Johannes Messenius

Född:1579/80 – Västra Stenby församling, Östergötlands län (i Freberga)
Död:1636-11-08 – Finland (i Uleåborg)

Historiker, Dramatiker


Band 25 (1985-1987), sida 423.

Meriter

1 Messenius, Johannes, f 1579 eller 1580 i Freberga, Kälvesten (nu V Stenby), Ög, d 8 nov 1636 i Uleåborg (Ahnlund). Föräldrar:, mjölnaren Jöns Thordsson o Birgitta Andersdtr. Studier vid Vadstena stadsskola, inskr vid jesuitseminariet i Braunsberg 10 nov 95, anställd hos biskopen Petrus Tylicki i Kraków 03, enl egna uppg:er prom dr vid univ i Ingolstadt 18 mars 05 o kreerad poeta laureatus i Prag 05, skolledare i Danzig 06, juris prof vid UU 0913, anförtroddes vården av kronans äldre kansliakter 6 okt 13, assessor vid Svea hovrätt 16 febr 14, dömd till döden för landsförräderi o katolska sympatier 20 aug 16, benådad, dömd till livstids fängelse på Kajaneborg 26 sept 16, frigiven från fängelset 20 nov 35. Historiker.

G 16 (M:s egen uppg; se Linder, s 55) eller 13 (Tunberg, s 37) maj 1607 i Danzig m Lucia Grothusen, f omkr 1576, levde 28 aug 1646, död trol före maj 1647 (Hildebrand, s 111), dtr till hertig Sigismunds preceptor Arnold G (bd 17) o Anna Blasiusdtr.

Biografi

M blev tidigt faderlös och modern gifte snart om sig. Styvfadern, smed men bokligt intresserad, sände M till stadsskolan i Vadstena. Skolgången i Birgitta-staden varade endast ca tre år men blev bestämmande för M:s levnadsöde, då den grundlade hans katolicism. Till Vadstena koncentrerades på 1590-talet motreformationens försök att återvinna Sverige, och unga män värvades för skolning vid jesuitseminarier ute i Europa. M blev en av dem. När allt utövande av katolsk gudstjänst i Sverige förbjöds 1595, sändes M jämte några andra till Danzig, varifrån han snart begav sig till det närbelägna jesuitseminariet i Braunsberg. Två gånger erhöll han premium, och 1601 övergick han till de högre filosofiska studierna, vilka han dock efter avbrott på grund av sjukdom avslutade 1603.

Vid jesuitseminariet gavs en bred humanistisk undervisning med stark betoning av klassiska studier. Uppförande av skådespel var en viktig del av programmet, men inte heller fysiska övningar försummades. De religiösa kraven var stränga; eleverna avgav det katolska troslöftet och fostrades att kuva den egna viljan. För den rätta lärans skull var lögner och falska löften i vissa situationer tillåtna. Denna fostran förefaller ha satt djupa spår hos M.

1603 började M:s vandringsår. Avsikten var att besöka Rom, men på vägen kom han att stanna i Kraków, där han gick i tjänst hos biskopen. Tiden där gav tillfällen till nya studier. Hösten 1604 kom M till Rom, men besöket varade bara ett par veckor, sannolikt som följd av konflikt med jesuitpatrarna, och han blev aldrig upptagen i jesuitorden. På återvägen stannade M i Ingolstadt, där han enligt egen uppgift promoverades till doktor. Uppgiften har inte kunnat bekräftas, och det är anmärkningsvärt att M först i Sverige nämner sin doktorstitel. Sommaren 1605 kom han till Prag. Uppgifter tyder på att han också varit i Tübingen och Rostock. Sensommaren så befann han sig emellertid i Danzig som informator. Efter ett kort besök i Braunsberg öppnade M följande år en privat läroanstalt i Danzig. Under denna tid var han även verksam som latinpoet.

M:s hustru Lucia Grothusen kunde som dotter till kung Sigismunds förre informator förmedla kontakt med den polske kungen. Hon var också arvtagare till betydande egendomar i Sverige. Genom släktskap stod hon även i förbindelse med ledande kretsar i Danzig. Det förefaller som om M vid tiden för giftermålet hade vittsyftande planer, där hustrun kunde vara till hjälp. Han uppvaktade nämligen Sigismund med en släktutredning, Genealogia Sigismundi, dock utan önskat resultat. M beslöt då att flytta till Sverige och gå i tjänst hos Sigismunds fiende, Karl IX. Han ändrade något i sin Genealogia, lade till ett par dikter och ett företal och sände det hela till Karl.

M:s beslut att återvända till Sverige kan ha föranletts av motgången i Polen, men hustruns arv och längtan att återse hemlandet kan också ha spelat in. Dock är det svårt att förklara att den sannolikt djupt katolske M, som nyss gift sig med en katolsk kvinna, enbart av sådana skäl skulle bege sig till Sverige, där det var omöjligt att utöva den katolska läran. Troligen räknade M med att på sikt kunna tjäna kyrkan och förbereda katolicismens återkomst i Sverige. Kanske trodde han att Sigismund skulle vinna tillbaka kronan. M mottogs gynnsamt av Karl IX och erhöll redan 23 jan 1609 statslön, men såväl kungen som männen kring honom var djupt misstänksamma. För att visa sin renlärighet skrev M, sannolikt på Karl IX:s order, dikten Retorsion, Schrifft und Bericht, vilken skulle tjäna som svar på en jesuitisk stridsskrift mot kungen.

Våren 1609 tillträdde M en professur i Uppsala och höll 6 mars sin inträdesföreläsning. Professorstiden blev framgångsrik. Vid sidan av den officiella undervisningen höll M privata kollegier, som blev mycket omtyckta. Detta ledde till rivalitet med den andra eldsjälen vid universitetet, Johannes Rudbeckius. Denne talade vid olika tillfällen om jesuitisk lära och taktik, i tydlig avsikt att misstänkliggöra M. 1610 fick Nils Chesnecopherus (bd 8), med vilken M låg i strid om hustruns arv, i uppdrag att undersöka orsakerna till motsättningarna. M klarade sig den gången, men Chesnecopherus uppdagade en dikt som M skrivit i Krakow, vari han smädat Karl IX. För att rädda sig tvingades M att författa en våldsam skrift mot jesuiterna. Han kunde återuppta verksamheten sedan han även i Palinodia seu Recantatio (1610) avsvurit sig alla katolska villfarelser. Efter en lugnare tid blossade striden med Rudbeckius upp igen 1612, varvid lärare och studenter delade upp sig i två läger. Nu gällde frågan rektorsvalet. Den avgående rektorn, som var M:s förtrogne, vägrade att installera den valde Rudbeckius. För att lösa tvisten kallade Axel Oxenstierna de stridande till förhör i Sthlm 1613. Tvisten löstes genom att bägge antagonisterna avsattes, Rudbeckius blev hovpredikant och åt M anförtroddes vården av kronans äldre kansliakter.

M visade sig under professorstiden vara en skicklig pedagog. Hans lärdomar från jesuitseminariet kom väl till pass. Liksom jesuiterna tillmätte han uppförande av dramer stor betydelse och han skrev själv flera. Mest betydelsefulla och engagerande var dock de privata kollegierna, och många intresserade elever följde honom till Sthlm.

I Uppsala ägnade sig M också åt historieskrivning. Ett betydande arbete är den 1611 utgivna Sveopentaprotopolis, en historisk och topografisk beskrivning av Sveriges fem äldsta städer: Uppsala, Sigtuna, Skara, Björkö och Sthlm. Den så utgivna mindre skriften Tumbae handlar om gamla gravstenar i Sverige. Även en biskopskrönika kom ut detta år. Samtidigt tjänstgjorde M som regeringens politiske skriftställare. Detta författarskap blev en viktig merit för tjänsten som arkivvårdare. Som sådan ägnade sig M i första hand åt de gamla lagarna, och han gav ut landslagen. Han publicerade även Ericus Olai Historia Svecorum Gothorumque (1615) liksom några krönikor, däribland Stora rimkrönikans första del. Under M:s tid som bisittare i den nyinrättade hovrätten gällde ett av dé första målen tvisten mellan två personer som gjorde anspråk på samma arv som M:s hustru ställde krav på. En av de tvistande var Erik Jöransson Tegel; han blev nu efter att förut ha varit vän med M dennes främste motståndare. Ett par processer med Tegel utföll till M:s förmån, men snart spred Tegel rykten om att M var hemlig katolik. I maj 1616 gjorde han gällande att denne hade landsförrädiska förbindelser med Polen. Vid förhör kom i dagen att M hade kontakter med personer som varit i Polen och ämnade fara dit. Han förklarade att han med dessas hjälp velat återskaffa bortförda historiska dokument. Stämningen var nervös; på våren hade framkommit uppgifter om ett planerat polskt angrepp på Sverige. M dömdes att mista livet, men det gavs honom möjlighet att fria sig med tolvmannaed. Eden var dock så formulerad att den knappast gick att avlägga. Domen förvandlades till livstids förvisning till Kajaneborg.

M fick ta med sig familjen vid deportationen. Han kunde också föra med sig och senare införskaffa böcker, vilket gjorde det möjligt för honom att arbeta. M behandlades åtminstone tidvis mycket hårt, och 1622 påtalade t o m fångvaktarna i brev till regeringen den hårda behandlingen. Trots detta och trots sjukdomar arbetade M oförtrutet på sin stora sv historia, Scondia illustrata. Han skrev också ett par historiska dramer, fastän han nu inte såg någon möjlighet att få dem uppförda.

I början av 1635 blev M:s forne elev Melker v Wernstedt landshövding i Österbotten. Till stor del tack vare dennes inskridande blev M äntligen i nov s å frigiven från fängelset, dock med skyldighet att stanna i Österbotten. Han avled emellertid redan följande år utan att få se Scondia illustrata utgiven.

M:s författarskap utgör resultaten av hans historiska och topografiska forskningar, skrivna på latin, av politiska pamfletter och tillfällesdikter, också dessa i allmänhet på latin (några på tyska), och av dramer, skrivna på svenska.

I sina historiska arbeten följer M ifråga om forntiden Johannes Magnus, men han blev alltmer medveten om kravet på stöd i dokument. I den sent skrivna Censura ser han Johannes Magnus som förfalskare. Den kritiska synen kom likväl aldrig att leda till revidering av forntidsframställningen. Däremot finner man i behandlingen av medeltiden och tiden därefter en iver att bygga på befintliga källor. Om någon källkritik i modern mening är det givetvis inte tal. Sitt stora värde har M:s historiska arbeten, främst Scondia illustrata, vad avser medeltidsframställningen genom att han delvis nyttjat senare förlorade källor. Behandlingen av 1500-talet kännetecknas av tydliga försök till opartiskhet, även om M:s katolska inställning lyser igenom. Bredden i hans intressen är uppenbar: han uppmärksammar olika sidor av kulturlivet, såsom konsten och litteraturen, dock framför allt de religiösa frågorna. M:s latinska prosa hör hemma i den anticiceronianska traditionen och hans förebild är inte enbart den klassiska konstprosan. I hans ordförråd och grammatik finner man såväl arkaismer som drag från senantikt och medeltida latin. M kan som sv historieskrivare betraktas som "den mest betydande i sin tid" (Lindroth 1975). Hans utgivning av historiska urkunder, vilken drastiskt avbröts genom förvisningen, måste också ges stort erkännande.

M:s antikvariska intresse omfattade också visskatten. I företalet till Svanhuita uppger han som sin avsikt "att sammanhämta de äldste och sköneste Sveriges rikes kämpevisor", och i en arbetsförteckning upptar han dels "ett hundrade utvalde gamle kämpevisor", dels "ett hundrade lustige älskog visor". Om några sådana samlingar kommit till stånd är ovisst.

Författandet av dramer har nära samband med den pedagogiska verksamheten men också med historieskrivningen och intresset för de gamla visorna. Genom agerande i komedier, skriver M i företalet till Disa, "bekommer ungdomen skickelighet och dristighet till att tala och svara, lärer hövlighet och bekommer förfarenhet om världsens lopp". I företalet till sitt tredje drama, Svanhuita, ger M tillkänna sin plan "att författa Sveriges rikes historia uti 50 komedier, och tragedier". Tanken var alltså att, efter framgången med de första dramerna, i en stor svit skildra hela den sv historien. Denna plan blev inte förverkligad.

Av de sex dramer M skrev handlar Disa, Signill och Svanhuita om olika episoder i Sveriges forntid och har nära anknytning till den behandling sagohistorien får i de vetenskapliga arbetena. Blanckamäreta handlar om folkungatiden, Christmannus om kristendomens införande och Gustavus om Gustav I och reformationen. Disa uppfördes i Uppsala vid Dis tingsmarknaden 1611 av M:s studenter, och syftet var att ge en förklaring till uppkomsten av denna marknad. Signill, som gavs på Sthlms slott vid hertig Johans bröllop 1612, bygger delvis på visan om Habor och Signill och handlar om trofast kärlek. Svanhuita uppfördes vid Eriksmässomarknaden i Uppsala följande år och beskriver hur prinsessan Svanevit återställer rättsordningen. Blanckamäreta behandlar två vitt skilda episoder, dels striden mellan Birger och hans bröder, dels förhållandet mellan Magnus Eriksson och hans son Erik; i båda spelar drottningarna, Märta resp Blanka, avgörande roller som det ondas upphov. Detta drama uppfördes i Sthlm 1614. Fastän ett par av dramerna spelades på marknader, vände sig M inte till den tillströmmande allmogen utan till de adelsmän och rika borgare vilkas söner framförde skådespelet. Folkliga inslag såsom bondeakter förekommer inte. Det var en elit M ville uppfostra.

Dramerna myllrar av personer, troligen för att alla studenterna skulle få medverka. De tre enheterna iakttas inte; bristen på enhet är synnerligen besvärande i Blanckamäreta, som för samman episoder från två skilda tider. I dramerna har M lagt in visor, några i balladstil. Visorna har berömts, medan själva dramerna, särskilt de senare, värderats lågt på grund av brist på enhetlighet, svag persongestaltning och stelt språk. Någon verklig estetisk analys har emellertid inte beståtts dessa dramer. Modern dramasyn, befriad från klassicismens traditioner, skulle troligen finna betydande värden i M:s episkt-didaktiska dramatik. Han använder i dramerna, liksom i de krönikor han skrev under fängelsetiden, genomgående stavelseräknande vers.

Det intresse för den sv historien och för adelsmäns bildning som drev M har haft betydelse långt fram under stormaktstiden. Lärjungar till M fortsatte hans historiska dramatik (A Prytz) och hans historiska och antikvariska verksamhet (sonen M 2 o Aegidius Girs, bd 17). Visserligen lyckades M:s änka inte i sina ansträngningar att få Scondia illustrata utgiven, utan hans huvudarbete blev inte minst på grund av Olof Rudbecks inflytande liggande otryckt ända till 1700, men verket var känt och diskuterat och ställdes av nyktrare historiker gärna mot rudbeckianismen. Sveopentaprotopolis och Specula kom båda ut i sv översättning 1612 och fick flera senare upplagor. M:s hållning i de religiösa frågorna torde ha bidragit till den synkretism lärjungen Johannes Matthiæ (bd 20), Kristinas lärare, bekände sig till.

M:s livsöde bestämdes av tidens starka konfessionella splittring, som påverkade förhållandet mellan nationerna och skapade stor misstänksamhet. M var troligen hela sitt liv katolik det är påfallande att han i det under fängelsetiden skrivna dramat Gustavus ger de katolska talesmännen det största utrymmet och den bästa argumentationen men någon risk för Sveriges säkerhet torde han inte ha varit. Domen mot honom förefaller därför orättfärdig. Samtidigt kan det inte förnekas att M i sin karaktär uppvisar drag som måste ha väckt misstänksamhet och skapat fiendskap.

Författare

Bernt Olsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Självbiografiska anteckn:ar (kopierat utdrag) o brev från M i UUB. Ms: D 336 o 337:1-16 (Scondia illustrata, orig), D 338:15 (ibid, avskr), D 342 (förf: kat), D 344: 12 (orig), D 345 (Schedae), Fb 14 (Collectanea), Fh 10 (excerpter till Sthlms-krönikan, orig), H 21 (Genealogica), H 23 (Theatr nob Suec, orig), M 41 (Sthlms rimkrönika, orig), M 146 (Finska rimkrönikan o Dalakrönikan, orig), alla i KB. Christmannus i V p 14, KB, o Gustavus i V p 16, KB o i V 122 o Palmsk 401, UUB. Ms till de tidigare dramerna förlorade.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Collijn, sp 606–615. Senare tr, uppl o utgåvor: Scondia illustrata, seu Chronologia de rebus ScondiaVSvecia: ... Primum edita, et ob-servationibus aucta å J Peringskiöld. Vol [1] –2. Stockholmia 1700-05. Fol. l.Tomus 1–4. 1700. 1 portr, (6), 98, 96, 79, 100[= 91] s. T 5. 1701. 120 s. T6-7. 1702. 59, 104s.T8-10. 1703. 116, 82, 44 s. 2. T 11-12. 1703. 44, 260 s. T 13. 1704. 87 s.[T (14–) 15.] 1705. (8), 156 s. Index. 1705. (113) s. -Sveopentaprotopolis, thet är the fäm förnämste och älste Sveriges och Göthes hufvud-städer ... U o 1704. (96) s. 1718. 72 s. – Disa, thet är en lustigh comedia ... [Sthlm] 1718. (40) s. En lustig comce-dia, om ... Fru Disa ... 1727. [Ny tr] 1727 [= 1740-50-talet]. Disa, thet är ... [1740-talet.] (45) s. Disa (Nya svenska lärovärket i Helsingfors 1898-1899, Berättelse [+] Femton- och sextonhundratalets skoldramer bearb för nutidens skolor af B. Estlander, 2, Hfors 1899, s 50–67, och Äldre och nyare skoldramer, för skola och hem sammanst af B. Estlander, Hfors 1901, s 27–45). – En lustig och sanfärdig comcedia, om then underlige och be-römlige troheet ... herr Hunding ... herr Hading ... hertig Regner, och then högborna frök. Svan-hvita ... gunsteligen hvar annan beviste. Sthlm 1727. (80) s. – Signell. Thet är en lustig och san-färdig tragoedia, om ... hertig Harbor [!] ... och then högborne, sköne och trofaste fröken Signill ... U o o å [1700–10]. (48) s. En lustig och sanfårdig tragoedia, om ... hertig Habor .., U o o å [Sthlm 1740–50]. (56) s. – Berättelse om några gamla och märkvärdiga Finlands handlingar, hvilken innehåller en krönika om inbyggarenas härkomst, bedrifter, gudstjenst, konungar, regenter och biskopar, med svenska rim beskrefven. Åbo 1774. 67 s. [Utg av J Bilmark.] [Ny uppl:] Rimkrönika om Finland och dess innebyggare / Berättelse ... Hfors (tr Åbo) 1865. VI, 67 s. Overs: Suomen riimi-kronikka, esihistoriallinen osa, Hfors 1932, 54 s. – En lustigh och trowärdig Chrönika om Stockholm ... (Historiskt bibliotek utg af G Silfverstolpe, d 1, Sthlm 1875, s 73-183; även sep, 111 s). – Visor ur Johannis Messenii dramer, efter de första upplagorna aftryckta af A Vikström. Upsala 1879. 4:o. 24 s. – Samlade dramer. Bd [1]–2. Upsala [1886]–1955. 4:o. (Skrifter utg af Svenska literatursällskapet [8].) 1. Utg af H Schack. 1886-88. [Omsl.] 260 s. [Disa, Signill, Svanhuita, Blanckamäreta, Christmannus.] 2. Utg av H Lidell. 195254 (tr 1955). XXXII, 90 s, 2 pl-bl. [Gustavus.] -Bref från Messenius till Rothovius, daterat den 30 september 1636 (SSLF 34 = Förhandlingar och uppsatser 10. 1895–96, Hfors 1897, s 123-125). -Dala-krönika. Utg af C. A. Ossbahr (Samlaren, årg 26, 1905, Upps 1905–06, 4:o, s 93–138; även sep, 1906, 46 s). – Johannes Messenius drama Christmannus, efter författarens egenhändiga manuskript ... Ny utg. Vol 1. Text. Med förord o inl av H Lidell. Upps 1982. XLII, 84 s. (Nordiska texter och undersökningar ..., 24.) – Enl A A Stiernman, Bibliotheca Suiogothica, [2,] Holmiae 1731, s 134, tills med några elever utg en bröllopsskrift till Carl Olofsson [Rosing] o Elisabet Abelsdotter 8 sept 1611, Sthlm 1611, 4:o.

Utgivit: Leges Svecorum Gothorumque per doc-torem Racvaldum Ingemundi, ecclesias archidia-conum Vbsalensis, anno 1481 latinitate primum donata: ... Stockholmia; 1614. 4:o. (8), 341, (19) s. – Adamus Bremensis, Chorographia Scandinaviae, sive Descriptio vetustissima regionum & popu-lorum Aquilonarium ... Holmiae 1615. (8), 44 s. – Ericus Olai, Historia Svecorum Gothorumque ... erroribus vindicata ... Stocholmiae 1615. 4:o. (8), 388 [398], (14) s. ... iterum edita, et brevibus notis illustrata. Holmiae 1654. 8:o. (8), 214 s. – Två små gamble Sveriges och Göthes chrönikor, then ena på rhijm, then andra elliest ... öffuersedde ... Sthlm 1615. (8), 102 s. Nu på nytt aff trycket uthgångne ... 1643. 85 s. [Ny tr] 1643 [= c:a 1660]. – Then gamble rijm krönikes första deel ... öffuerseed ... Sthlm 1616. (16), 332 s. [Utökad uppl:] Två gambla svenske rijm-krönikor, then förre kort ... förste gång uplagd åhr 1615. Then andra vidlyftigh ... til en deel tryckt åhr 1616 ... Nu på nytt uplagde medh andre delen aff then vidlyfftige ... afTJ Hadorphio. Sthlm 1674. 4:o. (20), 594, (48) s.

Översatt: [N Chesnecopherus,] Exegesis historica Stockholmise 1610, 4:o, 560 s, [förk uppl] så, 353 s, [ny tr] 1620; Sententia ordinum regni Sveciae ... Similiter Acta juridici processus ... Lincopiae ... Erici Sparre protestatio ... in Hogenschildi Bielke crimina inquisitio facta atque ... in illum lata sententia, anno 1605, Stocholmiae 1610, 4:o, 90 s; Transactio inter Sveones, Danosqve, post bel-lum septennale ..., Holmiae 1611, 4:o, 41 s (även variantuppl, 42 o 43 s).

Källor och litteratur

Källor o litt: I m 21, KB; STb 1614, Svea hovrätts prot o dombok 1616, Biographica, Förteckn över Messeniorum Arnoldi et Johannis acter o böcker, allt i RA; E Tengström, Vetensk humanistlatin (stencil, GU, 1974).

N Ahnlund, Från M:s sista dagar (dens, Kring Gustav Adolf, 1930); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); M Benner o E Tengström, On the interpretation of learned neo-Latin (1977); S Bergh, Sv RA 16181837 (1916); G Bolin, Ett mordattentat mot M? (Sami 1937); Broomé; B Hildebrand, Anna Messenia o släkten Rechenberg (Festskr till Verner Söderberg ..., 1932); B R Jonsson, Sv balladtradition, 1 (Sv visarkivs handkar, 1, 1967); E Käll-quist, Thet swenska språketz klagemål (1934); dens, M:s Swanhuita, dess datering o plats i sin förfs verksamhet (Sami 1937); H Lidell, Studier i M:s dramer (1935); L Linder, Bidr till känned om M:s tidigare lif (LUÅ, avd 1, tom 29, 1894) o där anf källor; S Lindroth, Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt (Lychnos-bibl, 7, 1943); dens, Sv lärdomshist, Stormaktstiden (1975); S Ljung, Erik Jöransson Tegel (1939); G Löw, Sveriges forntid i sv historieskrivn, 1 (1908); NG Ohlson, Hertig Sigismunds tukto- o läremästare (Vasa realskolas årsredog läsåret 1940/41, bil, 1941); H Olsson, M:s Scondia illustrata (1944); H Schiick, M. Några blad ur Vasatidens kulturhist (1920); S Tunberg, Riksrådet Erik Brahes chifferkalendarium, 2 (PHT 1922).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Messenius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/19146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bernt Olsson), hämtad 2018-11-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:19146
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Messenius, urn:sbl:19146, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bernt Olsson), hämtad 2018-11-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se