Wolf Heinrich Baudissin (Bauditz), von

Född:1597 – Tyskland (i Luppa, nedre Lausitz)
Död:1646-06-24 – Polen (i Elbląg/Elbing)

General


Band 02 (1920), sida 776.

Meriter

Baudissin (Bauditz), Wolf Heinrich von, f. 1597 på slottet Luppa i nedre Lausitz, d 24 juni 1646 i Elbing. Föräldrar: Christoph von Baudissin och Anna von Deupold. Tillhörde en gammal adelsätt i Schlesien och Lausitz, som i äldre tid skrev sig Budiss, Budissin, Baudiss. Sändes som ung till kejserliga hovet i Wien, inträdde därefter i kejserlig krigstjänst och gjorde sina militära lärospån under fälttåg i Ungern; löjtnant i venetiansk tjänst 1615; kämpade 1620 i Fredrik V:s armé och deltog i slaget på Vita berget; överstelöjtnant hos Johan Ernst av Sachsen-Weimar 28 maj 1625; överste i danska armén 23 juni 1626; överste i svenska armén 28 apr. 1628; generallöjtnant mars 1631; befälhavare över svenska hären i Nedersachsen 1632 (fullmakt 24 maj); lämnade denna tjänst 13 mars 1633 (Chemnitz); generallöjtnant i kursachsiska armén juli 1635; till följd av sitt andra gifte introducerad i det schleswig-holsteinska ridderskapet s. å.; nedlade nyssnämnda ämbete 1636; var sedermera verksam i diplomatiska, och militära uppdrag å Polens vägnar.

Gift: 1) 1625 i Oldenburg med Anna Sofie von Kissleben, d i Elbing 4 okt. 1629, dotter till Bernhard von Kissleben, drost i Oevelgönne; 2) 5 aug. 1633 i Oldenburg med Sofie Rantzau, d 1697, dotter till ståthållaren Gerdt Rantzau och sedermera omgift med Kaj Ahlefeldt.

Biografi

Över B:s skiftande levnadsöden faller ett klarare ljus först med åren närmast före hans övergång i svensk tjänst. Med sitt regemente tillhörde han den i Schlesien stående, för Kristian IV av Danmark kämpande kår, mot vilken Wallenstein sommaren 1627 med överlägsna krafter riktade ett förkrossande slag. Från det av fienden kringslutna Kosel vid Oder lyckades B. i juli undkomma med större delen av kavalleriet, som nu under ledning av honom och andra överstar kastade sig mot nordväst. Några veckor därefter blev den flyktande styrkan nattetid överraskad av den förföljande wallensteinske översten Pechmann, och vid Bernstein nära pommerska gränsen utspann sig en kort och mördande slaktning. Som genom ett under undgick B. döden eller fångenskapen; han tog sig fram till Küstrin, gav sig däri ut för en pommersk lantjunkare och slog sig i följe med en till Stettin resande brandenburgsk sekreterare, vilken vid framkomsten, när B. gav sig till känna, häpnade över att finna en så betydande krigsman i »den lille och oansenlige, i sliten läderjacka klädde personen». Spillror av det schlesiska rytteriet hade emellertid samlat sig i Pommern, och med dessa landade B. i sept. vid Kolding i Jylland. Vid försvaret mot de anträngande kejserliga höll han här ut till det sista men måste i okt. efter en olycklig strid söder om Aalborg rädda sig över till öarna i båt. Strax därpå blev han på grund av övergrepp, begångna av hans trupper, på befallning av några danska rådsherrar fängslad i Korsör och förd till Köpenhamn men omedelbart frigiven, synbarligen genom Kristian IV:s mellankomst. Den rannsakning med B., som skulle äga rum vid ett rådsmöte i Slagelse, kom aldrig till stånd; man torde snart ha velat nedtysta saken, men B. ställde sig förorättad och vägrade förlikning med herrarna. I denna sinnesstämning träffade honom den svenske diplomaten Kr. L. Rasche, som uppmanade honom att gå i svensk tjänst. Ehuru fortfarande personligen fäst vid konung Kristian, avgav B. nu (nov. 1627) en edlig förpliktelse att ej mer tjäna Danmark och förklarade sig redobogen att begynna värvningar för svensk räkning. Formligt avtal härom synes nu ej ha slutits, men i början av 1628 uppehöll B. sig i Hamburg, sysselsatt med att sammanbringa friska trupper. Från kejserligt håll gjordes framställning till staden om hans arrestering, och sannolikt är detta förklaringen till att han kort därefter träffas i Danmark, där han mars 1628 vid ett nytt besök av Rasche knöt förhandlingarna med Sverige vidare och varifrån han i början av apr. begav sig till Stockholm för att för Gustav Adolf framlägga ett projekt, avseende någon krigisk aktion mot det i Wallensteins hand varande Mecklenburgs kust. Därav blev intet, men B. åtog sig att för svenska arméns räkning värva tolv kompanier tyska ryttare och erhöll fullmakt som svensk överste. Ehuru avsedda att utsträckas till Holland och Ostfriesland, kommo tydligen dessa värvningar att inskränka sig till Hamburg och Lybeck, där man trots B: s uppdrag för det neutrala Sverige hyste betänkligheter mot att synas gynna företaget, väl vetande, »det kejsaren aktade nu K. M:t lika så gott som konungen i Danmark» (juni 1628). Under sensommaren och hösten utskeppades B:s ryttarkompanier från Lybeck till Elbing i Preussen, dit B. själv med sin familj anlände i okt., hälsad med stora förväntningar, då bristen på kavalleri var kännbar och B. ägde stort militäriskt rykte. Under honom tjänade en broder, ryttmästaren Georg von Baudissin.

Ödet ville, att B:s insatser i det svensk-polska kriget skulle bli nästan inga. Få dagar efter ankomsten till Gustav Adolfs läger föll ban under en träffning vid Osterroda i polackernas händer och fördes till Warschau, där han till en början hölls i milt fängelse. Mars 1629 lyckades han med hjälp av en mutad väktare fly på hästryggen, hann under tre dagar i stormgalopp fram till gränstrakten mot Brandenburg, ej långt från Frankfurt a. d. Oder, men blev där gripen av sina förföljare, sedan han flera dygn hållit sig gömd i skogen och för hungerns skull nödgats ge sig till känna. Polackerna, som utfäst ett högt pris för hans gripande, återförde honom till Warschau och till ett strängare fängelse. Från något tidigare tillfälle synes B. ha varit illa tåld i Polen, ty yrkanden lära ha framställts, att han måtte avrättas som rövare; dock vägrade konung Sigismund. Hans regemente deltog under hans frånvaro med utmärkelse i kriget och led vid Stuhm stora förluster. I samband med stilleståndsförhandlingarna gjordes från svensk sida kraftiga ansträngningar för att få B. utväxlad, men ännu efter Altmarksfördraget förgick avsevärd tid, utan att dessa medförde verkan, och man lade därför press på motparten genom att som pant för B: s frigivning kvarhålla Danziger Haupt. Först i jan. 1630 släpptes denne, sedan man förgäves sökt avpressa honom hedersord på att aldrig mer gå i fält mot Polen eller kejsaren.

Vid förberedelserna till Gustav Adolfs tyska fälttåg kom B. att spela en viss roll. För konungen var det ett intresse av högsta ordningen att få till stånd ett ackord med de främmande, över oinlösta fordringar knorrande ryttaröverstarna i Preussen, vilkas stridsvana fast svårtyglade trupper utgjorde en så viktig tillgång för de stundande krigsrörelserna, att hela företagets öde till ej ringa del ansågs beroende av en uppgörelse med dem. Att denna uppgörelse, som under rådande statsfinansiella villkor måste bli ett tyngande bekymmer för konungen och Axel Oxenstierna, till slut åvägabragtes, torde rätt mycket få tillskrivas den omständigheten, att kanslern, följande konungens anvisningar, lyckades vinna B. för saken. Ännu efter landstigningen i Pommern beredde emellertid avtalet med rytteriet svårigheter, och det kom att dröja något, innan de värvade kavalleriregementena, som vilkas egentlige ledare B. nu framstod, kunde sättas in på den nya skådeplatsen. B. avlade sommaren 1630 ett besök i Stockholm men låg eljest större delen av året i kvarter i Braunsberg, och först i mitten av okt. anträdde han med hästregementena den oförutsett länge uppskjutna marschen landvägen in i Pommern, otåligt inväntad av Gustav Adolf, som förklarade sig näst Gud förlita sig på B:s trupper. Missmodig över svårigheter med inkvartering och tillförsel, menade denne, att man detta år ej borde ha givit sig in i leken. Från början fick han emellertid taga verksam del i krigshändelserna: vid Kolberg i Hinterpommern, vid Demmin i Vorpommern och därefter i Ukermark under Tillys framstöt mot Neubrandenburg (mars 1631). Vid denna tid erhöll han den fullmakt som generallöjtnant vid kavalleriet, vilken Gustav Adolf redan våren 1630 lovat honom men han hittills ej önskat mottaga. Den kår, han kommenderade, i rullorna upptagen till närmare 6,000 man, förlades kring Prenzlau och senare kring Fehrbellin. På dess lott kom rekognoscerings- och förtruppstjänsten. Sommaren 1631 insjuknade B. ytterst svårt men kunde i slutet av juli med utmärkelse deltaga vid avvärjandet av Tillys anfall på det svenska lägret i Werben; under förföljandet av fienden hade han så när blivit tillfångatagen. Märkligt ehuru i sitt sammanhang dunkelt är B: s vid samma tid visade intresse för knytandet av förbindelser mellan Gustav Adolf och Wallenstein, uppenbarligen ett led i den från Wallensteins historia bekante Raschins samtidiga uppslag och bemödanden.

B. kom nu en tid att åtfölja huvudarmén. I sept. kämpade han vid Breitenfeld, betäckte från Erfurt med en nordlig flygelkår marschen till Sydtyskland och förenade sig senare med Gustav Horns i Övre Franken stående armé. I konungens ynnest hade B. alltid stått mycket högt, och slitningar, som nu yppades till följd av B:s och hans folks egenrådighet och hårdhänthet, inverkade ej på Gustav Adolfs tanke om hans användbarhet, något som bl. a. framgår av ett diplomatiskt uppdrag, givet i slutet av 1631 men verkställt först ett par månader senare. Genom B., som i enskilda angelägenheter reste till Oldenburg och Holstein, lät konungen förelägga Danmark en ultimatumartad framställning, som framfördes i febr. 1632 till prins Kristian av Danmark och såtillvida ledde till målet, som den danska politiken därigenom tvangs att inslå en klart fredlig riktning, ehuru den undgick att på det sätt, Gustav Adolf velat, binda sin rörelsefrihet. Strax därpå öppnade sig för B. en självständigare verksamhet. Pappenheim bröt i början av apr. in i stiftet Bremen, kastade undan den sjuklige och föga handlingskraftige Åke Tott, som börjat besätta detta område, och upptog för Sverige ytterst farliga förhandlingar med Kristian IV. Vid ett krigsråd i Buxtehude 26 apr. bestämdes det då, att B. från 1 maj i Totts ställe skulle övertaga kommandot, vari han även senare av Gustav Adolf bekräftades (24maj); hans närmaste man blev V. Lohausen. Fastän B. erkände den längre söderut självständigt opererande hertig Georgs av Lüneburg anspråk på högsta befälet i kretsen, blev han otvivelaktigt den verklige ledaren av krigsrörelserna, och det var också han, som i början av maj genomförde de vid det nyssnämnda krigsrådet planlagda operationerna, en diversion mot Pappenheims förbindelselinjer, som nödgade denne att brådstörtat retirera till sin operationsbas vid Weser. Det uppställda syftet var därmed nått Pappenheim var utmanövrerad från Nordsjötrakten och avskuren från de omedelbara förbindelserna med Kristian IV. Men många och bland dem främst Gustav Adolf ansågo, att målet satts för lågt; då Pappenheim, upptagen av de danska förhandlingarna, hade dröjt kvar vid Elbes mynning, medan de svenska trupperna samlades längre upp vid floden, borde man ha sökt instänga och förinta honom. Motståndaren fanns nu kvar obesegrad och genom sin närhet och snabbhet knappt mindre farlig. Tågande söderut, förenade sig B. med hertig Georgs trupper, och den samlade armén tog sin marsch till Hildesheim i syfte att vinna känning med lantgreve Vilhelm av Hessen, ett mål, som länge eftersträvats men som gick om intet genom Pappenheims snabba anfall på Hessen och därefter verkställda besättande av passen till Thüringen. Fara för en förening mellan Pappenheim och Wallenstein var nu för handen, och Gustav Adolf var uppbragt över lamheten i B:s rörelser, men Pappenheim valde att efter en framstöt mot hertig Georgs och B:s förskansade läger vid Hildesheim tåga till Maastricht för att i samverkan med spanjorerna hindra holländarna att intaga denna stad. En delning av B: s och hertigens trupper, som på sistone varit ifrågasatt, kom nu i början av aug. till stånd; Georg och Lohausen ryckte mot det av de kejserliga besatta Wolfenbüttel, medan B., som enligt krigsplanen skulle företaga en diversion mot Westfalen och Rhen, gjorde en fruktlös attack mot Paderborn. Av konungen befalld att undsätta holländarna vid Maastricht, förmådde han ej verkställa denna order, besvärad av Pappenheims kvarlämnade styrkor under Gronsfeld, som förstärkts av J. de Mérode. Ställningen blev hotfull, sedan Pappenheim efter Maastrichts fall kunde återför väntas. B. var därför angelägen om att erhålla förstärkning från armén vid Wolfenbüttel, men hertig Georg gjorde svårigheter, och Lohausen kom alltför sent på marsch. Förenad med Mérode och Gronsfeld, drev Pappenheim i sept. B. ur hans läge vid Höxter, och under svåra förluster förföljdes denne in i Hessen; han drog därpå till Wetzlar i Wetterau. Efter ett halvt års oavbrutna marscher var hans armé nu svårt medtagen. Hos B. själv spordes en olust med den svenska tjänsten, som kom till utbrott strax efter Gustav Adolfs död. I nov. inträffade nämligen en händelse, som bragte B. i sinnesuppror. Han hade i maj samma år besatt det indräktiga amtet Syke vid Weser, tillhörigt hertig Fredrik Ulrik av Braunschweig, och mot hertigens protester tillvällat sig förvaltningen därav. Hans fordran att som lön för sina förtjänster i fält erhålla denna domän understöddes formellt av Gustav Adolf men mötte bestämt motstånd hos hertigen, som till slut lät driva bort B:s folk från Syke. Full av harm, tillkännagav B. nu för Salvius, att den otacksamhet och vanvördnad, han utstått »dieser seits», mognat hans beslut att låta employera sig »anderwertig». Vid en sammankomst med Axel Oxenstierna i Frankfurt övertalades han likväl att tills vidare kvarstå i tjänsten och fullfölja sina nya företag. Då Kölns ärkestift erbjöd rikare möjligheter till förplägnad, hade B. beslutit att där taga vinterkvarter och, gynnad av Pappenheims avtag till den kejserliga huvudarmén, inlett framgångsrika operationer i detta syfte. Infallande i Kölns stift, Julich och Berg, intog han på kort tid bl. a. Siegburg, Linz, Drachenfels och Andernach; de kejserliga skyllde på kommendanternas försumlighet förlusten av som ointagliga ansedda fästen. Staden Köln var allvarligt hotad, och Gronsfeld, som av kurfursten anropades om hjälp, undvek till en tid att företaga något mot B., som han ej ansåg sig vuxen. Efter löfte om en spansk hjälpkår och sedan Gronsfeld till undsättning uppbådat största delen av sina trupper, syntes dock planerna mot staden komma att stranda. Holländarna, oroliga för spanjorernas inmarsch i stiftet, utvecklade diplomatiska ansträngningar för att neutralisera landet väster om Weser, men B. tovade att gå in på planen, skyllande på sina förmäns befallningar. Då spanjorerna under greven av Isenburg därpå övergingo Rhen, nödgades B. för övermakten retirera till Wetterau (febr.), varefter de flesta av honom besatta orterna snart återtogos. Axel Oxenstierna, som med stort missnöje sporde utgången, gav B. skulden för det felslagna företaget; i stället för att blott besätta några huvudorter och söka avhålla motparten från öppen brytning hade han genom hårda brandskattningar provocerat spanjorernas inblandning.

Dels de militära motgångarna, dels och framför allt oinfriade anspråk på gottgörelse medverkade till B:s i mars 1633 fullbordade beslut att nedlägga sin svenska tjänst. Hans armé, som vid sista årsskiftet utgjort omkr. 5,000 man, övertogs av pfalzgreve Kristian. Under öppen misstämning skildes B. från svenskarna; Konrad Falkenberg, som ett par månader därefter träffade honom i Oldenburg, hörde honom hota med att »söka en herre, hos den han kan revengera sig på Sverige». På svenska sidan sökte man tillmötesgå hans alltjämt hävdade krav; till en början erhöll han sommaren 1633 en med stort besvär anskaffad summa på 10,000 rdr, och likaledes beviljades hans begäran att som donation få amtet Meppen i Mönsters stift, en upplåtelse, som dock icke kom till stånd till följd av Knyphausens gensagor. Den närmast följande tiden var B. bosatt i Oldenburg, inbegripen i förhandlingar åt skilda håll. Bl. a. hyste han planer på att uppsätta en ärkebiskoplig bremisk armé, och vid slutet av 1633 erbjöd han på nytt Sverige sin tjänst. Sveriges oförmåga att tillfredsställa hans aldrig mättade satisfaktionskrav hänvisade honom emellertid till annat håll. I juli 1635 utnämnde kurfursten av Sachsen B. till sin generallöjtnant. Det sachsiska armébefälet ogillade detta val av befälhavare i det nu utbrytande kriget mellan Sverige och Sachsen; B. ansågs nämligen oduglig att föra infanteri. Fältherrelagrar skar han näppeligen under sin kortvariga verksamhet under Sachsens fanor. En soldatvisa från denna tid ironiserar över honom och kurfursten: »Der herr ist des krieges ein kind, sein generalleutenant blaudert in wind.» Han led okt. 1635 det svåra nederlaget vid Dömitz, där han med knapp nöd undgick att bli tillfångatagen, och mottog vid Magdeburg juni 1636 sådana blessyrer, att han måste taga avsked. Han uppehöll sig sedan flera år i Oldenburg. Redan 1637 talades det emellertid på svenskt håll om förbindelser mellan B. och Polen. Från 1641 framträdde han också öppet som betrodd polsk underhandlare. Flera gånger kom han i konung Vladislavs uppdrag till Köpenhamn, medförande förslag om samlat uppträdande mot Sverige av kejsaren, Polen och Danmark. Dessa planer stannade emellertid vid att Kristian IV lät honom värva trupper för ett infall i Lifland och Pommern, som endast ansatsvis förverkligades.

B. var en tapper och oförvägen soldat och en duglig ryttaranförare, djärv i attacken men uppenbarligen ej vuxen större strategiska uppgifter. Braskande och stortalig, skildras han som i grund och botten en hedersman, ehuru drag av egennytta och hårdhet starkt framträda. Han tillhörde de högre soldenärer, som gärna ville giva sitt uppträdande något av furstlig glans, måna om sin personliga värdighet och som amatörpolitiker fallna för intrigens konst.

Författare

N. Ahnlund.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 — Brev från B. finnas i flera av riksarkivets serier. Av dem ha hans skrivelser till Gustav II Adolf till stor del offentliggjorts i »Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia» 2 (1860). Hans brev till Axel Oxenstierna äro tryckta i dennes »Skrifter och brefvexling» (2: 9; 1898).

Källor och litteratur

Källor: Tyskt registr. 1628, 1631; brev från B. till J. Adler Salvius och från Adler Salvius till Axel Oxenstierna samt Anders Svenssons och Kr. L. Rasches depescher (Germanica), allt i RA; Värvade regementen utom Sverige-Finland: rytteri N:o 53, krigsarkivet. — Arkiv till upplysning om sv. krigens och krigsinrättningarnes historia, 1, 2 (1854, 60); Kong Christian den fjerdes egenhasnd. Breve, udg. ved C. F. Bricka & T. A. Fridericia, 2, 3, 5 (1889—91, 1878—80, 1883—85); G. Irmer, Die Verhand-lungen Schwedens ... mit Wallenstein, 2 (1889); Rikskansleren Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, 1: 4—6 (1909, 15, 18) och 2: 1, 6—9 (1888, 93—98); Sv. riksrådets prot.; Briefe und Akten zur Geschichte Wal-lensteins, hrsg. von H. Hallwich, 1, 3, 4 (Österreich. Geschichts-Quellen, 2: 63, 65, 66, 1912). — G. Björlin, Johan Baner, 1—3 (1908—10); B. Boethius, Svenskarne i de nedersachs. och westfal. kustländerna juli 1630— nov. 1632 (1912); B. Ph. v. Chemnitz, Königl. schwedischen in Teutschland gefiihrten Kriegs Theil 1—4 (1648, 53, 1855); J. A. Fridericia, Danmarks ydre polit. historie... 1629—60, 1, 2 (1876, 81); H. Hallwich, Fiinf Biicher Geschichte Wallensteins (1910); E. Hildebrand, Wallenstein och hans förbindelser med svenskarna (Hist. tidskr. 1883); Isr. Hoppe, Geschichte des ersten schwedisch-polnischen Krieges in Preussen, hrsg. von M. Toeppen (1887); J. Kretzschmar, Gustav Adolfs Pläne und Ziele in Deutschland (1904); O. Klopp, Der 30-jährige Krieg, 3: 2 (1896); P. Schwartz, Die Neu-mark während des 30-jährigen Krieges (1899). — Se i övrigt: Dansk biogr. lexikon, 1 (1887), art. Bauditz, och Allg. deutsche Biographie, 2 (1875), samt om ett kopparstick, framställande B: s fälttåg i Kur-Köln, med tillfogad utförlig text, C. Snoilsky, Svenska historiska planscher (Kungl. bibi. samlingar, 1893).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Wolf Heinrich Baudissin (Bauditz), von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19088, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2019-07-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19088
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Wolf Heinrich Baudissin (Bauditz), von, urn:sbl:19088, Svenskt biografiskt lexikon (art av N. Ahnlund.), hämtad 2019-07-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se