Meriter

Belletti, Giovanni Battista, f. 1813 i den italienska staden Sarzana ej långt från Carrara, d. omkr. 1885 därstädes. Studerade musik för en lärare i grannskapet samt vid musikskolan i Bologna. Reste 1838 till Sverige; aktör och sångare vid K. teatern 1839–1 juli 1844; lämnade Sverige 1844 och uppträdde därefter i olika länder till 1862, då han återvände till sin hemtrakt. — Ogift.

Biografi

B:s föräldrar voro aktningsvärt folk ur köpmansklassen. Den lille Giovanni visade redan tidigt en livlig fallenhet för musik. Av naturen begåvad med ett utomordentligt fint öra och en underbar böjlighet i stämman, började han inom kort med sin gälla barnröst sjunga ur minnet alla de operaarior, han hörde. Hans far uppmanades att utbilda sonens anlag och skickade honom, ehuru med stor personlig uppoffring, snart på inrådan av hans förste lärare till den berömda musikskolan i Bologna, som då stod under den ryktbare Guiseppe Pilotti's ledning. Denne fattade det största intresse för gossen, och efter fem års trägna studier undfick B. sitt diplom. Hans röst var då utbildad till en vacker baryton av en underbar jämnhet och lätthet i föredraget. Ivrigt tillrådd att ägna sig åt scenen, tvekade han emellertid i början, till dess han i Carrara sammanträffade med bildhuggaren Johan Byström, vilken erbjöd sig att bekosta hans resa till Sverige, där härbärgera honom i sitt eget hem och förhjälpa honom till debut på K. teatern. Om den skulle misslyckas, lovade han att likaledes på sin egen bekostnad sända honom tillbaka till Italien. Detta frikostiga erbjudande antog B. och åtföljde Byström till Stockholm 1838. Den 17 nov. samma år uppträdde han för första gången därstädes på en till hans förmån anordnad konsert å K. teatern, då han sjöng en aria ur operan »Maometto II» av Rossini, en romans och en duett med Jenny Lind ur Mércadante's opera »Normanni a Parigi». Dessutom spelade han pianostämman i egna variationer för flöjt och piano tillsammans med hovkapellisten Karl Bock. Konserten, som av hovkapellet utfylldes med ett par uvertyrer av Cherubini och Rossini, avslutades med B:s utförande av Rossini's elektriserande »Tarantella napolitana». Den 26 i samma månad sjöng han mellan akterna Figaros aria ur Rossini's »Il barbiere de Seviglia» och cavatinan ur Bellini's »La sonnambula». På Jenny Linds recett 12 maj 1839 utförde han en duett ur Mercadante's opera »Elisa e Claudio» tillsammans med denna konstnärinna, med vilkens lysande bana hans egen länge kom att sammanfalla. Påföljande spelår erhöll han engagemang vid K. teatern och debuterade 2 apr. 1840 på italienska språket såsom Figaro i scener ur första akten av »Barberaren i Sevilla», vid vilket tillfälle Julius Günther sjöng Almaviva och fru Gelhaar Rosina. Debuten förnyades 7 och 10 apr. Den strävhet, som i allmänhet utmärker den italienska munarten och varmed det svenska örat har svårt att förlika sig, gjorde, att han i början ej vann någon synnerlig framgång, ehuru man erkände röstens styrka och hans skicklighet att behandla den. Genom sitt glada umgängessätt lyckades han emellertid snart nog förvärva sig en mängd vänner. Hans mörka lockar och blixtrande sydländska ögon omgåvo dessutom hans personlighet med ett pikant och romantiskt skimmer, i synnerhet i damernas tycke. Man började vänja sig vid hans röst, och när han därtill med en alldeles beundransvärd lätthet lärt sig tala svenska, blev han mer och mer omtyckt och slutligen en av publikens gunstlingar. Man märker detta t. ex. på hans konsertuppträdanden. Under de första åren av sin härvaro sjöng han endast undantagsvis, men sedan gavs knappast en enda konsert, utan att hans namn förekommer på programmet både en och två gånger. Oftast sjöng han då duetter och trior på italienska och i kostym ur Rossini's, Donizetti's och Bellini's operor tillsammans med Jenny Lind, Günther och Dannström.

B:s första roll var Henrik Asthon i Donizetti's opera seria »Lucie», som för första gången uppfördes å K. teatern 16 maj 1840 med Jenny Lind i titelrollen. Han sjöng den liksom alla sina följande roller på svenska och vann mycket erkännande. På hösten samma år sjöng han Belcor i »Kärleksdrycken», då denna muntra buffaopera för första gången gavs på Lars Kinmanssons recett, vilken då utförde doktor Dulcamara, och gav själv året därpå åt sistnämnda roll en förträfflig tolkning. I nov. 1840 övertog han Bertrams parti i »Robert», som han förlänade den rätta demoniska färgglansen genom sitt utseende och sin stämma, och oförgätlig för publiken blev därigenom tredje aktens stora scen mellan honom och Jenny Lind som den normandiska bondflickan Alice. Nyåret 1841 kreerade han baron Valdeburgo i Bellini's »Den okända» och på våren Orovistus i samme kompositörs »Norma», bägge operorna med Jenny Lind i titelrollen. Under sommaren åtföljde han henne till Paris, dit hon begav sig för att på hans råd studera för Manuel Garcia. Från nämnda stad skriver hon i okt. till en Stockholmsväninna i ett brev, vari hon omtalar därvarande konstnärer: »Lablache sjunger mycket likt Belletti. Apropå Belletti, så måste han komma att göra enormt uppseende här. Ingen, ingen sjunger bättre än han av dem alla. Han behövs även». B. hade emellertid då redan återvänt till Stockholm, där han i sept. uppträdde i scener ur »Barberaren» och »Lucie». Äntligen fick han 29 nov. på sin egen recett för första gången utföra Dulcamaras roll, som blev hans kanske populäraste skapelse under hela hans Stockholmsvistelse. Han var oemotståndligt rolig såsom den ogenerade charlatanen, och hans italienska brytning förlänade endast ytterligare komisk färg åt den skroderande underdoktorn. Då »Hugenotterna» togs upp påföljande vår, kreerade han den buttre hedersmannen Marcel, där hans präktiga stämma i hugenottvisan gjorde sig förträffligt gällande och med lätthet låg över det starka orkesterackompanjemanget. Vid upprepade tillfällen hade han på italienska sjungit scener ur »Barberaren», Då operan 14 mars på fru Gelhaars recett gavs i sin helhet, sjöng han rollen på svenska till publikens stora belåtenhet. Figaro låg förträffligt för hans skaplynne och blev nästan lika omtyckt som hans Dulcamara. Hans sprittande italienska livlighet ryckte både orkestern och de spelande med sig, och förtjusningen i salongen var allmän. Precis ett år därefter fick han även i »Figaros bröllop» övertaga den listige kammartjänarens roll, som han likaledes utförde con amore. I jan. 1843 sjöng han greve Rudolf i »Sömngångerskan» mot Jenny Lind, som i denna opera firade en av sina största triumfer. Den 11 maj, som var tjugufemårsdagen av konungens kröning, uppträdde han i den för honom skrivna rollen av en kringvandrande italiensk gipsbildsförsäljare i tillfällighetsstycket »En majdag i Värend», där han sjöng tarantellan för Smålandsbönderna och roade publiken utomordentligt genom sin livliga och realistiska framställning. Hans gipsgubbsmånglare med den svensk-italienska rotvälskan och Jenny Linds Värendsflicka blevo de mest uppmärksammade figurerna i pjäsen och förevigades genom tvenne avbildningar, som fingo en strykande åtgång i huvudstaden. Innan B. lämnade Sverige, hann han kreera ytterligare trenne roller, titelpartiet i van Boom's romantiska treakts-opera »Necken», bydomaren i Rossini's »Skatan» och Henrik VIII i Donizetti's »Anna Boleyn». På sin recett 29 maj 1844 utförde han för första gången titelrollen i »Turken i Italien», där han väckte stort och rättmätigt bifall liksom Jenny Lind i Fiorillas parti. Trots den långt framskridna årstiden kunde operan upprepade gånger givas med stora recetter. Den annonserades »sista gången» 12 juni, men gavs ånyo »på begäran» 28 juni och slutligen ännu en gång så sent som 5 juli för välgörande ändamål.

När Jenny Lind 1844 begav sig till Tyskland, återvände B. till sitt fädernesland, där han med stor framgång sjöng i Rossini's och Donizetti's operor i Florens, Livorno m. fl. städer. Då hon sedermera lät engagera sig i London vid Her Majesty's theatre, som då innehades av Benjamin Lumley, erbjöd denne B. på hennes enträgna uppmaning att komma dit och återigen sjunga med henne. Han antog med glädje anbudet och debuterade där 1848 med glänsande framgång såsom Ernani i Verdi's några år förut för Venedig komponerade opera med samma namn. Med icke mindre bifall uppträdde han påföljande år i Paris och engagerades 1850 jämte Jenny Lind och kapellmästaren Julius Benedict av Barnum för en turné genom Förenta staterna, varunder han hävdade sitt anseende och bidrog till det entusiastiska mottagande, sällskapet rönte i Amerika. Hans lönevillkor under denna färd voro allt fritt och 2,500 pund eller 45,000 kronor svenskt mynt. Han återvände sedan till London, där han kvarstannade ända till slutet av 1862, och uppträdde icke blott på Operan utan även på konserter och i oratorier med oförminskad framgång. Det inflytande, Jenny Linds själfulla föredrag hade på utvecklingen av hans egen vackra stämma, och den gedigna skola, han i sin ungdom genomgått, gjorde honom omsider till en av århundradets främsta barytoner. Stående på höjden av rykte och anseende, drog han sig helt plötsligt tillbaka till sin födelseort, där han framlevde sina återstående dagar skild från världen, allmänt aktad och omgiven äv sina anförvanter, med vilka han frikostigt delade med sig av det, han sparat ihop under sin glänsande konstnärstid.

Författare

Nils Personne.

Källor och litteratur

Källor: Samtidas muntliga meddelanden och samtida tidningar; F. A. Dahlgren, Anteckningar om Stockholms theatrar (1866).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Giovanni Battista Belletti, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18438, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Personne.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18438
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Giovanni Battista Belletti, urn:sbl:18438, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Personne.), hämtad 2024-04-16.