Carl Fredrik Bergstedt

Född:1817-07-24 – Lillkyrka församling, Örebro län
Död:1903-01-26 – Kristbergs församling, Östergötlands län (på Skrukarp)

Riksdagsledamot, Tidningsredaktör


Band 03 (1922), sida 681.

Meriter

1. Carl Fredrik Bergstedt, f. 24 juli 1817 i Lillkyrka, Örebro län, d 26 jan. 1903 å Skrukarp i Kristbergs socken. Föräldrar: lantbrukaren Karl Magnus Bergstedt och Fredrika Granlund. Idkade skolstudier i Örebro och Strängnäs; student i Uppsala 1 mars 1836; disp. 7 dec. 1840 (Quge fuerit educandi ratio Romanorum an te libertatem lamissam, adumbrata descriptio, p. I; pres. L. F. Kumlin); fil. kand. 5 juni 1841; disp. 1 juni 1842 (De vita et scriptis Anicii Manlii Torq. Severini Boethii; pres. J. Sellén); fil. magister 14 juni s. å.; företog en studieresa till Danmark, Tyskland, Frankrike och England 1846—48. Docent i grekiska litteraturen 9 juni 1843; huvudredaktör för Frey 1844—46 och 1849 —50; utgav Tidskrift för litteratur 1851 (utgivningsbevis 31 dec. 1850) och Aftonbladet 1852 (utgivningsbevis 10 dec. 1851)—1855; bosatte sig 1856 i Brattfors i Värmland och överflyttade 1861 till Skrukarp (Kristberg) i Östergötland; ledamot av riksdagens första kammare för Östergötlands län 1867—75 och var därunder bl. a. ledamot i särskilt utskott 1867 och i konstitutionsutskottet 1868 —75; ledamot av kyrkomötena 1868,. 1873, 1883 och 1888; med-redaktör för Stockholmsposten 7 dec. 1868—70 och för Samtiden 23 dec. 1870—74; ledamot av teaterkommittén 7 maj 1869—21 jan. 1870; tillfällig medarbetare i Göteborgs-posten, Östgöta corres-pondenten och Svenska dagbladet. LVA 1872; RNO 1874.

Gift 15 sept. 1851 med Anna Elisabet Matilda Geijer, f. 2 sept. 1827, d 3 mars 1867, dotter till bruksägaren Karl Jakob Geiier.

Biografi

Efter vunnen akademisk grad ägnade sig B. åt jämförande, indogermansk språkforskning och blev vår förste specialutbildade sanskritist under studier i Köpenhamn (N. L. Westergaard), Bonn (Chr. Lassen) och Paris (E. Burnouf) samt i London, 1846—48. Vistelsen i England gav emellertid näring åt ett politiskt och socialt intresse, som under B: s första studenttid väckts och präglats av det Geijerska avfallet. Han drogs mer och mer bort från sin vetenskapliga gärning och blev i stället en av de främsta förmedlarna av det anglosachsiska inflytande, som kännetecknar det följande decenniet i svensk kultur. Till en början fann han ett organ för sina åsikter i den uppsaliensiska universitetstidskriften Frey och dess fortsättning, Tidskrift för litteratur, åt vilka han sökte giva en allmänt kulturell prägel och bestämt frisinnad färg. I den sistnämnda, som tillkom för att undgå de i Frey vanliga tyngande fackvetenskapliga recensionerna, skrevos artiklarna företrädesvis av B. samt dennes nationskamrater och meningsfränder B. E. och K.G.Malmström. Sedan B. inträtt i det konsortium, som köpte Aftonbladet av L. J. Hierta, fortsatte han för en tid sin journalistiska verksamhet i egenskap av dennes efterträdare såsom tidningens redaktör.

På det skönlitterära området hade B. redan före sin utrikesresa framträtt med en genomtänkt åskådning, karaktäriserad framför allt av hans fientlighet mot romantiken i alla dess former. I den förenades impulser från de konservativa Uppsalakretsarnas avsky för romantisk individualism och l'art pour l'art, från B. E. Malmströms hegelska antikiserande och Runebergsbeundran, från de liberalas angrepp mot fosforismens medeltidsdyrkan och politiska konservatism. Efter hemkomsten från England samlade han sig till en principiell uppgörelse. I en recension av Gunnar Wennerbergs »Gluntame» uppfattade han dess epikureiska dagdrivare, som ättlingar av romantikens livsodugliga genityp. Samma synpunkter genomförde han i en stor Almquistrecension i Frey 1850 under energisk protest mot Törnrosläran, som låter livet flyta bort i skönhetsdrucken dödsextas. Lika litet tillfredsställd var B. med Almquists sista skede, romantisk socialism och »poesi i sak».- Han gjorde gällande Almquists genomgående släktskap med den franska romantikens sjukliga esteticism, till vilken han räknade även 1840-talets modelitteratur, skräckromantiken med realistiska anspråk i Eugéne Sue's stil. På samma sätt stämplade han ett par decennier senare såsom förlegad romantik den franska — och delvis även den norska — naturalismens sysslande med psykologiska abnormiteter. Som föredömen i verklig, sund realism nämnde han på 1840-talet och allt. framgent de stora anglosachsiska romanförfattarna Walter Scott, William Thackeray, Charles Dickens; på 1850-talet tillkom Nathaniel Hawthorne, på 1870-talet ytterligare Francis Bret Harte. I detta sammanhang förtjänar det nämnas, ätt B. torde vara den, som presenterat Ralph Waldo Emerson för svensk publik. I samhälleliga spörsmål vände sig B. likaledes bort från Frankrike, »centralisationens, intrigens och korruptionens beklagansvärda fädernesland», där revolutionär radikalism och utopiskt socialistiska experiment följts av hastig reaktion. Kontrasten var England, vars organiska framåtskridande B. tog till mönster för sin »demokratiska konservatism» under uttalad misstro mot abstrakta lagändringar och blotta former. Han krävde icke »fria institutioner för att få dygd men sedlig förädling för att så mycket förr få fria institutioner.» Englands parlamentarism, decentralisation, frihandel och religiösa tolerans voro huvudpunkterna i hans program. En lösning av den svenska representationsfrågan trodde B. bäst kunna förberedas genom hushållningssällskapens utveckling till livskraftiga kommunala institutioner. Därvid lade han särskild vikt på att de skulle behålla karaktären av fria ekonomiska associationer och motsatte sig fördenskull statsanslag till dem.

Den allmänanda, som fordrades för folkets självstyrelse, skulle väckas genom utsträckt folkbildning. B. följde med sympati Torsten Rudenschölds verksamhet och upptog idéerna om gemensam bottenskola och ståndscirkulation. Även för en mångsidigare kvinnobildning uttalade han sig, ehuru han hoppades, att kvinnoarbete utanför hemmen skulle kunna begränsas till undantagsfall. Ungdomens kroppskultur borde befrämjas och undervisningen utbildas i mera praktisk riktning. Jordbrukslära och hembygdskunskap skulle i folkskolan vara det huvudsakliga, matematik, naturvetenskap och levande språk på det högre stadiet. Striden mot de döda språkens hegemoni förblev alltid ett av B: s huvudintressen. En för alla likartad praktisk uppfostran skulle närma samhällslagren till varandra och förbereda uppkomsten av en produktiv medelklass, utgörande folkets kärna i stället för vår oproportionerligt stora tjänstemannakår.

Åberopande Geijers föredöme, kämpade B. för religionsfrihet och berömde sig av att ha införlivat detta krav med den liberala pressens program. Efter toleransens stora segrar 1858—60 yrkade han på vissa kompletterande reformer, såsom borttagande av tvånget att ingå i annat kristet religionssamfund vid utträde ur statskyrkan och av bekännelsetvång för ämbetsmän, samt krävde rätt för alla att ingå civiläktenskap. I den anglosachsiskt färgade väckelse, som utbredde sig över Sverige vid 1800-talets mitt, såg han tecken till en religiös renässans, som möjligen kunde bli lika välsignelserik för samhället som på sin tid de kal vinska sekterna i Storbritannien och Amerika. Statskyrkan borde emellertid bestå såsom en fri, för alla öppen kultanstalt vid sidan av sekternas bekännelsekyrkor. Själv stod B. på 1850-talet statskyrkodogmat nära, tog avstånd från N. Ignells »rationalism» men visade ganska stor sympati för H. L. Martensens konsiliatoriska mystik. Han rönte inverkan av »teismens» filosofi och därinom särskilt av den riktning, som betonade personlighetslivets irrationella element, medan boströmianismens system, även i P. Wikners modifierade utformning därav, föreföll honom vara en kvarleva av den ofruktbara konstruktionslust, som förstört Tysklands kulturliv. Bekantskap med darwinismen och positivismen stärkte ytterligåre hans empirism och ledde till en — dock ej genomgripande — revision av hans teologiska åskådning.

I »gudsfruktan och upplysning» såg B. förutsättningarna för en gedigen kultur, sådan som den samtida engelska. Funnos dessa förutsättningar, kunde det enskilda ekonomiska initiativet lämnas fullständig frihet. Det materiella uppsving, som skulle bli en given följd, komme i sin tur förr eller senare att framtvinga oinskränkt politisk frihet. I sina samhällsteorier och i deras tillämpning på de stora ekonomiska frågor, som voro aktuella under hans Aftonbladstid, framstod B. såsom rättrogen manchesterliberal nationalekonom. Han sökte bevara utrymme för det enskilda initiativet vid järnvägsbyggandet, gillade väl centralisering och hög beskattning av brännvinsbränningen men påyrkade i övrigt nykterhetens befrämjande genom upplysning hellre än genom tvångsåtgärder, stödde genom en energisk kampanj planerna på en enskild bank i Stockholm, vilka dock denna gång avvisades, samt vände sig i sina inlägg för frihandelns genomförande i Sverige företrädesvis mot införselförbuden och tullarna å spannmål och järn. De reformer, som uppnåddes vid den viktiga riksdagen 1853—54,. tillfredsställde ej B., och framför allt frånkände han regeringen och dess finansminister. K. O.. Palmstierna all förtjänst av de uppnådda framstegen, som blott vore en ovillig eftergift för opinionens krav. Aftonbladet fordrade ministärens avgång och tillvitade oppositionen planlös undfallenhet. I utrikespolitiken var B. icke nog smidig för det dilemma, som bereddes den svenska liberalismen genom Krimkriget, då utsikten att få omsätta rysshatet i handling kom i konflikt med fruktan för regeringsmaktens förstärkning genom ett krig. Aftonbladet, som vid krigets utbrott pläderat för direkt angrepp på det enligt dess förmenande värnlösa Ryssland, uppmanade snart riksdagen att begära garantier för de äskade anslagens rätta användning. När frågan i och med novembertraktaten blev brännande, hade B. besinnat sig på situationens allvar. Han fordrade en ny regering med folkets förtroende, avvisade tanken på direkt erövring av Finland och påpekade västmakternas krigströtthet. Följden av denna hans oväntade svängning var en schism med bolagsmän och medarbetare i Aftonbladet, vilken föranledde B. att plötsligt avgå från redaktörsplatsen med 1855 års utgång (den s. k. palatsrevolutionen i Aftonbladet).

Efter att under ett decennium företrädesvis ha ägnat sig åt bruksdrift och agrikultur återvände B. vid representationsreformens ikraftträdande till huvudstaden såsom förstakammarledamot och en av kyrkomötets mera bemärkta lekmannarepresen-tanter. Ett språkrör för sina idéer fann han därjämte i den av A. O. Wallenberg m. fl. uppsatta tidningen Stockholmsposten (1869 —70) och i den nästan uteslutande av honom själv skrivna veckotidningen Samtiden (1871—74), som utom dagspolitiken sysslade med allmänna kulturfrågor, skönlitteratur och vetenskap — från språkforskning till biologi. I kyrko- och skolpolitiska frågor arbetade B. nu energiskt för sina idéer. På samma gång som han röstade för större statsanslag åt folkskolorna, varnade han för all uniformitet, som kunde kväva kommunernas självbestämmanderätt. Stort intresse visade han för Stockholms slöjdskola och folkhögskolorna, för vilka sistnämnda han krävde en utveckling i praktisk riktning i motsats mot de danska förebildernas fragmentariska, blott »religiösa och patriotiska» uppfostran. En tendens till liknande estetiserande dilettantism ville han finna i den under Wennerbergs ecklesiastikministertid år 1873 såsom en förberedelse till en reform av de allmänna läroverken utfärdade undervisningsplanen för läroverkens tre lägre klasser, vilken han ägnade en ytterst skarp kritik. Med utgångspunkt från det gamla liberala önskemålet att få Uppsala universitet flyttat till huvudstaden arbetade han i riksdagen för anslag åt karolinska institutet och var verksam för upprättandet av Stockholms högskola. B: s nationalekonomiska liberalism fick vid denna tid starkare relief genom motsatsen mot den marxistiska socialismen och fackföreningsrörelsen, vilka nu i stället för 1850-talets franska utopism blevo målet för hans polemik. Han visade sig också ytterst ömtålig för varje ansats till statssocialism, såsom lagstiftningens ingripande i den enskildes skogsvård, förstatligandet av skogsmark eller yrkandena på statens försörjningsplikt och kontroll över försörjningsförmågan (under diskussionerna av fattigvårdsreformen). Den skandinaviska myntkonventionen kritiserade han ur synpunkten av dess inverkan på den enskilda äganderätten. B. stod i riksdagen intelligenspartiet närmast. Upprepade gånger angrep han lantmannapartiets försvarslikgiltighet och klassegoism men insåg å andra sidan tidigt indelningsverkets loch grundskatternas otidsenlighet samt anslöt sig till 1873 års kompromiss. I konstitutionellt hänseende arbetade B. för en intimare samverkan mellan regering och riksdag. Den förra borde ombildas från en av detaljgöromål distraherad administrativ myndighet till en enhetlig, politisk ministär, den senare utvecklas från en negativ, granskande kontrollant till aktiv samhällsmakt. Hans kritik hade adress såväl till Louis De Geers initiativlösa regim och de följande regeringarnas heterogenitet och idélöshet som till lantmannapartiets tendenser åt principiell opposition mot all regeringsmakt. I regeringsformens § 107 fann han ett hinder för parlamentariskt samförstånd men ryggade dock tillbaka för parlamentarismens yttersta konsekvenser, stram partidisciplin och partiregering eller regerande riksdag. Över huvud röjde B. alltifrån 1860-talets slut en tilltagande obenägenhet för fortsatt demokratisering och motsatte sig särskilt de i och utanför riksdagen höjda kraven på utsträckt rösträtt. Till vänster om sig hade han nu utom socialismen även en radikalare liberalism. Gentemot dess framdragande av den rousseauanska »nakna personlighetsläran» och andra »absoluta ideal» framhöll han ännu mer än förr realismen och kontinuiteten i den engelska samhällsutvecklingen. »Man kan göra om lagar och författningar från början till slut, utan att samhället därigenom särdeles förändras.» »Samhället är ingen filosofisk konstruktion: det har alltjämt utvecklat sig utur ett förflutet, och det skall för framtiden utveckla sig på samma sätt» (Samtiden 1873, s. 612). Efter sitt riksdagsmandats utgång återvände B. till sin egendom i Östergötland men fortsatte alltjämt att med intresse följa tidens frågor och sände ända in på 1890-talet tillfälliga bidrag till tidningar och tidskrifter. Sitt anmärkningsvärdaste uttryck fick B:s dragning åt opportunistisk realpolitik under detta hans sista skede, i det han trots sina manchesterliberala föregåenden på 1880-talet tog parti för skyddstullar.

Författare

V. Svanberg.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

B: s skriftliga kvarlåtenskap tillhör hans son, bibliotekarien J. A. Bergstedt och har av denne deponerats biblioteket.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: De vita et scriptis Anicii Manlii Torq. Severini Boethii. Upps. 1842. 17 s. (Diss.; prass. J. Sellén.) — De vi et indole mythi Oedipici ex dramatis Graecorum repetiti. P. 1—3. Upps. 1843. (4), 50 s. (Diss. med olika resp.) — Om ett skandinaviskt sällskap, dess betydelse och ändamål... Upps. 1843. 16 s„ (Anon.)'— [Eugéne Sue], Les mystéres de Paris (Intelligensblad utg. i Upsala, 1844, s. 41—45, 49—53). — Tal öfver högtsalig Hans Majestät konung Carl XIV Johan, vid den af Upsala académie firade- sorgefest den 1 junii 1844. Upps. 1844. 32 s. — Något om den comparativa philoJogien och dess inflytande på de orientaliska språkstudierna (Läsning för bildning och nöje, 1848, s. 722—745). — Om de nyaste-upptäckterna i Asiens fornkunskap, särdeles med afseende på den så kallade kilskriften (Frey, 1850, s. 449—491). — Om medelklassen och den allmänna bildningen (Tidskr. f. liter., 1851, s. 1—13). — Om dem religiösa frågan (ibid., s. 13—41). — Gluntarne och deras författare (ibid., s. 112—120). — Om folkundervisningen (ibid., s. 165—187). — Om handel och industri i deras sedliga betydelse (ibid., s. 310—320). — Om den usla litteraturen (ibid., s. 366—380). — Om' språkforskningen som naturvetenskap. Föredrag... (ibid., s. 385—-398). — Den, kungliga propositionen om religionsfrihet. Öppet votum af en orepresenterad. Upps. 1857. 64 s. (Anon.) — Ett gammalt välde, som föryngrar sig [Indien] (Framtiden, Bd 1, 1868, s. 26—45; undert. C. F. B.).- — Förslag till förändrad redaktion af tryckfrihetsförordningen. Sthm 1869. 32 s. (Särtryck ur Stockholmsposten; anon.) — Olika sätt att läsa bibeln (Sv. liter.-tidskr., 1869, s. 385—404). — Gamla sanningar, drag ur den äldsta kulturhistorien. Föredrag... Sthm 1871. 104 s. — Arbetet och dess wilkor. Föredrag. .. Sthm 1872. 133 s. — Sommarbesök i brödrariket (Sv. tidskr., 1875, s. 501—520). — Hvad skall man tänka om lyxen? (Fria ord, Sthm 1878, s. 97—111). — Hvad vi veta, hvad vi tro och hvad vi vilja. Tankar och frågor af en lekman. Sthm 1878. VII, ,281 s. (Anon.) — Georg Scheutz (VA Lefnadsteckningar, Bd 2, 1878, s. 155—179). — Om eder och edgång. Ett bidrag till besvarande af frågan: Hvilka skäl kunna andragas för och emot obligatorisk edgång.•. .? Af C. F. B. Sthm 1879. 86 "s,. — Ny norsk tendensdiktning. 1—2 [Björnson, Ibsen] (Nord. tidskr., 1880, s. 62—73, 170—180; anon.). — Hvad är språkvetenskap? (ibid., 1881, s. 243—281; med tillägg, ibid., s. 584—586). — Gustaf Vilhelm Gumaelius (VA Lefnadsteckningar, Bd 2, 1883, s. 407—431). — Anmärkningar vid bibelkommissionens öfversättning af Nya testamentet, afgifna till 1883 års kyrkomöte. Sthm 1883. 4: o 3 s. — André Oscar Wallenberg. Sthm 1891. .4: o 78 s. (Även i något ändrad form, i Sv. biogr. lexikon, N. F., Bd 10, 1892, s.' 488—522.) — Herbert Spencer och hans filosofi. 1—2 (Nord. tidskr., 1894, s. 367—387, 461T484). — Herbert Spencer's stora filosofiska arbete [A system of synthetic philosophy, Vol. 1—10. Lond. 1860- 96.] (ibid., 1897, s. 326—338).

översatt: Såvitrt, en episod ur den indiska epopéen Mahå-bhårata. Från sanskrit-texten metriskt öfversatt, jemte inledning och anmärkningar. D. 1—5. Upps. 1844. 4: o X, 44 s. -f- titelbl. (Diss. med olika resp.) — Sagan om syndafloden hos de gamle hinduerne. En episod ur Mahå-Bhårata metriskt .öfversatt, jemte några inledande anmärkningar (Frey, 1844, s. 201—212). — En fornindisk fabel ['Dufvan och jägaren', ur fabelsamlingen 'Panschatantra'], första gången öfversatt på ett europeiskt språk (ibid., s. 477—482; "undert.. C. F. B.). — Metriska öfversättningar från sanscrit. 1—9. Upps. 1845. 127, XV s. + titelbl. (Diss. med olika resp.)" — Vikrama och Urvasi eller hjelten och nymfen. Ett indiskt skådespel af Kalidasa. öfversatt och förklaradt. Sthm 1846. XIV, 111 s. — [N. Wiseman], Religion och wetenskap. Tolf föreläsningar om sammanhanget mellan den wetenskapliga forskningen och den christna uppenbarelsen. Från engelskan öfversatta och till en del omarb. Sthm 1853. VIII, 396 s. — A. Clément, Den politiska ekonomien i sin närvarande utveckling. På svenska utg. med inledning och tillämpning på fäderneslandets .förhållanden. Sthm 1868. LXII, 544 s.

Utgivit: [Sanskrit-titel.] De cognitione animi commentatio Vedantica. E codibus mss sanscriticis Bibi. nat. Paris et Bibi. Bodi. Oxon. edita. P. 1—3. Upps. 1849—50, 4: o 25 (2)-s. jämte titelbl. (Diss.) — B. E. Malmström, Samlade skrifter. D. 1—5. Örebro 1866—68. — Redigerat och utgivit: Frey. Tidskrift" för vetenskap och konst. 1844—46, 1849—50. — Tidskrift för literatur. 1851. — Aftonbladet. 1852—55. — Samtiden, Veckoskrift för politik och litteratur. 1871—74.

Artiklar och recensioner i Frey (1842—50), Intelligensblad utg. i Upsala (1844),' Läsning för bildning och nöje (1847—48), Tidskr. f. literatur (1851), Aftonbladet (1852—55),- Samtiden;,(1871—74), Stockholms-posten (1869-70), Nord. tidskr. (1882—84), Göteborgs-posten, Östgöta korrespondenten, Morgonposten, Nya . dagl. allehanda, Sv. dagbladet m. fl..

Källor och litteratur

Källor: Brev i bibliotekarien J. A. Bergstedts ägo (KB); självbiogr. uppgifter av B. i Sv. konversationslexikon (1845); Sv. biogr. lexikon, N. F., 2 (1858—59); H. Bergstedt, Carl Fredrik Bergstedt (VA Årsbok, 1904); Fredrika Bremers Brev, utg. av Klara Johanson och Ellen Kleman, 3, 4. (1917, 20); Lotten Dahlgren, Norrländska släktprofiler, 2 (1911); [T. C. Hellberg], Ur minnet och dagboken om mina samtida, af Posthumus., 7 (1872); P. v. Möller, 1867 års första kammare (1875); H. Schiick & K. Warburg, Illustr. sv. litteraturhistoria, 4:1—2 (1915—16); O. Svlwan, Fyrtiotalets student (1914); K. War- burg, Carl Fredrik Bergstedt (Nord. tidskr, 1903).


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Fredrik Bergstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18656, Svenskt biografiskt lexikon (art av V. Svanberg.), hämtad 2019-11-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18656
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Fredrik Bergstedt, urn:sbl:18656, Svenskt biografiskt lexikon (art av V. Svanberg.), hämtad 2019-11-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se