Meriter

1. Joannes (Jöns) Baazius d. ä., f. 1581 på Ekesås prästgård i Gårdsby församling, d 1649 i Växjö. Son till kyrkoherden i Gårdsby Benedictus Johannis. Genomgick Växjö skola; student i Uppsala 30 okt. 1601; företog med understöd från stiftet en utländsk studieresa ioch vistades därunder i Wittenberg 1605 och i Giessen 1608 samt besökte även universiteten i Helmstedt och Jena. Skolrektor i Växjö 1613; teol. lektor därstädes nio år senare; kyrkoherde i Jönköping 11 nov. 1624; biskop i Växjö 13 mars 1647.

Gift 1) 14 apr. 1611 med Sigrid, d 23 juli 1614, dotter till biskopen Petrus Jonæ Angermannus i Växjö; 2) 13 juli 1616 med Birgitta, dotter till kyrkoherden Erik Michaelis i Myresjö.

Biografi

Ett minne av B:s utländska studietid är den parentation, som han på Luthers dödsdag 1608 höll i Giessen och utgav i tryck under titeln »[grekiska tecken] de causis hæreseωn et religionis sectarum» med tillägnan till stiftscheferna och prästerskapet i Växjö och Kalmar stift. Även framgent upprätthöll han förbindelserna med utlandet; ett par av hans senare arbeten trycktes i Helmstedt. — För Växjö skola medförde B:s' lärarverksamhet en uppryckning, som gör det berättigat att räkna honom till den grupp av dugliga lärare, vilka under Gustav Adolfs regering reformerade undervisningen och förberedde gymnasieinstitutionen. Arten av hans undervisning framgår av hans arbete »Harmonia evangelica», som utkom i tryck 1627, först sedan han lämnat sin lärarbefattning, men som uppstått ur föreläsningar för djäknarna och prästkandidaterna i Växjö. Det är en evangelieharmoni, där han i Lukas Osianders spår söker bringa de evangeliska berättelserna i motsägelselös överensstämmelse med varandra såväl som med de messianska profetiorna. Arbetet är det första i sitt slag i Sverige och vittnar om en omfattande beläsenhet. Betecknande för författarens exklusivt protestantiska ståndpunkt är, att han i sin tillägnan av arbetet till den då svenska staden Rigas borgerskap prisar detta för dess mest uppseendeväckande insats i striden mot de polska katoliseringsplanerna, det ståndaktiga motståndet mot den gregorianska kalenderreformen, vilken han ser förutsagd i Dan. 7: 25. Även ett par andra arbeten, en biblisk kronologi och en handbok i den s. k. computus ecclesiasticus, båda tryckta 1618, ha framgått ur B:s' undervisning; de präglas alltigenom av tidens ståndpunkt men vittna därjämte om författarens livliga historiska intressen.

Ungefär samtidigt med att B. befordrades till kyrkoherde i Jönköping, begynte han ådraga sig allmännare uppmärksamhet genom sitt uppträdande i tidens kyrkopolitiska strider. Året förut hade Gustav Adolf framlagt sitt förslag om »consistorium generale», en kyrklig överstyrelse, bestående av lika många andliga och världsliga ledamöter och organiserad i anslutning till övriga av honom ordnade centrala myndigheter för rikets styrelse. Förslaget mötte oböjligt motstånd från Joh. Rudbeckius' och de övriga biskoparnas sida. Huvudintresset för dem var att hävda kyrkans självständighet, och för denna sågo de en garanti i den biskopliga maktställningens bevarande i kyrkan samt i lekmannaelementets uteslutande från dess styrelse. Mot den hierarkiska tendensen i detta program trädde B. i opposition; han leddes därvid av varm omtanke om det lägre prästerskapet och dess lyftande till högre social och kyrklig självständighet, liksom han ådagalade skarp blick för de missförhållanden, till vilka den biskopliga maktställningen kunde leda. Med sitt energiska och hetsiga temperament kom han emellertid också att skjuta över målet och gjorde sig skyldig till överdrifter och orättvisa omdömen i sin polemik mot kyrkans ledande män. Redan när biskoparna, sannolikt vid 1624 års riksdag, i tesform framlade sitt motförslag till kyrklig överstyrelse, enligt vilket kyrkans ledning skulle handhavas av ärkebiskopen som preses och de andra biskoparna som bisittare, vägrade B., som bevistade riksdagen som Växjöbiskopens ombud, att underskriva teserna, enär de däri uttalade grundsatserna förde kyrkoförfattningen tillbaka till ståndpunkten före reformationen. Han hade då stöd i superintendenten J. Rothovius, men efter dennes död, 1625, måste han föra kampen ensam. I en skrivelse till Axel Oxenstierna apr. 1628 och en därtill fogad »discursus theologicus» utvecklade han sin ståndpunkt; och åt de klagomål, han där framställde över biskoparnas maktsträvan och det meniga prästerskapets omyndighetstillstånd, gav han en ändå mer tillspetsad form i sitt mest bekanta inlägg i striden, sin i början av 1629 utfärdade »[grekiska tecken] ad rev. episcopos ecclesiæ Svecanæ». Här förfäktade han behovet av en ordnad kyrklig överstyrelse och angav öppet, att biskoparnas motstånd mot konungens förslag bottnade i härsklystnad och egennytta. Angreppet, som spreds i handskrift, väckte det största uppseende; det var visserligen anonymt, men B. utpekades genast som författaren, och på riksdagen i Stockholm maj och juni 1629 restes av biskoparna en storm mot honom. De direkt träffade — ärkebiskop Petrus Kenicius samt biskoparna Johannes Rudbeckius och Laurentius Paulinus — frånkände angreppet allt fog och förklarade dess motiv vara smädelust; de fordrade, att författaren skulle ställas till rätta för den skandal, han åstadkommit. Den vördnad och auktoritet, som de ledande kyrkomännen åtnjöto inom sitt stånd, gjorde, att där ingen röst höjde sig till förmån för B., men i stället höll regeringen honom om ryggen. När han sommaren 1629 stämdes inför Växjö domkapitel att stå till svars för sin skrift, kunde han alltså uppvisa ett av regeringen utfärdat »försvarelsebrev», på grund varav ytterligare åtgärder mot honom måste inställas. Kort därefter, i sept. 1629, utvecklade han ännu en gång i ett brev till stiftets prästerskap sina önskemål om den biskopliga maktställningens inskränkning genom en legitim kyrkostyrelse och det lägre prästerskapets höjande i självständighet och socialt anseende. Under några år fick frågan vila, men då det vid utskottsmötet 1636 kom till den stora sammandrabbningen mellan regeringsmakt och biskopsmakt, drogs B. ånyo in i striden. Regeringen hade själv sörjt för att han blivit vald till ombud och insatte honom i den kommitté, som hade att yttra sig över Rudbeckius' bok om prästerskapets privilegier. B. hänvisade här till sina tidigare uttalade meningar om kyrkostyrelsen; han ställde sig tydligen på regeringens sida men uppträdde denna gång icke aggressivt. Själv blev han emellertid hårt »vexerad» och uppfordrades av biskoparna att göra avbön för sina förgripliga utlåtelser i »Prosphonesis», enligt hans egen uppgift under hot att eljest bli avsatt från ämbetet. B. protesterade mot detta som ett nytt maktövergrepp och sköt saken in under regeringen, som även drog frågan under sitt forum. Vid den stora uppgörelsen 21 juni mellan rådet och biskoparna fick också striden kring B. sin plats bland beskyllningar och motbeskyllningar. Stormen lade sig emellertid under eftergifter från ömse håll. B. erkände själv, att han »av gemene mans tal» låtit förleda sig till förhastade och orättvisa påståenden, och återkallade dessa; i den förlikningsskrift, som undertecknades 17 juli, förklarade biskoparna å sin sida, att de låtit »all misshag och ovilja» falla och åter upptagit B. »in fraternitatem». Härmed var den märkliga episoden slut. B:s' motiv och syften ha missuppfattats både av samtiden och eftervärlden. Möjligen kan han ha haft personliga anledningar till missnöje; säkert är, att han för mycket generaliserat egna iakttagelser. Han hörde icke till tidens mest betydande, fast byggda kyrkliga personligheter; men han är intressant såsom representant för den sig formande statskyrkotanken, och hans uppträdande har även ett symptomatiskt intresse såsom vittnesbörd om en inom kyrkan förefintlig demokratisk strömning vid sidan om den tongivande biskopligt hierarkiska. Bilden av Gustav-Adolfstidens svenska kyrka blir ofullständig, om icke vid sidan av de gestalter, som framför andra fångat uppmärksamheten, såsom Rudbeckius och Paulinus, även lämnas rum åt B. och de av honom företrädda strävandena.

Hade B. genom sin hållning blivit »suspekt» inom sitt eget stånds ledande kretsar, så var han desto mer uppskattad av vissa bland rådets medlemmar. Framför andra var det Johan Skytte, som tog sig an honom och förde hans talan; med denne, som i sin egenskap av Göta hovrätts president sedan 1634 tidtals vistades i Jönköping, synes B. ha stått i livlig personlig beröring. Det tycks också ha varit på Skyttes initiativ, som det arbete tillkom, vilket förskaffat B. hans litterära anseende hos eftervärlden. Redan Gustav Adolf skall ha varit betänkt på att låta författa en historia om den svenska kyrkans öden; planen togs upp av Kristinas förmyndare, och uppdraget anförtroddes åt B. Så tillkom dennes »Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum», som efter några års förberedelse förelåg tryckt 1642, en omfattande svensk kyrkohistoria från äldsta tid ända fram till själva tryckåret. Arbetet utmärker sig icke för någon högre grad av historisk kritik — i fråga om Nordens fornhistoria följer B. troget Johannes Magnus i spåren och söker därvid ådagalägga det svenska språkets släktskap med det hebräiska; i väsentliga partier är det blott en osjälvständig kompilation; någon blick för det historiska sammanhanget ådagalägger B. icke, och hans framställningssätt är ofta otympligt. Men arbetet återger i referat eller in extenso en mängd brev och handlingar, av vilka åtskilliga ej på annat sätt äro kända, och har därför blivit betraktat som en värdefull källskrift; i all synnerhet gäller detta samtiden och den liturgiska striden, angående vilken sistnämnda B. själv i ett brev till Skytte meddelar, att han »flitigt uppsökt några secreta, som passerade uti liturgiæ tid och i R. Sigismundi första tillträde till regementet». Vid en närmare granskning har det emellertid visat sig, att B. stundom väl sorglöst återgivit innehållet i sina källor eller rent av förvanskat deras uppgifter. Med sin trångt konfessionella ståndpunkt och sin polemiska läggning har han icke heller varit i stånd att skipa historisk rättvisa. Trots allt anseende, arbetet åtnjutit, och det obestridliga värde, det i vissa fall besitter, måste det därför användas med stor försiktighet som källa.

Såsom kyrkoherde i Jönköping utgav B. även några predikningar, och han var högt skattad som nitisk själasörjare inom församlingen. Hans anseende blev så småningom, framför allt genom hans kyrkohistoriska arbete, befäst även inom prästeståndet. Då Johan Skytte i nov. 1636 föreslog honom till biskop i Linköping (»eftersom han är regeringen och staten väl affektionerad och haver disputerat pro veritate och eljest är en lärd man»), avböjdes detta i rådet med motiveringen, att man därigenom skulle »offendera hela prästerskapet». Men år 1647 sattes han av det vid riksdagen församlade prästerskapet i första rummet vid biskopsledigheten i Växjö stift, och så inträdde han omsider själv i biskoparnas rad. Endast i två år förvaltade han sitt ämbete och hann som biskop icke lämna några djupare spår efter sig.

Författare

R. Holm.

Arkivuppgifter

— B: s' brev av aug. 1629 finnes i avskr. i prästeståndets arkiv, sign. K. 2, RA; brevet av sept. 1629, likaledes i avskr., i UB: s handskriftssaml., sign. K. 23, samt i prästeståndets arkiv, sign. F. 1, RA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: At^tSiov Joannis Baaz de causis hasresewn et religionis sectarum, ad demonstrandam repvrgatas religionis veritatem, loco debitaa parentationis B. Lutheri. In nova academia Giessena publice recitatum die 18. februarii, anno obitus Lutheri 62. Giessen 1608. 4: o 28 s. — Tabvla chronologica Sacrorvm Bibliorvm, continvvm designans tempvs gestorum, in totis Biblijs descriptorum, historiasque sacras in Biblijs quandoque inter-ruptae seriem annectens ... Helmstedt 1618. 4: o 12, 46 bl. — Breviarivm compvti ecclesiastici, siue explicatio calendarij, vulgaris Rom. in ecclesia vsitati. . . Data ex antiquorum computo, & proposita discentibus scholas Wex[ionensis]... Helmstedt 1618. 40 bl. — Harmonia evangelica, perspicua brevitate integram historiam Jesu Christi, filii Dei incarnati, juxta seriem factorum exhibens . .. Illustrata ab orthodoxis interpretibus ... & in illustri schola Wexionensi publicis praslectionibus proposita . .. anno christiano 1623. Kalmar 1627. 4: o 20 bl., 608, (6) s. — Concept aff een christeligh boot-predikan, som itt olärdt scholaebarn [Erlandus Laurentij] framförde vthi Jönekiöpingz kyrckio torn then 30. april åhr 1627. Effter wisse witnes berättelse, som tilhörde, sammanschriffuen. Kalmar 1627. 4: o 4 bl. [I anslutning härtill utkom: Petrus Jonas, Een liten förklaring på then predikan, som een dieckne poike hafft haffuer vthi Jenekiöpingh anno 1627. in aprili vthaff kyrcke tornet, som förestår... Kalmar 1627. 4: o 8 bl.] — Een kort och enfåldigh, doch grundeligh förklarning öffuer S. Johannis vppenbarelse . . . Til lärdom och tröst predikat vthi Jönekiöpingz lofliga stadh... Kalmar 1629. 12: o 7, 192, (1) bl. — Eien christeligh lijkpredikan om menniskiones dödztijdh, huru hwar och en skal sigh ther til, vthi sitt kals flijt och troheet christeligen bereda. Öffuer S. h. Anna Måns dotters, ... Peder Gudmund-sons, äldre borgmästares i Jönekiöping,.. . hustrus lijk, hwilken. . . aff-sompnadhe... then 6. juli], åår 1630 och bleff then 13. dagh i samma månat... til sin hwilokammar. . . leedsagat. U. o. o. å. 4: o 19 bl. —¦ Een christeligh lijkpredikan om Rahels dödheliga frånfall, när Benjamin föddes, sampt then tröst, som vppehölt Jacob patriarchen vthi samma hiertans sorgh. Öfwer ... S. h. Elisabeth Störies dotters,... Henrich Thomessons, secret. och landzbookhollares i Jönekiöpings slotz-lähn, dygdesamme hustrus lijk; hwilken . .. affsomnade then 13. laprilis åhr 1631 och bleff then 17. dagh i samme månat... til sin hwilokammar i Jönekiöping . . . ledhsagat. Sthm 1632. 4:o 15 bl. — Christeligh lijkpredikan, framstält. .. när then edle, wälb. Jon Lillie Sparres til Westergård etc.. . . s. lijk vtbars ... at begrafwas i Asa kyrkio i Småland, then 8. augusti anno christiano 1641. Linköping 1641. 4: o. (Defekt ex., KB.) .— Inventarium ecclesiae Sveo-gothorum, continens* integram historiam eccles. Svec. . . . usque ,ad praesentem annum Christi 1642. Linköping 1642. 4: o 8 bl., 842, (12) s. [S. 663—666 indragna och omtryckta; företalet, 'de utilitate historias ecclesiasticas /imprimis' Svio-gothorum' även särsk. utg. Linköping 1641.] — Twenne christelige predikningar hålne vthi Jönekiöpingz loffliga försambling: then första. . . Dom. 22. Trinit. Matth. 18. Om Gudz stoora nådh och barmhertigheet. . .; then andra ... på alle helgona dagh, Matth. 5. Om Gudz församblingz wälstånd och dygda öffning här i nådenes rijke . .. Linköping 1644. 4: o 19 bl. — Apologia Joannis Baazii. . . in satisfactionem copulatas cum novo marito.. . jussu R. episc. & capituli Wexion. mulieris, a viro legitime citato desertas; testimonijs S. Scripturas, & orthodoxorum docentium illustrata, anno Christi 1646. Linköping 1646. lös. — Utdrag ur B: s svar 3 aug. 1629 på Växjö domkapitels 'citation' är tryckt i DelaGard. archivet, D. 11, 1839, s. 44—45; 'Constitutiones ... propositse anno 1647, d. 14 decembr.' och 'Puncter vid et prästmöte' [i Växjö 17—19 maj 1647] i O. Wallquist, Ecclesiastique .samlingar, Fl. 1, 1788, s. 90—92 och Fl. 5, 1791, s. 149—152.

Handskrifter: 'Discursus theologicus' [1628]. [Holmquist, s. 139—140.] — IlQoatf(uvriai« ad. rev. episcopos ecclesiae Svecanas [1629] (avskr., Bergianska brevsaml., T. XIV, VA; Teologi n:o 49, Linköpings stiftsbibi.). — Explicatio Ttqoatfvivtiauuf R. episcopis Suec. olim transmissas [dat. 31 maj 1636] avskr., Bergianska brevsaml., T. XIV, VA). — Dissertatio de legitima vocatione ministrorum verbi Divini, notatis iis fraudibus, quas adversum consuetudinem tribus post Apostolicum sasculis servatam in patria admittuntur. [Schefferus.]

Källor och litteratur

Källor: Riksregistr., biographica, prästeståndets arkiv samt Växjö dom-kapitels underdån. skrivelser, allt i RA; Bergianska brevsamlingen, VA (inneh. jämte ovannämnda handskr. avskr. av brev fr. 1629 ang. wyoaijjwvjjat?); Växjö domkapitels prot. och handl. — Sv. riksrådets prot.; Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnes historia, H. 1, utg. af A. Ahlqvist (1835); Dela-Gard. archivet, 11 (1839); C. C. Gjörwell, Det sw. biblioteket, 2 (1758); P. E. Thyselius, Handl. rör. sv. kyrkans och läroverkens historia, 1—2 (1839—41); dens., Smärre bidrag till sv. kyrkans historia (1851). — L. A. Anjou, Sv. kyrkans historia från 1593 till slutet af 17: e århundradet (1866); E. Hilde-brand, Ett bidrag till frågan om Joh. Baazius som kyrkohistoriker (Hist. tidskr. 1899); R. Holm, Joannes Elai Terserus, 1 (1906); Hj. Holmquist, D. Johannes Matthias Gothus (1903); H. Lundström, Laurentius Paulinus Gothus, 1—2 (1893); Th. Norlin, Sv. kyrkans historia efter reformationen (1864—71); J. Schefferus, Svecia literata (1680).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Joannes (Jöns) Baazius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/18956, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-11-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:18956
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Joannes (Jöns) Baazius, urn:sbl:18956, Svenskt biografiskt lexikon (art av R. Holm.), hämtad 2024-11-10.