan III:s död reste B. över Danmark till Sverige med ett budskap, som utgjorde ett viktigt led i Sigismunds meningsutbyte med hertigen och rådet, samt återvände med ett utförligt och betydelsefullt svar (av 27 juli 1593); det framgår emellertid ej, i vad mån han vid dessa förhandlingar spelat någon annan roll än överbringarens. Sedan han med Sigismund återvänt till Sverige, kvarlämnades han vid konungens avresa till Polen av denne såsom ståthållare på Stockholms slott vid brodern Eriks sida, måhända för att mildra det ofördelaktiga intrycket av att den sistnämnde oaktat sin katolska tro brukades på en så viktig post. Anordningen visade sig dock icke lycklig. Till en början synas bröderna ha enats i förbittring över att hertig Karl kontrollerade dem genom att vid deras sida sätta sina anhängare. Men efter en gemensam aktion hos hertigen i början av år 1595 visade det sig, att B. ej kunde finna sig i samarbetet med den äldre brodern. Längre fram på våren lämnade han Stockholm i en sinnesstämning, som avlockade Abraham Brahe sentensen: »Fratrum quoque gratia rara est», och synes rentav ha erbjudit hertigen sina tjänster, om Erik avlägsnades. Hans stämning slog dock åter om. Det dröjde ej länge, innan han var i Stockholm, och i juni — då Erik Brahe redan givit upp striden — protesterade han ånyo och nu med osedvanlig skärpa mot de inskränkningar, som skett i hans och broderns befogenheter.

B:s ställning var nu ganska brydsam. I Polen kände man missräkning över hans och Erik Brahes oförmåga att befrämja den kungliga politiken, och i Sverige tillbakavisade Karl hans protester med kärvt eftertryck (6 juli). Förhållandet till hertigen redde dock nödtorftigt upp sig: han fick tillträda en förläning i Västergötland (Rångedala och Hällestads gäll i Ås härad), han erhöll ersättning för mistad beställning och underhåll (1 sept.), och i sin broder Abrahams sällskap besökte han Söderköpings riksdag. Längre kunde han dock ej följa hertigen. Han anslöt sig till de missnöjda herrarna i södra Sverige och nämnes bland brodern Eriks omgivning. Efter Arboga riksdag instämdes han (3 aug. 1597) att inom en vecka stå till svars, emedan han uteblivit och sällat sig till dem, »som efter vår och riksens skade och fördärv trakte», men slöt sig i stället till Sigismund (hösten 1597). Han var i dennes följe vid uppbrottet till Sverige på sommaren 1598, vid ankomsten till Kalmar hörde han till de herrar, som i konungens namn uppfordrade slottet, därpå användes han vid förhandlingarna med de tyska sändebud, som kommit till Sverige för att medla mellan de stridande fränderna, och slutligen övertog han en av fälttågets viktigaste uppgifter. Medan Sigismund med det främmande krigsfolket fortsatte till Östergötland på flottan, fick B. (10 aug.) med Gustav Banér och Hans Weier som närmaste män befälet över rytteriet och de svenska knektarna, som skulle tåga landvägen. Företaget saknade ej sin risk, då hertig Karl stod beredd att kasta sig över B:s avdelning för att tillintetgöra denna, innan han vände sig mot konungen. Men B. nådde dock på obanade vägar utmed kusten den utsatta mötesplatsen utan svärdsslag. Därpå försvinner han bland konungens svenska omgivning, tills han återfinnes bland de anhängare, som denne efter sitt nederlag sökte trygga (förläning på Åse härad 3 okt. 1598). Han kunde dock ej förlika sig med sakernas nya skick. Inom kort försatte rykten om hans avvikande hertig Karl i oro (se riksreg. 22 jan. 1599), och snart hade han för alltid lämnat sitt fädernesland. Mindre komprometterad än brodern Erik och flera bland sina kamrater i landsflykten, bibehöll han Sigismunds förtroende och ynnest och intog som polsk fältmarskalk en framskjuten ställning i sitt nya hemland; en isolerad antydan om verksamhet på ett helt annat område ger en Sigismunds fullmakt för B. att uppsöka bergverk i Polen. — I romantiserad form ha B: s öden skildrats i G. H. Mellins novellcykel »Blomman på Kinnekulle», »Anna Reibnitz» och »Gustaf Brahe» (1829−32).

B:s arvegods voro — liksom hans svenska förläningar — belägna i Västergötland och utgjordes av sätesgårdarna Sundholmen och Dimbo samt ett femtiotal strödda hemman och andra lägenheter. Dimbo hade han före den definitiva brytningen med hertig Karl bortbytt till brodern Magnus, de övriga egendomarna jämte vederlaget för Dimbo indrogos efter hans flykt från riket till kronan och återlämnades först långt senare till släkten (K. brev 31 juli 1620). Hans estländska donationsgods Borkholm var redan i början av 1590-talet pantförskrivet till Johan de la Blanque för en skuld på 1,000 rdr. — Med sin älskarinna Anna Reibnitz från Schlesien hade B. sonen Johan Gustavsson, adlad Örnevinge 1646, vilken blev underlagman i Västmanland och Dalarna och assessor i Göta hovrätt samt är känd genom sina arbeten »Genealogia Brahæa» (tryckt 1647) och »Imagines familiæ Braheæ» (tryckt 1673). Obestyrkt är uppgiften, att ett flerstädes i handskrift förekommande »Uttågh ... om then ... greflige Brahe ätt» härrör från honom.

Författare

B. BOËTHIUS.

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr. samt B:s brev till hertig Karl och Erik Sparre, RA; register över de förbrutna godsens possessorer i Sverige och Finland samt förbrutna-godsakten N: o 93, kammararkivet. — De la Gardiska archivet, 6 (1835); Handl. rör. mötet i Reval, konung Sigismunds resa till Sverige och polska legationen 1599, utg. af H. Almquist (Hist. handl., 23, 1910); Handl. rör. Skandinaviens historia, 15 (1830); Abraham Brahes tidebok, utg. af C. M. & R. Stenbock (1920—21); Konung Carl den IX: des rim-chrönika samt konung Gustaf Adolphs påbegynte chrönika, utg. af Bengt Bergius (1759); Carl Carlsson Gyllenhielm, Egenhändiga anteckningar rör. tiden 1597—1601 (Hist. handl., 20, 1905). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen 1523—1630, 2, 4 (1920—22, 1922—23); S. J. Boetbius, Om den svenska högadeln under konung Sigismunds regering (1877); dens., Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596, 1—4 (Hist. tidskr., 1884—86); A. Fryxell, Berättelser ur swenska historien, 4 (1830); H. Hjärne, Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det habs-burgska huset 1589—1604 (Hist. tidskr., 1883); dens., Sigismunds svenska resor (1884), Bil. 1; S. Tunberg, Sigismund och Sverige 1597—1598, 1, 2 (1917—18); dens., Riksrådet Erik Brahes chifferkalendarium, 1 (Personhist. tidskr., 1918-19).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18043, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18043
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Brahe, urn:sbl:18043, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOËTHIUS.), hämtad 2024-04-24.