Nils Adam Bielke

Född:1724-01-30 – Göteborgs stad, Västra Götalands län
Död:1792-06-20 – Vists församling, Östergötlands län (på Sturefors)

Riksråd, Bergskollegiepresident, Överstemarskalk


Band 04 (1924), sida 280.

Meriter

30. Nils Adam Bielke, son till B. 27, f. 30 jan. 1724 i Gröteborg, d 20 juni 1792 på Sturefors, Vists socken i Östergötland. Vistades på Krageholm i Skåne 1727–33; student i Lund 3 nov. 1733, i Uppsala 12 okt. 1738, ånyo i Lund ht. 1739–vt. 1741 och vid Greifswalds universitet ht. 1741—vt. 1743. Erhöll kammarherrefullmakt 28 jan. 1738, tillträdde hösten 1743; medföljde beskickningen till Hamburg, som hade att avhämta Adolf Fredrik, hösten s. å.; e. o. kanslist i kanslikollegiet 11 nov. s. å.; tjg. kammarherre hos kronprinsen och kronprinsessan hösten 1744; auskultant i Svea hovrätt 1746 (ed 27 nov.); sänd till Petersburg att notificera kronprins Gustavs födelse s.å. (instr. 14 jan.); ständig uppvaktande hos prinsen våren 1748; underguvernör hos honom 11 juni 1752; erhöll därjämte hovmarskalks heder och rang s. d.; bibehöll underguvernörslönen som pension, sedan sysslan 1756 indragits; hovmarskalk hos drottningen 1756; landshövding i Nyköpings län 4 aug. 1761; riksråd 5 maj 1769; överste marskalk vid hovet 27 maj s. å.; licentierad från riksrådsämbetet genom riksens ständers brev 4 maj 1772; intog ånyo säte i riksrådet 8 sept. s. å. (rådsprot.); tf. riksmarskalk hos drottningen under konungens resa 6 nov. 1772 (rådsprot.); ordförande i bränneridirektionen 14 sept. 17751782; president i bergskollegiet 1 sept. 1782; erhöll avsked från sina ämbeten 5 maj 1789. RNO 1754; KNO 1764; RoKavKMO 1769; LMA 1771; LVA 1774 (preses 1776 och 1785); LFrKA 1778.

Gift 1) 14 apr. 1757 med Ulrika Eleonora von Düben, f. 18 mars 1722, d 28 aug. 1758, dotter till riksrådet greve Joakim von Düben (d ä); 2) 9 dec. 1759 med Fredrika Eleonora von Düben, f. 17 dec. 1738, d 3 jan. 1808, dotter till riksrådet friherre Joakim von Düben (d y).

Biografi

Sin moder, K. rådet Karl Pipers dotter, förlorade B. vid nyss fyllda tre års ålder. Han anförtroddes då åt mormodern, den myndiga och förmögna Kristina Piper, och erhöll sin första uppfostran hos henne på Krageholm i Skåne. Sju års vistelse vid Lunds universitet, ett i Uppsala och tvenne i Greifswald förskaffade honom en även för denna tids adelsungdom ovanligt grundlig akademisk utbildning. Det är väl dock knappast troligt, att den pompösa »Oratio panegyrica de meritis Gustavi I: i in patriam habita», som han höll i Uppsala 1739, varit av honom själv författad. Hösten 1743 medföljde han de svenska utskickade, riksråden Liewen och Erik .Wrangel, som i Hamburg avhämtade den nye tronföljaren, Adolf Fredrik, och inträdde efter ankomsten till Stockholm i den kammarherretjänst, varpå han redan vid fjorton års ålder erhållit fullmakt. De närmaste åren delade han sin tid mellan kammarherretjänst hos kronprinsen och kronprinsessan, expeditionstjänst i kanslipresidentskontoret och auskultering vid Svea hovrätt men inträdde på våren 1748 definitvt i hovtjänsten, då han förordnades till prins Gustavs ständigt uppvaktande kavaljer, enligt Fersen utsedd av Tessin »för att behaga drottningen». B. var den borne hovmannen, verserad och behaglig med ett ståtligt yttre, och därjämte en redbar och präktig man; hans glada, vänsälla och rättskaffens väsen förskaffade honom snart prinsens vänskap. »Mon cher Becka» namnes alltid i prinsens ungdomskorrespondens i uttryck, som visa, att Gustav förstod att sätta värde på den tillgivenhet, varmed B. omfattade sin furstlige herre. Tack vare B: s fogliga och -smidiga natur hölls denna: förtrogna vänskap vid liv även långt in i den tid, då konung Gustav III: s vanskliga temperament stött undan än den ene, än den» andre av ungdomsårens vänner.

Det synes ha varit utan entusiasm, som B. lät sig dragas in i det politiska livet, där han heller aldrig kom att spela någon Verkligt betydelsefull och självständig roll. Han tillhörde emellertid den lilla grupp av yngre adelsmän, som 1751 slöt sig till det hovparti, vilket bildats kring Lovisa Ulrika, och deltog som en även i de intimaste hemligheterna förtrogen i den privata rådkammare, varmed drottningen omgav sig; såväl Erik Wrangel som Dalin och preussiske ministern Rohd hade dock där vida mer att säga än den mjuke och foglige unge kammarherren. Hovpartiets snart allt hetsigare fiender blevo emellertid givetvis även hans; redan 1752 sattes det i fråga att avlägsna B. och Dalin från kronprinsen, men då Tessin gav dem båda det bästa vitsord, förföll frågan. Under konungens ovänskap med Tessin utnämnde konungen honom egenmäktigt till underguvernör, vilket på grund av Tessins frånvaro från hovet i själva verket betydde, att han långa tider blev kronprinsens högste handledare. När motsatserna mellan hovpartiet och dess motståndare alltmer tillspetsades, blev B. en av dem, till vilka konungaparet i första hand litade, och han synes i ett och allt ha åtnjutit och förtjänat deras tillit och förtroende. Han undgick ej heller repressalier. Då frågan om efterträdare till Tessin som guvernör ventilerades, misstänktes det vara B. och Dalin, som uppeggade de kungliga i deras motstånd mot K. F. Scheffers val, och det beslöts då, att de båda skulle oskadliggöras. B. var lätt åtkomlig. Det underguvernörsskap, han innehade, var en ny, för tillfället av konungen tillskapad syssla, och sekreta utskottet beslöt helt enkelt, att platsen skulle indragas, då »inrättningen i detta riket vore ovanlig och så länge guvernören vid hälsa och krafter icke till någon nytta men väl till olägenhet», men B. fick tillsvidare behålla lönen, 1,000 dir smt, som årlig pension. Om sitt deltagande i 1756 års händelser i övrigt har B. själv lämnat en del antydningar, vars värde dock åtskilligt förringas av att vi ha dem tillgängliga först i ett referat av Ehrensvärds hand 1779. Han berättar emellertid, att i juvelsaken de enda invigda voro B. och den utsedde negociatören J. A. Meijerfelt. När saken började bli känd, skrev B., »som fruktade att bliva sacrifice för hela denna negociationen», drottningen ovetande till Meijerfelt och bad honom skynda hem med juvelerna utan att belåna dem, vilket som bekant Meijerfelt också gjorde. »Den första planen till regementsförändringen hade grev B. så imaginerat, att han ville, det Hans Maj: t, som ännu var älskad, av militären och nästan av alla ämbetsmän, skulle strax efter riksdagens öppnande gå upp på riddarehuset, hålla ett tal till ridderskapet och adeln, uti vilket han skulle anklaga vissa rådspersoner, men icke rådet en corps, vilket ännu i anseende till regeringssättet var en älskad corps; han skulle begära ridderskapets och adelns biträde och satisfaction, ej gå utur rummet förrän decision vore gjord och vid detta tillfälle av hela sitt parti bli soutenerad. Lyckades detta, skulle samma sak ske i de andre stånden, lyckades det icke, hade Hans Maj: t gjort en värdig början, gjort sin person interessant, hos allmänheten uppväckt omtankar och omsider missnöje med regeringssättet.» Det mera välmenta än praktiska förslaget torde vara typiskt för det timida sätt, varpå B. brukade ingripa i storpolitiken.

Till konungaparets närmaste, förtrogna hörde utom de nämnda herrarna även Ulrika Eleonora von Düben, drottningens kammarfröken. Enligt Fersen, vars hätska karakteristik av henne givetvis färgats av partihatet, var hon »ett häftigt och illistigt fruntimmer, hon mönstrade ut ur hovet alla, som kunde tävla med henne uti vett och om drottningens förtroende. Greve Bielke, som sedan blev hennes man, biträdde henne härutinnan». På ett annat ställe meddelar samma grumliga källa, att »hon av sin far ärvt denna prägel av hovlivet, som uppoffrar allt för favör hos överheten och som finner allt gott vad furstar företaga sig. Denna fröken stod mycket väl hos drottningen och hade intet annat rättesnöre för sitt handlingssätt än en elak själ och sin passion för greve Bielke, som hon ock slutligen gifte sig med». Om icke annat torde man av detta omdöme kunna draga den slutsatsen, att fröken Düben spelat en synnerligen viktig roll vid hovet. Det ansågs också vara på henne, som Tessin syftade, då han i »En gammal mans brev till en ung prins» i fabeln om skatan persiflerade den skvalleraktiga ögontjänaren, och det troddes, att det bl. a. var med anledning av detta angrepp på hennes väninna, som drottningen så häftigt intogs mot Tessin. Om hennes delaktighet i även de hemligaste planerna vittnar även Fersens uppgift, att han 1756 fick besök av dv. kanslirådet baron Joakim von Düben, fröken Dübens kusin, som frambar hennes enträgna anhållan att bli förskonad från tilltal inför ständernas kommission. »Hon tillstod, att hon varit långt inne i förtroendet om den ifrågavarande tillställningen och att hennes enda hopp om räddning vore mitt biträde och att hon vore sinnad att resa ut på landet till Riksten att där förbliva för att genom sitt avlägsnande undgå beskyllning att gå Hennes Maj:t med elaka råd tillhanda. Härpå svarade jag, att ehuruväl jag ej kunde disponera riksens ständers kommission, hade jag anledning tro, det de med mig tänkte, att ett ungt och vackert fruntimmers deltagande uti slika fall ej kunde medföra någon skada för staten och att de voro billiga nog att finna, det hon vore ursäktad genom sin tjänst hos en nådig och mot henne så välgörande drottning.» Drottningen själv ger en något annan version av hennes avlägsnande från hovet: »Fröken Düben hade fått veta, att kommissionen ämnade låta henne till förhör uppkalla. Hon själv hade härvid ett otroligt mod, men hennes bror kammarherren och i synnerhet hennes moder ville för all ting, att hon för att undvika denna kallelsen skulle fara till sin kusin kommerserådet Düben på Riksten, det hon omsider för moderns skuld, vilken härvid reklamerade all sin auktoritet, gjorde. Hennes Maj: t anser detta såsom en fint av hattarna. De visste väl, vad förtroende drottningen hade till henne och trodde, att hon i denna olyckan kunde vara drottningen till någon tröst. Det är ock sant, att Hennes Maj:t igenom fröken Dübens bortresa blev helt ensam. Fröken Düben hade en stark karaktär och var mycket attacherad den hon hade förklarat sig för. Drottningen sörjde henne mycket.» På våren 1757 gifte sig B. med Ulrika Eleonora von Düben, men äktenskapet blev kortvarigt, hon avled i barnsäng på hösten följande år. Efter sorgeårets utgång gifte han om sig med hennes nyssnämnde kusins dotter Fredrika Eleonora von Düben — tidigare föremål för bl. a. K. F. Scheffers ivriga hyllning — en kvinna med egenskaper vida över medelmåttan. Även hon tillhörde drottningens hovstat och var »av henne mycket ansedd och älskad. Hon förtjänar detta genom sitt ornerade vett, sin belevenhet och sina många talents. Hon har alla egenskaper av ett fruntimmer, som levat i stora världen, som kan intaga och behaga och som den, som kan i vänskap gå även så långt som i någon av de behagliga egenskaper. Alla utlänningar, som gjort hennes bekantskap, hava godvilligt givit henne det rättmätiga beröm, att I Sverige vara en ibland de första av sitt kön» (Ehrensvärd).

Som soulagemang för den indragna underguvernörssysslan och bevis på den fortsatta gunsten hos kungaparet utsågs B. 1756 till hovmarskalk hos drottningen och förblev i denna egenskap knuten vid hovet, tills han år 1761 utsågs till landshövding i Nyköpings län. Denna senare utnämning föregicks och efterföljdes. av några av de häftigaste sammanstötningarna mellan hattarna och mössorna vid 1760—62 års riksdag. Ständerna hade vid B:s avsättning 1756 förordat honom hos Kungl. Maj: t till erhållande av någon lämplig befordran, och då sådan uteblivit, inkom B. vid riksdagens början med besvär häröver och utverkade ett nytt förord, preciserat till en begäran, att han skulle uppföras på förslag till ledigt landshövdingeämbete, så snart han anmälde sig som sökande härtill. Kort härefter blev Södermanlands län ledigt, och B. sökte befattningen. Hattarne ville lansera hovrättsrådet O. B. Ehrencreutz, vilken länge stått i partiets främsta led, och försökte genom utskickade från borgarståndet få rådet att, trots det att Ehrencreutz icke sökt platsen, uppsätta honom på förslaget. Då de utsända icke vågade taga på sitt ansvar att låta rådet protokollföra önskemålet som ständernas officiella befallning, måste emellertid saken ha sin lagliga gång. B. uppfördes på förslag på grund av ständernas eget tidigare förord och blev av konungen genast utnämnd och fullmakten samma dag utskriven. Detta hastiga avgörande föranledde ett nytt anlopp från hattarna, men med en röstövervikt av. endast sju röster förkastades på riddarhuset ett förslag till anmärkning mot rådet, och B: s utnämning blev efter detta oantastad.

Vid samma riksdag spelade B. själv en icke oviktig roll. Han satt med i den stora särskilda deputation, som ursprungligen skulle pröva, »huru krig kunnat börjas och fortsättas utan riksens ständers sammankallande», men vars förändrade instruktion gjorde undersökningens fiasko på förhand självklart. Deputationens handlingar äro till större delen förlorade, men bland B: s papper finnes bevarat konceptet till ett synnerligen skarpt yttrande, i vilket han klart och ingående nagelfar krigspolitiken. Huruvida det blivit framfört, har icke kunnat utrönas. Han var vidare med som en av mössornas förtroendemän i de föga kända förhandlingarna mellan partierna under riksdagens sista halvår, liksom han också förde en del av den sekreta korrespondensen med mössornas ombud i England, Krist. Springer. Vid dessa tillfällen synes B. snarast böra anses som mösspartiets man, men den intima kontakten med kronprinsen och hovet, som avspeglas i en rad förtroliga brev från kronprinsen, gör, att man är tveksam, om han icke snarare även nu bör anses lika mycket ha sina sympatier hos hovpartiet. Från och med 1760-talets mitt är han i varje fall att räkna dit; det är honom och F. K. Sinklaire, som Breteuil delger det bekanta betänkandet av 17 aug. 1766, däri Fersen och K. F. Scheffer framlägga sin uppfattning om nödvändigheten av författningsändring och konungamaktens utvidgning; han är bland de första, som underrättas om revolutionsplanerna i mars 1768, och åt honom delger kronprinsen under en ivrig korrespondens planernas fortgång. När tronavsägelsen skett, skriver kronprinsen samma kväll till B. och lyckönskar sig till ett ärofullt slut på den stora dagen. Om B:s positiva insats vid dessa företag veta vi dock intet; hans brev till kronprinsen äro tydligen endast delvis i behåll och de bevarade skäligen färglösa.

Som landshövding i Södermanlands län ägnade sig B. med verkligt nit och intresse åt sin provins. Han ivrade för skolväsendet, för rättskipningen, för fattigvården och för upprättandet av sockenmagasin samt arbetade för genomförandet av en mera enhetlig sockenförvaltning. Ett särskilt intresse ägnade han åt de sammanslutnings- och organisationssträvanden till jordbrukets fromma, vilka under 1700-talet förebådade hushållningssällskapen. Vi äga sålunda i behåll en byordning, »överenskommen och fastställd på jordransakningen hållen med Öster- och Västerredkarla härader av Nils Bielke år 1764», vilken utgivits av trycket och utgör en mycket självständig utbyggnad av ett genom K. brevet 20 febr. 1742 anbefallt förslag till byordning. För att kontrollera, att reformen ej stannade på papperet, inkrävde B. jämväl enligt tryckta, formulär förteckning på »de göromål, som tillfölje av byordningen äro fullgjorda av socknemännen uti ... sockn år...» med uppgifter om gärdesgårdar, trädplantering, potatisodling, bindtak m. m. Vid 1765 års riksdag förordade han varmt vissa yrkanden på att ge enhet och sammanhang åt arbetet i socknarna genom »länsgillen», men förslaget var ännu ej moget för förverkligande. B. berömmes vidare för att ha åstadkommit bättre vägar i länet, och han förskaffade sig 1764 privilegium på utgivandet av en resekarta över Södermanlands län, som utkom 1767, varjämte han på egen bekostnad lät ersätta de gamla milstolparna av trä med nya prydliga sådana av tackjärn. Han ivrade även för god skötsel av gärdesgårdarna, för trädplantering o. d., varom han inhämtade Linnés råd, funderade t. o. m. på utseendet av sockenträdgårdsmästare och publicerade en »Underrättelse om bästa sättet at vid infallande missväxts åhr ... kanna framföda sine dragare och creatur.» Hans brev från dessa år vittna också om att han ständigt var på resor till olika delar av länet och personligen bevistade allehanda jordrevningar och storskiftesdelningar, taxeringar, mönstringar o. d.

År 1769 återvände B. emellertid till hovet, nu som drottningens överste marskalk. Vid 1769—70 års riksdag, då Fersen till eh början vägrade mottaga lantmarskalksskapet, synes B. ha varit anmodad men avböjde bestämt i brev till kronprinsen. Han invaldes emellertid i sekreta utskottet som en av de främste bland hovets anhängare, och det var en given sak, att han vid riksrådsvalet i maj skulle insättas i rådkammaren. »Det var såsom den bäste, den mest aktade av det egentliga hovpartiet» (Malmström), han där inträdde. Avsatt i maj 1772, var han också självskriven till återinträde i rådet efter revolutionen. Vid själva revolutionen var han frånvarande från Stockholm, i Västergötland, men att han hört till de invigda är otvivelaktigt. Den 18 aug. erhöll konungen B:s avböjande svar på det av Frankrike lämnade erbjudandet om 20,000 dlrs årlig pension; konungen sände det samma dag vidare till Vergennes jämte en biljett av innehåll, att detta .brev gjorde B. för mycken heder, för att han skulle vilja utsätta det att gå förlorat under en så farlig dag, som morgondagen skulle blivai Från och med konungens tronbestigning synes emellertid av icke fullt utredda grunder ett kyligare förhållande ha inträtt mellan B. och konungen. Ad. L. Hamilton föregiver, att B. dröjde för länge med sin komplimang till konungen och att han »aldrig kunde försona denna försummelse och bliva lika väl anskriven som förut». Fersen hänför misstämningen till en något tidigare tidpunkt och berättar, att vid avsättningen i maj mössorna trott sig visa konungen ett tillmötesgående genom att föreslå, att B. skulle undantagas från licentieringen, men konungen skulle, ehuru han till det yttre med nöje accepterat förslaget, i hemlighet motarbetat det. »Brouilleriet med de främmande ministrarne med anledning av deras placering för souper, vid marskalkstaffeln och varför man beskyllde greve B. samt smekungarnes (mignons) avund hade ingivit konungen avgjord avsmak för greve B., som denne ej kunde ana.» Så till vida kan måhända en kärna av sanning ligga i dessa uppgifter, som både konungen och B. voro de minutiösaste etikettslavar, och det är icke otroligt, att B. i frågor av detta slag kan ha retat konungen, snarare än genom fronderi i politiska ting, vilket näppeligen legat för B:s naturell. Att emellertid någon särskild kontrovers inträffat just i samband med revolutionen framgår av bevarade brev från grevinnan B. Hon skyndar hals över huvud till Stockholm i mitten av september för att stå vid sin mans sida under den kungliga onåden, men vet själv ingenting om dess anledning. B:s mjukhet förvärvade honom visserligen åter tidvis konungens gunst, men med den gamla intima förtroligheten var det förbi. Han användes emellertid alltjämt i offentliga värv. Åren 1775—82 satt han sålunda som ordförande i direktionen för den regala brännvinsbränningen utan att dock förmå hävda sig vid sidan av direktionens ledande kraft, G. G. Wrangel. Från sept. 1782 till 5 maj 1789 fungerade han som bergskollegiets president, en befattning, vartill hans livliga intresse för den mineralogiska vetenskapen gjorde honom i någon mån lämpad. Han förde sålunda en vidlyftig korrespondens i dylika ting med tidens både in- och utländska fackmän, bl. a. Saussure och Bonnet, och skaffade sig en mineralsamling av över 5,000 stuffer, sedermera skänkt till Ädelfors gruvförvaltning. Han var livligt intresserad för konungens plan, att någon borde förmås att utarbeta en »cursus mineralogico-metallurgicus», och utkastade själv ett projekt för en dylik, sökte också uppmuntra Torbern Bergman att åtaga sig författarskapet. Under vidsträckta resor sökte han lära känna rikets olika bergverk; biträdd av bergsrådet G. von Engeström ordnade och kompletterade han Vetenskapsakademiens boksamling; det var vidare genom B:s försorg, som Älvdalens porfyrverk kom i gång. Över huvud lade han här i dagen samma personliga iver som i sitt landshövdingeämbete, samma tidstypiska lust att gagna det allmänna.

Vid sidan av dessa uppdrag fortgick hans deltagande i rådets kringskurna arbete. I vanliga fall finner man honom tillhöra den grupp, som ansluter sig till konungens mening, så t. ex. i den Gyllensvanska affären 1776, i frågan om den nationella klädedräkten och i det bekanta Halldinska tryckfrihetsmålet. 1781 råkade han emellertid ånyo i en allvarlig kontrovers med konungen i den Plommenfeltska konkurshistorien och inlämnade till Schröderheim sin avskedsansökan, men tvisten bilades slutligen i godo. Att emellertid konungens agg till B. fortfor, framgår tydligt av den behandling, han utsattes för, då mot årets slut riksmarskalksämbetet blev ledigt. B. syntes på grund av sin långa hovtjänst vara självskriven härtill, och t. o. m. hans hätske fiende Fersen var av samma mening. B. hade fått direkt löfte på ämbetet, och konungen erbjöd honom det också, men i ordalag, som visade, att B: s bifall icke skulle upptagas med välvilja, varför B. skyndade att avsäga sig förtroendet. Från B: s senare år är knappast annat att anteckna, än att han i maj 1788 gjorde ett matt försök att motsätta sig krigsbeslutet, men hans maning, att »man måtte bibehålla lugnet med undvikande av fientligheter från Sveriges sida», förklingade givetvis ohörd. Den 5 maj 1789 nedlade han sina ämbeten. Tre år senare stod han vid sin avhållne konungs dödsbädd. Schröderheim har skildrat scenen, hur B. »inträdde med tämlig munterhet men då konungen sträckte honom bägge armarne, hann han ej säga mer än Min gamla —förrän gråten avbröt konungens tal, greven brast i tårar och föll på min arm.» »De rörelser, vilka audiensen hos greven uppväckte, ådrogo honom genast en sjukdom; efter få dagar yppades vattusot i bröstet, och greven avled några veckor efter konungen», 20 juni 1792.

I den gustavianska tidens memoarlitteratur har B. icke erhållit något särskilt gott eftermäle. Att Fersen hatade honom, är redan nämnt. På ett ställe sammanfattar han följande karakteristik: »Han var ej känd för annat än en studerad ödmjukhet, ovanligt smicker och ytterlig hövlighet, som man hade rätt att anse som falskhet, samt för en ovanlig tillgjordhet i sitt sätt att vara, som ej antydde en man av värde.» G. J. Ehrensvärd är en nyans välvilligare och ser icke endast servilism i B:s beundran och tillgivenhet för Gustav III, men även han påtalar kraftigt hans »blinda courtisanisme» och förlöjligar hans svaghet för etikettfrågor: »Man tyckte, att en man av dess namn, dess år, dess ämbete behövde ej vara en sådan slav av en hovaffiche, men vad förmår icke åhågan att vilja behaga och courtisanismen, då den intagit både själ och kropp?» Även om dessa omdömen skjuta vida över målet, kan det icke bestridas, att B: s bevarade brev till Gustav III till en viss grad tala i samma riktning: en ödmjukhet, som även vid jämförelse med tidens servila uttryckssätt i övrigt betänkligt närmar sig kryperi, en utomordentlig mångordighet, i synnerhet då det gäller frågor om kläder, och en påfallande brist på egna meningar. Men de vittna också om en gedigen rättskaffenhet och omutlig hederlighet, om insikt i egen oförmåga att bekläda mera krävande poster och om en rörande naiv och säkerligen i huvudsak uppriktigt känd tillgivenhet och beundran för den furste, vars ungdomsvän han varit.

B: s mormoder, Kristina Piper, lät 1747 göra Sturefors i Östergötland till fideikommiss åt sin dotterson. Vid mormoderns död 1752 tillträdde han denna ståtliga domän och hade här ända till sin död sin bostad under de år, då icke hovtjänsten eller andra sysslor fordrade hans vistelse i Stockholm. Därjämte erhöll han i arv efter sin fader Tureholm i Södermanland. Båda dessa egendomar synes han ha skött med duglighet och intresse, vid båda anlades under hans tid tegelbruk och kalkbränneri, vid Sturefors därjämte en kvarn och en spikhammare.

Författare

G. Carlquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av B:s papper förvaras i riksarkivet en del brev från släktingar och mera betydande statsmän och vetenskapsmän, därjämte handlingar rörande hans landshövdingebefattning med en del egen- händiga anföranden och uppsatser samt handlingar rörande hans enskilda affärer och egendomar. På Kristineholm (Södermanland) finnas större delen av B: s mineralogiska korrespondens, en samling vers, plaisanterier o. d. från 1750- och 60-talen, däribland många Daliniana men framför allt den synnerligen intressanta brevserien från kronprins Gustav till B. och hans grevinna från senare delen av 1760-talet. Av i offentliga samlingar förvarade. Bielkebrev äro breven från B. och grevinnan B. till Gustav III bland Gustavianska papperen i Uppsala universitetsbibliotek de viktigaste.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Oratio panegyrica de meritis Gustavi I in patriam. Upps. 1739. 4: o (64) s. (Osäkert om B. är författaren, jmfr texten!) — By-ordning för .. . sochn, öfwerenskommen och fast-stäld på jord-ransakningen, hollen med Öster- och Wester-Redkarla härader af Nils Bielke år 1764. Söderköping; u. å. 8 bl. — Underrättelse om bästa sättet at vid infallande missväxts åhr, med minsta kostnad och höfodrets besparing, kunna framföda sine dragare och creatur. Til menighetens tienst och nytta. Nyköping 1767. 4: o 8 s; Ny och tillökt uppl. Sthm 1772.4: o (8) s. för b. uppl. Sthm 1798. 34 s. — Landshöf-dingen uti Södermanland ... grefve Nils Bielkes.aflåtne bref och svar till lofl. magistraten i Nyköping af den 28 juli 1767 angående samma stads öfver-klagade trångmål af bortmiste tillhörigheter och en nästan afstadnad rörelse... Nyköping 1768. 4: o 4 bl. —¦ Tal om det första lyckliga tide-hvarf för Sveriges allmänna hushållning under konung Gustaf d. I: s regering,' hållet för K. vetenskaps academien vid prassidii nedläggande den 27 april 1776. Sthm 1776. 123 s. —¦ Tankar om bergsväsendet [yttrade i ett tal] vid tillträde af presidents-embetet i K. bergscollegio den 5 nov. 1782 (Bergs-journal, 1787, s. 7—11).

Utgivit: Södermanlands lands stat jemte förteckning på hemmantalen, matlagen ogh mantalen i detta höfdingedöme. Nyköping 1762. 24 s. (Anon.) — [M. J. Rivell], Wägvisare genom Södermanlands höfdingedöme. Nyköping 1763. 22 bl., 1 pl. [Ny uppl.] Nyköping 1768. 27 bl. (Denna uppl. åtföljdes av: Rese-charta öfver Södermanland, på Nils Bielkes bekostnad renoverar] af G. Wahlström 1767, graverad af A. Åkerman.) 2: a uppl. tillökt o. förb. Nyköping 1788. 23 bl. (Anon.).

Källor och litteratur

Källor: Egenhändig levernesbeskrivning bland serafimerriddarnes insända autobiografier (sign. F. 465), UB, samt ovan nämnda Bielkepapper. — G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III: s hof, 1—2 (1877, 1878); Fr. A. von Fersen, Hist. skrifter, 1—8 (1867—72); E. Schröderheim, Skrifter till Gustaf III:s historia (1892). — J. A. Almquist, Södermanlands läns kungl. hushållningssällskap 1814—1914, 1 (1914); P. N. von Gedda, Åminnelsetal öfver grefve Nils Adam Bielke . . . 1793 (1794); C. G. Malmström, Sveriges polit. historia, 4—6 (1899—1901); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—1 (1885, 96).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Adam Bielke, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18169, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2019-04-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18169
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Adam Bielke, urn:sbl:18169, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlquist.), hämtad 2019-04-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se