Gustav Axelsson Banér

Född:1547-05-19
Död:1600-03-20 – Linköpings Domkyrkoförsamling, Östergötlands län

Diplomat, Häradshövding, Hovmarskalk, Riksråd, Ståthållare


Band 02 (1920), sida 647.

Meriter

6. Gustav Axelsson Baner, broder till de båda föregående, f. 19, maj 1547, avrättad 20 mars 1600 i Linköping. Studerade jämte brodern Sten utomlands. Skall från 1564 ha tjänstgjort vid konungens livfana och fört dennes huvudbaner; hovmarskalk 13 febr. 1569; riksråd s. å. (ed 2 aug.); användes huvudsakligen i militära uppdrag; fältöverste i Finland 5 aug. 1571; användes sedermera i särskilda uppdrag och avfärdades på flera större diplomatiska beskickningar; förordnades att i Erik Sparres frånvaro inträda i slottsloven i Stockholm 1586; ståthållare i Reval 5 okt. 1588; avsatt från denna befattning genom K. brev 6 mars 1590; häradshövding i Vallentuna härad med Ryds och Danderyds skeppslag 29 apr. 1593.

Gift 8 okt. 1581 med Kristina Sture, f. 22 dec. 1559, d 4 jan. 1619, dotter till greve Svante Sture.

Biografi

Om B:s resor och studier i utlandet är redan berättat i brodern Stens biografi. Liksom denne omtalas hän bland dem, som togo anstöt av Nils Stures behandling, och hörde till de första, som verkade för hertigarnas plan på en resning. Han stod vid deras sida, då de i juli 1568 bröto upp från Eskilstuna till Vadstena, verkade sedan för deras sak i Västergötland och tyckes hava följt dem på deras tåg genom Svealandskapen till Stockholm. Detta vapenbrödraskap lade granden till det intima förhållandet mellan B. och den nye konungen. Att han åtnjöt dennes gunst, visade sig bland annat däri, att han, efter att hava deltagit i besluten på riksdagen i Stockholm (jan. 1569), utsågs till hovmarskalk 13 febr. 1569. Hans självkänsla, för egen del och för adelns, var utan tvivel redan vid denna tid stark; dock är det ovisst, om han verkligen fällt det yttrande, för vilket konungen efter brytningen 1589 ställde honom till rätta, »att han hade varit med att hjälpa honom till riket, och där Hans K. M. icke ville styrka och vidmakthålla deras privilegier, lag och friheter, så ville han hjälpa att skilja honom därvid igen». I mars sändes han tillsammans med Klas Fleming till hertig Karl för att bland annat förhandla om ett försäkringsbrev, som konungen avkrävde denne. Vid Johans kröning 10 juli 1569 mottog han riddarslaget och utnämndes vid samma tid, blott 22 år gammal, till riksråd. Kort därpå blev han ånyo prövad i krigiska värv: han fick (i okt.) ett självständigt befäl i Västergötland, där det gällde att skydda gränsen mot de kring Varberg opererande danskarna och att om möjligt skynda till denna stads undsättning. B. intog en fast ställning i Kinds härad men förmådde icke hindra danskarna från härjningar i dessa trakter och vann över. huvud knappast några krigiska lagrar. Efter freden med Danmark beslöt dock konungen snart nog att använda honom också i kriget med Ryssland, och B. utnämndes 5 aug. 1571 till »fältöverste i Finland»; senare fick han jämväl fullmakt att sluta fred eller stillestånd med ryssarna. Samtidigt (6 aug.) erhöll han i ärftlig förläning sju gårdar (bl. a. Näsby) i Danderyds och Täby socknar. Genom arv hade han tidigare blivit ägare av släktgodset Djursholm med en mängd gårdar, belägna särskilt i Danderyds och Hammarby socknar i Uppland, i Björksta och Irsta socknar (Målhammar) i Västmanland och i Ösmo socken i Södermanland; därtill kommo flera gårdar i Linneryds och Hvembo socknar i Sanåland. Av dessa besittningar ingick Målhammar (6 gårdar) i B: s arvslott efter Anna och Pernilla Tott. B. vistades i regel på Djursholm och skrev sig till detta såsom sätesgård. — Om B: s verksamhet i Finland är föga bekant; konungen tadlade honom i varje fall för overksamhet och bristande fältherreförmåga. Sedan dec. 1571 synes Viborg hava varit hans huvudkvarter. I aug. 1572 utsågs han till medlem av den beskickning, som skulle bevaka Sveriges intressen under det polska interregnum efter Sigismund II Augusts död och söka skaffa Johan dubbelrikets krona. Beskickningen, vars främste man blev Hogenskild Bielke och som lämnade Sverige först i jan. 1573, förmådde icke uträtta mycket till konungens fromma; den franske ambassadörens guld och lysande utfästelser vunno spelet. Efter hemkomsten togs B. i anspråk av sitt krävande hovmarskalksämbete, som bland annat innebar en vidlyftig ekonomisk förvaltning. Ett särskilt bekymmer, som B. visserligen delade med rådet i dess helhet, beredde frågan om brudskatt åt konungens systrar. B. kom konungafamiljen närmare än någon annan; hertig Karl beskyllde honom senare till och med för att hava stått i ett otillåtet förhållande till prinsessan Elisabet, något som B. kort före sin död trovärdigt bestrldde. Ett brev till brodern av 1 dec. 1574 låter oss ana de slitningar och svårigheter, som hovtjänsten beredde honom; vid konungens lynnesutbrott var han närmaste målet för dennes vrede, som ofta riktades mot adeln i allmänhet men säkert stundom mot honom själv. Hos hertig Karl synes han hava varit väl anskriven. Oaktat B. redan 1575 trolovat sig med Kristina Sture, synes dennas moder ha gjort svårigheter, och hertigen anhöll då i juli. 1577 om konungens förord för den giftaslystne. Först fyra år senare ägde dock B: s och Kristina Stures bröllop rum. År 1577 följde B. hertig Karl på dennes resa till Tyskland men torde ha vänt om redan i Lybeck (i nov.). Tid efter annan fick B. särskilda politiska uppdrag: i apr. och aug. 1574 förhandlade han å konungens vägnar med hertig Karl, och i maj 1575 möter han oss som medlem av den beskickning, som med danskarna avslöt fördraget i Ulvsbäck av 1 juni 1575. Ett självständigare diplomatiskt värv uppdrogs åt honom 13 mars 1579, då han sattes i spetsen för den beskickning, som avfärdades till kejsaren för att med denne förhandla i flera viktiga angelägenheter, om den lifländska frågan och förhållandet till Ryssland, om konungens förhållande till Lybeck och till sina svågrar i Tyskland. Det var typiskt för tidsförhållandena, att B. därunder måste pantsätta en konungen tillhörig klenod och några egna smycken och att han först 1585 mottog gottgörelse. Beskickningen, som också skulle representera konungen vid hertig Karls bröllop i Heidelberg, hann icke fram i tid men överbragte senare Johans lyckönskningar och gåvor till kurfursten. I okt. 1580 bevistade B. som konungens representant ett barndop vid hertig Karls hov, och i juli 1582 sändes han ånyo med Pontus De la Gardie till denne för att söka vinna hans bifall till den bekanta av konungen utfärdade stadgan om kunglig och furstlig rättighet (av 27 jan. 1582). Förhandlingarna därom voro helt säkert stormiga, och hertigens känslor mot B. voro åtminstone från denna tid bittra. Konungen däremot förlänade honom (21 sept. 1581) på behaglig tid en årlig ränta av 800 dir att utgå av tiondespannmål från olika landskap. I febr. 1583 var han åter bland konungens ombud vid de fortsatta förhandlingarna med hertigen. På sommaren 1586 förordnades han att i Erik Sparres frånvaro inträda i slottsloven i Stockholm, och vid årsskiftet 1586—87 förde han konungens talan inför ständerna i Uppland och vissa delar av Norrland. Under förberedelserna till Sigismunds resa till Polen (sommaren 1587) fick han särskilt uppdrag att i samförstånd med slottsloven i Stockholm söka förmå dess borgare att utgöra båtsmän, skeppspersedlar och proviant till transportflottan. Han blev en av de svenska herrar, som i sept. 1587 åtföljde Sigismund för att bevaka hans och rikets intressen under de förestående underhandlingarna med de polska ständernas ombud. Han kom därvid helt naturligt att träda i skuggan för Erik Sparre, men att Sigismund uppskattade hans person och tjänster, framgår därav, att han (29 dec. 1587) skänkte honom en pension av 1,000 dir att utgå i fyra år av tullen i Riga. B. hade vid denna tid trätt i ett nära förhållande till de inflytelserika svenska sekreterarna vid Sigismunds hov, särskilt till Johannes Tidichinni Bultius, som sedermera bland annat sökte hjälpa honom att utfå pensionen av den tredskande tullnären i Riga. Från Krakau begav sig B. efter kröningsriksdagen över Vilna, Riga (där han uppehöll sig i maj 1588) och Reval till hemlandet. Konung Johan hade redan på våren 1587 vidtalat honom att åtaga sig den krävande ståthållarposten i Reval, och B. fogade sig efter denna önskan, ehuru han misstänkte hertig Karl för att på detta sätt söka få honom avlägsnad från Sverige. Fastän utnämningen skedde först senare, mottog B. på resan konungens uppdrag (av 29 mars 1588) att under vistelsen i Reval göra nödiga reparationer på slottet och förbereda upprättandet av en kunglig jordebok över Estland. I aug. 1588 kom B. till Sverige, medförande förtroliga meddelanden från Sigismund till Johan, men reste i okt. tillbaka till Reval med fullmakt som ståthållare och en vidlyftig instruktion (av 5 okt. 1588), som bland annat ålade honom att genomföra en ordentlig jorderäfst, att skydda bönderna mot tyranniska husbönder och att ägna särskild omsorg åt de kyrkliga förhållandena. B. synes också med kraft hava gjort konungens intressen gällande både i förhållandet till den estländska adeln och i sin ekonomiska förvaltning (salt-sjuderi på Ösel m. m.), och hans omsorger sträckte sig också till de ingermanländska fästningarnas försvarsberedskap, varvid han hade att samarbeta med Karl Henriksson (Horn). Han hade för övrigt själv fått ekonomiska intressen i Estland: konungen hade (9 aug. 1582) skänkt honom sätesgården Werpel (i Wiek) med ärftlig rätt och bekräftat hans besittningsrätt till gården Werder, som han köpt. Werpel hade förbrutits under kronan av sin tidigare ägare Johann Zöge, men B. hade vid övertagandet iklätt sig vissa ekonomiska förpliktelser mot arvingarna, varom särskilda avtal träffades 1588 och 1596. Sigismund bekräftade senare (18 juli 1594) hans besittningsrätt.

På sommaren 1589 blev det B:s uppgift att träffa anstalter till det länge påtänkta möte mellan Johan och Sigismund, som ägde rum i aug.—sept. samma år och fick så olyckliga följder för B. och hela rådskretsen. Hans namn står liksom broderns under de ödesdigra rådslagen, och konungen kom att betrakta hans hus som själva huvudhärden för »sammansvärjningen». Efter Johans avresa fick han snart känning av dennes onåd: han mottog intill årets slut »icke en bokstav» från konungen, och i mars 1590 utfärdade denne ett brev om hans avsättning från ståthållarskapet. Efterträdaren Erik Gabrielsson (Oxenstierna) ålades dessutom att utvisa honom från Reval och förbjuda honom att lämna sina gods i Estland. Vid underrättelsen härom skrev B. (4 apr. 1590) ett gripande brev till konungen, vari han förklarade, att han icke så mycket tänkte på sakens materiella sida, eftersom »ägodelar och lön äro gängande och kommande», men att han för sin heders och sitt adliga namns skull fann det oförskyllda slaget »för mycket och för tungt att draga». B., som tydligen kunde räkna på efterträdarens medkänsla, tyckes hava stannat i Reval till 28 maj, då han reste till Finland; efter återkomsten inskeppade han sig 23 juli till Sverige. Under sin sista tid som ståthållare, vid tiden för det ryska fredsbrottet (jan. 1590) hade han jämte Klas Bielke tagit befälet över den i Narva samlade svenska hären men av brist på! proviant formåtts att draga denna från Narva till Wesenberg. Konungen ansåg därför, att han med Karl Henriksson (Horn) delade ansvaret för de händelser, som ledde till de ingermanländska fästningarnas uppgivande, och att båda hade tänkt mer på sina gods i Estland, sina »träkyffer och andre ringe byggninger», som skulle hava råkat i fara vid en rysk invasion, än på »de väldelige och ståtelige furstendömer», det vill närmast säga Ingermanland. Denna sak drogs fram under förhören med B. (från aug. 1590), men konungen framställde också en rad andra anklagelser, som dels drabbade honom ensam, dels gällde även de övriga rådsherrarna. Det hette sålunda, att han vanskött sitt hovmarskalksämbete och sitt kommando i Finland men också, att han 1587 varit med om att »skynda Sigismund ur riket» och 1589 satt sig emot dennes hemresa, att han stämplat mot den lagliga tronföljden osv. B., som mellan stämningarna och förhören mest vistades på Djursholm, delade med brodern och Erik Sparre förföljelsen även under dess sista skede (från våren 1592) och försonades efter konungens död med hertig Karl på samma villkor som dessa. Han kom därefter ånyo att tillhöra den kring hertigen samlade rådskretsen och bar ånyo sin hovmarskalkstitel; hertigens dagboksanteckningar visa, att han ofta nog vistades vid dennes hov. Utnämningar och förläningar (häradshövdingetjänsten i Vallentuna härad med Ryds och Danderyds skeppslag 29 apr., förläning av smörräntan i Hälsingland 30 maj 1593) synas vittna om att hans tjänster blevo uppskattade. B. deltog i Uppsala möte och sändes i sept. 1593 med Nils Gyllenstierna för att taga emot Sigismund i Stockholms skärgård. Han spelade en framskjuten roll under förhandlingarna med denne och bistod kraftigt hertigen, då det gällde att avvärja de av Malaspina ledda katolska intrigerna. Hans verksamhet inom rådskretsen under den följande tiden låter sig på det hela taget icke avgränsas gentemot ämbetsbrödernas. Han undertecknade Söderköpings beslut men synes under den därpå följande kritiska tiden hava varit bland dem, som ståndaktigast hävdat konungens och rådets rätt gentemot hertigen. B., som stannade i Sverige ännu sedan brodern, Erik Sparre och andra lämnat landet, stod vid Ture och Klas Bielkes sida under de prövande förhandlingarna med hertigen efter Arboga riksdag. Det var först efter riksdagen i Uppsala (febr. 1598), som B. fann ställningen outhärdlig; det av Sigismund till Sverige avfärdade sändebudet, Samuel Laski, hade uttryckligen varnat de kvarvarande för hertigens våldsamma planer. I Ture Bielkes sällskap lämnade B. med tungt hjärta Sverige (i mitten av mars 1598) med Halmstad som närmaste mål. Båda stannade tills vidare i Danmark och synas med förkärlek hava uppehållit sig i Helsingör. De uppmanade enträget Sigismund att snarast möjligt hävda sin myndighet med vapenmakt, och de bearbetade i hans intresse befolkningen i de svenska gränslandskapen. Vid tiden för Sigismunds avresa till Sverige fortsatte de agitationen, särskilt i Västergötland, men begåvo sig sedan till Blekinge (juli 1598) för att möta konungen i Kalmar, dit de anlände i början av aug. B. uppträdde där jämte Erik Sparre och Ture Bielke som konungens ombud under de begynnande förhandlingarna med de tyska sändebud, som hade till uppgift att söka medla mellan Sigismund och Karl. Han förordnades därefter att föra rytteri och knektar landvägen från Kalmar till Östergötland. Från konungens ankomst till Sitegeborg fram till slaget vid Stångebro tillhörde han ånyo dennes närmaste omgivning. Efter slaget kom han i hertigens händer på samma villkor som övriga rådsherrar, med vilka han till en början satt fängslad på Segersjö. Av hans öden under fängelsetiden lämnas en åskådlig, delvis gripande skildring i den berättelse, som nedskrivits av hans dotter Sigrid. På grund av sin hustrus nedkomst fick han stanna på Segersjö något längre än sina olycksbröder; efter en kort vistelse i Nyköping fördes han därefter till Gripsholm, där han, skild från sin maka, satt fängslad med Göran Posse och Klas Bielke, ända tills han (i febr. 1600) fördes till Linköping. Han förhördes inför ständerdomstolen första gången 5 mars. De framställda anklagelserna, även för hans del väsentligen byggda på uppsnappade brev, voro i det hela desamma, som riktades mot de övriga åtalade. Han synes hava försvarat sig med större energi än brodern, men detta kunde icke inverka på utgången. Då B. efter domen (17 mars) fick återse sina anhöriga, utspelades rörande scener, under vilka hans själsstyrka förblev sig lik. Han blev den förste av de dömda, som 20 mars 1600 halshöggs på torget i Linköping. På avrättsplatsen sjöng han »Herre Gud Fader, statt oss bi» och den tyska psalmen: »Muss ich daran auf diesen plan, welt wie du wilt, Gott ist mein schild, der wird mich wol beleiten». B. blev sedermera gravsatt i Uppsala domkyrka, där en praktfull minnesvård över honom och hans familj finnes i behåll (utförd 1629 av holländaren Aris Claesson). B:s gods indrogos som förbrutna till kronan, men redan 1 juni 1603 återställdes änkans arvegods, hennes morgongåva samt de av mannens arvegods, som belöpte sig på i Sverige kvarstannande barns arvslott, en restitution, som sedermera i denna omfattning generellt bekräftades för alla de avrättade herrarnas arvingar genom Norrköpings riksdagsbeslut 1604 och vid reduktionen antogs ha gått i verkställighet beträffande de Banérska godsen trots en senare anfäktelse; genom ett K. brev 1 juni 1612 restituerades jämväl några strödda gods, som kronan dittills behållit, däribland Målhammar.

Vid jämförelse med brodern framstår B. som mer betydande eller i varje fall som en lidelsefullare, kraftfullare, mer verksam natur. Hans offentliga bana, som ledde från högsta konungagunst till djupaste onåd, är också mer innehållsrik och skiftande. Hos honom framträder skarpare än hos de flesta övriga inom rådskretsen den adliga självkänslan men också den personliga an- svarskänslan, villigheten att för rikets skull tjäna även stränga eller oresonliga herrar.

Författare

H. Almquist.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor (till B. 5 och 6): Riksregistr., hertig Karls registr., diarier. skrivelser till kanslitjänstemän och deras koncept, skrivelser från ståthållare

1 Reval, Germanica, Muscovitica, handl. ang. förföljelsen mot Erik Sparre m. fl. rådsherrar (Strödda hist. handl., 13-a), handl. ang. åtskilliga Sigismunds anhängare (ibid., 19), Hogenskild Bielkes papper, Erik Sparres minnesbok, 1, och Erik Brahes almanacksanteckn. (enl. meddel. av professor S. Tun-berg), allt i RA; räkenskaper och godshandlingar i arkivet på Vik, 'deponerat i RA. — Bidrag till Finlands historia, utg. af R. Hausen (1917); Ca-lendaria Caroli IX, utg. af A. Lewenhaupt .(1903); Konung Carl den IX: des rim-chrönika, utg. af B. Bergius (1759); Handl. rör. Skandinaviens historia, 15 (1830), 19 (1834); Hist. handl., 20 (1904), 23 (1912); Handl. rör. söndringen mellan hertig Carl och rådsherrarne 1594—1600, utg. af E. W. Bergman (Hist. bibliotek, 2, 1876); Register öfver rådslag i kon. Johan "III: s tid (Meddel. fr. sv. riks-archivet, 5, 1881); Sv. riksdagsakter, 2—4: 1 (1899—1909);, Sverges traktater med främmande magter, 5: 1 (1903). — H. Almquist, Sverge och Ryssland 1595—1611 (1907); dens., Den polit. krisen och konungavalet i Polen 1587 (1916); dens., Smärre bidrag till svenska Vasahusets historia (Personhist. tidskr., 1910); S. J. Boethius, Om den sv. högadeln under kon. Sigismunds regering (Hist. bibliotek, 4, 1877); dens., Hertig Karls tfch sv. riksrådets samregering (Hist. tidskr., 1884—86); N. Eden, Om, centralregeringens organisation under den äldre Vasatiden (1899); Ellen Fries, Teckningar ur sv. adelns familjelif, 2 (1901); C. M. Stenbock, »En klagelig dag» (Personhist. tidskr., 1916); S. Tunberg, Sigismund och Sverige 1597—1598, 1—2 (1917, 18); J. Werwing, Kon. Sigismunds och kon. Carl den IX: des historier, 2 (1747), s. 165 o. följ., 191 o. följ.; F. ödberg, Om stämplingarna mot kon. Johan III åren 1572—1575 (1897); dens., Om kon. Johan IJI: s förföljelse mot ståthållaren Karl Henriksson Horn och hans bröder 1590—1592 (Västergötlands fornminnesfören. tidskr., 2 : 4—5, 1904); dens., Om Hogenskild Bielkes moder, fru Anna Hogenskild till Dala och Åkerö och hennes tid (ibid., 2: 8—10, 1908—09). — Se i övrigt angående den Banérska gravvården i Uppsala domkyrka: C. R. af Ugglas, Ett par portaler i staden inom broarna och Aris Claeszon från Haarlem (Samf. Sankt Eriks årsbok 1916).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav Axelsson Banér, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19038, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Almquist.), hämtad 2018-10-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19038
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav Axelsson Banér, urn:sbl:19038, Svenskt biografiskt lexikon (art av H. Almquist.), hämtad 2018-10-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se