Meriter

2. Magnus Fredrik Ferdinand Björnstjerna, f. 10 okt. 1779 i Dresden, d 6 okt. 1847 i Stockholm. Föräldrar: envoyén Magnus Olof Björnstjerna och baronessan Vilhelmina von Hagen. Fänrik vid livregementsbrigadens värvade infanteri (sedermera finska gardesregementet, slutligen andra livgardet) 28 okt. 1793; stabsfänrik 29 juli 1795; adjutant 30 maj 1796; löjtnant i regementet 26 okt. s. å.; premiärlöjtnant 15 nov. 1799; kommenderades med regementet till garnisonstjänst i Borgå; stabskapten 1 mars 1805; erhöll kaptens lön 15 dec. 1806; överadjutant vid finska arméns generalstab 1808; major i armén och överadjutant hos K. M:t 29 juli s. å.; tredje major vid Västmanlands regemente.19 dec. s. å.; sändes av riksföreståndaren med en hemlig beskickning till kejsar Napoleon 30 mars 1809; överstelöjtnant i armén 12 sept. s. å. med tur från 1 maj s. å.; placerades vid Kalmar regemente 20 mars 1810 och erhöll överstelöjtnantsbefattningen därstädes 7 aug. s. å.; militär ledamot i krigskollegiet 1 sept. 1811; chef för fältmarskalken H. H. von Essens generalstab s. å.; överste i armén 14 jan. 1812 med tur från 3 dec. 1811; generaladjutant och chef för fältmarskalken Kurt von Stedingks generalstab .1812; kommenderad i egenskap av generaladjutant vid västra kustförsvaret s. å.; generalmajor 19 jan. 1814 (konfirmationsfullmakt 1 mars s. å.); tjg. generaladjutant och chef för generalstaben 24 jan. 1815—10 apr. 1828; friherre 26 jan. 1815; ledamot av en 20 juni s. å. tillsatt kommitté, vilken avgav förslag till och ombesörjde uppförandet av ett mediko-kirurgiskt institut i Stockholm samt genom särskilt uppdrag 6 juni 1818 togs i anspråk jämväl för veterinärväsendets och veterinärundervisningens nyorganisation; ordförande i kommittén angående reglering av arméns läkarestat 22 okt. 1816—19 febr. 1817; ledamot av kommittén angående undervisningen på Karlberg 2 dec. 1818—10 maj 1819, av befästningskommittén 16 febr.—12 maj 1819 och av kommittén angående ett invalidhus (betänkande 17 dec. 1819); generallöjtnant 29 febr. 1820; ledamot av kommittén angående en förbättrad fångvård 3 nov. s. å.—5 mars 1823; artilleriinspektör 28 sept. 1821; ledamot av finanskommittén 3 maj 1822 (betänkande tryckt 1823) samt av kommittén angående stuteriet vid Strömsholm 2 mars 1824—25 maj 1825; greve 11 maj 1826; minister i London 12 jan. 1828–29 dec. 1846; en av rikets herrar 30 juni 1841; general 6 febr. 1843. LKrVA 1807; RSO 1808; RmstkS02kl 1814; KSO 1815; KmstkSO 1817; HedLKrVA s. å.; LVA 1835; RoKavKMO 1838; HedLÖS 1843; innehade dessutom flera hederstecken och utländska ordnar.

Gift 10 okt. 1815 på Älghammar med Elisabet Charlotta von Stedingk, f. 10 okt. 1797, d 20 mars 1866, dotter till fältmarskalken greve Kurt Bogislaus Ludvig Kristoffer von Stedingk.

Biografi

B:s fader hade för adelskapet och inträdet på den diplomatiska karriären att tacka sin fader ärkebiskopens politiska förtjänster. Så introducerad, lyckades Magnus Beronius Björnstjerna i Dresden göra ett förmånligt gifte med baronessan Vilhelmina von Hagen av en tämligen förmögen äldre tysk adlig ätt. Hans ministerbana stäcktes emellertid av döden redan 1785. Bland hans barn, tre söner, varav en postum, och en dotter, var den äldste Magnus vid faderns död sex år gammal. Hans barndomsår förflöto även efter faderns bortgång mest i Regensburg, där han fick en ståndsmässig uppfostran under ledning dels av tysk lärare, dels av franska emigranter. Han åtföljde modern på en del resor; i äldre skildringar av kurlivet i Karlsbad finnes ej sällan berättelsen om en fest, varmed badsocieteten år 1786 firade kurfurstinnan av Sachsen och vid vilken »der siebenjährige baron Magnus von Bjomstirna(!)» förtjuste de närvarande i Amors roll. För att lära sig svenska språket och om möjligt vinna inträde i svensk statstjänst, varom Gustav III under sin italienska resa 1784 givit förhoppning, reste B. 1793 till Sverige, där hän samma år av regenten prins Karl (Karl XIII) nämndes till fänrik vid livregementsbrigadens värvade infanteri. I sin förman överstelöjtnanten K. A. Wallenstiernas hem fick han tillfälle både till teoretiska militära studier och till att knyta bekantskap med en god del av det dåtida litterära Stockholm. Som stum deltagare bevistade hän riksdagen i Norrköping 1800, medföljde samma år fregatten Thetis på en seglats till Medelhavet, under vilken resa han knöt vänskapsband med Karl Henrik Anckarsvärd, samt vann genom hemfärd över Frankrike och Tyskland en ganska livlig inblick i kontinentens dåvarande oroliga förhållanden. Förlagd till Borgå med sitt regemente, numera kallat finska gardet, knöt B. en för hans senare karriär viktig närmare bekantskap med Karl Johan Adlercreutz och dennes maka, brorsdotter till sedermera utrikesstatsministern Lars von Engeström; med familjen von Engeström räknade han för övrigt genom sin farfaders andra maka frändskap, och Lars von Engeström — vilken han titulerade »Oncle» — blev honom från denna tid ofta nog en finansiell hjälpare, sedan hans moders ekonomi genom krigsoron i Tyskland starkt försämrats. Under vintern 1807, då regementet åter förlagts till Stockholm, blev B. intim vän med bl. a. Gustav Löwenhjelm, vilket medförde, att denne, som vid krigsutbrottet med Ryssland 1808 blev Klingspors generaladjutant, då förskaffade B. anställning som överadjutant vid finska arméns generalstab. För övrigt hade B. dessa år flitigt ägnat sig åt studier ej mindre än åt nöjen samt gjort sig bemärkt som militär skriftställare.

Under 1808 års fälttåg nämndes B:s namn ofta med berömmelse i rapporter och på dagorder, så efter Gripenbergs strid vid Haistila 17 mars, efter striderna vid Viiret och Pyhäjoki 16 apr. samt efter slaget vid Siikajoki 18 apr. Vid sistnämnda tillfälle drev B. den ryska högra flygeln tillbaka över Siikajokiälven, övergick själv denna och deltog med kraft i det slutanfall, som bröt det ryska motståndet. Efter slaget vid Lappo 14 juli vitsordades om B. »den utmärkta nit och skicklighet, varmed han sig utmärkt, i det han dels vid alla tillfällen visat en särdeles väl grundad uppmärksamhet på fiendens rörelser och med redighet sådant anmält, dels med sin närvaro sökt liva mod och tilltagsenhet, där faran var störst». Han skickades nu av Klingspor att till konung Gustav Adolf, som vistades på Åland, överbringa Adlercreutz' rapport om Lapposlaget. På egen begäran fick han kort därpå deltaga vid det landstigningsförsök, som finska gardet 2 aug. gjorde vid Kimito, samt synes ha inlagt en huvudsaklig förtjänst, att det illa ordnade företaget icke slöt med fullständigt nederlag utan resterna av landstigningskåren kunde återföras till Åland. I början av sept. återvände han till Klingspors armé och deltog med heder i det olyckliga slaget vid Oravais 14 sept. Senare inledde han på Adlercreutz' befallning de underhandlingar med den ryske befälhavaren Kamenski, som förde till det 19 nov. av Adlercreutz och Kamenski undertecknade stilleståndsfördraget i Olkijoki, varigenom kriget i Finland avslutades. Han avreste nu norra vägen till Stockholm för att till konungen överbringa den avslutade konventionen och kvarblev därefter de närmaste månaderna i Stockholm, där han tog livlig del i förberedelserna till statsvälvningen 13 mars 1809.

Att B. kom att sluta sig till de revolutionära, vållades icke av någon personlig ovilja mot konungen, ty väl hade denne ibland drabbat honom med sina småaktiga bestraffningsåtgärder, men han hade också verkligt belönat hans förtjänster; B. hade ännu ej fyllt sitt trettionde år, då han nådde majorsbefattning vid Västmanlands regemente. Bestämmande för B., synes ha varit dels misströstan om några bättre resultat under Gustav IV Adolfs ledning, vilken känsla naturligtvis stärktes genom hans umgängesvänners, de upplösta gardesregementenas officerares, bittra kritik och jäsande harm, dels förhoppningen, att hertig Karl skulle lyckligare länka Sveriges öden. Från sin första anställning i armén räknade B. hertigen som sin beskyddare och välgörare samt hade trätt honom närmare genom en tids tjänstgöring som adjutant. För de upproriskt sinnade unga gardesofficerarna var B. värdefull som förmedlare av förbindelsen med Adlercreutz samt jämte A. F. Sköldebrand i viss mån också som kanal till hertigen. Man råkades på värdshusen i stadens utkanter (Monbijou och Beckers) under förevändning av muntra sällskapliga lag, som syntes tillfälligt sammanträffa, varvid B. var ledare för en grupp, Jakob Cederström för en annan och Henning Wrangel för en tredje, det planerades att vid en sådan middagssammankomst på Beckers värdshus 8 febr. arrestera den förbipasserande konungen på hans väg till Haga, föra honom till Vaxholm och göra hertigen till regent, eventuellt till konung. När Hans Järta som bekant i sista stund hejdade detta, hänvisade han på, att alla förberedelser för en verklig ny statsordning saknades; den enda garantien för bättre förhållanden vore hertigens person samt det planerade anställandet hos denne av Sköldebrand och Björnstjerna som adjutanter, men därmed ville han icke låta sig nöja. Sedan planen genom Järtas inskridande sålunda måst övergivas, begav sig B. till sitt regemente i Västerås. Där förstod han snart att vinna officerarnas och meniges förtroende, och efter underrättelse om den Adlersparreska resningens utbrott i Karlstad förmådde B. den väpnade styrkan i Västerås att ansluta sig. När så revolutionen ägt rum i Stockholm 13 mars samt Adlersparre, full av misstro mot den provisoriska regeringen, var i antågande till huvudstaden, sökte B. förgäves medla mellan honom och regeringen. Därest K. M. Björnstjerna, som fortsatt faderns med år 1804 avbrutna memoarer, varit riktigt underrättad, har B. från denna tid börjat betvivla både klokheten och oegennyttan i Adlersparres förfaringssätt. Möjligen var det för att för tillfället avlägsna en av hertigens duktigaste yngre anhängare, som Adlersparre i slutet av mars genast efter sitt inträde i regeringskonseljen genomdrev, att B, jämte greve Robert Magnus von Rosen sändes att uppvakta kejsar Napoleon, söka hans välvilliga medverkan för allmän fredsunderhandling med Sveriges fiender och inhämta hans råd beträffande tronens återbesättande, varvid icke skulle försummas att framställa den arresterade konungens son såsom ur alla synpunkter olämplig och otänkbar. I och med denna beskickning försvann B. från den revolutionära marken därhemma och kunde sålunda icke taga någon direkt del i de närmast följande händelserna. Själv hade han för övrigt ivrigt önskat att nu användas i diplomatien och hade i det syftet tillskrivit von Engeström. Den 18 apr. fingo Rosen och B. i Donauwört företräde för Napoleon, som då var på marsch mot Österrike: kejsaren avvisade att ingripa till Sveriges förmån eller överhuvud giva några råd; han anvisade Rosen att tillsvidare stanna i Stuttgart och B. i Strassburg. Från denna ort, där B. tvangs att sysslolös dröja omkring tre månader, sökte hän genom vidlyftiga skriftliga framställningar om vådan även för Frankrike av Sveriges utdrivande ur Finland påverka kejsaren till gynnsammare tankar men utan framgång. Han beslöt sig då på eget bevåg att lämna Strassburg, uppsökte ännu en gång Napoleon, nu i Wien, men erhöll alltjämt likgiltiga svar, varpå han återvände hem. Att beskickningen från början till slut blivit verkningslös, var icke de båda ombudens fel. Resan gav emellertid en vaken iakttagare som B. åtskilligt att tänka över visheten i en politik, som vädjade till Napoleons ädelmod utan att kunna bjuda honom några realvärden, men också över den förvirrade ställningen på kontinenten. Utrest som varm beundrare av Napoleon, torde han återkommit mera skeptisk, och det var därför rätt naturligt, att han och den snart så berömde preussiske krigaren Gneisenau funno varandra i verklig vänskap, när Gneisenau år 1810 vistades i Stockholm. B., som då en lång tid bands av sjukdom vid sängen, uppgives hava fått mången plågsam stund fördriven genom de intressanta samtalen med Gneisenau, vars åskådningar i politik och krigföring han delade. I ett brev (8 apr. s. å.) till sin van Clausewitz anbefaller Gneisenau honom B. som en inflytelserik och insiktsfull officer och tillägger: »in betreff des militairsystems gehört er zu unsrem glauben».

Under nu skildrade år hade B. visat sig som en framtidsman, insiktsfull och tapper officer, klok verkställare av uppdrag och energisk underhandlare. Dessa egenskaper jämte hans personliga förbindelser med Lars von Engeström och Adlercreutz samt även med konungen själv vållade, att hän flitigt togs i anspråk under de kritiska åren 1812–15, då Sveriges öden leddes i delvis ny riktning. På hösten 1811 lät den nye kronprinsen Karl Johan honom gå till Norge för att söka inhämta underrättelser om dess försvarsanstalter och stämningen där; han bereste trakten runt Kristiania-fjorden och avgav över sina iakttagelser en kortfattad men ganska intressant berättelse. I sept. 1812 avsändes han till England för att förbereda underhandlingarna om allians samt för att pådriva avtalet om det västindiska kolonialförvärv, vilket man på svenskt håll begärt som belöning för Sveriges och dess kronprins blivande tjänster under kriget mot Napoleon. Då den engelska regeringen tvekade att överlämna ön S:t Louis, vilken först påtänkts, föreslog B. i dess ställe Guadeloupe, vartill England samtyckte. På våren 1813 avgick B., numera överstelöjtnant vid Kalmar regemente, med detta till Pommern under Georg von Döbelns överbefäl, sändes av Döbeln att undersöka ställningen i det av fransmännen hotade Hamburg, som ivrigt begärde svensk undsättning, och tillrådde den hjälpsändning, varigenom Döbeln ådrog sig sin bekanta konflikt med Karl Johan; hösten samma år lyckades B. emellertid till kronprinsen förmedla den skrivelse från den nu å Vaxholm fängslade generalen, varigenom försoningen mellan Karl Johan och denne inleddes. Sedan Karl Johan själv kommit över till Tyskland och tagit befälet över de svenska stridskrafterna, flyttades B. som generaladjutant till fältmarskalken von Stedingks stab, bevistade slagen vid Grossbeeren och Dennewitz, övergick 20 sept. Elbe vid Wörlitz (nära Wittenberg), där han emellertid följande dag inför fiendens anfall måste återgå över floden, ledde 27 i samma månad en forcerad, av kronprinsen för dess onödiga djärvhet tadlad rekognoscering mot Dessau och deltog 18–19 okt. i slaget vid Leipzig. B. åtföljde sedermera den svenska armén under tåget genom Pommern mot Danmark, avslutade 5 dec. med den franske general Lallemand, som i Lübeck kommenderade en fransk-dansk styrka, kapitulationen om stadens uppgivande och deltog i underhandlingen om den vapenvila, som den danske överbefälhavaren, prins Fredrik av Hessen, i Rendsburg 15 dec. avslutade. I den svenska arméns tåg efter Kielfreden söderut till Köln, Liège och Brussel deltog B. jämväl och uppgives hava nyttjats för underhandlingen om Maastrichts kapitulation.

B., som under tiden avancerat till generalmajor, fick, när sommaren 1814 operationerna mot Norge begynte, den viktiga posten som generaladjutant för yttre ärenden, närmast under generalstabschefen Adlercreutz. Om han redan förut flitigt nyttjats för i viss mån diplomatiska saker, blev hans viktigaste uppgift nu underhandlarens. Efter erhållna underrättelser om den vacklande stämningen på norska sidan sände Karl Johan 10 aug. från Fredrikstad B. till norska högkvarteret att inleda förhandlingar på basis av glömska för det passerade. Uppdraget var förenat med betydande vanskligheter, ty vid sin framkomst till Moss samma afton fann B. utsikterna mindre lovande, än. man väntat sig, enär den nyvalde norske konungen, prins Kristian Fredrik, icke obetingat ville uppgiva sin ställning till den svenske kronprinsen. Prinsen vägrade nämligen att överlämna den verkställande makten till annan myndighet än norska stortinget, vilket givit honom. den. B. fann då utvägen, att ett utomordentligt storting inkallades för att mottaga prinsens avsägelse men att denna skedde genast, mot att norska statsrådet därefter interimistiskt skötte regeringen. Detta var visserligen icke den obetingade underkastelse, som Karl Johan önskade, men innebar förmånen, att prins Kristian Fredrik genast kom ur räkningen, och ehuru han först var böjd att tillbakavisa förslaget, beslöt han, särskilt på Adlercreutz' tillrådan, slutligen att acceptera det. Någon svårighet vållade ock bestämmandet av härarnas demarkationslinjer, men detta ordnades efter de svenska fordringarna. Den 14 aug. undertecknade B., jämte Skjöldebrand, som jämväl senare sänts till underhandling Sveriges vägnar konventionen i Moss samt övriga därtill anslutna akter.

Krigsoperationernas avslutning förflyttade blott B. till nya uppdrag av liknande diplomatisk karaktär. Den 16 aug. befullmäktigade Karl Johan honom som kommissarie hos norska regeringen för att övervaka genomförandet av Mosskonventionen, 25 aug. erhöll han befallning att i denna egenskap ofördröjligen avresa till Kristiania — norska regeringen försökte nämligen hålla honom kvar i Moss — 1 sept. presenterade han i norska statsrådet sin fullmakt, och följande dag överlämnade han där en not, att den svenska blockaden av Norges hamnar officiellt till utlandet förklarats upphävd. Han försökte, bl. a. genom förbindelser med pressen, förbereda sinnena på de ändringar i Norges grundlag, som föreningen med Sverige skulle nödvändiggöra, och meddelade 22 sept. norska regeringen utnämningen av de svenska kommissarierna för underhandling med stortinget. Med deras ankomst till Kristiania ändade detta hans uppdrag, och han återkallades av kronprinsen i nådiga ordalag till högkvarteret. Vistelsen i Kristiania hade långt ifrån varit angenäm. Genast vid sin ankomst dit utsattes sålunda B. för pöbeldemonstrationer, vilka ledde till att rutorna i hans kvarter utslogos och han själv någon tid lämnade staden. I fortsättningen mötte han ofta norska klagomål, att Mosskonventionen icke av svenskarna riktigt uppfylldes, samt fick mycket ogunstigt intryck av den norska opinionen mot Sverige. Från Kristiania riktade han 24 sept. en skrivelse till kronprinsen, däri han skarpt framhävde detta: »den norska nationen och dess representanter äro ännu icke mogna för en förening, överdrivna, hotfyllda och falska idéer berusa sinnena, och om någonsin Descartes' virvlar (les tourbillons de Descartes) existerat, är det väl här, där vart huvud är en sådan». Den enda punkt, vari framskjutna norrmän funnos ense, var att icke vilja erkänna konungen förrän efter föreningsvillkorens stipulerande, men just detta, som stred mot alla fördrag, kunde omöjligen medgivas. Därför var fientligheternas återupptagande oundvikligt, och han utvecklade både, huru de svenska operationerna borde ledas, och varför intet tvivel funnes om deras fullständiga framgång. Uttalandet är särskilt av intresse som ett vittnesbörd, att B., vilken själv borde nämnas som upphovsman till Mosskonventionens avfattning, icke erkände riktigheten av de norska slutsatserna av denna.

Med den återställda freden icke blott kom B:s förut så oroliga levnadsbana i ett lugnare skede, utan han fick också i flera hänseenden belöning för sina vedermödor. Om kronprinsens tillfredsställelse med honom vittnade, att han 1815 gjorde B. till generaladjutant för armén, varigenom han blev den konstitutionellt ansvarige rådgivaren för dess ärenden; i denna viktiga ställning, till vilken senare lades inspektionen över artilleriet, kvarstod hän till sin förflyttning till London. Till de livliga tjänsteförbindelserna med Stedingk lades nu ett nytt band, då han i okt. nyssnämnda år trädde i äktenskap med dennes dotter. Privatekonomien gjorde honom emellertid bekymmer, och genom sin beskyddare von Engeström sökte han (juli 1816) hos kronprinsen uppfyllelse av ett tidigare löfte, att han skulle få 20,000 rdr att inköpa ett gods; löftet torde hava infriats, ty redan samma månad finnes B. hava inköpt Signildsberg i Uppland, vilket han år 1826 åter sålde.

I sin ställning, som generaladjutant för armén, varmed även chefskapet för generalstaben var förenat, utvecklade B. en livlig verksamhet och torde inlagt mycken förtjänst om den modernisering av den svenska hären till större effektiv krigsduglighet, som Karl Johan sökte genomföra. Med mycken nitälskan deltog han på riksdagarna i striden på regeringssidan mot den begynnande oppositionen, så särskilt 1817–18 mot K. L. Staël von Holsteins och Anckarsvärds kritik av nyheterna inom armén, och likaså 1823 samt insände dessa år åtskilliga polemiska bidrag till P. A. Wallmarks Journal. Det var väl för att särskilt företräda konungens penningpolitiska åskådningar, som han insattes i 1822 års stora finanskommitté, med vars egentligen av G. F. Wirsén dikterade betänkande Karl Johan emellertid blev föga nöjd. B., som på detta område var den intresserade dilettanten, kvarstod liksom Karl Johan på en övervägande konservativ statsekonomisk ståndpunkt, medan Wirsén framsynt anslöt sig till de klassiska engelska nationalekonomerna Smith och Ricardo. Kring dessa spörsmål uppstod det en meningsskiljaktighet mellan Wirsén och B., varigenom deras gamla vänskap blev betydligt rubbad. Ett par händelser i samband med 1823 års riksdag voro för B. rätt oangenäma, nämligen den misslyckade processen mot Anckarsvärd för ryttarbyxorna samt det riksrättsåtal, som väcktes mot föredragande statssekreteraren B. K. Qviding med anledning av lilla kreditivets lyftande till försvarsutgifter; särskilt beträffande sistnämnda punkt yttrade sig Wirsén med mycken strävhet över B:s förfarande. Något minskat förtroende från konungens sida mot B. skönjes icke, men väl är det möjligt, att dennes alltmer stadgade utpräglat konstitutionella åskådning icke i längden alldeles passade för konungens personliga allenastyrande och att Karl Johan gärna fann ett tillfälle att på generaladjutantsposten bereda plats för det mera bekväma verktyg, som Magnus Brahe blev. Ett sådant tillfälle gavs genom B:s förflyttning 1828 som envoyé i London. Själv önskade B. av ekonomiska skäl en mera indräktig syssla än sin dittillsvarande. När Gustaf af Wetterstedt år 1830 efterhörde, om B. var hågad mottaga antingen riksståthållareposten i Kristiania eller överståthållarebefattningen i Stockholm, reflekterade B. av samma privata grunder på den senare befattningen, men såvitt bekant gjordes honom intet bestämt anbud.

B:s fullständiga övergång till den diplomatiska karriären sågs av de yngre ämnesvennerna inom denna, vilka funno sina befordringsutsikter förminskade, med åtskillig bitter kritik. Det kan också ifrågasättas, om hans lynne och vanor från militärtjänsten egentligen lämpade sig för denna verksamhet, men onekligen var han en god rapportör med klar blick, mångsidiga intressen och omfattande förbindelser. Några stora uppgifter föllo under hans Londontid knappast på hans lott. Viktigast voro väl de föreställningar, han under den engelsk-ryska konflikten 1834 fick göra beträffande de förenade rikenas neutralitet, om det komme till brytning; vidare hans uppgörande av en handels- och sjöfartstraktat med Hannover 1837 samt hans deltagande i underhandlingar 1828 och 1836 beträffande sänkning av den engelska tullen på trävaror. Sådan sänkning hade ivrigt yrkats från Norge, och B. fick därför till medunderhandlare greve Wedel-Jarlsberg, knappast en bekväm kollega, allrahelst som det i instruktionen inskärptes att hävda rikenas enhetliga intressen utåt men det åtminstone på sina håll ansågs, att just i denna fråga intressena löpte isär. Att underhandlingarna bägge åren blevo fruktlösa, vållades emellertid av de engelska skeppsredarnas motstånd samt hänsyn till träexportörerna i den vid denna tidpunkt rätt opålitliga kolonien Kanada. I en ganska intressant, vidlyftig skrivelse till Wedel utvecklade B. 1836 dessa förhållanden — hans framställning där visar, med vilken vaksamhet han följt företeelserna inom det brittiska riket.

Vistelsen i London, umgänget med politiska personligheter av skilda riktningar och den jämförelsevis stora frihet i arbetet, som ministertjänsten denna tid tillät, gåvo ny riktning åt B:s alltid för nya impulser mottagliga sinne och livliga verksamhetslust. De märkliga skådespelen av Englands stora politiska frågor — katolikernas emancipation, parlamentsreformen och den uppdragande koloniala krisen — samt, i närmaste grannskapet, junirevolutionen och Belgiens frigörelse föranledde B. till ingående politiska och historiska studier, varvid han särskilt höll i sikte att tillgodogöra sig utländska erfarenheter för bedömande av hemlandets inre förhållanden. Han biträdde sålunda 1830 sin vän G. Löwenhielm vid tryckningen av dennes skrift om styrelsens organisation. Själv fattade han i pennan flera ganska vidlyftiga skrifter, exempelvis »Grunder för representationens möjliga ombyggnad och förenkling» (1835) och en bok om det engelska väldet i Indien (1839), vilken även utkom på flera främmande språk. Den förstnämnda är märklig nog som ett strängt konservativt försök till lösning av den just till diskussion upptagna representationsfrågan. B. föreslår ett tvåkammar systern, överhus av adel och biskopar, underhus samfällt valt av övriga medborgarklasser; i denna skrift yttrar sig B. kritiskt mot »allenastyrandet» och pekar hän mot genomförd ministerstyrelse. Skriften mottogs med visst bifall från de liberala, ehuru den icke tillfredsställde de mera avancerade anspråken, men med kyla av de konservativa. Den utövade knappast något positivt inflytande men har möjligen stärkt utsikterna för departementalreformen och mera indirekt befordrat uppkomsten av den förmedlande s.k. grå riktning, vilken under Oskar I:s regering skulle göra sig märkbar. I varje fall nämndes B. emellanåt som eventuell ledare för en ministär av moderat färgning. Vare sig han själv hyste några förhoppningar i den delen eller icke, tog han ganska livlig del i riksdagarna 1834–35 och 1844–45 samt utvecklade särskilt under och efter den sistnämnda en ivrig journalistisk verksamhet under förbindelse dels med Wallmark i Post- och Inrikes tidningar, dels med J. Kr. Askelöf i Svenska Minerva. Över »munlåset» å Posttidningen 1846 härmades han starkt, förebrådde regeringen att därmed hava blottställt försvaret för den monarkiska principen och fann förklaringen till Svenska akademiens medverkan härvid endast kunna sökas i »Herr Geijers directeurskap»; nu kunde, fortsatte han, akademien verkligen förebrås att »hava offrat sina grundsatser för sina jetoner». Han nedlade också mycket intresserat arbete för att få till stånd en oberoende konservativ tidning, genom vilken han hoppades bereda en förening mellan konservativa och »justemilieu» samt den senare riktningens brytning med de radikala. Döden befriade honom från de besvikelser, som detta konservativa organ, den av V. F. Palmblad utgivna Tiden, förorsakade sina beskyddare.

Ett särskilt obehag bereddes B. genom hans år 1844 begynta utgivande av sin svärfader Stedingks depescher från Petersburg. B. bad sin vän och kollega i Paris Gustav Löwenhielm för verkets tredje del, som skulle utkomma 1846, bistå honom vid kontrollen av nomina propria, vilket gav Löwenhielm anledning till djupare granskning. Därunder fylldes denne av farhågor, att det utförliga återgivandet av hans broder K. A. Löwenhielms depescher 1812 skulle väcka ny storm hos det Bonapartistiska lägret mot Karl Johans minne och särskilt giva anledning till tadel för dubbelhet. Han uppehöll tryckningen genom att i korrekturarken göra rättelser, som gingo till nästan fullständig omarbetning av originalen, samt uppskrämde under tiden Oskar I så, att denne förbjöd tryckningen och ställde en summa av intill 9,000 francs till Löwenhielms förfogande för att inköpa samt helt och hållet makulera upplagan. Detta skedde också. I ett brev hem 7 aug. 1846 förklarade B. mycket lojalt, att »les désirs du Roi sont toujours ma loi», och samtyckte till alla nödiga åtgärder, men han kunde ej underlåta att betona, att farhågorna syntes honom fullständigt obefogade: Karl Johans politik 1812–13 var synnerligen ärofull, »et... plus qu'elle sera connue dans ses details, plus elle rendra justice à Sa sagesse, Sa prévoyance et Sa loyauté»; att undertrycka detta vore att göra den döde konungens minne en mycket dålig tjänst, och beträffande publikationens ofarlighet androg han paralleller från det samtida England.

Medan denna sak ännu ej var ordnad, skrev B. 18 aug. 1816 ett brev till Löwenhielm, som har sin märklighet dels som vittnesbörd, att denna meningsskiljaktighet icke bröt deras gamla vänskap, dels också genom själva sakinnehållet. Han berättar om förtroliga samtal med ledande engelska statsmän (Palmerston, Clarendon m. fl.), vilka sport honom om företeelserna i Danmark och Slesvig-Holstein. B. hade då framkastat, att tanken på en allmän skandinavisk sammanslutning måste vara impopulär i England, där man ej ville se Öresunds stränder i händerna på en enda makt, men fick till svar, att vådan därav vore ringa mot betydelsen att skapa en stark motvikt mot Ryssland. Sådana upplysningar, fortsatte B. med tydlig adress till de förändringar i Sveriges utlandsrepresentation, som planerades i Stockholm, och som bl. a. skulle gå ut över honom själv, voro omöjliga att vinna, om man icke som jämlike kunde umgås i societeten. Frågar man statsmannen på hans tjänsterum, får man ingenting veta. Men för att umgås i stora världen måste man antingen kunna offra mycket penningar på att ständigt se folk eller också äga särskilda egenskaper, som ersätta bristen på förmögenhet; bäst dock att äga bådadera. — Dessa synnerligen befogade reflexioner verka nog som ett försvar pro domo, då B:s fall väl var det andra av de angivna.

Den 2 okt. 1846 skrev B. för sista gången hem från London, tämligen vemodsfullt över avskedet från ett land, där han verkat länge och funnit sig väl. Officiellt begärde han själv avsked av familjeskäl, för att sluta sina dagar i hemlandet. Hans vistelse i Stockholm, där han nu bosatte sig, blev icke lång. Under en morgonpromenad drabbades han ute på Regeringsgatan av ett slaganfall och avled tre dagar senare utan att hava återvunnit medvetandet. Efter sin hastiga bortgång blev B. med mycken erkänsla hyllad från skilda meningsriktningar. Man var ock med rätta ense, att om också hans tid numera var liden, hade han till det sista värdigt representerat ett märkligt och händelserikt skede, i vars förlopp hän själv på betydelsefullt och hedrande sätt ingripit.

Författare

C. Hallendorff

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om den fördelaktigaste ställning för infanteri är på två, eller tre led. Af M. B. (KrVA Handl., 1805, s. 66—89; sign.) — Svar på herr kammarherren m. m. Lilljenheims dictamen samt dess åtföljande anmärkningar. Sthm 1810. 4:o (3) s. — Tal [om svenska indelningsverket], hållet i Kongl. krigs-vetenskapsakademien vid nedläggandet af styresmannabefatt-ningen, den 22 dec. 1819. Sthm 1820. 4: o 7 s. (Även i KrVA Handl., 1818— 1821 [tr. 1822], s. xxv—xxxi.)— Mémoire sur la réorganisation de 1'académie militaire de Carlberg, ainsi que sur le mode d'avancement au premier grade d'officier. Par M. B. Sthm 1820. 32 s. (Sign.) [Även i svensk övers.:] Tankar rörande Kongl. krigs-akademiens réorganisation, jemte befordringssättet til första officersgraden. Af M. B. Sthm 1820. 32 s. (Sign.) — Anföranden till finance-committéen. Sthm 1823. 68 s. 2: a uppl. Sthm 1823. 57 s.—-Systemför Sveriges häst-cultur. Sthm 1828. (14), 215 s. — Om tillämpning af fond-eller stocks-systemet på Sverige, samt om nödvändigheten deraf för realisationens bestånd, landets förkofran och landets försvar. Sthm 1829, (4), 60 s. 2: a uppl. Sthm 1842. 52 s. — The public dept, its influence and its management considered in a different point of view from sir Henry Parnell in his work on financial reform. By M. B. London 1831. 60 s. (Sign.) [Pamells arbete, Om financial reform, utgavs första gången London 1830; B:s skrift utkom även i svensk övers., av C. W. Lilliecrona, med titel:] Engelska statsskulden, dess inflytande och förvaltning, betraktade ur en olika synpunkt med sir Henry Parnell, i hans arbete om finans-reform. Af M. B. Med ett företal om statsskulds-systemets allmänna grunder af C. A. Afgardh]. Sthm 1833. 49, (5) s. (Sign.) [Arbetet recenserades av H. Järta i Sv. litt. fören. tidn. 1833, på vilken recension Agardh svarade med en skrift: Ytterligare om statsskuld. Sthm 1833. A:s företal översattes med några förändringar på engelska av B. och utgavs i London 1833 med titel: Influence of the public dept over the prosperity of the country; denna skrift översattes sedan tillbaka till svenska av C. D. Skogman: Om statsskuldens inflytande på Englands väl. stånd. Sthm 1834.] — Om beskattningens grunder i Sverige. Sthm 1832. (12), 274 s., 22 tab. 2: a uppl. Sthm 1833. (10), 274 s., 22 tab. , Sthm 1834. (Sign.)] — Förslag till jury i tryckfrihetsmål, in-lemnadt till constitutionsutskottet, jemte dithörande handlingar. Sthm 1835. — Grunder för representationens möjliga ombyggnad och förenkling. Sthm 1835. 377 s., 4 tab. 2: a uppl., genomsedd och förbättrad. 377 s. 4 tab. — Det brittiska riket i Ostindien. Sthm 1839. (6), 291, (8) s. [Även i tysk övers., av J. Rohtlieb, Sthm 1839, i engelsk, av H. E. Lloyd, London 1840, samt i fransk, jämte ett suppl., av M. Petit de Baroncourt, Paris 1842; delvis även övers, till ryska och spanska. Den svenska uppl. föranledde ett flertal recensioner, av vilka O. F. Tullbergs i Mimer: Anmärkningar till Det brittiska riket i Ostindien, även utgavs separat, Upps. 1839.] — On the moral state and political union of Sweden and Norway, in ansver to Mr. S. Laing's statement. London 1840. 65 s. (Anon.) [Med anledn. av tvänne skrifter av Laing: Journal of a residence in Norway 1834—1836, London 1836, och A tour in Sweden 1838..., London 1839. Även i svensk övers.:] Om det sedliga tillståndet i Sverige och Norrige och dessa båda länders politiska förening. Ett svar på herr Laings uppgifter i detta ämne. Sthm 1840. 181 s. (Anon.) — Särskilta tankar i representations-frågan. Sthm 1840. 56 s. (Anon.) — Tankar i representations-frågan. London 1841. 44 s. 2: a uppl. Sthm 1841. 47 s. — Några blad till historien om läsarne, med afseende fästadt på ide inom Hel-singland vistande. Falun 1841. — Om hinduernas théogoni, philosophi och kosmogoni. Sthm 1843. (4), V, VII, 179 s., 1 tab., 1 karta. [Även i tysk övers., Sthm 1843, och i engelsk, London 1844.] — Förslag till en förändrad national-representation, enligt de huvudgrunder, som trenne riksstånd, jemte en del af det fjerde, antagit vid sistförflutne riksdag. Sthm 1844. 36 s. (Anon.) 2: a uppl. Sthm 1844. 34 s. (Anon.) — Om fond- eller stock-systemets tillämpning i Sverige. Sthm 1844. 27 s. (Anon.) — Anförande af h. exc. herr grefve M. Björnstjerna i anledning af herr v. Hartmansdorffs motion i arflagsfrågan afgifvit uti ridd. och adelns plenum den 8: de febr. 1845. Sthm 1845. 14 s. — Sammandrag af h. exc. herr grefve Björnstjernas muntliga yttrande på riddarhuset, rörande lagutskottets betänkande n:o 31, angående förändring i vissa delar af nu gällande lagstadganden om giftorätt och arfsrätt. Sthm 1845. 16: ö 16 s. — Sammandrag af hans excellence herr grefve Björnstjernas yttranden i representations-frågan under den 10: de, 11: te och 12: te mars ¦ 1845. Sthm 1845. 24 s. — [Papyrusskrifter från Theben] (VA Öfver-sigt,, Arg. 2, 1845, s. 152—153). — Sammandrag af anföranden på riddarhuset under loppet af 1844 och 1845 årens riksdag. Sthm 1846. X, 296 s. — Anteckningar af-grefve Magnus Björnstjerna. Utg. efter hans död [af C. M. Björnstjerna]. D. 1—2.* Sthm. 1851, 52. (4), 388 s.; 196 s. [Följdskrifter: C. A. Adlcrsparre, Erinringar vid grefve M. Björnstjernas anteckningar. Sthm 1853. — Historiska reklamationer rörande 1788, 89 och 90, samt 1808 och 9 årens fälttåg i Finland. Sthm 1859.] ¦— Artiklar i Post och inrikes tidningar, ¦ Allmänna journalen, Sv. Minerva m. fl. tidningar.

Utgivit: Mémoires posthumes du feld-maréchal comte de Stedingk, rediges sur des lettres, déppches et autres piéres authentiques, laissées å sa fämille. T. 1—3. Paris 1844—47, 330, 512, 574 s. (Äv detta arbetes 3 :e del blevo tretton ark undertryckta; se G. E. Klemming, Ur en samlares anteckningar, Upps. 1880—82, och S. Clason, Stedingks memoarer, i hans nedannämnda arbete om Gustaf IV Adolf och den europeiska krisen under Napoleon.)

Källor och litteratur

Källor: B:s depescher under ministertiden i London, RA; brev från B. till J. C. Askelöf, L. v. Engeström, C. Löwenhielm och P. A. Wallmark, KB, samt till G. Löwenhielm och G. F. Wirsén, RA; brev .till B. i familjearkivet å Almarestäket. — B: s egna tryckta arbeten samt flertalet memoarer och liknande arbeten rörande händelserna kring 1809; J. Aall, Erindringer som bidrag til Norges historie fra 1800—1815, 3 (1845); B. von 'Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, särskilt del. 5—8 (1854—56) samt Bihang, 2—3 (1881—83). — O. Alin, Den svensk-norska unionen, 1 (1889); G. Björlin, Kriget i Norge 1814 (1893); S. Clason, Gustaf IV Adolf och den europ. krisen under Napoleon (1913); dens., Sveriges historia till våra dagar, 11 (1923); Y. Nielsen, Lensgreve Johan Caspar Herman Wedel Jarlsberg ... 1779—1840, 1—3 (1901—02); G. Rexius, Det sv. tvåkammarsystemets tillkomst och karaktär (1915); Sveriges krig åren 1808—1809, utg. af generalstabens krigs- hist. afd.,-1—9 (1890—1922).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus F F Björnstjerna, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18340, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18340
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus F F Björnstjerna, urn:sbl:18340, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. Hallendorff), hämtad 2024-04-16.