Meriter

Barchius, Nicolaus, brorson till riksrådet Samuel Bark (se släkten Barck), f. 25 nov. 1676 i Västerås, d 16 febr. 1733 därstädes. Föräldrar: dv. historiarum och poeseos lektorn i Västerås, sedermera prosten och kyrkoherden i Söderbärke Laurentius Barchius och Anna Rudbeck. Förlorade vid åtta års ålder sin fader men fick en god styvfader i prosten Olaus Kalsenius. Student 13 febr. 1689 i Uppsala, där han var inackorderad hos professor Joh. Salenius; disputerade 12 mars 1698 (De hospitalitate Hebræorum; pres. J. Palmroot) och 3 dec. s. å. (De indole heroica; pres. H. Forelius); anträdde mars 1699 en utrikes studieresa genom Danmark, Tyskland, Holland och England, varunder han besökte ett flertal, särskilt tyska, universitet; promoverades frånvarande till fil. magister i Uppsala 11 dec. 1700; hemkom sept. 1701. Prästvigd 17 aug. 1702; huspredikant (»hovpredikant») hos K. rådet och presidenten greve Nils Gyldenstolpe; e. o. K. hovpredikant 1703; tf. notarie i hovkonsistoriet s. å.; hovpredikant hos änkedrottningen 1706; domprost i Västerås 27 nov. 1709; änkedrottningens biktfader 1710; fick senatens befallning att kvarstanna i Stockholm såsom tf. preses i hovkonsistoriet och tillträdde domprostbefattningen först i maj 1711; deltog i riksdagarna 1713–14, 1719, 1726—27 och 1731; drottning Ulrika Eleonoras biktfader 1719; överhovpredikant och preses i hovkonsistoriet 5 mars s. å.; kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen och preses i Stockholms stads konsistorium 14 maj 1725; biskop i Västerås 24 nov. 1729 (tillträdde maj 1731). Teol. doktor vid kröningen 5 mars 1719.

Gift 1) 1 aug. 1707 (1706?) med Maria Steuch, f. 14 juni 1689, d 11 juni 1719, dotter till ärkebiskop Mattias Steuchius; 2) 26 apr. 1720 med Maria Eufrosina Franc, f. 1682, d 14 mars 1751, dotter till landshövdingen i Nyköping Peder Franc.

Biografi

1720-talet, då B. verkade först som överhovpredikant och preses i hovkonsistoriet och sedan även som kyrkoherde i Storkyrkan och preses i stadskonsistoriet, var en i religiöst avseende synnerligen upprörd tid i Stockholm. Det var tiden för den konservativa pietismens blomstring, för konventikelplakatet och den Dippelska oron. Liksom prästerskapets stora flertal intog B. en mot de nya religiösa rörelserna skarpt avvisande hållning och blev genom sin ställning en av ortodoxins ledare. Till de mest extrema ortodoxa ivrarna hörde han dock icke. I en predikan inför hovet 1721 angrep B. pietismen och dess konventiklar. Han blev med anledning därav (4 dec.) uppkallad i rådet för att giva upplysningar. Här framhöll han starkt faran av de pietistiska sammankomsterna och tillrådde en allvarsam förordning med varning och hotelse om straff. Resultatet blev ett K. brev till överståthållaren av 8 dec. 1721 »angående de inritade och sig insmygande svärmeriers förebyggande och hämmande». 1725 drog B. ånyo uppmärksamheten till sig genom en antipietistisk predikan på 14 söndagen efter trefaldighet om »rätta christnas andelige prästerskap i Christo Jesu», vari han sökte med skriftens ord visa, att pietismens lära om det andliga prästadömet var falsk och att endast det vigda prästerskapet har en av Gud given rätt att offentligen förkunna hans ord inom församlingen. Predikan utsattes för en skarp kritik av kyrkoherde Herman Schröder och blev föremål för undersökning hos myndigheterna ända upp i senaten. Vid riksdagen 1726–27 var pietistfrågan brännande. I jan. 1726 hade konventikelplakatet utkommit men hade väckt opposition, och från pietistiskt håll sökte man vid riksdagen vinna en mildrande förklaring därå. Inom prästeståndet var stämningen given. Där klagade vid riksdagens början B. över att »gement och enfaldigt folk» i Stockholm vore »alldeles inficierade» med pietism och över att t. o. m. en och annan av prästerna offentligen å predikstolarna predikade mot plakatet (prästeståndets . prot. 14 sept. 1726). Samtidigt hade ståndet bekymmer för Dippel, vilka naturligen ökades, sedan denne efter en tids vistelse i Skåne i jan. 1727 kom upp till Stockholm. Ståndet gjorde stora ansträngningar att få honom förvisad ur riket genom K. M:t utan de andra ståndens hörande. Härvid tjänstgjorde B. såsom mellanhand, då det gällde att påverka konungen (prästeståndets prot. 1 och 4 febr. samt 11 mars 1727). Sedan prästeståndet i riksdagens sista stund lyckats få riksdagsbeslut av tre stånd på Dippels utvisande och den farlige kättaren var borta, vidtog för Stockholms konsistorium omsorgen om utrotande av spåren efter hans verksamhet i huvudstaden. Såsom konsistoriets preses hade B. att lägga hand härvid. Särskilt riktade sig misstankarna för dippelianism mot pietismens dåvarande främste representant bland prästerskapet, kyrkoherden på Skeppsholmen Erik Tolstadius. B. ledde konsistoriets åtgärder mot honom och var författare till det betänkande, som konsistoriet 13 dec. 1728 ingav till K. M:t, vari yrkades, att Tolstadius på behaglig tid skulle sättas från ämbetet. Över det »nit» och den »sorgfällighet», B. och konsistoriet i denna sak visat, uttalade prästeståndet vid 1731 års riksdag sin fägnad. B:s' verksamhet som biskop i Västerås blev mycket kort, och för stiftets utveckling har han därför knappast hunnit uträtta något. — Alstrins slutomdöme om B. i likpredikan över honom var, att han »vinnlagt sig att bevisa sig en beprövad och ostraffelig Herrans tjänare». Han omnämner ock åtskilliga drag, som röja en oskrymtad fromhet.

Författare

G. Walli.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Scutum christianorum eller rätta christnas skjold uti en christelig lijkpredikan öfwer för detta kyrckioherden wid St. Clarae och St Olofs församblingar i Stockholm . . . mag. Simon Jsogasus wid des christeliga jordafärd och begrafningsact, som skiedde i St. Clarse kyrckia ... a. 22 martii åhr 1710. Sthm 1710. 4:o 1 bl., 88 s., 12 bl. — En christelig upmuntring til inbördes frid och enighet, på tacksäjelse-dagen, som firades år 1720. then 2. decembr. öfwer freden med konungen af Stora Britannien, såsom churfurste af Brunswig-Liineburg, med konungen af ¦ Preussen, och med konungen af Dannemark, uti högmässo-prédikan öfwer Rom. XIV: 19. Upps. 1721. 4: o 68 s. — Likpredikan över Margar. Törn-flycht, t 1723. Fol. [Stricker.] — Rätta christnas andelige prästerskap i Christo Jesu, then christeliga församlingen wid S. Nicolai kyrckia i Stockholm, på then 14 söndagen efter H. Trefaldighets söndag 1725, til närmare betrachtande förestält. Sthm [1725]. 4: o 8 bl., 48 s. [Även i tysk övers.: Wahrer Christen geistliches Priesterthum in Christo Jesu... U. o, 1726. 4: o 5 bl., 22 s., 4 bl.] — Then sidsta stunden, för en Christen then bästa: förestält tå kyrkoherdens wid St. Claras och St. Olofs församlingar i Stockholm M. Jöran Nordbergs i lifstiden älskeliga hustru och maka, fru Regina Rehn, begrofs i St. Clarae kyrko d. 7 octob. åhr 1725. Sthm [1725]. 4: o 2 bl., 68 s. — The christnas likhet med Gudz sons beläte, uti en christelig likpredikan öfwer för thetta Kungl. May:tz tro man och öfwerste för Närike och Wermelandz regementet,... herr gref Carl Ulric Torstensson, hwars döda lekamen . .. blef nedsatt i sina fäders graf uti Kungl. Riddarholms kyrckan d. 20. mart. 1729. Sthm 1730. Fiol. 2 bl., 51,, (1) s. — En. trogen siäia-herde, uti en christelig lik-predikan öfwer för thetta kyrckioherden uti Kungl. Rid-derholmens och Bromma församlingar,... M. Johannes Possieth, som med tillbörlig heder till sin graf och hwilo-kammar blef beledsagad i Kungl. Ridderholms kyrckan then 13. aug., anno 1729. U. o. o. å. 4: o 132 s. /t,*, H?ndskrift: Oratio inauguralis de munere et officio episcopali (Rålambska saml., Fol. N: o 132, KB).

Källor och litteratur

Källor: Bidrag till sv. kyrkans och riksdagarnes historia, utg. af S. P. Bexell, A. Ahlqvist och A. Lignell (1835); likpredikan över B. av E. Alstrin 1733 samt inbjudningsskrift av Gabr. Sevallius till Västerås gymnasiums minneshögtid över B. och parentation vid denna av J. Svedelius s. å.; G. Anrep, Sv. adelns ättar-taflor, 1, 4 (1858, 64; art. Barck och Steuch); E. W. Bergman, Några bidrag till sv. kyrkans historia under förra århundradet, 1 (1873): K. Henning, Johan Conrad Dippels vistelse i Sverige samt dippelia-nismen i Stockholm 1727—1741 (1881); A. Källström, Bidrag till den sv. pietismens historia, 1 (1894); H. Levin, Religionstvång och religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); E. Linderholm, Sven Rosén och hans insats i frihetstidens radikala pietism (1911); J. C. Stricker, Försök til et sw. homilet. bibliotek (1767); A. Westén, Sv. kongl. hof-clericiets historia, 2 (1801).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Barchius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19057, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2024-11-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19057
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Barchius, urn:sbl:19057, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Walli.), hämtad 2024-11-10.