Nils Pedersson (Bielke)

Död:1550

Häradshövding, Kammarråd, Hovjunkare


Band 04 (1924), sida 185.

Meriter

15. Nils Pedersson (Bielke), son till B. 11, f. omkring 1502, d 20 eller 21 maj 1550 genom drunkning i Bråviken. Uppfostrades delvis i Danmark; hovjunkare vid Gustav I:s hov; kammarråd 1544; var tillika häradshövding i Oppunda härad.

Gift 9 juli 1537 i Söderköping med Anna Hogenskild, f. jan. 1513 på Nynäs gård i Finland, d 13 sept. 1590 på Åkerö, dotter till Klemet Bengtsson Hogenskild och änka efter Jakob Krummetill Hedensö.

Biografi

N. tjänade i sex år Gustav Vasa i kammaren på ett sådant sätt, att den fordrande och sällan tillfredsställde monarken, om vi få tro prins Eriks vittnesbörd, efter hans bråda och för tidiga död gärna hade löst hans liv med en stor summa penningar. Genomlöper man de ganska talrika breven till honom i registraturet, finner man dock snart, att han ej mindre än andra förtroendemän fått sin del av den irriterade otålighet, varmed konungen höll kameralförvaltningens tunga och svårbehärskade maskineri i gång. N:s ställning var emellertid ledande. Då han på sommaren 1544 inträdde i kammaren, introducerades han (5 juni) av konungen genom ett brev, till Sten Eriksson (Leijonhufvud) och slottshövitsmannen i Stockholm Botvid Larsson, varigenom dessa ålades tillse, att kollegerna ej vältrade över allt arbete på nykomlingen. Till en början delade han kammarråds ämbetet med Lars Organista, men den högättade ädlingens uppgift vid sidan av den ofrälse yrkestjänstemannen var naturligtvis att ge kammarens ledning ökad auktoritet. Vi äga också ett — visserligen icke för N. smickrande — vittnesbörd om att konungen betraktade honom som den verklige chefen. På nyåret 1547, då Gustav Vasa var intagen av ett växande missnöje med sina kammartjänstemän och icke minst med Lars Organista, heter det i ett brev till N., att i kammaren föga annat beställdes »utan drickes gästebud. Och tu, som skulle ther uppå have akt och tillsyn med thet sällskapet, att vårt gagn och bäste måtte fordrat blive, är then som håller mest med them.» Slutet blev, att Lars Organista degraderades till kammarskrivare och jämte sina forna underlydande fick avge en förödmjukande förbindelse att bättre än hittills uppfylla sina åligganden (23 apr. 1547), varefter han snart alldeles avlägsnades ur kammaren. N. åter stannade i sitt ämbete, nu som ensam chef. Med arbetsprestationerna var konungen ej heller senare alltid tillfreds, anmärkande både på deras kvantitet och på de oupphörligt infordrade registrens och förslagens reda, klarhet och tillräcklighet. Men någon anledning att från konungens otålighet sluta till någon onåd föreligger helt visst icke. Själv har N. i ett brev till sin hustru (7 juni 1549) icke blott givit uttryck åt en stark pliktkänsla mot sin herre och sin tjänst utan även uttalat sin tacksamma förvissning att äga en »gunstig herre och konung».

N:s främste medhjälpare i det kamerala arbetet blev särskilt efter Lars Organistas fall Botvid Larsson, därtill självskriven även genom sin chefsställning på Stockholms slott med dess stora förråd av proviant och allehanda förnödenheter. Under de kortare eller längre tider, då N. ined sina kammarskrivare följde det kringflyttande hovet eller på egen hand drog omkring i någon landsända, brevväxlade han med Botvid om kammarförvaltningens största och minsta frågor på ett sätt, som tydligt vittnar om deras dagliga och intima samarbete i Stockholm. Om N: s förhållande till sina underlydande i kammaren är föga känt utöver hans stundom framträdande bekymmer över den skolade arbetskraftens otillräcklighet och konkurrensen om densamma. Ett par av tjänstemännen, Hans Tomasson och Jöns Månsson, framträda ej sällan vid hans sida utan att dock befordras till kammarråd. Några fastare former för kammartjänstemännens verksamhet utbildades ej, även om den principiella skillnaden mellan ränte- och räkningekammare upprätthölls. Hela systemet var i enlighet med konungens böjelser personligt och tillfälligt.

Kammarens mest betungande arbetsuppgift var givetvis ledningen av samt uppsikten och kontrollen över den lokala, uppbörden och förvaltningen av kronans inkomster. Gentemot fogdar och andra medelförvaltare, exempelvis de med tiondeuppbörden betungade prostarna, intog kammarrådet en verklig chefsställning, kompletterande och utfyllande konungens personliga tillsyn utan att det i varje fall kan avgöras, när dennes medhjälpare handlat självständigt eller blott verkställt givna befallningar. I kammaren tillsattes stundom uppbördsmän, där utdelades befallningar, anvisningar och tillrättavisningar samt förordnades om penningars och varors uppbörd, förvaltning, användning, förtäring genom gästning och försäljning. Mycket detaljerat ingrepo N. och hans kamrater i förvaltningen av kronans slott och gårdar, uttalande sig om folkets avlöning, utfärdande spisordningar och andra föreskrifter samt bestämmande om överskottsvarornas användning. Så får fogden på Vadstena slott Joakim Bulgrin, som behållit ett smörparti i tre år med påföljd, att det ansågs osäljbärt, jämte vederbörlig tillrättavisning N:s befallning att därmed utspisa ämbetsmän och dalkarlar vid slottsbygget, »synnerligen tem sådant väl tjänliget vore» (19 mars 1549). Föreskrifter om skattläggning och skatteberäkning, om mått och vikt vid naturauppbörden, om taxan vid persedlars förvandlande i penningar ha utfärdats av N. Omsorgen om räkenskapernas rätta uppställning och räkenskapsmetodens fulländning var oavlåtlig. En huvudroll både i N: s skrivelser och kammarens arbete spelar naturligtvis revisionen. Balanser indrevos gång på gång, och kronans rätt mot fogdarnas borgesmän gjordes ofta gällande. En fogde, som trodde sig kunna vinna N:s ynnest genom att skänka honom en ungersk gyllen, avvisades hovsamt men med eftertryck (26 aug. 1549).

Betydande och mångskiftande var likaså N:s verksamhet för medel- och varuförvaltningen i Stockholm. Han övervakade uppbörd och utbetalningar av pengar och varor, ledde myntningen, hans skrivelser berörde alla de persedlar, som samlades i huvudstaden till hovets och förvaltningens tjänst, pengar, klenoder, matvaror, limoner, oliver, socker, vin, kryddor, skinn, kläde, bly, papper osv.). Han sörjde för inventeringar av förråden, förslag och räkenskaper, ordnade inköp inom och utom landet, styrde med mönster för drabanternas och annat hovfolks klädningar och dessas tillverka ning. Likaså påvilade honom ofta omsorgen om tillhandahållandet av medlen till de stora »löningarna».

Att N. på grund av sin ämbetsverksamhet stått i nära berör ring med Gustav Vasa är klart. Han anlitas ej sällan av dem, som ville utverka någon resolution eller fördel av konungen, men gick å andra sidan själv stundom liknande vägar, då han ej befann sig i dennes omgivning. Om hans personliga förbindelser känner man föga; ett brev till Georg Norman (25 febr. 1550) vittnar emellertid om vänskapliga relationer. Att han spelat någon politisk, roll har ej blivit bekant, ehuru han stundom namnes såsom deltagare både i möten och förhandlingar med danskarna; till riksrådet har han brukat räknas på grund av en registraturnotis (8 apr. 1547), men då varje spår av att han deltagit i rådets förhandlingar saknas, har uppgiften dragits i tvivelsmål.

N. blev med tiden en betydande jorddrott. Han och hans ättegren skördade sålunda stor vinst av faderns giftermålsförbindelse med Klaus Nilssons befryndade och godsrika ätt. Hans moster, Sten Kristerssons (Oxenstierna) barnlösa änka Pernilla Nilsdotter, upplät åt honom Stora Dala i Västergötland, som till en början blev hans sätesgård, en betydande possession, som av konungen avrundades genom förläningsbrev å Viste härad (28 febr. 1538) och Dala socken (20 juni s. å.). Av det stora arvet efter Pernilla, som avled samma år som N., kom vid det slutliga arvskiftet 1559 även Vik i Uppland till dennes barn (se B. 18). N. ägde ett flertal gårdar i Uppland och Östergötland. Genom sitt gifte med Anna Hogenskild utvidgade han än mer ättegrenens jordrikedom. Hans svärmoder Anna Tott hade genom ett första gifte med lagmannen Henrik Bidz blivit ägarinna till de finska godsen Nynäs i Nousis socken, Vik i Kimito socken och Lahis i Pavastland, vilka vid hennes död 1549 tillföllo N. och hans hustru. Förut hade hon åt dem upplåtit Åkerö i Bettna socken i Södermanland; som hon ärvt efter sin år 1541 avlidna syster fru Brita Tott. Denna egendom blev nu N: s och hans familjs huvudgård. Liksom i Västergötland förbättrade konungen även i Södermanland N:s possession genom förläningar, omfattande Bettna socken (25 sept. 1544) och Sköldinge socken (1546), vartill kom häradshövdingetjänsten i orten. Slutligen ägde N. att uppbära konungssakören av sina landbor (2 mars 1546). Å egna och sina närmastes vägnar framträder N. ofta i tidens handlingar vid arvskiften och egendomstvister. Den märkligaste process, N. förde, gällde hans och hans släktingars danska gods, vilka indragits under unionsstriderna. De svenska adelsfamiljerna understöddes i denna sak kraftigt av konungen. N. hade, tydligen med hänsyn till de danska arvsanspråken, delvis uppfostrats i Danmark. Redan 1537 pläderade han för sin och de sinas sak på ett gränsmöte i Halmstad, och sedan fortgick tvisten utöver N:s livstid både på gränsmöten och inför danska domstolar; resultatet blev under N:s tid, att över hundra gårdar återvunnos. De svenska adelsfamiljernas danska gods förvaltades av en fogde vid namn Frans Brixen, vilken ofta och med stort erkännande nämnes i deras korrespondens. Brev, räkenskaper och handlingar visa, att N. trots sina krävande ämbetsgöromål var en verksam och intresserad egendomsherre; då han vid årsskiftet 1549—50 av sjukdom bands vid hemmet, sysselsatte han sig — samtidigt med att han med en viss oro sökte pådriva handläggningen av brådskande ärenden i kammaren — med att delvis egenhändigt, uppgöra jordeböcker över sina gårdar. På grund av hans ständiga bortovaro föll emellertid i regel den dagliga omsorgen om familjens ekonomi på hans hustru, och han tog henne även med det största förtroende till råds i alla dithörande frågor. I maj 1550, då N. efter ett besök i hemmet skulle segla över Bråviken, kantrade båten; han själv, tre tjänare och två bönder omkommo. Skötseln av den stora godskomplexen kom därefter helt att vila på fru Anna Hogenskild. Fastän med tiden en ej ringa del av godsen övergick till sönerna, förblev fru Anna, som alltjämt kvarbodde på Åkerö, till sin död en av landets rikaste godsägare. Med mycken omsorg, kraft och framgång förvaltade hon sina vidsträckta besittningar. Under åtskilliga år måste hon dock dela sin tid mellan skötseln av sina egendomar och tjänstgöring vid hovet hos drottning Katarina och sedermera hos Erik XIV:s systrar. Mellan fru Anna och hennes närmaste synes ett ovanligt vackert och förtroendefullt förhållande ha rått. Hennes räkenskaper vittna om ej ringa givmildhet mot behövande och underhavande. Anmärkningsvärt nog skänkte hon vid mannens frånfälle liksom några av hans närmaste släktingar gåvor till nunnorna i Vadstena för att de skulle bedja för hans själ, och hon ihågkom även eljest detta kloster liksom även Nådendal. Måhända vågar man i en dylik återklang av en äldre tids fromhetsliv se ett vittnesbörd om dessa högadliga kretsars oberördhet av alla konfessionella ytterlighetssträvanden.

Författare

B. Boëthius.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av N: s och hans hustrus papper förvaras en ej obetydlig rest, omfattande framför allt gårdsräkenskaper, i riksarkivet, strödda fragment även i Uppsala universitetsbibliotek (sign. X. 255 d). N:s koncept- och kopiebok för ämbetsskrivelser finnes för åren 1547, 1549 och 1550 i kammararkivet och är märkvärdig såsom det äldsta kända försöket att skapa ett registratur i Gustav Vasas kammare.

Källor och litteratur

Källor: N:s ovannämnda brevbok samt hans och hans hustrus papper i RA och UB. — Kon. Gustaf I:s registratur, 16—21 (1895—1903); Sv. riksdagsakter, 1 (1887). — J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1—4 (1917—1923); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899), särskilt s. 107—109, 113— 114; F. Ödberg, Fru Anna Hansdotter Tott (Västergötl. fornm.-fören. tidskr., Bd 2, H. 6—7, 1907); dens., Om Hogenskild Bielkes moder, fru Anna Hogenskild till Dala och Åkerö, och hennes tid (ibid., H. 8—10, 1908—09).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Pedersson (Bielke), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18171, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18171
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Pedersson (Bielke), urn:sbl:18171, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boëthius.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se