Georg Brandt

Född:1694-07-21 – Skinnskattebergs församling, Västmanlands län (på Riddarhyttan)
Död:1768-04-29 – Stockholms stad, Stockholms län

Kemist, Bergskemist


Band 05 (1925), sida 784.

Meriter

Brandt, Georg, f. 21 juli 1694 på Riddarhyttan i Skinnskattebergs socken, d 29 apr. 1768 i Stockholm. Föräldrar: f. d. apotekaren Jurgen Brandt och Katarina Ysing. Student i Uppsala 7 dec. 1705. Kanslist i advokatfiskalskontoret i bergskollegium 4 juni 1714—11 sept. 1716; auskultant i bergskollegium 28 nov. 1715 (ed 12 dec); stipendiat i kemien (med 300 dir smt årligen) 22 juni 1721—31 dec. 1745 (jmfr K. brev 9 febr. 1748); reste i utlandet 1721—26 och blev därunder medicine doktor i Reims 26 mars 1726; arbetade efter hemkomsten på bergskollegiets kemiska laboratorium; värdie vid myntet 11 dec. 1730; uppfördes till följd av K. brev 22 febr. 1745 på förslag till assessor i bergskollegium 4 maj s. å.; e. o. assessor därstädes 19 maj 1747; föreståndare för bergskollegiets kemiska laboratorium 9 febr. 1748; påtänkt till innehavare av den nyinrättade professuren i kemi i Uppsala 1750 men undanbad sig denna tjänst; sakkunnig för förbättrande av smältprocessen vid Salberget 16 jan. s. å.; ledamot av kommissionen angående kammarrådet L. J. Adlerstedts votum om myntväsendet, m. m. 28 juli 1756; e. o. bergsråd 25 febr. 1757 med tur från 14 dec 1756. LVS 1731; LVA 1739 (preses 1747 fjärde kvartalet och 1760 första kvartalet).

Gift. 1735 med Anna Maria Norn, f. 26 juli 1714, d 8 mars 1767, dotter till köpmannen Petter Norn i Säter.

Biografi

Hågen för kemisk forskning och metallurgi synes hos B. ha väckts redan i den tidigaste barndomen. Fadern, vilken på ett synnerligen förtjänstfullt sätt förestått apoteket Örnen (nv. Korpen) vid Stortorget i Stockholm, lämnade detsamma 1690, sedan han tillsammans med sin brorson Joakim Brandt inköpt Riddarhyttans urgamla kopparhytta, Heds järnverk och andra bruksanläggningar jämte tillhörande gruvor i Skinnskattebergs socken, det berömda Bastnäsfältet m. fl. Den nya verksamheten som bruksägare gav den gamle Brandt anledning till ivriga kemiska och metallurgiska försök, varuti sonen redan i barndomen fick deltaga. Däremot torde studievistelsen i Uppsala och den tjänstgöring i bergskollegiet, som för en tid avbröt densamma, ha varit föga ägnade att tillfredsställa dylika intressen. Universitetslivet var efter den stora branden 1702 förlamat, och särskilt för naturvetenskaperna beteckna 1700-talets andra och tredje decennium en död period. Den ende, som för B:s matematisk-naturvetenskapliga utbildning under denna tid ägt någon större betydelse, synes ha varit S. Klingenstiernas bekante lärare A. G. Duhre, vilken, ehuru icke tillhörande universitetet och boende utanför Uppsala, erhållit rätt att där meddela undervisning. Dennes privata föreläsningar i matematik utgåvos också 1718 av B. och äro en av. våra första läroböcker i algebra. I bergskollegiet synes laboratorieverksamheten i det närmaste ha avstannat efter 1713. För B. återstod sålunda endast att enligt tidens sed genom en utländsk resa och vistelse vid en främmande högskola inhämta vidare naturvetenskapliga kunskaper. Det var Holland, som vid denna tid med rätta i hela Europa ansågs som naturforskningens hemvist, och särskilt Leiden åtnjöt stort anseende tack vare den i medicinen och naturvetenskapen lika ryktbare H. Boerhaave, vilken genom sin framstående lärarverksamhet och sin »Elementa chemiee» gjort sig synnerligen förtjänt även inom kemien. Till Holland ställde nu också B. kosan och vistades i Leiden under tre år. Hos Boerhaave lade han grunden till sina omfattande kemiska kunskaper och har där också fått ögonen öppna för betydelsen av de krav på exakthet och noggrannhet vid de kemiska experimenten, som vid denna tidpunkt alltmer börja framträda i den av alkemistisk-mystiska spekulationer grumlade vetenskapen. Samtidigt bedrev B. de medicinska studier, genom vilka han (1726) i Reims förvärvade sin medicine doktorsgrad. Någon egentlig praktik som läkare kom han aldrig att utöva, men då han stod i gunst hos Fredrik I »för sin trygghet och allvarsamhet i omgänge», blev han en av dem som kallades till dennes dödsbädd.

Efter att på hemresan från Holland ha studerat gruvdrift och hyttkonst i Harz inträdde B. ånyo i bergskollegiet, varest det kemiska laboratoriets ledning 1727 anförtroddes åt honom, överuppsikten över institutionen utövades emellertid tillsvidare ej av B. utan av en kollegiets ledamot; först 1748 förenades detta uppdrag med myntvärdietjänsten, vilken B. då innehaft sedan år 1730. Bergskollegiets i kemiens historia så ryktbara laboratorium hade 1683 återupprättats på Urban Hjärnes initiativ, och denne blev även laboratoriets förste chef. Utrustat med efter tidens förhållanden synnerligen rikligt årsanslag och egen fastighet, räknas detta laboratorium som Europas första självständiga statslaboratorium, och under Hjärnes första tid utvecklades här en livlig verksamhet. Hjärnes mångsidiga intressen medförde dock, att laboratoriet småningom försummades, och härtill kom under Karl XII:s sista år penningbristen, som nödvändiggjorde anslagens inknappning. Vid B: s tillträde till laboratoriet var hela staten indragen på 1,200 dir när, och även laboratoriebyggnaden försåldes, varefter B. fick sig anvisade rum på K. myntet. Det var i ekonomiskt hänseende laboratoriets mest vanlottade tid, i vetenskapligt hänseende åter blev det den mest lysande epoken i dess historia. B. och hans lärjungar, Henrik Teofil Scheffer och Axel Fredrik Cronstedt, utförde på myntets anspråkslösa laboratorium banbrytande forskningar, och »detta berömda triumvirat representerade» — såsom en senare minnestecknare säger — »utan gensägelse samtidens största kemiska vetande inom kemi och mineralogi». De följande årtiondena beteckna en period av uppsving för den svenska kemien i allmänhet. 1730 höll Linné de första föreläsningarna i den tidens analytiska kemi, »proberkonsten», och 1750 inrättades i Uppsala den första kemiska professuren, vilken stått B. öppen, om han önskat mottaga den.

Skärskåda vi närmare B: s insats i detta svenska forskningsarbete, så möta vi som hans första mera betydande verk undersökningarna över arsenik (1733). Såsom sulfid (»gul arsenik») och oxid (»vit arsenik») hade detta element varit känt redan i forntiden, men det hade uppfattats som ett slags svavel, vilket i den vita arseniken antogs vara förenat med »salt». Att den vita arseniken vore att uppfatta som »kalk» (oxid) av en metall, hade dock redan framhållits av flera äldre forskare, och även det fria elementet hade redan förut framställts, men B: s arbete blev den första omfattande undersökning, varuti de olika arsenikföreningarnas egenskaper och relation till varandra klarlades, arseniklegeringar beskrevos m. m. Anmärkningsvärd är — på vetenskapens dåvarande stadium med dess oftast svävande uppgifter — den kvantitativa löslighetsbestämningen av arseniktrioxiden, som av B. angives. Följde så 1735 den upptäckt, varmed B: s namn främst gått till eftervärlden. Det var detta år han uppvisade, att den blåfärgande beståndsdelen i färgglasyren »safflor», vilken man dittills trott vara vismut eller kopparföreningar (även järn och arsenik), utgöres av ett välkarakteriserat nytt element, som gäckat alla äldre isoleringsförsök. Åt den nya metallen gav B. namnet »koboltkung» med hänsyftning på det tyska namnet på malmgäcken eller bergnissen (kobolt = tomte). Upptäckten omnämnes först helt kort i B: s arbete om »halvmetallerna», dit han hänförde det nya elementet, men ytterligare undersökningar över det nya grundämnet offentliggjordes 1748, varvid även framställning av metallen såsom regulus beskrives och dess magnetiska egenskaper angivas. Ett förträffligt utgångsmaterial lämnade denna gång arsenikfri koboltkis (linneit) från fädernegruvan vid Riddarhyttan. En översikt av sina arbeten i samband med koboltens upptäckt och karakterisering gav B. i sitt presidietal i Vetenskapsakademien 1760. Dessa undersökningar fullföljdes ytterligare efter B: s död av Torbern Bergman (1780), varigenom upptäcktens riktighet, vilken anfäktats, ställdes utom allt tvivel. Betydelsefulla voro även B: s undersökningar över ammomakens (»det flyktige alcaliske saltet») förhållande till de olika metallsalternas lösningar (1747), om kalkens alkaliska egenskaper, för vilka (delvis oriktigt tolkade) bevis framlades (1749), och om den »vita vitriolens» (»gallizenstein», »erzalaun») sammansättning och bildning (1735) samt hans nya iakttagelser om framställningsmetoden för svavelsyra (»vitriolsyra») (1741), salpetersyra (1743) och saltsyra (»koksaltsyra») (1743) och om olikheten mellan pottaska och soda (1746) m. fl. arbeten. Alla dessa iakttagelser hava senare i huvudsak bekräftats och för all framtid tillgodogjorts av den kemiska forskningen. Mera kuriositetsintresse erbjuder B: s undersökning om »kökssaltet och dess syra», i vilken antages förekomsten av tvenne alkalier, varav det ena anges som nytt. Den 5 mars 1748 demonstrerade B. inför Vetenskapsakademien och i närvaro av dess höge beskyddare Adolf Fredrik sina iakttagelser om salpetersyrans förmåga att lösa guld, såvida detta är legerat med en tillräckligt stor kvantitet (sexton delar) silver. Detta egendomliga förhållande väckte i vetenskapliga kretsar stort uppseende; analogier ha sedermera iakttagits beträffande andra ädelmetallegeringars abnorma löslighetsförhållanden i syror, ett fenomen, som ännu ej erhållit sin vetenskapligt tillfredsställande förklaring.

Icke mindre viktiga än B: s rent teoretiska forskningar blevo hans arbeten på kemiens tillämpning inom mineralogi och metallurgi. Så ivrade han för användande av svenska zinkmalmer till mässingsberedningen i stället för den importerade galmejan och gav anvisningar på malmens röstning och beredning för detta ändamål. En närmare redogörelse för B: s arbeten om proberingsmetoder av mynt, tenn, m. m., »malmstreck», gruvbrytning och gruvbyggnadskonst, »guldskedningen», skiljande av koppar från järn i malmer och skärstenar, m. m. måste här utelämnas. Framhävas må blott hans arbete över orsaken till järnets s. k. rödbräcka, som han visade bero på dess halt av svavel, medan han däremot oriktigt ansåg arsenik (i stället för den närbesläktade, då föga kända fosforn) som orsaken till kallbräckan (1751). B. synes även före Bergman ha iakttagit, att olikheten mellan smidesjärn och stål beror på olika kolhalt: »dess egna flogiston ökas med vissa materiens feta kolsvärta». Slutligen skall B. även ha hållit offentliga föreläsningar i Stockholm och givit de första laboratoriekurserna i kemi i undervisningssyfte i vårt land, men uppgiften härom (hos J. Elers) avser måhända blott hans föreläsningar för auskultanterna i bergskollegiet.

Till sin teoretiska ståndpunkt torde B. ha delat den äldre flogistiska periodens åsikter, sådana de ungefärligen återfinnas i Boerhaave's »Elementa», tillsatta med en del alkemistiska spekulationer, vilka, ehuru mer och mer försvinnande från. det vetenskapliga arbetsfältet, ännu frodades bland 1700-talets många charlataner och guldmakare. »Herr Brandt skall de sista åren icke varit alldeles fri för alkemistiska försök», säger hans minnestecknare Bergman, och B. omgavs efter sin död av ett visst mystiskt skimmer, vartill nog hans tystlåtna, buttra lynne och isolerade levnadsvanor bidragit. Även har han ofta förväxlats med alkemisten Brand från Hamburg, fosforns upptäckare. Att han ej var enbart experimentatorn, för vilken »rön och försök» betydde allt, därom vittna hans skarpsinniga försök att — på en tid, då syret ännu var okänt — tolka svavelkisens övergång till järnvitriol i luften samt, inom systematiken, hans förslag till ny indelning av metallerna och halvmetallerna. Men det var dock framför allt som experimental-kemist, han gjort en betydande insats i 1700-talets kemiska forskning. Hans framställning är torr och saklig, utan den stilistiska och systematiserande avrundning, som utmärker hans store samtida Torbern Bergman. Även Bergmans varmhjärtade idealitet var honom främmande. — Bland hans lärjungar märkas, utom medhjälparna Cronstedt och Scheffer, Anton von Swab och Dan. Tilas.

Författare

Sv. Odén.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En grundelig anledning til mathesin universalem och älgebram efter herr And. Gabr. Duhres håldne praslectioner samman-skrifven. Sthm 1718. 4: o (38), 246, (4) s., 2 tab. (Med ett vidlyftigt företal om matematikens nytta och beskaffenhet.) — Experimentum quo probatur dari attractionem mercurii in aurum (Acta lit. et sc. Svecias, 1731, s. 1—8). — De arsenico observationes (ibid., 1733, s. 39—43). — Dissertatio de semi-metallis (ibid., 1735, s. 1—10). — De vitriolo albo (ibid., s. 10—12). — Acta laboratorn chymici [om vitriolen] (VA Handl., 1741, s. 49—63) [jämte] Continuation (ibid., 1743, s. 89—105). — Rön angående tenns proberande och angifvande vid des fijnhet (ibid., 1744, s. 215—224). — Några demonstrativa reglor angående malmstrek och grufvors brytning samt underbygnad (ibid., 1745, s. 29—42). — Rön och anmärkningar angående en synnerlig färg-cobolt (ibid., 1746, s. 119—130). — [Om en tennhaltig malm från Vestanfors] (ibid., s. 182—184; med anledning av en uppsats av S. Rinman, ibid., s. 176—182). — Rön och anmärkningar angående åtskilnaden emellan soda och pottaska (ibid., s. 289—290). — Rön och anmärkningar angående det flyktige alca-liske saltet (ibid., 1747, s. 301—308). — Nytt rön angående gulds uplösning uti skedvatten (ibid., 1748, s. 45—54). — Cobalti nova species examinata et descripta (Acta soc. R. sc. Ups., Ser. 1, Vol. 3, 1748, s. 33—41). — Rön angående kalken (VA Handl., 1749, s. 133—157). — Rön och försök angående järn, des förhållande mot andra kroppar, samt rödbräckt och kall-bräckt järns egenskaper och förbättring (ibid., 1751, s. 205—214). ¦— Rön angående guld-skjedningen (ibid., 1752, s. 128—131). — Några rön och anmärkningar angående köks-salt och dess syra (ibid., 1753, s. 295—312; 1754, s. 53—68). — Några nya rön angående alcaliska salten och en derhos sig bestickande jord (ibid., 1756, s. 46—59, 171—186, 294—311). — Tal om färg-cobolter, hållit för K. Vet. acad. vid prassidii nedläggande den 30 jul. 1760. Sthm 1760. 24 s. — Om metallernas värde sig imellan, hvaraf bevises at de ädle metallerne äro grunden till all vexel-cours. Sthm 1761. 4: o 12 s. (Anon.) — Om myntväsendet och svenska silfver-penningars rätta värde emot hvarandra. Sthm 1761. 4: o 8 s. (Anon.) Ny uppl. Sthm 1765. 4: o (8) s. (Anon.) — Rön och försök angående koppars skiljande ifrån järn genom profver, då de äro sammanblandade uti malmer eller skärstenar (VA Handl., 1764, s. 228—239). — B:s arbeten finnas delvis i översättning i resp. band av den tyska översättningen av VA Handl. Der K. schwed. Academie der Wissenschaften Abhandlungen samt i Epitome commentariotum R. sc. academia; Suecias pro annis 1739—56 suecico idiomate conscriptorum sive Analecta Transalpina, 1—2 (Venedig 1762), Collection académique de la partie étrangére contenant les mémoires de 1'academie des sc. de Stockholm, 11 (Paris 1775) och Recueil des mémoires les plus intéressants de chimie et d'histoire naturelle, contenus dans les actes de l'academie d'Upsal et dans les mémoires de l'academie de Stockholm (Paris 1764).

Handskrift: Manuskript efter B:s föreläsningar i kemi hos P. Klason. — B. har även författat en svensk kemi, vilken dock efter hans död ej kunde återfinnas (Sacklén).

Källor och litteratur

Källor: Bergskollegiets prot., registratur, diarier, bergverksrelationer, brev och suppliker samt räkenskaper, RA. — J. A. Almquist, Bergskollegium (1909); T. Bergman, Åminnelsetal öfver Georg Brandt (1769); Th. M. Fries, Naturalhistorien i Upsala under de fyra första decennierna av 1700-talet (Nord. tidskr., 1912); F. Hoefer, Histoire de la chimie, 2 (1843); A. Key, Till den farmakologiska undervisningens historia i Stockholm (1896); P. Klason, Christian Wilhelm Blomstrand (VA Lefnadsteckningar, 4: 4, 1909); H. Kopp, Geschichte der Chemie, 4 (1847); Gmelin-Krauts Handbuch der Chemie (passim); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 2: 2 (1824); C. F. V. Schimmelpfennig & A. Levertin, Sveriges apotekarhistoria (Riddarhytte bruk, 1923), s. 155 ff. — Se i övrigt ang. B: s släkt: Klerckerska samlingen, KB.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Brandt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18081, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Odén.), hämtad 2018-12-11.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18081
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Brandt, urn:sbl:18081, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sv. Odén.), hämtad 2018-12-11.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se