Meriter

4. Fabian Berndes, son till B. 2 i häns andra gifte, f. 16 sept. 1610 på Strömsberg i Borgå socken, d 3 maj 1678. Ryttmästare; generaladjutant av kavalleriet 1644; överste för ett värvat dragonregemente 8 dec. 1645; friherre 18 febr. 1654; överste för Åbo och Björneborgs kavalleriregemente juni 1656; generalmajor av kavalleriet 8 jan. 1657; entledigades mot sin vilja från överstebefattningen 12 sept. 1664.

Gift 28 juni 1642 med Katarina Sparre, f. 1613, d 18 nov. 1688, dotter till riksrådet Johan Sparre.

Biografi

B. gjorde sina lärospån som krigare under Gustav Adolfs preussiska och tyska fälttåg. Hans militära bana i svensk tjänst blev emellertid för en tid avbruten på grund av ett dråp, som han vid det svenska fältlägret i Tyskland förövat på en ung kammarherre Karl Sfjernsköld (1635) och för vars skull han måste gå i landsflykt. Han uppehöll sig först i Holland, gjorde sedan krigstjänst vid den sachsiska armén men begav sig efter några år på eget bevåg till Johan Banérs här, där han blev mottagen och på flera sätt utmärkte sig. Efter någon tid vågade han, försedd med Banérs rekommendation och mot säker lejd, begiva sig till Sverige, försonade sig med den mördades efterlevande och erhöll därefter offentlig pardon av den svenska regeringen (5 okt. 1641). Han deltog sedermera i danska kriget och uppnådde 1645 överstetjänsten genom »kapitulation» om värvning av ett regemente dragoner, varav hälften skulle tagas från Finland, hälften från Småland och Västergötland. Den senare avdelningen synes emellertid kort efter värvningen ha blivit avdankad; i stället fick B. några år efteråt (1649) fullmakt att anställa ytterligare värvning i Finland för regementets komplettering. I spetsen för det sålunda uppsatta dragonregementet, de ofta omtalade »Berndes' dragoner», skar B. rika lagrar i Karl X Gustavs polska fälttåg. Redan hösten 1654 erhöll han order att med sitt regemente hålla sig krigsberedd till östra gränsens skydd, för den händelse den rysk-polska fejden skulle påkalla sådant. Sommaren 1655 överfördes han med ena hälften av sitt regemente från Finland till Pommern och var med huvudhären, dä den under könungens befäl inryckte i Polen; den andra delen av regementet kom till krigsskådeplatsen tillsammans med den lifländska armén. B. och hans dragoner deltogo i de följande operationerna, bl. a. vid Czarnowa (6 sept.), varvid trupperna voro ställda som flankbetäckning på båda flyglarna, i belägringen av Krakau (15 sept.—6 okt.), i tåget mot norr över Warschau till Preussen, i de vilda striderna på östra Weichsel-stranden i Podlachien och Masuren samt slutligen i den nya marschen in i Storpolen; i slaget vid Gnesen (27 apr. 1656) stodo B:s' dragoner ytterst till höger i andra träffen. Under den följande tiden utplanterades dragonerna på skilda orter österut och voro sålunda icke med i tredagarsslaget vid Warschau (18—20 juli 1656). B. själv, som ibland uppgivits ha fört tredje träffen i detta slag, torde på grund av sjukdom icke ha deltagit utom möjligen tredje dagen. I stället för de numera starkt decimerade dragonerna erhöll han vid samma tid Åbo och Björneborgs rytteriregemente. I egenskap av generalmajor gjorde han betydande insatser i Karl Gustavs danska krig. Vid erövringen av Fredriksodde (24 okt. 1657) förde han befälet över den tredje eller nordligaste stormkolonnen, som skulle rycka emot den s. k. kungsporten. Striden blev hårdast på denna avdelning. Två överstelöjtnanter blevo skjutna, och petarderaren sårades, vilket hade till följd, att fästningsporten ej genast kunde sprängas utan fienden fick tid att samla sig till motstånd. B., som noga iakttagit allt, anföll emellertid ånyo, och just som solen över Fyens nordligaste uddar strålade upp ur Kattegatt, sprungo svenskarna överallt upp på Fredriksoddes vallar och inträngde i fästningen. Vid tåget över Lilla Bält och striden vid Ivernäs efter landstigningen på Fyen (30 jan. 1658) anförde B. under konungen härens vänstra flygel. Därefter skickades han genast med två regementen till Svendborg vid sundet mellan Fyen och Langeland, en viktig utgångspunkt för de rekognosceringar, som föregingo tåget över Stora Bält. Enligt av Erik Dahlbergh överbragt muntlig order försåg B. denne med förstärkt betäckning under hans isundersökningar. Då Dahlberghs rapport dröjde, sökte sig den väntande konungens otålighet ett utlopp även i hårda utlåtelser om B:s' senfärdighet, men det kungliga missnöjet synes endast ha återspeglat den tillfälliga spänningen och förflyktigades så vitt man kan se med denna. Efter preliminärfredensavslutande var B. en av dem, som i Kjöge mottogo de till utlämning bestämda danska ryttarna (24 febr. 1658). Även i det andra danska kriget deltog han. B. Var en av sin tids större jorddrottar. Av sin fader hade han bl. a. ärvt Liljendal i Finland samt Essemäggi och Fore i Estland, och själv förvärvade han genom donationer och köp, delvis i avräkning på i kopparkompaniet insatt kapital, en mängd nya gårdar, bl. a. Backa i Nyland, Sätuna, Håtuna och Hammarby i Uppland, Bergshamra i Roslagen och Brantåsa i Småland. På det gamla Håtuna, som sedan 1527 varit kronans, flyttade han gården till dess nuvarande plats och gav egendomen dess nuvarande namn, Håtunaholm; måhända uppförde han även det hus, som är avbildat i »Suecia antiqua» men som numera ej finnes kvar. Något friherreskap följde ej med den friherrevärdighet, varmed B:s' tjänster redan 1654 belönats; som friherre skrev han sig till Liljendal. — Mot sina underlydande var B. i likhet med fadern en hård husbonde. I en inlaga till riksamiralen beklagar sig kronobåtsmannen Lars Persson över att en ung broder till honom, som varit i B:s' tjänst, blivit illa trakterad med piska och instängd i fängelse och att han själv, då han skulle lägga sig ut för brodern, råkat ut för B: s' våldsamma överfall, skällsord och hot om fängelse. År 1642 framställde bönderna på Liljendal genom några deputerade inför regeringen grava anklagelser mot B.; de hade icke blott besvärats med allehanda ovanliga skatter och dagsverken utan också utsatts för »fängslande samt hugg och slag och mycken annan oskäl, våld och intrång» från B:s' och hans tjänares sida. Med anledning av dessa klagomål fick vederbörande landshövding i uppdrag att anställa rannsakning, vilken resulterade i en förmaning från landshövdingens sida att ställa bönderna till freds. Då detta emellertid ej ledde till någon påföljd, fann sig regeringen föranlåten att ingripa med en skarp förmaningsskrivelse till B., vari denne hotades med laga ansvar, om han framhärdade (18 maj 1643). Att förhållandet mellan B. och hans underlydande även sedermera ej alltid var det bästa, därom vittnar en kontrovers, som uppstod mellan B. och hans skattebönder i Bergshamra rörande äreröriga beskyllningar, leveranstvister m. m.; saken gick till domstol och kom ända upp i Svea hovrätt, vars dom i det hela utföll till böndernas fördel (1661). — Under en lång följd av år var B. sysselsatt med en vidlyftig arvsprocess dels med sin halvbror Johan B., dels efter dennes död med hans änka och döttrar. Tvisten rörde sig såväl om ett antal arvegods efter B:s' föräldrar och syster som om kontanta penningar och familjeklenoder. Under den äldre broderns livstid hade det genom förmedling av utsedda skiljedomare, tvenne riksråd, kommit till en tillfällig förlikning (1647), men efter några år upptog B. processen, som det synes väsentligen i förbittringen över att gården Reggafer i Estland, som B. gjorde anspråk på såsom sitt arv, av brodern hemligen avyttrats till kronan (1651). Genom Johan B: s' plötsliga frånfälle (1652) blev saken uppskjuten på någon tid, men år 1654 instämde B. sin svägerska till Svea hovrätt. Tvisten blev emellertid denna gång icke fullt avdömd utan hänskjuten till några gode män i och för förlikning. Då en sådan dock ej kunde åvägabringas, kom frågan år 1661 ånyo under hovrättens omprövning och avgjordes så, att B: s' arvsanspråk i det hela underkändes (4 apr. 1661). B. lät sig dock ej nöja därmed utan sökte revision hos K. M: t, som emellertid fastställde hovrättens dom (7 aug. 1662). Detta innebar, att B. icke blott fick avstå från de gods, han pretenderat, utan också nödgades återbetala till broderns arvingar stora penningbelopp, som han enligt den fällda domen med orätt tillgodonjutit under gångna år. Vid likvideringen av denna skuld yppades emellertid nya tvister: B. erbjöd motparten i olika poster sammanlagt 22,709 rdr, men denna ville icke nöja sig med anbudet och gjorde gällande andra beräkningar med hänsyn till myntfot, ränta m. m. Tvisten hän-sköts under hätska inbördes beskyllningar av båda parterna till K. M:ts avgörande. Även nu var det B., som drog det kortaste strået. Det gick så långt, att landshövdingämbetet i Finland anbefalldes att företaga exekution å B. för hans obetalda skuld.

Utan tvivel är det i sammanhang med B:s' ständiga processer man har att se den onåd hos regeringen, varom hans plötsliga avsked från överstetjänsten (1664) vittnar. Själv såg han i detta ett utslag av förföljelse; han beklagade sig över att han »så oförmodeligen ifrån tjänsten är för stött vorden, liksom jag crimen læsæ majestatis eller någon pultronstycke skulle hava begått, därmed höga överheten skulle hava orsak tagit mig alltså att förskjuta och infam att göra, där då jag ifrån min ungdom med trohet och flit Sveriges krona och dess regerande konungar ospart liv och blod uppsatt haver» (till Per Brahe 15 dec. 1664). Den bitterhet och grämelse, som talar ur dessa ord, fick ökad näring genom ytterligare motgångar, bl. a. i en ägotvist med Borgå stad (1669), varvid stadens aggressiva uppträdande av B. härleddes ur den ringaktning, varmed han numera av höga vederbörande bemöttes. — B. ligger begraven i Håtuna kyrka, där hans vapen ännu finnes bevarat. Han avled utan söner, så att med honom ätten utdog på svärdssidan. Riksarkivet förvarar skrivelser från honom till K. M: t samt till pfalzgreven Adolf Johan, Axel Oxenstierna, Per Brahe, Bengt Horn och' ståthållaren på Revals slott M. G. Grass.

Författare

G. Jacobson.

Källor och litteratur

Källor: B: s' ovannämnda skrivelser, riksregistr., rådsprot., Svea hovrätts dombok, akten till K. M:ts dom 7 aug. 1662 och biographica, allt i RA. — Rikskansleren Axel Oxenstiernas Skrifter och brefvexling, II: 9 (1898). — G. Björlin, Karl X Gustaf och Erik Dahlbergh vid övergången |a.v Stora Bält (1921); C. von Bonsdorff, Om donationerna och förläningarna samt frälseköpen i Finland under drottn. Kristinas regering (1886); J. L. Carlbom, Om Karl X Gustafs polska krig 1655—1657 (1905); dens,, Tre dagars slaget vid Warschau 1656 (1906); dens., Karl X Gustav. Frän Weichseln till Bält 1657 (1910); dens., Karl X Gustav. Bält och Roskilde (1912); J. Mankell, Anteckningar rör. finska armén och Finlands krigshistoria (1870—75).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fabian Berndes, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18089, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18089
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fabian Berndes, urn:sbl:18089, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-27.