Meriter

2. Knut Eskilsson (Banér), den föregåendes son i hans första gifte, f. på 1440-talet, d efter 19 nov. 1516 och senast 1518 (den gängse uppgiften, att han avlivats av Kristian 11 1520, är oriktig). 

Biografi

K. bodde till en början på Skenäs vid Bråviken och förvaltade därvid å den åldrige faderns vägnar häradshövdingtjänsten i Östkind. I sin egenskap av Östgötaherre togs han i anspråk för tvenne olika belägringar av Stäkeborg, 1467 och 1487. Vid det senare tillfället, då det gällde att fråntaga Ivar Axelsson slottet, var det K., som begynte och ledde belägringen. Som riksråd deltog han redan i 1476 års Kalmarmöte. Efter faderns död flyttade han till Vängarn. Han blev nu lagman i Västmanland — så nämnes han ännu 1494 — och därefter i Uppland till sin död. Under den politiska krisen 1497 hörde han till Sten Sture den äldres få trogna och blev då för sin medverkan vid riksföreståndarens fientligheter mot ärkebiskop Jakob Ulfsson bannlyst av den senare. Vid konung Hans' kröning samma år erhöll han riddarslaget. När Sten Kristersson (Oxenstierna) våren 1501 höjde upprorsfanan mot konungen och K. på den senares order skulle hämma hans framfart, blev han i stället i trakten av Tierp slagen och tillfångatagen. Då Sten Kristerssons upplopp säkerligen skedde i fullt samförstånd med Sturepartiet, voro K:s motåtgärder mot herr Sten helt visst endast skenbara och tillfångatagandet blott ett försök att föra konungen bakom ljuset. Vid den kort därpå utbrytande allmänna resningen mot det danska väldet förenade sig också Sten Kristersson och hans »fånge» om att stödja Sturarna i upproret. K:s beprövade insikt i belägringskonsten kom nu väl till pass, och hela vintern 1501–02 ledde han vid Hemming Gadhs sida Stockholms belägring. Han deltog i stormningen 6 maj 1502, vilken ledde till slottets kapitulation några dagar senare. Under de närmaste åren framträder K. mest som en flitig deltagare i rådsmötena och synes därvid bl. a. i följd av sin erfarenhet i rättssaker ha utövat ett ganska stort inflytande. Han åtnjöt förtroende hos Svante Nilsson och torde ha stått denne nära men är likväl antecknad som medutfärdare av riksrådets anklagelseskrift mot riksföreståndaren vid Stockholmsmötet i juni 1511. Då den unge Sten Sture efter herr Svantes död med maktmedel och under öppet trots mot riksrådet banade sig väg till riksföreståndarvärdigheten, ogillades detta av K., som under valstriden i ett faderligt varnande brev förgäves rådde honom att »sätta det obestånd av och icke lyda onda rådgivare». Han visade sig emellertid, sedan striden en gång avgjorts till Sten Stures favör, som dennes vän och stödde honom i riksstyrelsen. Så t.ex. åtföljde han unge herr Sten på Finlandsresan sommaren 1513 för att biträda vid underhandlingar med ryska sändebud. Han nämnes sista gången 19 nov. 1516, då han sålde Vängarn till Sten Sture. Den vackra vapensköld med Banérska ättemärket, som numera förvaras i livrustkammaren efter att ursprungligen ha tillhört Sigtuna kyrka, torde förskriva sig från K:s begravning i nämnda kyrka. — K. var redan 1471 gift med Kristina Eriksdotter, dotter av riksrådet Erik Magnusson (örnfot) till Konungssund vid Bråviken och Elseby Pedersdotter. I detta äktenskap, som upplöstes genom hustruns död något av åren 1506–11, hade han endast ett barn, dottern Dordi (Dorotea), som var gift 1) med Gustav Vasas farbroder Krister Johansson, 2) med Gunnar Larsson på Hornby. Dordi Knutsdotter synes ha saknat förmåga att hushålla och avhände sig en stor del av de ärvda jordagodsen, däribland Skenäs till farbrodern Nils Eskilsson. Hon nämnes sista gången i nov. 1527, då hon erhöll en penninggåva ur den kungliga kammaren.

Författare

G. Carlsson.

Källor och litteratur

Källor: Pergamentsbrev, RA; Stockholms stads tankebok, Stockholms rådhusarkiv; arv och eget: Sturegodsen samt 1527 års räntekammarbok, kammararkivet; brev från Knut Eskilsson till Svante Nilsson i Sturearkivet, danska riksarkivet; Bidrag till Skandinaviens historia, utg. af C. G. Styffe, 3—5 (1870—84); Sverges traktater med främmande magter, 3, utg. af O. S. Rydberg (1895); J. A. Almquist, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, 1 (1917); G. Carlsson, Hemming Gadh (1915); E. Ekhoff, Tvenne sköldar från slutet av medeltiden (Sv. fornminnesfören. tidskr., 7, 1888—90).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut Eskilsson (Banér), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19045, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19045
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut Eskilsson (Banér), urn:sbl:19045, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Carlsson.), hämtad 2024-04-18.