Meriter

Bergström, David Kristian, f. 5 nov. 1858 i Brunneby församling. Föräldrar: slussinspektören Kristian Bergström och Sofia Charlotta Dahlgren. Elev vid Linköpings h. allmänna läroverk ht. 1867; avlade mogenhetsexamen därstädes 9 juni 1877; student i Uppsala s. å.; fil. kand. 31 jan. 1882; ordförande i studentföreningen Verdandi 1885—86 och 1888—89 (v. ordförande 1887 —88; redaktör av föreningens småskrifter 1888—93); studentkårens sekreterare 1887—89; fil. lic. 9 nov. 1889; fil. doktor i Lund 31 maj 1892. E. o. tjänsteman vid Statistiska centralbyrån febr. 1882— apr. 1883; statistiskt biträde i läroverkskommittén s. å.; medarbetare i Dagens nyheter 1883—84 och 1892—93 och i Göteborgstidningen Dagbladet 1884; ledamot av publicistklubben s. å.; föreläsare vid Stockholms arbetarinstitut 1889—92 och 1893; sekreterare i Sveriges rösträttsföreningars verkställande utskott 1891—96, ordförande 1897—1900; ledamot av Publicistklubbens styrelse 1892 —94 och 1895—96, ordförande 1900; ledamot av folkriksdagarna 1893 (v. ordförande) och 1896 (ordförande); medarbetare i Aftonbladet 1894; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad 1894—1907 och var därunder bl. a. ledamot av konstitutionsutskottet 1903—05 (urt. 1), av särskilt utskott 1905 (urt. 2) och 1907 samt v. ordförande i bevillningsutskottet 1907; ledamot 17 nov.—11 dec. 1896 av kommittén för uppgörande av förslag till arbetsstatistiska undersökningar för år 1897 samt deltog därefter inom kommerskollegiet i uppgörandet av förslag till enahanda arbeten för åren 1898—1902; biträdande redaktör i Dagen 1897; ledamot av den svenska kommittén för internationella journalistkongressen i Stockholm 1897 och övermarskalk vid ledamöternas mottagande; ledamot av universitetsexamenskommittén 17 okt. 1902—17 nov. 1905 och av kommittén för verkställande av revision av lagen angående skydd mot yrkesfara m. m. 20 jan. 1905; konsultativt statsråd 7 nov. s. å.—29 maj 1906; sakkunnig för undersökning av arbetet med uppförande av kasernetablissement för Vaxholms grenadjärregemente 9 juni 1906—7 febr. 1907 och angående Vaxholms kustartilleriregementes nya kasernetablissement m. m. 1906 (K. brev 6 och 20 juli)—18 juni 1907; ledamot av kommittén angående byggnadsärenden för armén 4 aug. 1906—7 febr. 1907; generalkonsul i Helsingfors 5 juni 1907; ledamot av riksdagens första kammare för Östergötlands län 1911—15 och var därunder bl. a. ledamot av särskilt utskott 1914 (senare lagt.) och av bevillningsutskottet 1915; statsråd och chef för lant-försvarsdepartementet 7 okt. 1911—17 febr. 1914; statsrevisor 10, febr. 1915; konsul i Montreal och tf. generalkonsul i Brittiska Nordamerika 10 dec. s. å.; generalkonsul i Montreal 19 dec. 1916; tf. envoyé i Tokio och Peking 7 maj 1918; envoyé därstädes 11 juni 1920; minister i disponibilitet 27 okt. 1922. RNO 1906; KNO1kl 1912; innehar utländska ordnar.

Gift 21 dec. 1889 med Ingrid Margareta Anjou, f. 30 mars 1865, dotter till med. doktor Karl Teodor Anjou.

Biografi

B. omfattade utpräglat radikala tänkesätt i samhälls- och kulturfrågor redan under sin studietid i Uppsala, där han tillhörde den särskilt under 1880-talet mycket uppmärksammade studentföreningen Verdandi och under flera år var dess ordförande. Såsom sådan höll han en gång (1889) ett hyllningstal för Georg Brandes, vilket väckte mycket uppseende, i det däri förekommo några som det ansågs förklenliga omdömen om Uppsala universitets dåvarande lärarkår. Talet framkallade skarpa gensagor såväl i tidningspressen som inom studentvärlden, där man som en motdemonstration anordnade en uppvaktning för universitetets rektor, professor Karl Yngve Sahlin. Då Verdandi började utgiva sin bekanta serie småskrifter (1888), blev B. redaktör för densamma och fortfor med detta arbete, även sedan han lämnat universitetet. Till nämnda serie lämnade B. själv ett av de mest kända och spridda bidragen med sin skrift »Den politiska rösträtten» (1890; 6 uppl. 1905), som var på samma gång en historisk-statistisk utredning och en agitationsskrift för den allmänna rösträtten. Med denna bok hade B. kommit in på det område, där han skulle bli en av märkesmännen och göra sin otvivelaktigt viktigaste insats: den svenska rösträttsrörelsen. Året efter det B: s rösträttsbroschyr utkommit, tillsattes på det allmänna rösträttsmötet i Göteborg ett verkställande utskott för de olika rösträttsföreningarna, och i detta fick B. plats såsom sekreterare (1891). I denna egenskap fick han tillfälle att utveckla sin stora organisationsförmåga och sin outtröttliga energi vid igångsättandet och utvidgandet av den kraftiga agitation för allmän rösträtt, som det följande årtiondet fick bevittna. Sålunda tog B. livlig del i planläggandet av och förberedelserna till en s. k. folkriksdag med uppgift att på ett kraftfullare sätt än dittills inför regering och riksdag föra den allmänna rösträttens talan. På 1891 års allmänna rösträttsmöte i Göteborg förordade han förslaget om en sådan representation, den gången dock utan framgång, men följande års möte beslöt anordnandet av densamma, därest inom viss tid minst 200,000 personer uttalat sig därför. För insamlandet av dessa namn igångsatte verkställande utskottet en praktisk och effektiv organisation, målet nåddes, och med anledning därav inkallades den första »folkriksdagen» och sammanträdde i mars 1893. B. var en av Stockholms representanter och valdes till vice ordförande. Då folkriksdagens hänvändelse till regering och riksdag icke ledde till någon påföljd, uppstod särskilt på socialistiskt håll en stämning för kraftigare påtryckningsmedel, bl. a. i form av storstrejk. Gent emot dylika strävanden företrädde B. en moderatare ståndpunkt, hävdande, att agitationen fortfarande borde bedrivas huvudsakligen upplysande och organiserande, och denna mening blev också efter livliga debatter segrande på den andra »folkriksdagen» (1896), där B. med mycken energi förde ordförandeklubban. Dess egentliga resultat var ett anslag till förnyat upplysningsarbete, varur framkom serien »Svenska folkets öreskrifter» under B: s redaktion. Efter den gamle rösträttskämpen J. Mankells död (1897) framträdde B. som anförare för hela rösträttsrörelsen, han blev samma år ordförande i verkställande utskottet och ledde agitationen för den stora rösträttspetitionen 1898, vilken undertecknades av 363,000 myndiga personer och av B. i början av följande år överlämnades till konungen och statsminister Boström.

Under tiden hade B. (1893) invalts i riksdagen såsom representant i andra kammaren för huvudstadens femte valkrets. Han anslöt sig där till det 1895 bildade folkpartiet och övergick med dess övriga medlemmar till det 1900 uppkomna liberala samlingspartiet. Inom partiet var han en av de pålitligaste och mest aktiva krafterna, särskilt då det gällde arbete för partiets sammanhållning och hävdandet av programtroheten. Sitt största intresse skänkte han i helt naturligt även inom riksdagen åt rösträttsfrågan. Redan under sin första riksdagsperiod framträdde han ett par gånger vid Mankells sida såsom motionär för allmän rösträtt (1894 och 1896). Vid 1899 års riksdag förnyade han motionen men deltog sedermera i vänsterns »samling» kring kommunalstrecket, vilken ägde rum på mötet i Tattersall (6 maj 1899) och blev utgångspunkten såväl för liberala samlingspartiets bildande (1900) som för partiets motioner i rösträttsfrågan 1900 och 1902. Då emellertid sistnämnda år genom det Billing—Månssonska skrivelseförslagets antagande den allmänna rösträtten fastslogs såsom principen för frågans lösning, bidrog B. genom inlägg i debatten och genom sin röst till denna utgång. I den därpå uppseglande tvisten om valmetoden intog B. från första början en utpräglat antiproportionalistisk ståndpunkt och bekämpade tillika med sitt parti den Boströmska ministärens förslag på grundval av allmän rösträtt med proportionella val till andra kammaren (1904 och 1905). — Jämte rösträttsfrågan var den sociala frågan särskilt föremål för B: s intresse och initiativ inom riksdagen. Sålunda finner man honom upprepade gånger motionera om ökat skydd mot yrkesfara (1894, 1896, 1897, 1902, 1903), om lagstiftning för tryggandet av arbetarnas föreningsrätt (1902), om lagstiftning rörande tvister mellan arbetare och arbetsgivare (1895, 1899) samt om anslag för arbetsstatistiska undersökningar (1898), för vilkas planläggande B. flera gånger anlitades av regeringen. År 1901 kom B. med en motion om tillämpning av progressiv skala på tilläggsbevillningen och framlade i samband därmed ett fullständigt förslag till obligatorisk självdeklaration. Till den samma år antagna härordningen var B. motståndare. Ett resultatrikt initiativ från B: s sida gällde begränsning av studietiden vid universiteten; hans motion härom ledde till en riksdagsskrivelse (1902), och denna i sin tur föranledde tillsättandet av den s. k. universitets-examenskommittén (1902), vari B. blev medlem och ur vars arbete framgingo de nya stadgarna rörande juridiska examina (1904), medicinska examina (1907) och filosofiska examina (1907).

Med den framskjutna ställning, B. nätt inom sitt parti och inom riksdagen, var det helt naturligt, att han inkallades — såsom konsultativt statsråd — i den efter unionsupplösningen bildade första Staaffska ministären (1905). Efter dess avgång (1906) deltog han energiskt i kampen mot den Lindmanska högerregeringen och dess rösträttsförslag 1907. Då emellertid genom dettas preliminära antagande utsikterna till en ny liberal ministär för tillfället avlägsnades, fann sig B. föranlåten att som »reträttplats» mottaga generalkonsulsbefattningen i Helsingfors (1907). Även under sin vistelse på denna plats stod han i livlig kontakt med sitt parti i hemlandet, och när på hösten 1911 den andra Staaffska ministären avlöste den Lindmanska, fick B. plats i densamma, denna gång som krigsminister. På denna post visade han prov på sin vanliga organisationsförmåga och vann till en början ganska mycket erkännande och förtroende bland sina underordnade. Frågan om försvarets revision var under dessa år aktuell, särskilt efter de s. k. försvarsberedningarnas tillsättande, men då resultatet av dessas arbete dröjde att visa sig, uppstod en viss otålighet inom försvarsivriga kretsar, och denna riktade sig småningom även mot B., i synnerhet sedan han i ett mycket uppmärksammat politiskt tal i Linköping (31 aug. 1913) underlåtit att ge besked, huruvida något regeringsförslag i försvarsfrågan snart vore att vänta, och vilken ställning han själv intog i frågan. Kritiken mot B. fick ny näring genom den av honom på ett något bryskt sätt anbefallda undersökningen rörande ett av forskningsresanden Sven Hedin hållet skåltal i Dalregementets mäss (den s. k. Faluaffären). Genom den andra Staaffska ministärens av kända händelser föranledda avgång (febr. 1914) upphörde plötsligt B:s verksamhet som statsråd, men han deltog fortfarande någon tid i det aktiva politiska livet som riksdagsman i första kammaren, där han dock icke spelade samma framskjutna roll som tidigare i andra kammaren, B: s sista insats hittills i den inre svenska politiken kan sägas vara hans skrift om »Den kommunala rösträtten» (1915), ett inlägg för den allmänna och lika kommunala rösträtten, vilken vid samma tid upptogs på liberala partiets program och i 1918 års rösträttsreform blev en verklighet. Sålunda fick B. se sina strävanden för den allmänna rösträttens införande krönta med framgång både på det politiska och det kommunala området. — Under senare tid har B. ägnat sig åt konsulär och diplomatisk verksamhet, först i Brittiska Nordamerika, sedan i Ostasien. På dessa poster har han särskilt intresserat sig för upparbetandet av Sveriges handelsförbindelser med de länder, där han varit satt att verka.

Författare

G. Jacobson.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Den politiska rösträtten. Sthm 1890. 32 s. 6:e uppl. Sthm 1905. 51 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 20.) — Kommunism och socialism. En framställning af hufvuddragen af de kommunistiska och socialistiska lärobyggnaderna. Sthm 1890. (4), 157 s. —. Befolkningsstatistiska studier öfver Sveriges härad och städer år 1811 —1880. 1.* Stockholms och Östergötlands län. Sthm 1892. 99 s., 2 kartor.' (Gradualavh., Lund.) — Från rösträttsstridens länder. Nio bref till Sveriges rösträttslösa och rösträttsvänner. Sthm 1894. 60 s. — Vad striden gäller. Fcösträttstal vid det frisinnade länsmötet i Karlskrona lördagen d. 3 nov. 1906. 'Sthm 1906. 14 s. (Frisinnade landsföreningens meddelanden, N: o 44 [11].) — Tre tal i rösträttsfrågan. Sthm 1906. 28 s. (Tills, med K. Staaff o. A. Schotte.) — Vad folket vill t försvarsfrågan. Föredrag i Växjö d. 18 febr. 1912. Sthm 1912. 8 s. (Frisinnade landsföreningens småskrifter, N: o 3 [22].) — Den kommunala rösträtten. Sthm 1915. 61 s. 2: a uppl. Sthm 1916. 61 s. (Studentfören. Verdandis småskrifter, 203.) — Ang. B: s riksdagsmotioner och kommittéarbeten, se texten. Utgivit: Svenska folkets öreskrifter. 1—40. Sthm 1897—99. — Författningar om minderårigas och kvinnors användande i arbete, om skydd mot yrkesfara och om ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete. Med inledning och anmärkningar. Sthm 1905. (4), 221 s. (Arbetareskyddslagstiftningen, 2.)

Källor och litteratur

Källor: B:s egna skrifter; artiklar i tidningspressen; riksdagens prot. och handl.; R. Kjellén, Rösträttsfrågan (1915); [E. Kleen], Profiler från folkriksdagen, af Antonio (1896); Andra kammarens män '1897—99, af Spectator (1899); V. Spångberg, Politiska fysionomier (1902); E. Thyselius, Kampen för allmän rösträtt (1902); O. v. Zweigbergk, Studentföreningen Verdandi 1882—1892 (1892).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
David Kristian Bergström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18677, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18677
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
David Kristian Bergström, urn:sbl:18677, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-20.