Birger

Född:1280
Död:1321

Kung


Band 04 (1924), sida 412.

Meriter

Birger, f. 1280, d 1321. Föräldrar: konung Magnus Ladulås och Helvig av Holstein. Konung 1290—1318.

Gift 1298 med Märta, dotter till konung Erik Glipping i Danmark.

Biografi

B. hade redan under faderns livstid utsetts till hans efterträdare. Som han emellertid vid sin tronbestigning endast var tio år gammal, övertogs regeringen av en förmyndarstyrelse med den kraftige marsken Torgils Knutsson i spetsen. När konungens myndighetsförklaring skett, känna vi icke med säkerhet; i varje fall betraktades han som myndig i slutet av år 1298, då hans bröllop firades. Regeringen sköttes ännu under flera år av Torgils Knutsson, och B:s egen styrelse torde först hava begynt med slutet av år 1302, då kröningen ägde rum och arvskifte förrättades mellan konungen och hans yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Början av B: s regering tedde sig löftesrik nog. Riksenheten syntes bliva betryggad därigenom, att de båda hertigarna togo plats i konungens råd och sålunda i sin mån fingo ansvar för hela rikets styrelse. Ett politiskt närmande till Norge inleddes, markerat genom hertig Eriks trolovning med den norske konungens dotter. Snart visade sig dock oroande tecken. Då B. år 1303 genomdrev hyllningen av sin son såsom tronföljare, måste han köpa hertigarnas och framför allt Torgils Knutssons samtycke genom betydande eftergifter. Under samma år synes också förhållandet till kyrkan på grund av regeringens redan tidigare inledda kyrkofientliga politik hava blivit synnerligen spänt. Avgörande för framtiden blev emellertid konungens nu inträdande motsatsställning till sina bröder. Den ärelystne hertig Erik var icke hågad att för all framtid spela en passiv politisk roll under konungens och marskens dominium och torde redan tidigt hava börjat mer eller mindre hemliga operationer på egen hand. Till honom slöt sig också genast den yngre brodern Valdemar, vilken, mindre betydande än Erik, med orubblig lojalitet följde dennes ledning.

Den hotande konflikten slog plötsligen ut i öppen låga, då B. och marsken vid ett hertigarnas besök på marskens gård Årnäs på våren 1304 avtvingade dessa en vittgående och förödmjukande förbindelse. Hertigarnas enda tanke var att hämnas, och redan samma år var striden i full gång. Mot hertigarna förband sig B. med svågern Erik Menved i Danmark, under det att Erik och Valdemar funno understöd i Norge. Stödd av den statskloke marsken, gick B. fram med kraft och framgång, och hertigarna sågo sig föranlåtna att i febr. 1305 böja sig för den kungliga övermakten (fördrag i Kolsäter). I samband härmed står den förlikning mellan B. och kyrkan, vilken samtidigt ingicks och som fick uttryck i det bekanta kyrkliga frihetsbrevet av 28 mars 1305.

Den ingångna freden skulle dock ej länge bliva bestående. Hertig Erik hade förstått att stärka sin ställning genom förvärvandet av förläningar i Bohuslän och norra Halland, och nya fientligheter mellan det kungliga och det hertigliga partiet omtalas i källorna. Genom ett skickligt utnyttjande av den samtidiga politiska motsättningen mellan Norge och Danmark tyckas hertigarna emellertid ha lyckats att återvinna konung B: s förtroende och därmed även större delen av sina gamla besittningar i Sverige. De inriktade nu alla sina ansträngningar på undanträngandet av den farligaste fienden, Torgils Knutsson. Säkerligen ha de inom kort lyckats övertala den svage men om sin makt ömtålige konungen, att marsken i verkligheten stämplade mot den kungliga myndigheten. I dec. månad 1305 infunno sig konungen och hertigarna på Torgils gård Lena i Västergötland, marsken fängslades och i febr. 1306 föll hans huvud.

Med Torgils Knutssons död var lyckan viken från B. På hösten 1306 överrumplades han på Håtuna kungsgård av sina bröder och fördes i fångenskap till Nyköpings slott. Hans enda hjälpare var svågern Erik Menved i Danmark, men denne förmådde föga uträtta mot de svenska hertigarna, vilka på sin sida vunnit icke blott konung Håkan i Norge utan även konung Eriks egen broder hertig Kristoffer av Halland. B. måste därför underkasta sig de villkor, vilka på våren 1308 erbjödos honom, och mot sitt lössläppande ur fängelset till hertigarna avstå större delen av riket. I sitt hjärta traktade dock B. efter hämnd. Hans första åtgärd efter frigivandet var att flykta till Danmark och där egga konung Erik Menved till nya ansträngningar för hans sak. Av avgörande betydelse måste härvid bliva, att konung Håkan i Norge samtidigt gjorde en total omsvängning i sin politik och närmade sig Erik Menved i Danmark. Efter långa förberedelser angreps Sverige också på hösten 1309 både från Danmark och Norge, och hertigarnas situation tycktes synnerligen vansklig. Tack vare hertig Eriks outtröttliga ansträngningar lyckades de emellertid uppnå en överenskommelse, vilken följande år (1310) bekräftades genom fredsfördrag i Hälsingborg. B. erkändes nu åter såsom Sveriges konung men erhöll under egen förvaltning endast vissa delar av norra och östra Sverige.

Under de närmast följande åren skymtar B: s namn endast då och då i de bevarade källorna. Centralfiguren i den nordiska politiken blev under denna tid hertig Erik, vilken med sällsord skicklighet, om också med lika sällspord hänsynslöshet, förstod att vidga sin makt och sitt inflytande inom alla de tre skandinaviska rikena. B: s styrelse hade tydligen att kämpa med betydande finansiella svårigheter, och på åtskilliga håll, såsom på Gottland och i Hälsingland, förspordes upproriska rörelser med anledning av de av konungen pålagda tunga skattebördorna. Rörande det närmare förhållandet mellan B. och hans bröder är föga känt. Att smärre slitningar förekommit, är högst sannolikt, men till något öppet utbrott av den gamla fiendskapen kom det länge icke. Och likväl glödde det alltjämt under askan. B. kunde ej glömma, att han med list och våld fråntagits större delen av sitt rike, och han var fast besluten att vid första lägliga tillfälle göra sin rätt gällande. I dessa sina tankar synes han livligt hava understötts av drottning Märta, vilken väl kände sig kämpa för sin sons lagliga anspråk, samt av sin drots Johan Brunke, vilken alltmer framträdde såsom en av B:s verksammaste rådgivare. Närmaste impuls till handling har väl utgjort den omständigheten, att i hertig Eriks äktenskap med den norska prinsessan Ingeborg under år 1316 föddes en son, varigenom den hertigliga dynastien syntes betryggad för framtiden och Sveriges fredliga samlande under B: s egen spira så gott som omöjliggjordes. Antagligen har väl också just vid samma tid B. lyckats förvärva sig svågern Erik Menveds löfte om kraftigt understöd i sina vittfamnande planer. På hösten 1317 kommo Erik och Valdemar såsom konungens inbjudna gäster till Nyköpings slott. De fingo ett ståtligt mottagande men blevo sedermera förrädiskt överrumplade och såsom fångar kastade i tornet. Livligt skildrar rimkrönikan konungens glädje över den lyckade bragden:

»Tha slo konungin synom handom saman ok lo o fastelika ok giorde sik gaman, rät som han ware en amblodhe, then sik enkte got forstodhe. Min drotzete, signe then Helge And, nw hauer iak Swerighe i mynne hand.»

Den kungliga glädjen skulle dock ej bliva långvarig. Hertigarnas anhängare samlade sig överallt i landet, och även deras utländska bundsförvanter rustade sig till deras understöd. Visserligen kunde B. räkna på Erik Menveds hjälp, och B:s son Magnus infann sig i Sverige i spetsen för en större rytteristyrka. I flera småstrider blevo dock konungens trupper slagna, och efter att ha kvarlämnat sin son såsom befälhavare på Stegeborg, flydde B. och drottning Märta över till Gottland. Av föga betydelse för kampens utgång blev härvid, att de båda fångna hertigarna på sommaren 1318 avledo — sannolikt avdagåtagna på konungens befallning. Inom kort måste såväl Nyköpings som Stegeborgs slott kapitulera, och den unge hertig Magnus togs till fånga. Ett försök till fredlig uppgörelse på vintern 1318 ledde ej till någon påföljd. Året 1319 såg den unge Magnus Eriksson uppstiga på både Sveriges och Norges tron, och år 1320 fördes Magnus Birgersson till stupstocken. B: s roll var definitivt utspelad. Han lämnade med sin gemål Gottland och begav sig till Danmark, där han avled år 1321.

Författare

S. Tunberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 1 (1877). — Danmarks Riges Historie, 2, af K. Erslev (1898—1905); Norges Historie, 2:2, af A. Bugge (1916); P. A. Munch, Det norske Folks Historie, 4:2 (1859); A. M. Strinnholm, Sv. folkets historia från äldsta till närvarande tider, 5 (1854); K. G. Westman, Sv. rådets historia till år 1306 (1904).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18234, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Tunberg.), hämtad 2018-11-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18234
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger, urn:sbl:18234, Svenskt biografiskt lexikon (art av S. Tunberg.), hämtad 2018-11-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se