Nils Brahe

Född:1604-10-14 – Östra Ryds församling (AB-län), Stockholms län (på Rydboholm)
Död:1632-11-21 – Tyskland (i Naumburg)

Arméofficer, Riddare, General, Kammarjunkare


Band 05 (1925), sida 711.

Meriter

Biografi

9. Nils Brahe d. ä., broder till B. 7 och 8, f. 14 okt. 1604 på Rydboholm, d 21 nov. 1632 i Naumburg i Tyskland. Greve till Visingsborg, friherre till Rydboholm och Lindholmen, herre till Sesswegen. K. page 31 aug. 1620; student vid universitetet i Leyden 11 dec. 1623—1624. Kammarjunkare 1625; fänrik vid von Thurns kompani av hovregementet före nov. s. å; deltog i Gustav Adolfs preussiska fälttåg 1626-27; kapten nov. 1626; överstelöjtnant 1627; av konungen slagen till riddare 23 dec. s. å; förordnad att anställa sammanräkning av det i hemlandet disponibla krigsfolket 21 jan. 1628; överste för Upplands fotfolk 17 mars s. å.; skickades med åtta kompanier av sitt regemente till Preussen våren s. å.; deltog i undsättningsexpeditionen till Stralsund från juli s. å.; återvände till Sverige hösten 1629; följde Gustav Adolf till Tyskland sommaren 1630; erhöll fullmakt att värva ett regemente fotfolk 11 okt. s. å.; överste för livregementet och chef för K. M:ts livgarde (vilka tillsammans bildade gula regementet eller brigaden) 1631; general av infanteriet 1632.

Gift 16 apr. 1628 på Stockholm slott med friherrinnan Anna Margareta Bielke, f. 11 nov. 1603, † 26 mars 1643, dotter till rikskansleren friherre Svante Bielke.

B. bevistade som page i Gustav Adolfs omgivning belägringen och erövringen av Riga 1621 och följande års lifländska fälttåg, men därefter ägnade han sig, sannolikt på inrådan av konungen, som fattat livligt intresse för den unge krigaren, åt studier vid universitetet i Leyden och vinnlade sig där särskilt om matematiken. Sitt första prov som anförare avlade B. vid Mewe i Preussen (1626). Gustav Adolf hade anbefallt ett allmänt anfall mot den polska hären, som lagt sig på en hög ås invid den av svenskarna besatta staden, väl förskansad och skyddad av hålvägar och häckar. Härvid ställdes B. under befäl av den skotske översten Musting, och deras avdelning stormade med yttersta djärvhet ett högt berg, som skyddade polackernas ställning. Även följande år utmärkte B. sig. Gustav Adolf hade för att avskära trafiken på Weichsel låtit bygga en skans på Danziger Haupt(1626), och det gällde nu att fördriva fienden från en på motsatta stranden vid Klein-Werder intagen position. Det skulle ske genom en nattlig överrumpling (22—23 maj 1627), men under mörkret misstogo sig de anfallande sluparna om kursen, fienderna varskoddes och öppnade eld, konungen sårades, och svenskarna måste draga sig tillbaka. B. hade emellertid med sin båt hunnit andra stranden. Då han erfor de andras reträtt, vände även han men strandade på en bank, där han måste stanna intill dagningen, blottställd för fiendens kulor. Han kom dock undan, ehuru med förlust av tjugusex man. Som belöningför sin vid dessa tillfällen ådagalagda tapperhet blev B. slagen till riddare och sedermera befordrad till överste. Vid samma tid vann han den sköna Anna Margareta Bielkes hand, och konungen gav ett nytt bevis på sin uppskattning av B. genom att göra deras bröllop (16 apr. 1628).

Vid första öppet vatten avgick B. samma år med en del av sitt regemente till den preussiska krigsskådeplatsen men fick snart jämte skotten Alexander Leslie befälet över den svenska hjälptrupp, som Gustav Adolf sände till Stralsunds undsättning mot Wallenstein, vilken belägrade staden (juli 1628). I de strider, som här utspunno sig och som slutade med att Wallenstein måste upphäva belägringen, tog B. en ärofull del; »han gjorde» — heter det — »många tappra utfall, varav fienden led stort nederlag». Sedan B. på hösten 1629 återvänt till Sverige och tillbragt vintern i hemmet, åtföljde han med hela sitt regemente Gustav Adolf, då denne sommaren 1630 övergick till Tyskland, och under de följande årens fälttåg på tysk mark spelade han en framskjuten roll. I början anförde han sitt gamla regemente, Upplands fotfolk, men efter slaget vid Breitenfeld sattes han i spetsen för det berömda gula regementet, som i nämnda drabbning förlorat sin tappre anförare, Maximilian Teuffel. Vid den märkliga erövringen av Würzburg utförde gula brigaden under B: s befäl, jämte den blå med österbottningarna i spetsen, den djärva stormningen av stadens som det ansågs; ointagliga citadell (1631). Sedan B: s äldre broder Per Brahe vid denna tid sänts till hemlandet, synes B., så ofta hans tjänst tillät det, ha i broderns ställe utgjort konungens sällskap, och han anlitades gärna av denne som rådgivare och generaladjutant. När Gustav Adolf gick över Rhen vid Oppenheim (7 dec. 1631), var:B. den förste, som med 300 man av gula brigaden fattade, posta på den motsatta, stranden, och han behöll sin ställning, tills undsättning kom, oaktat den spanske generalen Don Filippo de Silva tre gånger med mångdubbelt överlägsna stridskrafter sökte kasta honom tillbaka i floden. Vid övergången av Lech (3—6 apr. 1632) bidrog B. med sin kallblodiga rådighet i ej ringa mån till det djärva företagets lyckliga utgång. Följande morgon sändes han i spetsen för ett avantgarde av utvalda musketerare för att utröna fiendens ställning, men han hade endast att inberätta, att denne tagit till flykten. Kort därpå befordrades B. till general av infanteriet. Efter att ånyo ha utmärkt sig vid den misslyckade stormningen av Wallensteins läger utanför Nürnberg utförde B. sitt ansvarsfullaste värv: som fältherre i slaget vid Lützen (6 nov. 1632). Han anförde där centern av den svenska armén, bestående av gula, blå, gröna och svenska brigaderna. Sedan hans folk i slagets början stormat över vägen och erövrat sju kanoner men angripits i sidan av kejserligt rytteri och måst retirera, deltog det med utomordentlig kraft i stridens andra skede, efter underrättelsen om konungens fall. Åter bröt centern fram över landsvägen och bemäktigade sig på nytt kanonerna. Men då kom Pappenheim fram till slagfältet med sina skaror och kastade sig med våldsam kraft över B. och fotfolket. B. blev själv svårt sårad i vänstra knäet, och hans regementen ledo fruktansvärd manspillan. Längst höll sig gula brigaden; den försvarade in i döden den plats, som vunnits, och till slut voro fem sjättedelar av kåren stupade eller sårade. B. avfördes från slagfältet till Naumburg, där han ett par veckor senare avled av sina sår (21 nov. 1632). Hans förtidiga död — han var endast tjuguåtta år gammal — var otvivelaktigt en stor förlust för fosterlandet. Gustav Adolf skall ha betecknat honom som näst Lennart Torstenson det största fältherreämnet i hela sin krigshär och hade kort före sin död destinerat honom till riksråd. På vanligt sätt hade han också sörjt för hans underhåll i rikets tjänst. Redan 1625 fick den ännu ej tjuguettårige kammar- junkaren Sesswegens slott i Lifland (7 sept.). Väl gick detta följandes år förlorat, men B. återfick det inom kort, sedan området återerövrats, samt hugnades dessutom snart med nya ynnestbevis, så 24 maj 1627 med en gåva på 1,000 rdr. Han befinnes även ha uppburit en häradshövdingeränta på 225 dir 12 öre (1627 och ännu 1632) samt erhöll efter stilleståndet med Polen ånyo en förläning i Lifland, Carstenbeen i Sesswegen (11 aug. 1630). I Tyskland säkerställdes hans existens på samma sätt, då han (1 juli 1631) erhöll staden och landet Aschersleben i förläning. En frisk, hurtig krigarnatur framträder i de få brev, som äro förvarade av B: s hand. — B. begravdes (1633) i Östra Ryds kyrka i Roslagen, där hans porträtt uppsattes. Till hans åminnelse fick kyrkan en förgylld silverkalk besatt med ädla stenar, en silverask samt tre metalljuskronor.

Författare

G. Jacobson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., brev från B. bland skrivelser till K. M:t och; i Skoklostersaml., RA (ett brev till Per Brahe d. y. 14 sept. 1632, tr. i Hist tidskr., 1881); reduktionskollegiets akt N:o 287, kammararkivet; Sv. riksrådets protokoll, 1—3, 1621—1633 (1878—85); A. I. Arwidsson,' Trettio-åriga krigets märkvärdigaste personer (1861); O. Bergström, Bidrag till K. Uplands regementes historia (1882); W. Carlsson, Gustaf II Adolf och Stralsund (1912); F. M. Franzén,' Minne af fältöfversten grefve Nils Brahe (Sv. akad. handl. ifrån år 1796, D. 17, 1837); W. Ridderstad, »Gula gardet» 1526—1903 (1903).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Brahe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18050, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18050
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Brahe, urn:sbl:18050, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se