Carl Olof Björling

Född:1804-09-16 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län
Död:1884-01-20 – Västerås domkyrkoförsamling, Västmanlands län

Präst, Gymnasielärare, Biskop, Teolog


Band 04 (1924), sida 621.

Meriter

1. Carl Olof Björling, f. 16 sept. 1804 i Västerås, d 20 jan. 1884 därstädes. Föräldrar: handlanden Johan Olof Björling och Johanna Lovisa Ljungdahl. Upptogs efter faderns död 1809 såsom fosterbarn av en avlägsen släkting, inspektören på Lövsta bruk i Uppland K. Stjernsten. Åtnjöt undervisning vid Gävle läroverk; student i Uppsala 16 juni 1822; disp. 13 apr. 1825 (De auspiciis Romanorum; pres. S. Ödmann); fil. kand. 4 juni 1829; disp. 24 apr., 1830 (De intuitu mentis ejusque objecto dissertatio, p. I; pres. P. D. A. Atterbom); fil. magister 15 juni s. å.; teol. kand. 14 dec. 1833; disp. 14 juni 1839 (Dissertatio theologica qusestionem de genere sciendi theologico tractans, p. I; pres. K. J. Almquist); teol. lic. 11 nov. s. å.; prästvigd 14 juni 1840; disp. 11 juni 1841 (å sistnämnda disputation, p. II; pres. K. E. Fahlcrantz). Tf. apologist vid Hudiksvalls trivialskola ht. 1829—vt. 1830; lärare i matematik ht. 1830—ht. 1831, i historia vt. 1831, ht. 1835—vt. 1840 och i filosofi vt. 1835, gymnasieadjunkt 16 jan. 1833, lektor i historia 29 juli 1840 och tillika tf. gymnasieadjunkt ht. 1840—ht. 1842, lärare i främmande levande språk vt. och ht. 1841 samt i teologi ht. 1842, allt vid Gävle gymnasium; rektor därstädes 5 juni 1843—5 juni 1846; kyrkoherde i Arboga stads- och landsförsamlingar 26 okt. 1846; kontraktsprost i Arboga kontrakt 1847; uppförd å tredje förslagsrummet vid biskopsvalet i Västerås 7 nov. 1849; ledamot av riksdagarna 1850—65; domprost i Västerås samt v. preses i konsistorium 17 jan. 1852; ledamot av handboks- och katekeskommittén 9 juli 1852—6 febr. 1854; preses vid prästmötet 1856; ledamot av löneregleringsnämnden för Västerås län 1862— 1866; biskop i Västerås stift 23 nov. 1866; bevistade kyrkomötena 1868, 1873 och 1878; höll prästmöten i Västerås 1871 och 1878; predikant vid Oskar II :s kröning i Storkyrkan 12 maj 1873. Teol. doktor 14 juni 1845; LNO 1849; KNO 1870; KmstkNO 1879; fil. jubeldoktor 1880.

Gift 30 aug. 1836 med Harriet Bratt, f. 17 mars 1814, d 13 apr. 1888, dotter till grosshandlanden Karl Bratt i Göteborg.

Biografi

För eftervärlden är B. mest bekant genom sitt stora arbete: »Den christeliga dogmatiken» (1866—77), en av de få fullständiga vetenskapliga framställningar av den teologiska dogmatiken, som av svenska författare givits — och väl den utförligaste av dem alla. Arbetet på detta verk har ock upptagit B. under nästan hela hans verksamhetstid såsom kristendomslärare och präst. I sitt slutgiltiga skick härflyter det visserligen nästan helt och hållet från hans biskopstid. Men dess första band framträder såsom en »omarbetad och tillökt» upplaga av det nära tjugu år tidigare (1847) utgivna arbetet: »Den evangelisk-lutherska trosläran». Den genomgripande revision, som B. underkastat detta arbete, betecknar tillika, enligt hans eget uttalande i förordet till dogmatikens första band, i viss mån en förskjutning i hans dogmatiska ståndpunkt. Under den gångna tiden hava, yttrar han, »stora förändringar inträffat på det dogmatiska gebitet, i det man vid dogmernas grundläggning nu ej allenast återgår till det religiösa erfarandet utan även till den bibliskt-kyrkliga bekännelsen. Ett sådant återvändande till en konfessionell ståndpunkt är i flera hänseenden märkbar även i den andra upplagan av mitt teologiska arbete.» Bland de dogmatiska författare, till vilka han härvid ansluter sig, nämner han i allra främsta rummet representanten för den strängaste konfessionella riktningen inom Tysklands teologi, F. A. Philippi. Däremot påpekar han, att »de i första upplagan omfattade Schleiermacherska åsikterna om religionen m. m. blivit lämnade». Dock kan man knappast tala om någon egentlig förändring i själva den teologiska åskådningen. Redan i den första upplagan riktar B. från utpräglat kyrkligt-konfessionell ståndpunkt en avgjord kritik mot Schleiermachers framställning av det kristna trosinnehållet, medan han å andra sidan även i den senare upplagan såsom dennes förblivande förtjänst framhåller, att han »i det religiösa erfarandet funnit grundvalen och den ständiga utgångspunkten för dogmatiken samt därigenom gjort den till en självständig vetenskap». Däremot har en betydande förskjutning ägt rum i fråga om den dogmatiska metoden och arbetets anläggning i det hela. Medan den religiösa erfarenhetsprincipen i det äldre arbetet genomkorsas av ett starkt konstruktivt-spekulativt element, som trots B: s skarpa motsats till den Hegelska riktningen synes röja ett tydligt inflytande från denna, kommer den i den senare upplagan konsekventare men i stark konfessionalistisk omprägling till genomförande. Dogmatiken bestämmes här sammanfattande såsom »kyrkans vetenskapliga medvetande», och då kyrkans trosmedvetande har sin grund i den heliga skrift och sitt uttryck i bekännelsen, måste även dogmatiken, som på varje punkt har att taga sin ståndpunkt icke utanför utan i tron, i dessa äga sin källa och utgångspunkt. Trots det starkare betonandet av dogmatikens empiriska karaktär, kommer emellertid även här understundom ett rationellt-spekulativt inslag till synes på ett sätt, som gav anledning till anmärkningar mot B. för en överdriven tilltro till det spekulativa förnuftets räckvidd. I de enskilda läropunktema ansluter sig B, med stor trohet till den gamla kyrkoläran. Även gentemot de försök till dogmatiska nybildningar, som förelågo i den utpräglat konfessionella nyare teologien, ställer han sig i regel betänksam och griper därvid gärna tillbaka till de gamla 1600-talsteologerna, särskilt Quenstedt. Den utbildning, som kyrkobegreppet fått inom den tyska, av Kliefoth m. fl. representerade s. k. nyluteranismen, vilken på den samtida »högkyrkliga» Lundateologien utövade ett bestämmande inflytande, avvisar han såsom katoliserande. I övrigt är den egentligt systematiska framställningen i förhållande till arbetets stora omfång ganska knapp; större delen av utrymmet upptages av de på varje punkt tillfogade bibliska och dogmhistoriska överblickarna. Utgivandet av dogmatikens olika delar beledsagades regelmässigt i Uppsalaorganet Teologisk tidskrift av en polemik mellan B. och hans stående recensent, sedermera domprosten N. J. Linnarson. B: s dogmatiska arbete kan ej sägas vara utmärkt av någon större originalitet eller starkare systematisk kraft, och något mera betydande inflytande på den teologiska utvecklingen i Sverige har det knappast utövat. Dock saknar det ej en viss självständighet. I varje fall är det ett vittnesbörd om en, om hänsyn tages till de omständigheter, under vilka det tillkommit, verkligt imponerande flit, ett grundligt tankearbete och en betydande lärdom. Samma strängt konservativa hållning, som för B. såsom teolog var utmärkande, sätter ock sin prägel på hela hans praktiska verksamhet. Såsom medlem av prästeståndet och kyrkomötet tillhörde han nästan genomgående den yttersta högra flygeln. Till den slutligen år 1866 genomförda representationsreformen var han en avgjord motståndare, såväl av allmännare grunder som framför allt med hänsyn till det försvagande av kyrkans ställning, han därav befarade. I den nyinförda kyrkomötesinstitutionen såg han ingen verklig garanti häremot. I ett yttrande vid riksdagen 1863 fäster han med synnerlig skärpa uppmärksamheten på de svaga punkterna i kyrkomötets egen rättsliga ställning och förespår, att det »inom kort skall bliva helt och hållet vanmäktigt och att den blivande riksförsamlingen då skall i själva verket bliva kyrkans enda representativa myndighet, utan att dock i dess sammansättning finnes den ringaste garanti för att den bleve vuxen ett så maktpåliggande verk». Lika avvisande ställer han sig exempelvis till reformförslagen rörande oäkta barns arvsrätt och i andra liknande frågor. Starkast kommer dock B:s strängt konservativa och kyrkligt-konfessionella ståndpunkt till synes i hans ställning till kraven på utvidgad religiös och kyrklig frihet. Mot varje lossande på det gällande konfessionstvånget reste han i det längsta ett principiellt motiverat motstånd och tvekar icke att vid riksdagen 1859—60, med utgångspunkt i den kristna statens idé, vilken såsom sin grundval krävde religiös och kyrklig enhet, uttala, att religionsfriheten »ingalunda» bör »anses såsom något i och för sig själv gott». De vid samma riksdag antagna förslagen till mildring av det konfessionella tvånget och reglering av främmande trosbekännares ställning fann han sig emellertid böra biträda, under hänvisning till den av erfarenheten allt tydligare bekräftade omöjligheten att tillämpa de gamla bestämmelserna och nödvändigheten av ett ordnande av förhållandena, sådana de faktiskt utvecklat sig. I främsta rummet upptogs emellertid B: s intresse av de under hela hans kyrkliga verksamhetstid i högsta grad aktuella frågorna om beredande inom statskyrkan själv av större religiös rörelsefrihet. I frågan om upphävande av det s. k. konventikelplakatet ägde hans ståndpunkt såtillvida beröring med den liberalare riktningens, som han — tydligen på grund av erfarenheterna från Västerås stift, där denna fråga vunnit en särskild tillspetsning — redan tidigt anslöt sig till borttagandet i detta avseende av alla straffpåföljder av rent borgerlig art. Men till gengäld krävde han inrymmandet åt de kyrkliga myndigheterna av utsträckta och mycket vittgående befogenheter i här ifrågavarande hänseende. Ett av B. i detta syfte framlagt, förslag, för vilket han vid riksdagen 1856—58 med seg energi kämpade, torde i verkligheten hava betecknat en ståndpunkt till höger om den vid nämnda riksdag antagna förordningen. Och då kyrkomötet 1868 antog den ännu gällande förordning, varigenom det också i 1858 års förordning kvarstående förbudet mot anordnande under allmän gudstjänsttid av friare religiösa sammankomster upphävdes, var B. en av de två medlemmar, som reserverade sig mot detta beslut. Sin reservation motiverar han därmed, att det här icke — såsom i debatten särskilt av A. N. Sundberg hävdats — blott gällde borttagandet av ännu kvarstående straffbestämmelser utan ett principiellt erkännande av en ordning, som dock stode i strid mot kyrkans bekännelse. Då B. senare, under hänvisning till orimligheten i antagandet, att ett kyrkomöte skulle vilja träda i strid mot kyrkans bekännelse, gör gällande en motsatt tolkning av beslutets innebörd, gav detta anledning till ett rätt pikant replikskifte i Teologisk tidskrift (1871—72) mellan B. och dv. akademiadjunkten Martin Johansson. Mot den s. k. predikande lekmannaverksamheten uppträdde B. outtröttligt i tal och skrift, bl. a. i en särskild broschyr: »Om den nuvarande predikande lekmannaverksamheten, synnerligast med afseende på dess förhållande till luterska kyrkans bekännelse» (1873). Karakteristisk för B: s i pregnantaste mening bekännelsetrogna ståndpunkt är den grad, i vilken han härvid begränsar den principiella begrundningen till ett urgerande av Augsburgska bekännelsens fjortonde artikel, med dess bekanta bestämmelse, att endast den, som är »lagligen kallad» må »offentligen lära» osv. i församlingen. Mot en i kyrkans ordning infogad och lagligen reglerad lekmannapredikan förklarar han sig icke hava något att invända, men de tid efter annan i denna riktning framställda förslagen kunde han dock icke biträda.

Var således B:s ställning till tidens liberala kyrkliga reformsträvanden nästan genomgående negativ, framträdde han däremot på flera områden såsom en energisk förespråkare för reformer, som enligt hans mening voro ägnade att stärka det kyrkliga livet. Så påyrkade han redan i en motion vid riksdagen 1853 åtgärder för prästbildningens höjande och hörde alltjämt till de ivrigaste förkämparna för de här småningom genomförda reformerna. Särskilt beaktansvärd är den värme och iver varmed B. från början omfattade kravet på upptagande av missionsverksamhet från kyrkans egen sida. Då vid kyrkomötet 1873 någon manat till betänksamhet i denna sak, replikerade B. med en för honom i sådana ting ovanlig skärpa: »Min tro är, att varken folket eller den enskilde bör rådfråga sin ställning, då det gäller att sprida Kristi lära bland hedningarna, utan gripa verket an utan alla betänkligheter.» I främsta rummet inriktade sig emellertid hans strävanden på en revision av de kyrkliga böcker — katekesen och handboken — som fått sin prägel av den Lindblomska aarans »neologiska» tendenser. Särskilt på katekesfrågans lösning nedlade han ett betydande arbete. Ett av honom med anledning av en i prästeståndets cirkulär vid 1847 års riksdag till hågade författare riktad inbjudan inlämnat katekesförslag — en ganska försiktig omarbetning av den Lindblomska katekesen — förordades av prästeståndet 1850 såsom grundval för det fortsatta revisionsarbetet. Såsom medlem av den 1852 tillsatta handboks- och katekeskommittén deltog han i utarbetandet av dennas katekesförslag, som emellertid trots prästeståndets förord icke vann stadfästelse. I den 1868 tillsatta nya katekeskommittén fick B. väl ej plats, men de av kyrkomötet för kommitténs arbete angivna riktlinjerna — en ny katekes, ej blott en bearbetning av den gamla — voro formulerade av B. Vid kyrkomötet 1873 var B. huvudmotståndaren mot kommitténs då framlagda förslag: han fann bl. a. nu brytningen med Lindbloms katekes alltför radikal och det praktiska momentet alltför mycket åsidosatt. Även nu utföll kyrkomötets beslut i väsentlig överensstämmelse med B: s yrkande. Kommitterades förnyade, 1878 framlagda förslag fann sig B. däremot trots vissa betänkligheter — särskilt hade han önskat en än starkare betoning av den objektiva försoningen — böra biträda. Det av 1852 års kommitté utarbetade handboksförslaget ledde väl lika litet som dess katekesförslag till något omedelbart resultat. Men det utövade ett vittgående inflytande på den följande liturgiska utvecklingen, och mycket viktiga delar därav blevo, alltjämt under B: s ivriga medverkan, småningom antagna. I detta sammanhang böra ock B: s motion vid kyrkomötet 1868 om en fullständig revision av 1686 års kyrkolag och hans upprepade motioner om kraftiga åtgärder för söndagshelgdens upprätthållande betraktas.

B. hörde väl ej till kyrkans egentligt ledande personligheter, men han var en värdig och personligen i hög grad aktningsbjudande representant för ett kyrkoideal, som numera visserligen i många stycken tillhör det oåterkalleligt förgångna. I sitt hemstift, dit han 1846 återbördats, vann han redan från början ett sällsynt, sedan alltmer befästat förtroende. Såsom stiftschef kom han visserligen genom sin strängt avvisande hållning mot de friare religiösa rörelserna i utpräglad motsättning till den även bland stiftets prästerskap starkt representerade »lågkyrkliga» riktningen. Men den orubbliga fastän stillsamma konsekvens, varmed han härdade sin med varm personlig övertygelse omfattade ståndpunkt, inger ovillkorlig respekt, och blidheten i hans väsen verkade utjämnande. B:s omdömen, i hans ämbetsberättelser till prästmöten och eljest, kunde understundom vara skarpa nog. Men intet låg honom mera fjärran än att söka strid. Och hans personliga förhållande till den lågkyrkliga riktningens representanter var präglat av synnerlig välvilja och vänlighet. De som sett och hört honom, bevara ett starkt intryck av det vördnadsbjudande i hans yttre framträdande.

Författare

E. Billing.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dissertatio theologica quaBstionem de genere sciendi theologico tractans. P. 1—2. Upps. & Gävle 1839—41. 4: o 26 s. (Diss., P. 1 prajs. C. J. Almquist, P. 2 prass. C. E. Fahlcrantz.) — De forma imperii apud grsecos antiquissima. P. 1—2. Upps. 1840. 4: o 18 s. (Diss., P. 1 resp. R. J. Ström, P. 2 resp. C. A. Kiisel.) — De inre vittnesbörden om Jesu ankomst. Predikan på 3:dje söndagen i adventet. Gävle 1843. 12: o 14 s.

— Tal hållet i bibel-sällskapet i Gefle den 3 december 1843. Gävle 1843. 12: o 26 s. ¦— Hvarföre kallade svenska nationen fursten af Ponte-Corvo till sin herskare? Hafva de förhoppningar man fastade vid denne man blifvit svikna eller uppfyllda? Tvenne frågor, framställde och besvarade uti ett tal som på 25 årsdagen af H. M. konung Carl XIV Johans kröning blifvit hållet i Gefle gymnasium den 11 maj 1843. Sthm 1844. 149 s. — Den evangelisk-lutherska, trosläran systematiskt behandlad. D. 1. Förberedande studier till dogmatiken. Sthm 1847. (4), VIII, 554 s. (D. 2 och 2: a uppl. D. 1 med ändrad titel, se nedan.) — Förslag till omarbetning af nu gällande kateches . .. förordadt af högvördige preste-ståndet vid riksdagen 1850—51, Sthm 1851. 12:o 96 s. —¦ Om den praktiska teologiens begrepp. Afhandling vid prestmötet i Westerås 1856. Västerås 1856. 4: o 36 s. (Handl. rör. prestmötet i Westerås 1856; även i omarb. form Västerås 1856. 24 s.) •— Föredrag vid prestmötet i Westerås år 1862 [De fordringar, hvilka den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, med anledning af sednare tiders tilldragelser, ställer på predikoämbetet]. Västerås 1862. 4: o 14 s. (Handl. rör. prestmötet i Westerås 1862.) — Predikan vid biskopen doctor Christian Eric Fahlcrantz' jordfästning i Westerås domkyrka. Västerås 1866. 14 s. ¦— Den christeliga dogmatiken enligt lutherska kyrkans bekännelseskrifter. D. 1. 2: a omarb. uppl. Sthm [tr. Örebro] 1866. VIII, 597 s. (1: a uppl., Sthm 1845, se ovan.) D. 2: 1—5. Sthm 1869—77. IV, 300 s.; (4), 94 s.; (4), 248 s.; IV, 271 s.; (6), 77 s. •— H;erda,bref till vördiga presterskapet och lärarena vid läroverken i Westerås stift. Västerås 1867. 4: o 11 s. — Om vigten och betydelsen af vår evangelisk-lutherska bekännelse (Handl. rör. prestmötet i Westerås 1871, s. 7—18). — Luthers lilla katekes och J. A. Lindbloms förklaring med några smärre ändringar i den senare. Sthm 1871. 12: o 108 s.

— Lindblomska katekesförklaringen i förkortad form föreslagen till begagnande wid christendomsunderwisningen inom Westerås stift, till dess den nya förklaringen öfwer Luthers lilla katekes blifwer till antagande anbefald. Västerås 1871. 39 s. — Om den nuvarande predikande lekmannaverksamheten synnerligast med af seende på dess förhållande till lutherska församlingens bekännelse. En uppsats. Västerås 1873. 27 s. — Predikan vid Oskar II :s kröning... Västerås 1873. 16 s. — Om försoningens sammanhang med gudsbegreppet (Handl. rör. prestmötet i Westerås 1878, s. 2—14). ¦— Dessutom ämbetsberättelser vid prästmötena i Västerås (1871, 78), artiklar i Teol. tidskr. samt översättning av delar av H. Olshausen, Biblisk commentar öfver Nya testamentets samtliga skrifter (1840—64).

Källor och litteratur

Källor: Meddelanden av ett flertal personer; prästeståndets och kyrkomötets prot. och handl.; Handl. rör. prästmötena i Västerås 1871 och 1878; H. P. Hierta, Allmänna kyrkomötet 1868 (1871); L. Mossberg, Minnestal öfver.. . biskopen... Carl Olof Björling (Handl. rör. prestmötet i Westerås 1886).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Olof Björling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18316, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Billing.), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18316
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Olof Björling, urn:sbl:18316, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Billing.), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se