Hans Larsson (Björnram)

Död:1571 – Ryssland (i Viborg)

Diplomat, Häradshövding, Amiral, Guvernör


Band 04 (1924), sida 656.

Meriter

2. Hans Larsson (Björnram) till Isnäs, den föregåendes son i första äktenskapet, d i Viborg apr. eller maj 1571. Befallningsman på Helsingfors gård 1554; avfärdad till Reval 1561 (instruktioner 6 jan., 28 febr. och 4 mars); adlad 20 juli 1561; häradshövding i Borgå län 1561—71 och i Lappvesi härad i Viborgs län 1567—69; amiral över flottan »på de Narviske farvatten» 1562 och 1563 (fullmakt 10 mars 1563); erhöll jämte sekreteraren Olof Larsson i mars 1562 instruktion och kreditiv för en beskickning till Polen (lat. reg.), vilken beskickning dock ej synes ha kommit till utförande; slottsloven i Åbo hösten 1563— hösten 1564; sändebud till Moskva 1564 (instruktion och kreditiv 9 maj); »rådsförvant» i lägret utanför Älvsborg 13 juni; erhöll i slutet av 1565 uppdraget att i diplomatiskt ärende resa till Moskva (tit.-reg.) och befalldes 3 jan. 1566 att påskynda denna resa, från vilken han återkom 11 juni s. å. (Erik XIV: s almanacksanteckningar); föreslogs av riksrådet i juni 1567 till gubernator över hela Finland; fullmakt som gubernator 30 juni 1568 (1567?); erhöll 3 dec. 1568 »översta befallningen» i Viborgs slott och stad samt Viborgs, Nyslotts, Borgå och Raseborgs län i Finland.

Gift 1) med Anna Persdotter (Ållongren), dotter till Peder Nilsson till Pepot och Cecilia Engelbrektsdotter till Isnäs; 2) med Ingrid (Ingeborg) Boije, dotter till riksrådet Nils Boije (morgongåvobrev 13 jan. 1567).

Biografi

Om det tidigare skedet av H: s verksamhet äga vi ingen fullt säker kännedom. En uppgift i äldre litteratur, att han varit slottshövitsman i Gävle, innan han kom till Finland, måste förkastas. Flera omständigheter häntyda däremot på H: s identitet med den Hans Larsson, som 1544—49 finnes upptagen i kanslitjänstemännens avlöningsregister (Eden, s. 99) och som 1550—52 anlitades för åtskilliga diplomatiska uppdrag i England, Nordtyskland och Danmark. Men även detta identifieringsförsök är osäkert. Ty en gammal, till synes pålitlig släkttavla (se ovan 1) låter H. vara yngre än brodern Mårten, om vilken vi veta, att han ännu 1548 var blott en yngling, och därjämte finnes en möjlighet, att kanslitjänstemannen Hans Larsson är samme Hans Larsson, som redan 1540 står först i förteckningen över kammarskrivarna.

Däremot synes det stå fast, att H. under loppet av 1553 eller senast vid ingången av 1554 fick sin gärning förlagd till Finland, där han icke var någon främling. Allt ger vid handen, att uppväxtåren i Korsholm hos honom grundlagt en förtrogenhet med landets förhållanden, som vid denna tid riktade konung Gustavs uppmärksamhet på hans användbarhet. Icke minst betydelsefull var H:s kunskap i ryska språket, säkerligen inhämtad i Korsholm, där besök av rysktalande köpmän voro vanliga, såsom f. ö. H. senare (1562) själv vitsordar. Han framträder 1554 som befallningsman i Helsingfors och fick efter hand på sin lott, vid sidan av kamerala, reformvärv, en viktig uppgift som kunskapande och ordnande kraft vid rikets alltmer elakartade mellanhavanden med Ryssland. Medveten om farans närhet, vidtog han till lands och sjöss ivriga försvarsanstalter och lät bl. a. 1555 till kustens värjande bygga jakter och »skärjebåtar»; åtgärden, som rönte konungens livliga gillande, förebådar H:s senare maritima insatser. Han var därjämte kraftfullt verksam för särskilt tryggandet av Tavastlands gränser mot infall österifrån, och det lider intet tvivel, att hans framträdande under dessa oroliga år givit honom namn av en ovanligt dugande man och därigenom jämnat honom vägen till ansenligare villkor. Härtill bidrog hans giftermål, som befryndade honom med inhemska frälsesläkter och gav honom jorddomäner i Sydfinland, dem han i det följande genom en ytterst framgångsrik, stundom hänsynslös politik förstod att förkovra. Genom sitt första gifte kom han i besittning av Isnäs gård, hustruns mödernearv, och skrev sig sedan till Isnäs. Att han genom sin makas släkt erhöll frändeförbindelser med den ryktbare sekreteraren Göran Persson blev honom säkerligen även till nytta, något som f. ö. antydes i bevarade, dem emellan växlade brev. H: s förläningsunderhåll värderades redan 1562 till 1,840 mark.

Enligt ryska källor har »Ivan Lavrentjev» sommaren 1560 i spetsen för en svensk beskickning besökt Moskva i syfte att utjämna uppkomna misshälligheter. Att härmed avses H. är dock icke säkert; man kan även gissa på hans samtida Hans Larsson (Skälm) till Heikkilä, om vilken det 1586 heter, att han »intill döden lät sig bruka uti riksens tjänst för en ryssetolk, såsom han ock esomoftast blev förskickad till främmande nationer för en legat». Denna osäkerhet gäller icke beträffande de senare beskickningar, som anförtroddes H.; utsagor av honom själv avlägsna härutinnan alla tvivelsmål. Viktigast av alla diplomatiska uppgifter, som kommo H. till del, var säkerligen det i sina verkningar skickelsedigra uppdrag, varmed han bekläddes vid ingången av år 1561, då han som Klas Kristersson Horns närmaste man sändes till Reval i hemliga värv. Bekant är, hurusom avsikten — att bringa staden i Sveriges hand — uppnåddes först efter ett händelsernas spel, som satte sändebudens handlingskraft på svåra prov. Sedan den svenska flottan landat i Reval, återvände H. till Sverige med de privilegier, kommissarierna preliminärt avtalat med staden; vid hemkomsten undfick han sitt adelsbrev med sköldemärke (tre björnramar) och förläningar. Vid privilegiernas rati-ficering, i aug. 1561 i Norrköping, synes H. ha utvecklat all sin övertalningsförmåga; konung Erik klagade senare över att han av H. blivit så gott som tvingad att underskriva. H:s bana i det följande utmärkes av en rad skiftande uppdrag, som styrka ett växande förtroende till honom. Vintern 1561—62 företog han på Eriks tillskyndan en resa genom Finland och Västerbotten, som avsåg att utröna dessa landsändars behov; efter den ursprungliga planen skulle H. verkställa undersökningar också i det övriga Norrland, men färden avbröts i febr. 1562 på Eriks order till H. att skynda till Stockholm. Han framlade där en utförlig, för vår kännedom om de nordligaste provinsernas dåtida förhållanden ganska viktig relation (Historiallinen Arkisto 1889, s. 393 o. följ.). Kort därefter satt till befälhavare över den svenska eskader, varmed konungen ville tvinga den för Revals handelsintressen obekväma seglationen på Narva att upphöra, lyckades han i juni uppbringa en hel handelsflotta; inalles kapades under året trettiotvå handelsfartyg, företrädesvis lybska. Även när följande sommar ingick, kryssade H. med sin eskader i Finska viken. Vid brytningen mellan Erik och Johan tog han tveklöst konungens parti; under belägringen av Åbo slott spärrade han med sina skepp utloppet och hindrade Johans folk att fly sjöledes. Den följande vintern satt han på Åbo slott och framskymtar i källorna även på tingsresor ute i landet. Året 1564 betecknar ett avbrott i hans sjömannaskap. I stället anförtroddes honom nu det på grund av läget i Östersjöprovinserna lika ömtåliga som maktpåliggande uppdraget att vid en ny beskickning till Ryssland söka ernå en, om också blott tillfällig, uppgörelse med denna makt. Beskickningen utgjordes av H. jämte Ivar Nilsson och sekreteraren Frans Jericho; efter förberedelser, som togo ett par månader, anlände den i början av aug. till Moskva. Resultatet blev ett från rysk sida framställt förslag till traktat, som visserligen icke erhöll svensk ratifikation men likväl kunde betraktas som ett nöjaktigt uppslag till vidare förhandlingar. Dessa kommo att dröja; ett ryskt sändebud, som 1565 avfärdades till Sverige, bortrycktes av pesten under sin resa. H., som återgått till sin tjänst vid flottan, erhöll våren s. å. order att med huvuddelen av de finska sjöstridskrafterna segla till Sverige, där hans närvaro redan 1563 varit starkt ifrågasatt på grund av behovet att ha flottans kärnstyrka samlad mot Danmark. Redan åtskilligt innan den finska eskadern, nu förd av Hans Kyle, hunnit förena sig med Klas Kristersson Horn, hade emellertid H. inträffat i det svenska lägret utanför Älvsborg och fick här bevittna den förlamning, som drabbat försöken att återtaga det viktiga fästet. Det var konung Eriks mening, att H. som »rådsförvant» skulle bistå den utsedde nye överbefälhavaren Charles de Mornay. Då denne dröjde att infinna sig, fick H. 13 juli konungens fullmakt att övertaga högsta befälet, en befallning som redan följande dag återtogs genom nya order och som f. ö. genom de snabba förändringarna i läget aldrig kunnat få någon verkan. H. befinnes vid ingången av hösten ha återvänt till Finland. Här nådde honom fram mot årets slut befallningen att anträda en ny resa till Moskva, dit han, uppehållen av de mångahanda förberedande formaliteter, en dylik ambassad erfordrade, anlände först i början av apr. 1566. Denna H:s beskickning äger i de svensk-ryska förbindelsernas historia en viss märklighet; det var nämligen genom H., tsar Ivan framlade sitt beryktade krav på Katarina Jagellonicas utlämning. Tsaren urskuldade sig sedan med att H. vid detta tillfälle ingivit honom den tron, att hertig Johan nu vore död, men ingenting antyder eljest någon rätt att för H: s del antaga den medansvarighet i planen, som denna utsago avser att åvälva honom.

»En av de dugligaste ämbetsmännen bland frälset i Finland» (H. Hjärne), hade H. i stigande grad gjort sig oumbärlig för regeringen, och när i juni 1567 fråga väcktes om tillsättandet av en ståthållare i Finland, föll riksrådets tillstyrkan på honom. Det finnes »ingen, som bättre kan vara fallen till en gubernator där i landet», heter det, »efter han är väl brukeliger och vet mycket om det landets lägenhet, sammaledes ock om gränserne». Enligt riksregistraturet har fullmakt för H. som ståthållare utfärdats först ett helt år senare, men det är möjligt, att urkunden här införts i felaktig årsvolym (1568 i st. f. 1567). H., som dessa år var ivrigt verksam i Finland, avlade på konungens kallelse liksom förut tid efter annan besök i Sverige och har under ett sådant (sept. 1567) undertecknat domen över Göran Persson. Han kunde numera räknas bland rikets mest betydande män. Ännu sommaren 1568 förestod han tillika amiralsämbetet och rensade då med en flotta på 18 skepp farvattnen utanför Reval från polska kapare, varav några togos och resten flydde. När hertigarnas resning utbröt, förstod han uppenbarligen i god tid att skilja sin sak från konungens, underskrev i febr. 1569 finska adelns trohetsförsäkran till Johan, där hans namn står först, och åtnjöt från början den nye konungens orubbliga förtroende, bekräftat genom flera ynnestbevis. Hans sista levnadsår uppfylldes av energiska försvarsåtgärder i det östra Finland, förestavade av det hotfulla förhållandet till Ryssland. Hans omtanke om sin enskilda ekonomi, som i det föregående vitsordas av en lång följd av godsaffärer och hemmansköp, framlyser ej minst 1570, då han för kronans räkning upptog lån mot pant i jordegendom. Några år efter sin död beskylldes han av konung Johan för att ha »utan vårt lov och tillstånd köpt och tillägnat sig en hop våre och kronones skattehemman av Finland». H. var en mycket rik man och ägde bl. a. ett stenhus vid Österlånggatan i Stockholm. Från en mycket utpräglad närighet kan han, av flera tecken att döma, ej gärna fritagas, men de drag i hans bild, som främst framträda, äro stor handlingskraft och mångsidig praktisk begåvning, ingendera sparad i rikets tjänst.

H: s adliga ätt utdog på svärdssidan med honom själv och hans söner, av vilka ingen synes ha uppnått myndig ålder. En son avled hösten 1565 i pesten under ett besök i Sverige (Anders Sigfridsson till Göran Persson 21 nov. 1565); tvenne andra omtalas 1567, men ingen av dem ger sig i det senare tillkänna. Tre döttrar till H. blevo ingifta i finska frälsesläkter; från en av dessa, Brita, härstammade i rätt nedstigande led Arvid Bernhard Horn.

Författare

N. Ahnlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor: Riksregistratur 1561—71; latinskt registratur 1561—62; kronologiskt register 1219—1685 och titularregister 1200—1686; rådslag samt andra handlingar ang. rikets råd 1560—68; brev till kon. Erik XIV:s kansli; Göran Perssons brevväxling och handlingar; Muscovitica: förhandlingar mellan Sverige och Ryssland 1526—67, allt i RA; räntekammarböcker 1537—53, kammararkivet. — Bidrag till Finlands historia, utg. genom R. Hausen, 3—5 (1904—17); Erik XIV:s almanacksanteckningar, utg. af C. M. Stenbock (1912); Handl. rör. Skandinaviens historia, 12, 27, 29 (1825, 1845, 1848); Handl. till upplysning af Finlands häfder, utg. af A. I. Arwidsson, 8—10 (1856—58); Kon. Gustaf I:s registratur, 18—28 (1900--14); Memorial för Hans Larsson d. 18 febr. 1562 (Historiallinen arkisto, 10, 1889); Svenska riksdagsakter, utg. af E. Hildebrand, 2 (1899); Sverges traktater med främmande magter, utg. af O. S. Rydberg, 4 (1888). — E. Alrot, Diss. de Gestricia, 1—2 (1720—22); Cl. Annerstedt, Grundläggningen af svenska väldet i Livland 1558—1563 (1868); K. A. Bomansson, Hertig Johan och hans tid (1862); N. Eden, Om centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); H. Hjärne, De äldsta svensk-ryska legationsakterna (1884); dens., En svensk beskickning till Ryssland under Erik XIV: s regering (Hist. tidskr., 1887); dens.. Svensk-ryska förhandlingar 1564—72 (1897); dens., Ur brefvexlingen emellan Johan III och tsar Ivan Vasilievitj (Hist. bibliotek, 7, 1880); V. G. Lagus, Undersökningar om finska adelns gods och ätter (1860); J. Mankell, Öfversigt af svenska krigens och krigsinrättningarnas historia, 2: 1 (1893); J. Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden (1909); Erik Jöransson Tegel, Kon. Erics den XIV: des historia, utg. af A. A. von Stiernman (1751); G. O. Fr. Westling, Det nordiska sjuårskrigets historia, 1 (Hist. bibliotek, 6, 1879). — Se i övrigt: Sv. biogr. lexikon, N. F., 2 (1858—59).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Larsson (Björnram), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18331, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18331
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Larsson (Björnram), urn:sbl:18331, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se