Rutger Ascheberg, von

Född:1621-06-02 – Lettland (i Kurland.)
Död:1693-04-17

Fältmarskalk, Kavalleriofficer, General, Generalguvernör


Band 02 (1920), sida 333.

Meriter

1. Rutger von Ascheberg, f. 2 juni 1621 i Kurland, d 17 apr. 1693. Föräldrar: Vilhelm von Ascheberg och Margareta von der Osten, genannt Säcken. Page hos överste Brink 5 juni 1634, sedan hos överste Reinhold von Rosen, vilka båda förde regementen i hertig Bernhards av Weimar armé; deltog i denna armés operationer tillsammans med den svenska armén under Gustav Horn sommaren 1634 och dess fälttåg i sydöstra Tyskland, Franche-Comté och Elsass 1635—38; page hos lantgreve Fredrik av Hessen-Kassel 2 dec. 1638 och lämnade härmed för en tid av två år krigstjänsten; ryttare vid lantgrevens regemente i svensk tjänst 2 dec. 1640; deltog under Johan Baner i vinterfälttåget 1641; friryttare okt. 1642; deltog i Torstenssons fälttåg till Schlesien och Mähren 1642 och till Danmark 1643—44; kornett 12 juli 1644; bevistade fälttåget till Böhmen 1645; kapten- löjtnant 17 okt. s. å.; ryttmästare 1646 och uppsatte s. å. ett frikompani, som han förde till krigets slut; deltog under Karl Gustav Wrangel i bajerska fälttågen 1646 och 1648 och i bömiska fälttåget 1647; avgick efter westfaliska freden ur svensk tjänst 7 sept. 1648; överamptman hos lantgreven av Hessen-Darmstadt 24 febr. 1651; erhöll värvningspatent för värvande av sex kompanier ryttare i svensk tjänst 19 juni 1655; deltog i Karl X Gustavs fälttåg i Polen 1656 och i danska fälttågen 1657—60; överste 10 mars 1656; generalmajor av kavalleriet 31 aug. 1664; deltog under Karl Gustav Wrangel i fälttåget i Bremen 1666; återförde i detta deltagande svenska trupper till Sverige hösten 1668; generallöjtnant av kavalleriet 10 mars 1670; friherre 18 dec. 1673; uppsatte (riks)änkedrottningens livregemente till häst 1674; general av kavalleriet 23 sept. s. å.; överbefälhavare under den s. k. Gyldenlövefejden i Bohuslän 1675; deltog i Karl XI:s fälttåg i södra Sverige 1676—79; guvernör i Bohuslän 2 maj 1677; fältmarskalklöjtnant 10 aug. s. å.; fältmarskalk 10 nov. 1678; guvernör över Bohuslän, Dal och Göteborg m. m. 26 sept. 1679; generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge 24 juni 1680; generalguvernör över Skåne, Halland, Bohuslän samt Göteborg m. m. 4 sept. s. å.: K. råd 10 sept. 1681; greve 10 dec. 1687.

Gift med Magdalena Eleonora Busseck, genannt München, f. 26 mars 1632, d 9 juni 1690.

Biografi

A., som vid nyss fyllda tretton år fick sitt elddop i det blodiga slaget vid Nördlingen (27 aug. 1634), bevistade under sin tjänstgöring i hertig Bernhards av Weimar armé bl. a. slaktningarna vid Rheinfelder och Wittenweier samt belägringen av Breisach (1638). Sedan han kommit i svensk tjänst, deltog han i det namnkunniga slaget vid Leipzig (23 okt. 1642), där han blev sårad och tillfångatagen, ehuru han snart åter befriades ur fångenskapen; längre fram (1645) blev han ånyo sårad i en mindre strid. Han deltog det oaktat i slaget vid Jankowitz (24 febr. 1645), där han likaledes lär blivit sårad. Det var under den kraftiga förföljelse, som svenska armén efter detta slag igångsatte, som A. först utmärkte sig som befälhavare över en s. k. strövkår. Med en ringa styrka, enligt uppgift 130 man, säges han ha varit främst bland de förföljande och i en by endast fem mil från Wien ha överrumplat en nära tredubbelt överlägsen österrikisk avdelning samt tillfogat den stora förluster. Sitt anseende som djärv och beslutsam krigare stadfäste A. ytterligare under sommaren och hösten 1647, då han som befälhavare över strövkårer gjorde armén synnerligen goda tjänster och bland annat undsatte den av svenskarna nyss förut erövrade fästningen Eger samt provian-terade och plundrade i Böhmen. Han lär efter återföreningen med svenska armén av dennas befälhavare Karl Gustav Wrangel ha erhållit riklig belöning. Under Karl X Gustavs polska och danska fälttåg rättfärdigade A. sin under trettiåriga kriget vunna ryktbarhet. Man tyckes med förkärlek ha brukat honom vid företag, där de största krav ställdes på befälhavarens goda omdöme, personliga mod och hänsynslösa anfallslust. Vid förföljandet av Czarniecki (jan.-febr. 1656) sändes han från Cazimierz i förväg mot Radom. Vid en herrgård en mil från sistnämnda stad blev A. härvid anfallen av en mångdubbel övermakt (2 febr. 1656). Omringad, värjde han sig från kl. 7 på morgonen till kl. 4 e. m. och avslog därunder elva anfall. Då fienden mot stridens slut erbjöd ackord, gav A., fastän hans folk förbrukat sin ammunition och var utmattat av den hårda kampen, det stolta svaret: »Gören I edert bästa, så vill jag göra mitt». Till sist var det A., som blev den anfallande och tillfogade fienden svåra förluster samt förföljde honom inemot Radom. Pufendorf uppger, att utgången av denna strid övade ett viktigt inflytande på de följande krigshändelserna dels därigenom, att den motgång, Czarniecki här led, berövade honom flera av hans hittillsvarande anhängare, dels också därför, att den föranledde honom att skyndsamt lägga Weichselfloden mellan sig och motståndarna. Säkerligen var dessutom A: s vackra bragd ägnad att i hög grad öka respekten för de svenska vapnen hos såväl deras vänner som motståndare bland polackerna. A. deltog i striden vid Golub (Golombi) 8 febr. 1656 och stod i mitten av den svenska slaglinjens bakre linje. Under marschen mot Jaroslaw var han åter med en mindre strövkår sänd framför armén. Han bidrog härvid till att trygga byggandet av den viktiga bron över Sanfloden. När svenska armén gått över denna flod, utgick A. med Przemysl som mål och tillfogade fienden här avsevärda förluster. Han bevistade dessutom tredagarsslagct vid Warschau (18—20 juli 1656). Sin av allt att döma mest betydande insats i polska fälttåget utförde han dock i slutet av 1656 genom en synnerligen djärv kupp mot det polska rytteriet under Czarniecki. Denne hade (i mitten av dec.) gått i kvarter nordväst om Bromberg i trakten av Konitz, sedan han av Karl X Gustavs framryckning mot Danzig tvungits separera sig från Johan Kasimirs övriga här samlade trupper. A. sändes då mot Konitz med 22 skvadroner rytteri, räknande inalles 950 (enligt Pufendorf 750) man. Han nådde genom en ilmarsch på över sju mil Brahefloden (kl. 1 f. m. natten till 25 dec). Innan det dagades, hade han hunnit med både att gå över floden och anfalla i närheten inkvarterade polska regementen. By efter by offrades åt lågorna, och många av de i dem inkvarterade polackerna blevo nedhuggna eller tillfångatagna. Med talrika fångar och ett rikt byte, bestående bl. a. av ett stort antal tagna hästar, vände A. sig därefter mot den närbelägna fästningen Schlochau, som hade svensk garnison. Han upphanns under denna marsch av avantgardet till den truppstyrka om 3,500 man, som Czarniecki lyckats samla och nu förde emot honom, men vann genom ett beslutsamt mot nämnda avantgarde riktat anfall den tidsfrist, som erfordrades för att föra trupp, fångar och byte i säkerhet inom fästningen. Pufendorf uppgiver, att de förluster, som A. under hela strövtåget tillfogade fienden, bl. a. skola ha uppgått till 3,500 man i döda, sårade och fångar, vilket torde ha utgjort omkring 30 % av hela Czarnieckis häravdelning. Följden härav blev, att denne skyndsamt utrymde Västpreussen och drog sig tillbaka till Stor-Polen. Detta minskade för en tid framåt faran för ett polskt anfall på Brandenburg, vilket land, allierat som det då var med Sverige, Karl X Gustav till varje pris tycktes vilja skydda. En mera indirekt följd av A:s lyckade anfall på polska rytteriet blev, att svenskarna kort härpå bemäk-tigade sig det befästa Konitz. A. fick vid sin återförening med huvudarmén röna många talande bevis på Karl X Gustavs tacksamhet. Han erhöll bl. a. en värja, som konungen själv burit, en guldkedja, värd 2,000 rdr, och ett gods i Preussen. Än en gång blev A. i tillfälle att utföra en märklig bedrift i Polen. Han överrumplade nämligen (natten till 10 febr. 1657) den truppstyrka, med vilken Johan Kasimir var på marsch från Danzig till Stor-Polen, splittrade den åt olika håll samt tog byte och fångar. A. begav sig vintern 1657 för att ombesörja nyvärvningar för sitt regemente till hertigdömet Bremen, där han ännu var kvar, då danskarna (juni 1657) inföllo här; invid Stade råkade han i en skarp fäktning med dem. Då Wrangel (i juli) befriade hertigdömet från invasionen, förenade A. sig med honom och deltog bl. a. i intagandet av Belems skans. Han kvarlämnades sedan med en kavalleristyrka vid Bremervörde med uppgift att inspärra sagda fästning, då man av politiska skäl ej ville använda kraftigare medel för att återtaga den från danskarna. Avlöst härifrån, tågade A. (i mitten av jan. 1658) tillsammans med hertigen av Sachsen-Weimar i ilmarscher över Kiel till Flensburg och förenade sig med huvudarmén, dagen innan tåget över Bälten börjades. Efter ankomsten till Fyen deltog han i öns rensande från danska trupper och tog vid ett tillfälle 450 man till fånga samt förde efter ankomsten till Själland svenska avantgardet under framryckningen mot Kjöge och utspanade Köpenhamn. Sedan freden blivit sluten (18 febr.), avgick A. (i apr.) med sitt regemente till Holstein, där han ingick i den kavallerikår om 6,000 man, över vilken pfalzgreven av Sulzbach här förde befälet. Då kriget med Danmark ånyo utbröt och brandenburgare, österrikare och polacker inbröto i Holstein och tvungo sagda kavallerikår att med sina huvudkrafter söka skydd bakom Fredriksoddes murar, fick A. till uppdrag att försvara ön Als med fästningen Sonderburg. Han anfölls här (i mitten av nov. 1658) av kurfursten av Brandenburg. Sedan fienden (4 dec.) oaktat tappert motstånd fått fast fot på ön, måste A. draga sig in i Sonderburg, som därefter utsattes för ett kraftigt bombardemang. Fästningen var emellertid för svag för att i längden kunna uthärda en dylik beskjutning, och försvararna ledo dessutom från första stund brist på ammunition, proviant och ved. A. gjorde dock talrika utfall och avslog hånfullt fiendens uppmaningar att giva sig. Sedan en svensk eskader anlänt, utrymde han lyckligt (8 dec.) Sonderburg och förde manskap och persedlar ombord på fartygen, utan att fienden förrän i sista stund upptäckte, vad som förehades. A. avgick nu till Själland och bevistade belägringen av Köpenhamn. I spetsen för 300 avsuttna ryttare deltog han i det ödesdigra nattliga stormningsförsöket (11 febr. 1659) och blev svårt sårad. Sålunda berövade sin anförare, fullföljde soldaterna ej det blodiga anfallet. I början av maj var A. emellertid ånyo tjänstduglig och deltog då under pfalzgreven av Sulzbach i erövringen av Möen samt kvarstannade därefter till krigets slut som befälhavare på ön. Efter fredsslutet förlades A. med sitt regemente i Bohuslän, där han köpte sig en gård och bosatte sig. Då regementet inom kort upplöstes, erhöll han en årlig pension om 1,500 dir smt samt ett donationsgods.

I Karl XI: s danska krig blev A:s första uppgift att mot Gyldenlöve försvara Bohuslän (1675). Han samlade en armé om 2,200 man i Vänersborg (i aug.) och stod med denna vid Vettelanda bro, då fienden (i okt.) inföll i Bohuslän. Härifrån tvangs han att retirera, då motståndarna, som voro betydligt överlägsna, hotade att genom Skee kringgå honom, samtidigt som norska skärgårdsflottan sjöledes tycktes vilja avskära hans förbindelser med Uddevalla. Under det arméns huvudkrafter kvarlämnades vid Svarteborg, skyndade A. själv till Saltkällan, där en fientlig landstigning i syfte att bemäktiga sig det viktiga Kvistrumspasset avvisades (15 nov. 1675). Kort härpå utrymde Gyldenlöve Bohuslän. Nästa år följde A. Karl XI till södra Sverige, dit krigets tyngdpunkt nu blev förlagd. Han tillhörde sedan ända till fredsslutet (1679) den här opererande svenska huvudarmén, och den insats, han därvid gjorde i landets försvar, kan knappast överskattas. Till och med slaget vid Landskrona (14 juli 1677) var han den näst äldste i graden av de vid sagda armé tjänstgörande generalerna, och sedan fältmarskalken Helmfelt i nämnda slag stupat, förde han närmast under Karl XI befälet över densamma. A:s uppträdande under dessa mången gång synnerligen kritiska situationer utmärktes av samma hänsynslösa djärvhet och kallblodiga beslutsamhet, som tidigare präglat hans krigar-gärning. Av mycket att döma var han en ivrig befrämjare av de operationer, som ledde såväl till förintandet av J. Duncans armé vid Fyllebro som till slagen vid Lund och Landskrona. Då Karl XI :s armé (16 aug. 1676) efter sin utomordentligt ansträngande ilmarsch från Växjötrakten nådde Knäred, Var A. den av generalerna, som ivrigast påyrkade, att marschen samma dag skulle fortsättas mot Halmstad, där Duncan stod med sin armé. Hans råd följdes. Vid framryckningen (17 aug.) från Eldsberga förde A. avantgardet och jagade med detta undan fiendens förtrupper, hindrande dessa att få en inblick i situationen på svenska sidan, vilket hade till följd, att Duncan ända in i det sista hölls i okunnighet om styrkan av de trupper, han här hade emot sig. Resultatet blev också, som sagt, att hans armé blev så gott som fullständigt tillintetgjord. I själva kampen vid Fyllebro stred A. vid Karl XI :s sida i spetsen för högra flygeln och blev härvid sårad av tvenne kulor genom vänstra armen. Nästa gång, A. åter trädde i förgrunden, var vid förberedelserna till slaget vid Lund. Det var han, som å Karl XI: s vägnar underrättade de högre officerarna om beslutet att våga en drabbning, ett besiat, i vilket han säkerligen hade sin dryga anpart, och tillsammans med Dahlbergh undersökte han under dagarna närmast före slaget möjligheterna att passera Kävlingeån, Under framryckningen mot Lund (i dagningen 4 dec.) följde A. till en början avantgardet och drog därvid försorg om att en del av detta kvarlämnades i Tallkärra by, vars besittningstagande var av utomordentlig betydelse för tryggande av den vågsamma flankmarsch, som armén här utförde. Under själva slaget följde A. likasom Helmfelt och Dahlbergh Karl XI. Han deltog vid konungens sida i den lyckosamma striden på svenskarnas högra flygel och förföljandet av den motstående danska. Vid återkomsten till slagfältet gjorde han dock sin viktigaste insats i slaget. Den segrande svenska flygeln inblandades nämligen nu, försvagad som den var av detacheringar och marodering, i kamp med en överlägsen fiende och var nära att duka under. Förbindelsen med den övriga delen av svenska armén, som trängts ner mot Lund, var avbruten. Tillsammans med Dahlbergh och en drabant var A. då Karl XI följaktig på den djärva ritten så gott som tvärs igenom de danska linjerna. Han fram. förde sedan en del av de vid Lund 'stående trupperna till den ursprungliga högra flygelns understöd och riktade med dessa ett anfall mot fiendens flank, vilket i hög grad bidrog till den slutliga segern. A. utpekas även i en samtida berättelse över slaget bland dem, som mest utmärkt sig. En ännu betydelsefullare insats tyckes han dock ha gjort i slaget vid Landskrona (14 juli 1677). Vid frammarschen lyckades A. i god tid upptäcka och utspana den dolda och starka ställning, som danska armén tvärs över Ylleshed intagit bakom en hög jordvall. Detta hade till följd, att den svenska armén undgick att råka i det bak. håll, man tydligen planlagt. Dessutom var det på A:s inrådan, som Karl XI företog sin lyckade omfattningsrörelse mot fiendens vänstra flank. Under slaget anförde A. den högra flygelns främre träffen och deltog i det beslutsamma och lyckosamma anfall, som denna flygel under konungens ledning utförde och som i första hand band segern vid de svenska vapnen. Han fick i stridens början hästen skjuten under sig. Under senare hälften av september förde A. befälet över den vid Norra Viddinge samlade huvudarmén men återförenade sig inom kort med konungen vid Kristianstad, sedan han dock först i förbifarten hållit en hård räfst med snapphanarna särskilt i Finja och Matteröds socknar. Under det konungen (febr. 1678) besökte den i Halmstad samlade riksdagen, förde A. befälet i Skåne och fullbordade därunder med stor energi inneslutningen av Kristianstad, som alltsedan 1676 varit i fiendens händer. Han bidrog även i hög grad till att fästningen (i aug.) slutligen tvangs att kapitulera, särskilt genom de förtänksamma åtgärder han tillrådde för förhindrande av det undsättningsförsök, som i slutet av juli utfördes av danska huvudarmén.

Hade A. under kriget fått viktiga uppgifter sig förelagda, väntade honom icke mindre betydelsefulla, sedan freden äntligen slutits. Som generalguvernör i Skåne, Halland, Bohuslän och Göteborg tillkom det honom i högre grad än någon annan att utplåna de spår av förödelse och söndring, som kriget här av lätt förklarliga skäl lämnat efter sig, och att inom dessa provinser bedriva det, försvenskningsarbete, som var ett nödvändigt villkor för deras införlivande med Sverige och framtida bevarande under svensk lydno. Visserligen grundade sig flertalet av de åtgärder, A. i berörda syften vidtog, på K. M:ts härom utfärdade befallningar och förordnanden, men vid närmare efterforskning visar det sig, att det i allmänhet var A., som var initiativtagaren. Samtidigt märker man, att han alltemellanåt antingen lyckades åstadkomma ändring i alltför rigorösa bestämmelser eller själv fann utvägar att mildra deras verkningar. En av A:s viktigaste uppgifter blev att hjälpa på fötter jordbruk, handel och sjöfart, som lidit enormt av kriget. Han föranstaltade om att allmogen, där så behövdes, fick låna utsäde ur tiondebodarna och väckte förslag om tullfrihet vid import av vad som sedan fattades. Vidare föreslog han bland annat, att allmogen i hela Skåne skulle åläggas att forsla timmer för ödesgårdarnas uppbyggande från skogrika trakter till sådana, där virke ej fanns att tillgå, att de bättre bibehållna hemmanen och häradena skulle åläggas att hjälpa de sämre lottade med vissa plogdagsverken, att fattiga bönder skulle befrias från roteringsbördan, mot att de satte sina förfallna gårdar i stånd, osv. För handelns upphjälpande begärde A., att Malmö stad skulle erhålla nederlagsrätt och att utförsel av kreatur och lantbrukspersedlar skulle under vissa villkor tillåtas. Tulltaxor och förordningar om ut- och inklarering av fartyg föreslog han att man skulle låta trycka. Då skeppsfarten i Bohuslän och Halland efter kriget låg så gott som fullständigt nere — fienden hade bortfört flertalet farkoster —, befallde A. landshövdingarna att uppmana befolkningen till byggande av nya fartyg, och då K.M:t kort härefter indrog kustbefolkningens seglationsfrihet och förordnade, att endast sjö- och stapelstädernas invånare fingo idka sjöfart, uppträdde han på det kraftigaste, ehuru förgäves, häremot. Det var i samband med hithörande frågor, som A. i skrivelse till K. M:t fällde följande för hela hans verksamhet som generalguvernör karaktäristiska yttrande: »nu för tiden, att alla måste hjälpas åt, och intet den ena förlåta sig på den andra, ej heller landet läggia händerna neder och avvakta Marstrands flor...» Administrationen ställde de största krav på A. »Men vad konfusion och oriktigheter», skriver han, »här uti alla saker finnes, och vad lamentationer där över föres och dageldags hos mig inkomma, kan jag icke beskriva». Den före hans tid började roteringen av regementena inom general-guvernementet fick han delvis göra om. Sak samma var det med utskrivning av bonddrängar för brukande av ödehemman. A. avgav dessutom förslag till ordnandet av statens, kyrkans, skolornas och hospitalens inkomster samt till nya bestämmelser för utarrendering av kronohemman m. m. Han fick sig anförtrott att efter svenskt mönster ordna rättsväsendet och förordnade några personer, hemmastadda i svenska och danska lagarna, att söka bringa dessa i överensstämmelse med varandra. När sedermera K. M:t befallde, att svensk lag skulle skipas även i de f. d. danska provinserna, bragte A. snabbt och utan något motstånd detta i verkställighet. Typiskt för A:s strävan att med lampor driva sin sak igenom är det sätt, på vilket han behandlade Skånes prästerskap. Han kallade det till konferenser och tog intresserad del av härvid framkomna förslag och klagomål samt gav det sitt stöd i mångt och mycket och tillgodosåg, så långt sig göra lät, den enskildes ekonomiska intressen. På så sätt tyckes han ha vunnit prästerna för det viktiga arbetet på befolkningens försvenskning, där de framför alla andra hade en viktig uppgift att fylla. I samma syfte sökte han på allt sätt främja särskilt den högre skolbildningen och föreslog bland annat inrättandet av ett läroverk i Kristianstad. Lunds universitet hade i A. en ivrig gynnare. Han ordnade dess ekonomi, övervakade studenternas undervisning och skaffade dem drägliga förhållanden såväl i fråga om lokaler för deras studier som i fråga om deras privata liv.

A:s redliga och uppoffrande arbete i sitt fosterlands tjänst tyckes också i ovanligt hög grad ha tillvunnit honom Karl XI :s förtroende och tillgivenhet. Bevisen härför äro både många och ovedersägliga och framstå bland annat ur deras brevväxling. I det egenhändiga brev, i vilket konungen inbjöd A. till att övervara sin förmälning, heter det exempelvis: »alsso håffe ich dhen H. F. M. gar gewijs dar szu spreken, den also das wenige, das ich in dissen krijge gelerneth 'habe, habe ich dhen H. F. M. vor szu danken, und szo lang als ich lebe sool ich ess wijssen mitt danck szu erkennen». Vid ett annat tillfälle betygade Karl XI, att han ej önskade något högre än att tillsammans med A. få rida över gravar och gärdesgårdar, och sade samtidigt: »Gud uppehälle min käre Ascheberg vid god hälsa och långt liv, så har jag i Ii. F. M. en god medhjälpare».

A. begravdes i ett av honom själv uppfört gravkor invid Tyska kyrkan i Göteborg. Av hans tjugufem barn Överlevde honom endast sonen Kristian Ludvig samt fyra döttrar. Bland egendomar, som A. dels genom förläning, dels genom köp kom i besittning av, märkas Kastellegården (donationsbrev 5 jan. 1674), Gull-marsberg (d:o 21 jan. 1674), Holma, Torreby, Stenungsö och Ström, samtliga i Bohuslän, samt Sövdeborg, Agerup och Tosterup i Skåne.

Författare

H. E. Uddgren.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Delar av A:s papper, däribland en egenhändig levernes- beskrivning, som av LagerBring lagts- till grand för hans biografi över A., förvaras i Göteborgs h. latinläroverks bibliotek, en fragmentarisk översättning av en dagbok, omfattande tiden 8' juni —30 okt. 1678, finnes i Lunds universitetsbibliotek och har av G. Carlquist tryckts i Karolinska förbundets årsskrift 1918; Uppsala och Lunds universitetsbibliotek äga därjämte båda ej oviktiga brottstycken av hans arkiv. I K. biblioteket förvaras strödda ämbetsskrivelser från honom (Engeströmska samlingen). Brev från honom finnas f. ö. flerstädes bland hans samtidas efterlämnade papper.

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Fältmarskalck Rutger von Aschenbergs egenhändiga dagbok. Öfwersättning (Karol. förb. årsbok, 1918, s. 3—39). — Utdrag ur Rutger von Aschebergs egenhändiga lefvernesbeskrifning (ibid., s. 40—45). [Begge meddel. av G. Carlquist under titel: Rutger von Aschebergs dagbok. En nyanträffad redaktion.]

Handskrift: Journal von meinen gantzen Lebenss Lauff. . . meinen nachkamlichen zur Nachricht, rmr aber zum unsterblichen Ruhm .. . (Orig. i Göteborgs h. latinläroverks bibliotek; avskr. flerstädes).

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., skrivelser till Karl XI från A. samt underdåniga skrivelser från generalguvernörerna i Skåne, Halland, Bohuslän och Göteborg, och militaria: administrativa handl. rörande armén (änkedrottningens livregemente till häst), allt i RA; riksänkedrottningens livregementes till häst arkiv, krigsarkivet; Handl. rör. Skandinaviens historia, 5, 6 (1818); Hist. handl., 18 (1901); Biskopens mag. Haqvini Spegels diarium (C. C. Gjörwell, Det sw. biblioteket, 1,2, 5, 1757, 58, 61); Underdån. bet. af kommitterade för granskning af inskriptionerna å arméns fanor och standar (1892); C. O. Arcadius, Bidrag till de f. d. Aschebergska i Bohus län belägna godsens historia (Bidrag till' kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, 2, 1879—83); G. Björlin, Kriget mot Danmark 1675—79 (1885); Swen [LagerJBring, Kongl. rådets . . . gref Rutger von Aschebergs lefwerne (1751); J. Levin Carlbom, Tre dagars slaget vid Warschau (1906); dens., Karl X Gustav, Från Weichseln till Bält 1657 (1910); F. F. Carlson, Sveriges historia under kon. af pfalziska huset, 1—5 (1855—79); H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden (1915); H. Hjärne, Ur de Aschebergska pap- peren (Bidrag till kännedom ,om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, 2, 1879—83); C. Lagerberg, Aschebergska grafkoret i Kristine kyrka i Göteborg- (1899); S. von Pufendorf, De rebus a Carolo Gustavo Svecise rege gestis (1696). — Se i övrigt: Likpredikan av J. O. Burchard (1694).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Rutger Ascheberg, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18868, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2018-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18868
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Rutger Ascheberg, von, urn:sbl:18868, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. E. Uddgren.), hämtad 2018-11-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se