Meriter

2 Staël von Holstein, Erik Magnus, halvbrors sonson till S 1, f 25 okt 1749 i Kvillinge, Ög, d 9 maj 1802 i Poligny, Jura, Frankrike. Föräldrar: ryttmästaren Mattias Gustaf S o Elisabet Ulfsparre. Volontär vid Östgöta infanterireg 62, sergeant 14 okt 63, sergeant utan lön 17 aug 67, stabsfänrik 18 mars 68, allt vid Östgöta infanterireg, löjtn i armén 13 sept 72, vid Södermanlands reg 3 mars 73, stabslöjtn 29 april 78, stabskapten där 15 mars 80-8 okt 92, kammarherre hos drottn Sophia Magdalena 21 febr 77-95, attaché i Paris 78, chargé d'affaires där maj 83, ministre plenipotentiaire 31 juli 83, ambassadör 24 nov 83-febr 92 o 25 febr-nov 93, allt i Paris, frih 24 jan 88, ambassadör till Khvn med särskilt uppdrag 26 febr-27 mars 94, åter ambassadör i Paris 23 febr 95-aug 96, commissionaire plenipotentiaire i Paris 20 febr 98, ministre plenipotentiaire där 4 april 98-13 juli 99.

G 14 jan 1786 i Paris, Sv förs, m författarinnan Anne Louise Germaine Necker ("Madame de Staël", ovan s 128), f 22 april 1766 i Paris, d 14 juli 1817 där, dtr till finansstatsministern, bankiren Jacques N o Louise Suzanne Curhod samt omg 1816 m John Rocca.

Biografi

S härstammade från en tämligen obetydlig gren av sin ätt. Farfadern hade dött som överstelöjtnant i rysk fångenskap och fadern var ryttmästare vid Östgöta kavalleri. S studerade vid UU men ägnade sig därefter åt officersyrket. Han deltog aktivt i Gustav III:s statskupp 1772. För sina insatser utnämndes han till riddare av Svärdsorden och blev 1773 löjtnant vid Södermanlands regemente.

S lämnade Sverige 1776 för att söka sin lycka i engelsk krigstjänst under det amerikanska frihetskriget men skrinlade sina planer till förmån för livet i Paris, som han fascinerats av under en kortare vistelse. Han gjorde där succé i det mondäna sällskapslivet och skaffade sig snabbt inflytelserika beskyddare. "S tycks ha haft en sällspord förmåga att maniera damerna, särskilt de något bedagade" (Schück). Grevinnorna de la Marck och de Boufflers - båda inflytelserika i de franska salongerna och vid hovet samt i alla avseenden varandras motsatser och rivaler - hade sedan Gustav III:s besök i Paris 1771 utvecklat och fördjupat en vänskap med den sv kungen och höll honom genom livlig brevväxling underrättad om vad som hände i staden. Var för sig kom de att på allt sätt understödja "le petit S:s" fortsatta karriär.

Efter grevinnan de la Marcks enträgna vädjande utnämnde Gustav III S till kammarherre hos drottningen. S hade i Paris på eget bevåg lagt sig till med en barontitel och anhöll vid en audiens hos kungen på Drottningholm 1778 om att få uppta nummer, titel och vapen från Georg Bogislaus S:s (S 1) då utslocknade friherrliga ätt. Gustav synes ha ingett S en vag förhoppning om detta, men kungen var i sådana frågor återhållsam och noggrann. Det skulle dröja hela tio år innan S upphöjdes till friherre. Under den tiden hade hans livssituation dramatiskt förändrats.

Efter besöket i hemlandet återvände S till Paris hösten 1778 som ambassadsekreterare med den för tjänsten nytillkomna uppgiften att i ambassadörens frånvaro uppträda som chargé d'affaires. Sveriges ambassadör vid tiden, greve Gustav Philip Creutz (bd 9), hade redan då S som sin favorit och var hans introduktör vid hovet och i societeten. En ännu mäktigare beskyddare fick "lille S" i drottning Marie-Antoinette och sedermera även i hennes make, Ludvig XVI. Men S:s framgångar hade ett pris. Utan egna ekonomiska tillgångar hade han åsamkat sig allt större skulder och hans ekonomiska situation var i längden ohållbar.

I detta läge fick S idén till sitt livs projekt. Han skulle gifta sig med den stormrike schweiziske bankiren Jacques Neckers enda dotter och arvtagare. Flickan var visserligen endast tolv år, då S:s plan började ta form, men som Neckers måg hoppades han, att hans finansiella problem skulle vara lösta. Till synes var det inte mycket som talade för att en utblottad sv ambassadsekreterare skulle vara ett parti för den eftertraktade arvtagerskan, Germaine Necker. Hennes far var visserligen schweizare men bosatt i Paris och aktiv i den franska politiken, bl a som finansminister för första gången 1777. Hustrun Susanne drev ambitiöst salong för att än mer förstärka familjens rykte och ställning inom kultur och politik och för att befordra makens karriär. Familjen Neckers ekonomiska och sociala status var således fjärran från S:s egen. S hade dock en tillgång som de flesta andra tänkbara friare saknade. I likhet med familjen Necker var han protestant och uppfyllde därför kravet att Ger-maines make skulle dela familjens tro.

De inledande kontakterna i äktenskapsfrågan mellan S och familjen Necker ombesörjdes av grevinnan de Boufflers för S:s räkning. Necker var knappast entusiastisk över de Boufflers förslag. Den enda position som S kunde skaffa sig och som kunde svara mot Neckers ambitioner för sin dotter, var en befattning som sv ambassadör vid franska hovet med garantier om långsiktigt förordnande i Paris.

S:s öde låg nu i Gustav IILs händer. Kungen var inte obekant med hans äktenskapsplaner och hade uttalat sitt gillande men var inte benägen att ge rikets finaste ambassadörspost till S. Vid Creutz' avgång var den tänkt för kungens favorit, Evert Taube. Flera av S:s tillskyndare engagerade sig dock för hans sak. Marie-Antoinette lät förstå att det franska kungaparet skulle ha svårt att tåla någon annan efterträdare till Creutz än S, och Creutz själv pekade på den ställning S skaffat sig vid det franska hovet. Den politiska situationen 1783 var också sådan att svenskarna hade alla skäl att hålla sig väl med Frankrike. Gustav förberedde ett besök i Frankrike, vid vilket han förväntade sig att bli väl mottagen vid det franska hovet. Förhandlingar pågick om en subsidiekonvention som skulle ge Sverige en betydande årlig summa. Creutz, som från sv sida ledde dessa förhandlingar, hade även ett personligt intresse av en lycklig utgång. Han hade fått kungens löfte om att få nyttja subsidierna till att betala de omfattande spelskulder han åsamkat sig under sin tid i Paris. I det läget ansågs en personfråga inte kunna få stå i vägen för en uppgörelse. Från Florens meddelade kungen i nov 1783 S, att han för att tillfredsställa den franska drottningens önskemål utnämnt honom till sv representant vid franska hovet på sex år.

Därmed var äktenskapet dock inte i hamn. Necker var en skicklig förhandlare och han reste en rad krav som alla syftade till att dottern fortsatt skulle leva nära föräldrarna och få en social position som motsvarade familjens anseende. Den sv kungen fick motvilligt göra flera eftergifter, bl a lova att förlänga S:s tjänstgöring i Paris. I jan 1786 firades äntligen det sedan länge förberedda bröllopet.

S:s första större uppgift som diplomat var att på kungens uppdrag förvärva ön Tobago som sv koloni i utbyte mot franska handelsfördelar i Sverige. S lyckades i förhandlingen inte svara upp mot kungens önskemål varför Sverige fick nöja sig med S:t Barthélemy. I sina talrika depescher från Paris framstår S som en självständig och initierad rapportör om fransk politik. Hans egen uppfattning om landets framtid utvecklades - sannolikt under inflytande av svärfadern och hustrun - i riktning mot ett reformprogram under liberala och konstitutionella förtecken. Han hälsade sammankallandet av generalständerna med glädje och vid revolutionens utbrott såg han Necker som Frankrikes räddare. Att Gustavs och S:s åsikter om händelserna i Frankrike skilde sig åt blev alltmer uppenbart. Kungen hade också sett till att ha andra kunskapare vid beskickningen i Paris, vilka bakom S:s rygg informerade om de franska angelägenheterna i önskad anda.

Redan innan S officiellt ställdes åt sidan var Evert Taube och Axel Fersen d y (bd 15) den sv kungens aktörer i den franska politiken. I motsats till S omfattade de med iver Gustavs antirevolutionära idéer och deltog i hans försök att stötta den franska kungamakten. Efter det franska kungaparets misslyckade flykt i juni 1791 förbjöds S att ha något samröre med den nya franska regimen och i slutet av året beviljades han "permission" och återvände följande år utan sin familj till Sverige.

S tycks ha kommit till Sthlm vid tiden för Gustav III:s död. Han var persona non grata vid det sv hovet, där han uppfattades som jakobin och där hans hustrus relationer till ledande revolutionärer uppmärksammades. Genom sin vän Carl Jöran Bonde (bd 5), mystiker liksom S själv, kom han dock snart i kontakt med hertig Karl och blev dennes förtrogne. Det gällde nu att eliminera "gustavianernas" inflytande i regeringen. S hade lärt känna Gustaf Adolf Reuterholm (bd 30) under dennes besök i Paris 1789. Reuterholm, Bonde och S utgjorde det triumvirat som i böljan av hertigens riksföreståndarskap kom att styra riket.

Inom utrikespolitiken inleddes på S:s inrådan en omorientering. Man bröt banden med de franska emigranterna och knöt an till det revolutionära Frankrike. S sändes till Danmark och Tyskland för att klargöra Sveriges nya ställningstagande och till Frankrike för att avsluta förhandlingar med den nya regimen i Paris. Innan dessa slutförts bytte förmyndarregeringen i Sthlm fot, därtill pressad av Ryssland, det osäkra läget i Frankrike, där kungen avrättades i jan 1793, och de franska arméernas motgångar. S uppmanades att lämna Frankrike och begav sig till familjen Neckers gods i Schweiz, Coppet. Strax efter ankomsten dit fick han emellertid order att återvända till Paris för att återuppta de svensk-franska förhandlingarna. Ett preliminärt försvarsförbund som upprättades, blev dock inte ratificerat av den sv regeringen.

I slutet av 1794 påbörjades nya och denna gång framgångsrika förhandlingar mellan de bägge länderna, på sv sida åter under S:s ledning. För att lösa ett dödläge i förhandlingarna framträdde han med ett tal i konventet, där han presenterade sig som Sveriges ambassadör hos den franska republiken, något som innebar ett faktiskt erkännande av det nya franska statsskicket. I sept 1795 enades de bägge staterna om ett handels- och defensivförbund. Ett år senare avskedades S från sin tjänst som ambassadör under förnedrande former. Bakgrunden var det sv närmandet till Ryssland och Gustav IV Adolfs planerade giftermål med storfurstinnan Alexandra. S:s finanser var i ohjälpligt skick, sedan han lånat upp stora summor för att använda som smörjmedel i de tidigare förhandlingarna. Han reste därför till Coppet, men varken Necker eller hustrun var beredda att bistå honom. S återvände då till Paris för att försälja sitt hem.

An en gång kom dock den politiska pendeln att svänga i en för S fördelaktig riktning. Sedan de ryska giftermålsplanerna hade strandat, sökte den sv regeringen åter knyta an till Frankrike, som nu leddes av en ny och borgerlig regim, direktoriet, som hade stora framgångar på de europeiska slagfälten. Även S:s hustru hade återvänt till Paris för att kunna spela en roll i fransk politik och önskade därför få sin make återinsatt som ambassadör. Hon utnyttjade sin vänskap med den nye franske utrikesministern Talleyrand, som frankt förklarade att antingen skulle den sv beskickningen ledas av S eller av ingen alls. S blev således på nytt sv sändebud, mot Gustav IV Adolfs önskan.

För att bevaka S:s och hans hustrus agerande och rapportera hem till Sthlm sände den sv regeringen Carl Gustaf v Brinkman (bd 6) till ambassaden i Paris. S hade för sin del nu kommit till insikt om att hustruns försök att ständigt lägga sig i det politiska spelet liksom hennes öppna otrohet var komprometterande både för honom själv och det land han representerade. Han sökte uppnå en separation, men hustrun var inte benägen att överge sin ställning som ambassadris. I juni 1799 kände sig S tvingad att begära avsked, vilket från sv sida genast beviljades. Talleyrand fördröjde dock det franska godkännandet medan Germaine S intrigerade för att S skulle återfå sin tjänst, men den här gången gick det inte. Gustav Adolf gav inte med sig. Germaine S insåg då att hon inte längre hade någon nytta av sin make och för att rädda sin egen förmögenhet undan hans fordringsägare accepterade hon hans tidigare erbjudande om separation. Necker betalade S:s skulder mot löfte att han lämnade Paris och inte vidare besvärade sin hustrus familj. S tog pengarna, stannade kvar och levde sina sista år i djup misär. Han avled under en resa 1802.

S har av samtid och eftervärld ofta setts som en obetydlig person, ovärdig den höga post som han på ett okonventionellt sätt skaffade sig. Han förhånades av sina antagonister för bristande begåvning och det har även färgat vissa forskares omdöme. "Den 34-årige S ... hade uteslutande franska hovets gunst att tacka för sin upphöjelse, vartill varken hans egenskaper eller föregående verksamhet berättigade honom" (Odhner, 2, s 276). Men bilden är inte entydig. Många samtida vittnar om hans förmåga att övertyga genom sin ärlighet och sitt älskvärda sätt. Andra forskare har också hävdat att S långt ifrån var en obetydlig person eller listig intrigör; om detta vittnar den konsekvens och orädd-het med vilka han drev sin uppfattning, främst då det gällde förhållandet mellan Frankrike och Sverige. Oavsett synen på S tycks alla bedömare vara eniga om att Germaine S inte var någon tillgång för vare sig hans yrkesutövning eller privatliv.

Författare

Rolf Hagstedt

Arkivuppgifter

Brev från S i KB, RA (bl a många till G A Reuter-holm) o i Trolle- Ljungby arkiv (till C G v Brinkman). 

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Correspondance diplomatique du baron de Staél-Holstein, ambassadeur de Suéde en France, et de son successeur comme chargé d'affaires, le baron Brinkman. Documents inédits sur la revolution (1783-1799), recueillis aux archives royales de Suède et publiés avec une introduction par L. Léouzon Le Duc. Paris: Hachette, 1881. xlvi, 416. [3] s.

Tryckta arbeten (bidrag): [Lettre au roi de Suède, le 16juillet 1789] (Nouvelle revue rétrospective, 1898, n:o 49 (10 juillet), s 25-28). - Brevväxling mellan Stael von Holstein och Rosenstein (Svenska memoarer och bref, 9. Ur Nils von Rosensteins brefsamling. Bref från Rosenstein, Staél von Holstein, Leopold, Adlerbeth och Kellgren, Utg af H Schück, Sthlm: Bonnier, s 46-77). [Brev från E M S v H, s 46-52, 57-58, 69, 73-75.]

Källor och litteratur

Källor o litt: F Almén, Gustav III o hans rådgivare (1940); H Borelius, Carl Gustaf v Brinkman, 1-2 (1916-18); S Carlsson o T Höjer, Den sv utrikespolitikens hist, 3:1-2,1792-1844 (1954); G Castrén, Gustav Philip Creutz (1917); H E Charlotta, Dagbok, 3-6 o 9 (1907, 1920,1923, 1927 ol942); D Cooper, Talleyrand (1951); J A Ehrenström, Efterlämnade hist anteckningar, ed SJ Boéthius, 1-2 (1882-83); A v Fersen, Dagbok, ed A Söderhjelm, 1-4 (1925-36); F A v Fersen, Hist skrifter, 5-6 (1870); R F Hochschild, Memoarer, ed H Schiick, 2-3 (1909); O Jägerskiöld, Den sv utrikespolitikens hist, 2:2,1721-1792 (1957); L Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); Odhner, 2-3, reg SBL; P de Pange, Monsieur de S (1931); G v Proschwitz, Gustave III par ses lettres (1986); H Schack, M o M.me de S: en äktenskapshist i bref (1905); H Stålhane, Gustaf III» resa till Italien o Frankrike (1953); A Söderhjelm, Sverige o den franska revolutionen, 1-2 (1920-24); J Wickman, M:me de Staél o Sverige: bidr till M:me de Staéls biogr ... (1911); O F Winter, Repertorium der diplomatischen Vertreter aller Länder, 3, 1764-1815 (1965).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Magnus Staël von Holstein, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20029, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20029
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Magnus Staël von Holstein, urn:sbl:20029, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-20.