Bengt Jacobsson Bergqvist

Född:1785-08-23 – Gumlösa församling, Kristianstads län
Död:1847-04-10 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län

Präst, Poet, Teolog


Band 03 (1922), sida 658.

Meriter

1. Bengt Jacobsson Bergqvist, f. 23 aug. 1785 i Gumlösa socken, d 10 apr. 1847 i Lund. Föräldrar: murmästaren Jakob Johansson Bergqvist och Kerstin Bengtsdotter. Åtnjöt undervisning i Kristianstads skola; student i Lund 19 febr. 1803; disp. 19 dec. 1808 (De Cartesio ejusque cranio in Reg. Acad. Carol. Lundensi; pres. N. Sjöborg); filol. kand. 15 dec. 1810; fil. kand. 27 apr. 1811; disp. 30 maj s. å. (Momenta quaedam historiam lecturo observanda; pres. N. Sjöborg); fil. magister 21 juni s. å.; prästvigd 15 dec. s. å. Docent vid teol. seminariet 28 dec. 1811; anställd som predikant vid Sankt Peters klosters och ATöbbelövs församlingar från början av 1812 till 25 mars 1827; e. o. adjunkt vid seminariet 2 dec. 1814; lasarettspredikant i Lund 1820—27; uppförd å förslagsrum till åtskilliga tjänster; andre teol. adjunkt och kyrkoherde i Hällestad, Dalby och Bonderup 1 dec. 1826; prost över egna församlingar 17 juni 1827; innehade professorsförordnanden ht. 1829—vt. 1832 med undantag av en del av vt. 1830; uppförd å första förslagsrummet till förste teol. professor och domprost i Lund 13 sept. 1830; tredje teol. professor, i exegetik, 4 maj 1833; andre teol. professor 1844. Teol. doktor 14 juni 1831.

Gift 28 aug. 1830 med Kristina Maria Blomberg, f. 26 jan. 1803, d 3 mars 1881 i Lund, dotter till garvaren Otto Blomberg och änka efter sadelmakaren Henrik Simson Dahl i Lund.

Biografi

Som ung gosse biträdde B. sin far i dennes arbete. Hågen för den prästerliga banan väcktes genom umgänget med en gammal soldat. »En gång, när denne gick med gossen genom en skog och undanböjde trädens grenar både för sig och sin följeslagare, sjungande med stark röst den Linderotska psalmen 'Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger, gjorde dessa ord och sångarens personliga eldskraft ett så mäktigt intryck på murarlärlingen, att han fylldes av önskan att kunna såsom, präst tända den eld, av vilken han kände sig värmd» (P. Wieselgren). Några fröknar Skytte i trakten, vilka fått sin uppmärksamhet riktad på gossen, satte sig i förbindelse med församlingens präst, och slutet blev, att han, elvaårig, skickades till Kristianstads skola. Studentåren 1803—11 vistades B. omväxlande i Lund och på konditioner, som han erhållit genom professor M. Fremlings bemedling. Under sin studietid intresserade sig B. också för vittra idrotter. Tillsammans med sin ungdomsvän, den rikt begåvade Olof Swanander, en tid svensk legationspredikant i London och död av lungsot i Tanger vid unga år (1815), försökte han sig i skaldekonsten och tävlade också en gång i Svenska akademien med några översättningar av Horatius' oden. Även längre fram i livet strängade han då och då sin lyra. En del av hans poetiska försök utgåvos i samlingen »Föreläsningar ...» 1862. B:s litterära sympatier gingo avgjort i romantisk riktning. Redan 21 okt. 1807 invaldes han i det nybildade Auroraförbundet och var enligt Wieselgren »uppsaliensarnes första erövring i Lund». Med Atterbom stod han en tid i förtrolig brevväxling. För B., liksom för övriga romantiker, var romantiken icke blott en litterär smakriktning. Den formade också hans livsåskådning och blev betydelsefull för hans teologiska utveckling. I lett skaldestycke från 1810, »Idealismen eller vad är sanning», skrev han:

Röst från högre, högre sfärer, sänk dig närmre till mitt öra, klang från världars harmoni: »du, som trånar mig till möte, varför dröjer du förslavad i den låga stoftets värld? Från den sinnlighet, som blytung håller dig vid stoftet, höj dig, lös den bundna tankens örn. Över solar och planeter — stjärnor — himlar — myriader, känn mig — jag är ett med Gud».

Dikten vittnar om B:s beroende av den schellingska religionsfilosofien. I sin märkligaste teologiska skrift, »Förnuft och uppenbarelse» av år 1826, säger B., att »det var en tid, då han på spekulationens väg mente sig finna lösningen av livets gåtor, mente sig ur förnuftets egna idéer kunna, konstruera ett vetande, nog stort och vidsträckt att därunder subsummera allt annat, och mente sig hava funnit en ren förnuft-religion, till vilken alla dess positiva, former skulle kunna låta sig hänföras, såsom mer eller mindre ofullkomliga avspeglingar av den rena urtypen». Mot denna tid ställer han en annan och senare, då han kom tillbaka till tron på uppenbarelsen i dess gamla, äkta mening. Denna vändning hade åstadkommits under inflytande av Henrik Schartau. Från medlet av 1810-talet och till sin död blev han religiöst sett dennes trogne lärjunge. Men romantiken och Schelling lämnade han icke helt. Hans teologi, sådan den framträder i den nämnda skriften »Förnuft och uppenbarelse» samt dess följdskrifter, blev, kan man säga, en schartauanism i fosforistisk terminologi.

En kardinalpunkt i den av Schelling influerade fosforistiska religionsfilosofien var »den intellektuella åskådningen». I Phosphoros för år 1813 skrev Atterbom härtom: »Därigenom att människoförnuftet äger inom sig denna högsta enhetspunkt (av subjekt och objekt), är det den högsta (för oss bekanta) potensen av det absoluta förnuftets eller Guds självbejakning. — Därigenom åter, att människoförnuftet kan inse denna enhetspunkt, är det mäktigt av en kunskap om det evigt sanna, en dyrkan för det evigt goda och en njutning av det evigt sköna: det är av vetenskap, religion och konst». B. gör nu häremot gällande, att »alla hittills av förnuftet gjorda försök att på spekulationens väg härleda det i erfarenheten givna från det med förnuftets idéer uppfattade urreella [panteism, idealism, materialism] måste anses misslyckade, emedan de antingen låta det empiriskt verkliga försvinna i det urverkliga eller nedflytta det urverkliga i en av de tvenne erfarenhetssfärerna, subjektivitetens eller objektivitetens, med den andra sfärens upphörande». »Mellan det urverkliga, som i idéerna uppfattas, och det empiriskt verkliga i sinnevärlden behöver förnuftet således ett sammanknytande föreningsband — en Jakobsstege, som på en gång står på jorden och räcker upp till himlen och sålunda förenar dem bägge. En sådan har Gud i uppenbarelsen nedsänkt, där de dels av förnuftet saknade, dels i förnuftet fördunklade levande mellanbegreppen mellan urverkligheten och det empiriskt-verkliga innehållas, och av vilka begrepp föreställningen av skapelsen såsom'en gudomlig urhandling är det översta och första. Uppenbarelsens ord innehåller således i synnerhet i detta avseende fyllnaden till blotta förnufts vetandet».

Med stöd av sin religiösa erfarenhet arbetade sig B. fram till insikten om historiens betydelse för den kristna tron. Skada blott, att vad han så med genial skarpblick vunnit, grumlades genom förskjutning i intellektualistisk riktning. Uppenbarelsen blev väl Guds gärningar i historien, men den avsåg i främsta rummet fyllandet av förnuftsvetandet. Människan sökte vetande om Gud, och tron fann »sanningar, som alla koncentrera sig och sammanstråla i ett stort gudomligt faktum, som på en gång är idé och verklighet, dogma och historia», Guds uppenbarelse i Kristus. Den teologiska skarpblicken men också den intellektualistiska förskjutningen framträda fullt klart, när B. behandlar förhållandet mellan uppenbarelse och bibel. Träffande säger han, att bibeln måste betraktas i sin totalitet såsom på en gång vittnet om den gudomliga uppenbarelsen i gärningar och medlet att sätta mänskoanden därmed i beröring och att den djupast sett blir tillgänglig endast för tron, men han utför detta vidare så, att bibeln ger en utomordentlig gudomlig undervisning om sanningar, en undervisning, som väl är avpassad för människor av alla odlingsgrader men dock av absolut giltighet. Allt vad således bibeln förtäljer t. ex. om skapelsen och det ondas uppkomst, har absolut giltighet. Teologumena, såsom om änglarnas fall, behandlas av B. såsom gudomliga svar på spekulationens frågor och inarbetas i ett spekulativt system. Hela den gamla dogmatiken blir på detta sätt konserverad och får gudomlig dignitet. B. talar därför också om en uppenbarad teologi, till innehållet uppenbarad och till formen förnuftig, »det mångfaldiga, som teologen i systematisk enhet söker uppfatta av uppenbarelsens sanningar, empiriskt kunskapade genom den högre gudomliga verksamhet, som i det osynliga Guds rike låter sig förnimma, och historiskt-dogmatiskt uttalade i det skrivna Uppenbarade ordet». Till slut bör nämnas, att B. tog intryck från Grundtvig, i det han framhöll den apostoliska trosbekännelsen som regeln vid bedömandet av vilka kristendomens egentliga grundläror voro.

Skriften »Förnuft och uppenbarelse» hade formen av en mycket polemiskt hållen recension av den i bibelkritikens historia bekante V. M. L. De Wettes arbete »Über religion und theologie». Avsikten var att i främsta rummet rikta ett slag mot den rationalistiska teologien under framhävande av uppenbarelsens och trons betydelse. Striden upptogs av B: s kollega i fakulteten, M. E. Ahlman, och fördes med mycken skärpa i Theologisk quartalskrift. Såsom polemiker hade B. tydligen gått i fosföristisk skola. Ahlman med sin utgångspunkt från Kant kunde icke fördraga det fosforistiska inslaget, den från Schelling hämtade terminologien, som han fann dunkel och obegriplig. Men framför allt kämpade han, utan att ställa sig på De Wettes teologiska ståndpunkt, för teologiens frihet eller rättare för teologien såsom vetenskap. Med rätta ansåg han, att B: s ståndpunkt omöjliggjorde fri teologisk forskning. Den »uppenbarade teologien» ställde sig över all annan vetenskap men isolerade sig därmed faktiskt från och degraderade sig under vetenskapen i allmänhet. Här stred Ahlman pro aris et focis. Han kunde icke lida den hos B. förefintliga sammanblandningen av den vetenskapliga och den »asketiska», dvs. uppbyggliga synpunkten. B: menade sig nämligen föra trons kamp gentemot otron. I. striden för teologien såsom vetenskap stod H. Reuterdahl troget vid Ahlmans sida. Karaktäristiskt är också Esaias Tegnérs uttalande i brev till Ahlman: »Den både filosofiska och teologiska inkonsekvensen i B:s rapsodi är, som jag tycker, ohjälpligen blottad. Jag torde få eller söka mig tillfälle att yttra min mening. Ty jag kan omöjligen tåla teologiens fosforister, som' fördunkla vetenskapen och enervera den lilla smula religion, som ännu'möjligtvis kunde räddas undan den allmänna konkursen».

I början av sin akademiska bana ansågs B. för genialisk och syntes ha en lysande framtid. Att hans akademiska befordran i stället blev sällsynt trög, sammanhänger nog delvis med hans lärjungeskap till Schartau. Wieselgren låter också personliga motiv spela in. B. hade, möjligen av tacksamhet, ingått förlovning med en syster till sin prebendekyrkoherde, professor K. P. Hagberg. Allvaret från Schartaus skola, som fästmön sökte skämta bort, kom honom att bryta förlovningen. Därmed, menar Wieselgren, ruinerade han sin framtid» I varje fall var han efter sin schartauanska omvändelse mindre väl anskriven i fakulteten. Andra stötestenar kommo även i hans väg. I ett 1816 till biskop V. Faxe skrivet brev berättar Lars von Engeström, universitetets kansler, att han hört, huru adjunkten Bergqvist, vars annars goda huvud och verkliga lärdom voro honom bekanta, skulle befinna sig bland ,dem, som voro de nya satserna tillgivna, och hörde till dem, som sökte att igenom en elak smak i vitterheten åstadkomma en förbistring i vårt svenska språk. Han tillägger: »Skulle han därutinnan fortfara, blir det skadligt att befordra honom till den snart ledigblivande prefekturen». Faxe försvarade emellertid B. gentemot dylikt förtal och hänvisade dessutom till hans goda, allmänt uppskattade predikningar. Emellertid blev B. ej seminarieprefekt, varken 1816, då G. Broomé kom efter Ahlman, eller 1819, då den förstnämnde efterträddes av A. Z. Pettersson. Förgäves sökte han också prästerlig befordran, ehuru flera gånger uppförd på förslag. Först 1826 erhöll han fast och avlönad plats, i det han då blev andre teologie adjunkt. Ahlman, som vid detta tillfälle dirigerade fakultetens beslut, uppförde på förslaget B., A. J. Kahl och H. Reuterdahl. Den förste och den siste jämnställde han i vetenskapligt hänseende, men tjänstemeriterna fingo fälla utslaget till B:s förmån, ehuru hans personliga sympatier avgjort voro för Reuterdahl. Förhållandet mellan B. och Ahlman var för övrigt ganska egendomligt. De voro personligen mycket olika lagda och sedan gammalt teologiska motståndare. Men ömsesidigt hyste de stor aktning för varandra. Av omsorg att förekomma misshälligheter undveko de personligt sammanträffande. Wieselgren berättar, »att de stundom brevväxlade och buro breven till varandra ¦ utan att gå in, hoppandes mindre av samtalet än av den lugna, betänksamma korrespondensen». B. skrev en gång till Ahlman, som undertecknat sitt brev med amicissimus hostis: »Man kan lära även av en hostis, som är det både mot person och sak tillika; huru mycket mer av en hostis, som är personligen amicus». B. hade ingalunda någon dålig position vid universitetet. Ett vittnesbörd därom är, att han vid den celebra striden om domprostbefattningen i Lund 1830 av akademiska konsistoriet uppfördes på första förslagsrummet. Han hade nämligen erhållit mest röster, ehuru blott en enda till första rummet. Denna var avgiven av professor J. Holmbergsson, Schartaus gode vän och lärjunge.

B: s anseende grundade sig på hans fruktbringande arbete vid den praktiskt-religiösa prästutbildningen. En sund och enkel uppfattning av bibelns lära, en klar och för den enfaldigaste begriplig analys av Luthers lilla katekes och ett uppriktigt meddelande av sin rika erfarenhet från den enskilda själavården, det var hans, Schartau-lärjungens, princip för prästbildningen. På sitt område lyckades han bättre än Ahlman och Reuterdahl i deras strävan att höja den rent teologiska bildningen. Under sin seminarietid skötte han de kateketiska övningarna. Själv var han en god kateket. Sin konst utövade han både i hem, kyrka och skola. Under sina senare år besökte han regelbundet det nyinrättade skolmästarseminariet, där han katekesiserade såväl med skolbarnen som med seminaristerna. Många skickliga skollärare hade honom att tacka för sin metod. Som predikant var B. mycket gärna hörd. Hans utförsgåvor voro visserligen icke särskilt framstående, men den religiösa innerligheten och hjärtligheten ersatte, vad som brast i dessa. En av de främsta homileterna av den schartauanska skolan, hade han mycket av mästarens klarhet och logik,, men språket var mera livfullt och fantasirikt. Hans utgivna predikoutkast räknade J. H. Thomander näst Schartaus för de bästa, »som i vår litteratur utkommit. Ganska mycket är av yppersta beskaffenhet. Även det övriga är kristligt och lärorikt». B: s föreläsningar i nya testamentets exegetik voro. mindre givande i rent vetenskapligt hänseende men så mycket mer i religiöst. Hans auditorium var talrikare än fakultetskollegernas.

Ekonomiska svårigheter kastade en mycket mörk slagskugga över B: s hela liv. De usla avlöningsförhållandena och den långa väntetiden vid akademien bidrogo i sin mån till det ekonomiska obeståndet. B. var emellertid ej utan egen skuld. Det var andras uppfattning. I ett 1836 till K. F. af Wingård skrivet brev erkänner han det också själv. Han skrev: -»Jag kan blott säga, att ekonomien är den vetenskap, som jag av alla både teoretiskt och praktiskt mest försummat, och att jag av ömhet för släktingar för länge gjort gott, där jag i främsta rummet bort vara om tänkt att göra rätt.» Oupphörligen måste han anlita vänners hjälp, däribland också Ahlmans. I medlet av 1830-talet träffades visserligen ackord med fordringsägarna, men nöden vek dock aldrig från hans hem.

Författare

Edv. Rodhe.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De summo eloquentias principio. Lund 1811. 4: o 14 s. (Diss., resp. J. D. Hylander.) — Styrkan af odödlighetens hopp hos en troende Christen. Predikan hållen på kyndelsmessodagen den 2 februari) 1812. Kristianstad 1812. 16 s. (Anon.) — Åminnelsetal öfver prostinnan högädla fru Anna M. Hansson, född Nolleroth.'.. Lund 1814. 34, (4) s. (Personalier av P. Hansson s. 22—34.) — Åt minnet af profes-soren... Matthias Stoltz wid dess begrafning i Höjs kyrka den 29 april 1814. Lund 1814. 20 s. — Christelig predikan, i anledning af evangelium på tionde söndagen efter Trinitatis. Kristianstad 1814. 22 s. — De regeneratione. Lund 1816, 4: o 35, (1) s. (Avh. f. pastoralex, resp. H. S. Morin.) — De genuina adflatus divini notione. Lund 1816. 4: o 25 s. (Diss.) — En christelig warning för den kraftiga willfarelse, som mer och mer griper omkring sig i wår tid. Profpredikan. Lund 1825 . 60, (2) s. — An idea Messias in apocryphis veteris testamenti sit obviå? Lund 1826. 47 s. (Diss., resp. C. M. Håkansson.) — Förnuft och uppenbarelse. Afhandling [1]. Lund 1826. (2), 222 s. Fortsatt afhandling. D. 1. Afd. 1. Lund 1833. (17), 529, (1) s. — Aphorismer, eller, om man will, paradoxer. Propasdeutik till fortsättning af skriften: Förnuft och uppenbarelse (Theol. quartalskrift, 1828, H. 2, s. 1—13; föranledde: Några ord i anledning af... Bergqvists 9: de aphorism angående trosläran af Chr. Roos, ibid, H. 3, s. 17—20, med svar av B.: Den seende och inseende tron. Utveckling och förswar i anledning af... »Några ord», ibid, 1829, H. 1, s. 32—47). — Antikritik i anledning af prof. d:r Ahlmans recension af skriften Förnuft och uppenbarelse (ibid, 1828, H. 2, s. 60—108; Ahlmans rec. ibid, 1828, H. 1, s. 39—66; polemiken fortsatt av Ahlman, ibid, H. 2, s. 108—117). — Tal hållet wid jubelfesten i Lund den 1 december 1830. Omarb. och tillökt. Lund 1831. (2), 139, (1) s. — Tal .hållet i Lunds bibel-sällskap den 16 mars 1832. Lund 1832. 28 s. — Utkast till predikningar jemte skrift- och confirmations-tal. D. 1—2. Lund 1835. (3), XXVII, 496, (1) s.; V s, s. 497—916. — Enfaldig utweckling af Dr M. Luthers lilla cateches. Lund 1835. 12: o (4), 356 s. 5:e uppl. Lund 1875. 12: o (4), 276 s. — Högmesso-predikningar öfwer de årliga sön- och helgedags-texterna. D. 1—2. Lund 1837. (8), 528 s.; (5), 634, (2) s. — Predikan wid magister-promotionen i Lund den 23 juni 1838. Lund 1838. 14 s. — Prsediken anden paaskedag. Overs. ved C. H. Muus. Lund 1838. VIII, 36 s. — Anmärkningar wid Ny proföfwersättning [Jobs bok] af nuwarande Kongl. bibelkommissionen (Theol. quartalskrift, N. F, Bd 4, 1839, s. 169—192). — Christlig likpredikan wid chirurgias och ana-tomias professorn... Arvid H. Flormans jordfästning i Lunds domkyrka den 29 januari 1840. Lund 1840. 52 s. — Minnes-ord efter catechesens fem hufwudstycken. Lund 1844. 36 s. ¦— Predikan på jubeldagen den 1 september 1845. Lund 1845. 4: o 16 s. (Lunds domkyrkas jubelfest, Lund 1845.) — Utkast till högmesso-predikningar öfwer de wanliga sön- och helgedags-texterna. Ny årgång. Med tillägg af utkast till passions-predikningar, tings-predikningar och skriftermålstal. Lund 1846. XII, 435, (1) s. — Föreläsningar, anteckningar under den H. skrifts läsning, tal och predikningar wid särskilta tillfällen samt poetiska försök, efter författarens död utgifne [af J. B: son Bergqvist]. Lund 1862. XXXIV, 207, 53, (1) s. — Dessutom recensioner och notiser i Theol. quartalskrift.

Utgivit: Matthei evangelium med förklaringar. Lund 1839[—42]. 386 s. (Omslagstitel: Det nya testamentet med förklaringar.) — Marci'evangelium med förklaringar. Sthm 1852 . 85 s.

Källor och litteratur

Källor: Lunds universitetskansler till K. M:t 16 apr. 1833 (mentför-teckn.), RA; brev till C. F. af Wingård, UB (sign. G. 323, 323 a—f); Lunds universitets matrikel 1846; Biogr. lexikon, N. F., Bd 2 (1858—59); levnads-teckning av B: s son, införd som förord till B: s Föreläsningar... (1862); Bengt Jacobsson Bergqvist (Hermoder 1847, N:o 17, 18); P. G, Ahnfelt, Studentminnen, 1—2 (1857); S. Cawallin, Lunds stifts herdaminne, 1 (1854); D. Fehrman, Lunds teol. fakultet på 1810- och 1820-talen (Skrifter tillägn. Pehr Eklund, 1911); A. Kahl, Tegnér och hans samtida i Lund (1868); M. L. Ståhl, Biogr. underrättelser om professorer vid K. universitetet i Lund (1834); M. Weibull & E. Tegnér, Lunds'universitets historia, 1—2 (1868).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Jacobsson Bergqvist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2019-10-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18651
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Jacobsson Bergqvist, urn:sbl:18651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Edv. Rodhe.), hämtad 2019-10-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se