Meriter

4 Stenbock, Gustaf Otto, sonson till S 3, f 7 sept 1614 i Länghem, V Götaland (Isogæus, s 617), d 24 sept 1685 i Sthlm (ibid, s 639; begr 30 april 1686 där, Ridd). Föräldrar: riksrådet frih Gustaf S o grev Beata Margareta Brahe. Hovjunkare 27, ryttare vid Smålands kavallerireg 31, kornett där 32, fänrik vid Scheratins tyska reg 33, kompanichef vid Hastfers tyska reg senast 12 juni 35, major där sept 36, överstelöjtn vid Kronobergs reg 36, överste för reg 28 april 37, generalmajor av infanteriet 31 juli 43, överkommendant i Minden 44, deltog i riksdagarna 44, 50 o 52, överkommendant i Westfalen 28 aug 45, generallöjtn av infanteriet löjan 47, general av infanteriet 30 mars 48, greve 27 mars 51 (introd 52), guvernör i Riga 31 maj 52-54, riksråd senast 18 nov 52 (ed 24 dec 52), krigsråd 18 jan 53, lagman över Ingermanland 4 juni 53-60, rikstygmästare 14 april 55-4 mars 57, fältmarskalk 28 juni 56, generalguvernör över Skåne, Halland o Blekinge 17 mars 58-64, lagman över Norrlands lagsaga 60-80, riksamiral (från 82 översteamiral) från 8 juni 64, LU:s kansler 19 dec 66-84, k råd från 28 febr 82.

G 1) 22 juli 1645 i Sthlm, Nik, m frih Brita Horn, d 5 juni 1653 där (Elgenstierna; begr 14 aug där, Ridd), dtr till riksrådet frih Klas Kristersson H (bd 19, s 347f) o frih Sigrid Oxenstierna; 2) 1 juni 1658 i Gbg (Johan Rosenhanes dagbok 1652-1661, ed A Jansson, 1995, s 233) m hovfröken grev Christina Catharina De la Gardie, f 7 okt 1632 i Sthlm (Bilberg, s 94), d 15 nov 1704 i Ed, Sth (Bilberg, s 101ff), dtr till riksmarsken greve Jakob Pontusson D (bd 10) o grev Ebba Brahe, samt tidigare g m fältmarskalken greve Gustaf Adolf Levenhaupt (bd 22).

Biografi

S blev efter en uppenbarligen ganska begränsad utbildning - han företog tydligen ingen bildningsresa i utlandet - hovjunkare hos Gustav II Adolf 1627 och följde honom till Preussen, där han började sin militära karriär. S deltog i slagen vid Nördlingen och Dömitz och blev snart major. Han var också med i slaget vid Wittstock 1636, varefter han blev överstelöjtnant och sedan överste vid Kronobergs regemente. Som sådan deltog S i slaget vid Chemnitz 1639, varefter han förberedde den sv härens övergång över Elbe. Under slaget vid Leipzig 1642, där han och hans regemente tog fiendens artilleri, blev han sårad i vänstra benet, varefter han länge låg sjuk och även vistades en tid i hemlandet. S deltog sedan i kriget mot Danmark 1645, varunder han ledde rensningen av Sveriges västra gränsområde från de dansk-norska trupperna. Därefter blev han utnämnd till generallöjtnant och till general i samband med avslutandet av det trettioåriga kriget 1648.

Under fredsåren fortsatte S sin karriär och blev riksråd med placering i Krigskollegiet och därtill guvernör i Riga och lagman i Ingermanland. Den nye regenten Karl X Gustav insåg S:s stora militära förtjänster och utnämnde honom till rikstyg-mästare, varefter han tog med honom till Polen sommaren 1655. Där var S med om att inta Warszawa, varpå han med en del av den sv hären gick mot Preussen och sedan till Novy Dvor vid floden Bug, där han i sept besegrade de polska masurerna. Efter Karl Gustavs stora segrar förenade sig kungen och S och gick tillsammans mot polska Västpreussen. Thorn (Torun) och Elbing (Elblag) intogs, och S fullbordade erövringen av Västpreussen.

S intog i febr 1656 Marienburg (Malbork), och i okt samma år vann han en seger mot polackerna vid Filippovo. Han belägrade Danzig (Gdahsk) i maj men beordrades efter Karl Gustavs seger vid Warszawa att marschera österut, mot Memel. Där vann han tillsammans med kurfursten av Brandenburg 12 okt ytterligare en seger över polackerna. Kungen var uppenbarligen nöjd med S:s prestationer på slagfältet, eftersom han vid denna tid gav S en stor donation i Västergötland.

S och hans armé förenade sig sedan med de trupper som Sveriges bundsförvant Georg Råkoczy, fursten av Siebenbtirgen, fört i fält, men det blev snart därefter en brytning mellan denne och Karl Gustav. I och med att Danmark angrep Sverige sommaren 1657 begav sig kungen hem, dit även S befalldes, och kriget i Polen avvecklades. Riksmarsken Gustav Horn (bd 19) hade avlidit, och S skulle enligt den fullmakt han fick i juni 1657 näst efter riksdrotsen Per Brahe (bd 5) föra det högsta befälet över Sveriges försvar. S reste i juli s å till Sverige. Samma månad befullmäktigade Karl Gustav S att vara överbefälhavare över militien i Sverige.

I kriget mot Danmark gick S med de sv trupper han kunde skrapa ihop till Orkel-ljunga i norra Skåne. Han hade en svår försörjningssituation och mötte de danska trupperna i Halland vid Kattarp. Danskarna var överlägsna i antal, men det slag som S och hans trupper utkämpade mot dem kan betecknas som oavgjort. Kungen var emellertid missnöjd med S, men denne revanscherade sig i och med ett angrepp mot Norge, där han hade viss framgång. Under denna kampanj fick han meddelande om freden med Danmark i febr 1658.

I detta sammanhang utnämnde Karl Gustav S till generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge. När det andra danska kriget, som kungen inledde i aug 1658, utbröt, befalldes S att gå till Själland, där han enligt kungens plan skulle leda ett anfall mot Khvn. Detta blev inte av, eftersom holländska flottan kom till danskarnas bistånd. Karl Gustav ledde själv stormningen av Khvn, vilken dock misslyckades. S kunde emellertid med en mindre trupp inta Nakskov på Lolland i juli 1659. Som belöning för denna framgång gav kungen honom kronans inkomster av Frosta hd i Skåne jämte 5 000 rdr. Därefter återvände S till Skåne.

Kungen krävde dock ytterligare militära tjänster av S. I den kris som hade uppstått genom att Danmarks allierade drev svenskarna ut ur Jylland fick S order att rädda den sv hären på Fyn men lyckades inte utan led där ett stort nederlag. När kungen meddelades detta, lär han ha utropat: "Har fienden tagit getterna, kunde den lika så gärna ha tagit bocken med!" Karl Gustav torde knappast ha fällt detta yttrande, men det kan få stå för den besvikelse han kände över nederlaget.

S deltog sedan som generalguvernör tillsammans med Corfitz Ulfeldt och Johan Gyllenstierna (bd 17) i en kommission som skulle undersöka de nytillkomna provinsernas tillgångar. Under S lydde fyra landshövdingar, och i hans uppgift som generalguvernör ingick också att göra förhållandena mellan krona, adel och allmoge så lika dem i övriga Sverige som möjligt.

Karl Gustav ville inkorporera de skånska provinserna fullt ut till likhet med andra landskap i Sverige, bl a i fråga om tullarna. Adeln tvingades också att acceptera samma tullar som i Sverige. Efter kungens död kom förmyndarregeringen för Karl XI att bestämma politiken mot Skåne. S och riksskattmästaren Gustav Bonde (bd 5) ledde en lantdag med de tre högre stånden i Skåne 1662, som resulterade i den s k Malmö recess, vilken innebar att de skånska ständerna fick säte i den sv riksdagen och samtidigt behålla sina gamla lagar och privilegier. S - som själv skaffade sig stora gods i Skåne - bidrog i detta sammanhang till att rikssvensk adel med besittningar i Skåne i stort sett behöll alla de privilegier som den skånska adeln haft under den danska tiden och som var förmånligare än de sv adelsprivilegierna. Allt detta raserades senare under Karl XI:s envälde.

S blev 1666 kansler vid LU med hänvisning till hans erfarenheter som generalguvernör över de nyligen erövrade provinserna. Han besökte universitetet endast någon enstaka gång men uppehöll en rätt omfattande korrespondens med universitetsledningen. Han avgick på egen begäran från ämbetet 1684.

När C G Wrangel fick posten som riksmarsk - en befattning som S önskat sig - begärde S att få bli riksamiral och erhöll även detta ämbete, främst med understöd av sin svåger rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) och riksdrotsen Per Brahe. Detta bidrog till De la Gardies dominans i förmyndarregeringen - bestående av änkedrottning Hedvig Eleonora och de fem riksämbetsmännen - eftersom S liksom Brahe genomgående anslöt sig till De la Gardies uppfattningar. Även Brahe hade i sitt första äktenskap varit svåger till S. Politiskt spelade S ingen större roll i regeringen utom som stöd för rikskanslern och hans politik.

S drev emellertid inte amiralitetets verksamhet med den kraft som skulle ha behövts. Han liksom amiralerna under honom, Nils Brahe (bd 5) och Clas Stiern-sköld, hade heller ingen erfarenhet av sjöväsendet eller insikt i flottans förvaltning. Trots de många behov som fanns hade Amiralitetskollegiet stora obetalda fordringar på kronan. De brister som uppstod visade sig, när ett krig bröt ut 1675 med bl a Nederländerna och Danmark.

Flottan måste då sättas i sjön för att de sv provinserna i Tyskland skulle kunna försvaras, men utrustningen blev först fördröjd, så att skeppen kunde löpa ut först i okt, och när S hade fört flottan mot södra Gotland visade det sig att den knappast var stridsduglig, eftersom flera fartyg var i dåligt skick; dessutom blev många sjömän sjuka och en hel del dog, delvis p g a att maten var skämd. S tvingades därför att föra flottan tillbaka till Sthlm. Händelsen visade att det fanns stora brister i flottans förvaltning.

En kommission, där Johan Gyllenstier-na var en av de dominerande, undersökte orsaken till misslyckandet, inte minst S:s ansvar. Vidare tillsattes en rätt, i vilken sju riksråd med assessorer ingick; den har karakteriserats som en delvis "politisk domstol", präglad av oppositionen mot De la Gardie och dennes anhängare. I anklagelserna mot S ingick även att han använt personal från flottan för arbeten på sina privata byggnader. Han förklarades inkapabel, suspenderades och avkrävdes ett skadestånd på över 200 000 dir silvermynt. Utgången var på flera sätt ett dråpslag för S, även om skadeståndet senare sänktes till 100 000 dir.

S tvingades lämna befattningen med flottan men fick behålla sin titel, som dock under Karl XI:s envälde ändrades till översteamiral, eftersom kungen ville markera att hans tjänstemän inte stod i något abstrakt rikes tjänst utan var hans personliga tjänare.

När danskarna 1675 angrep Sverige, erbjöd S sina tjänster. 1677 fick han i uppdrag att leda försvaret i väster, där han var överbefälhavare från nov 1677 till nov 1679. Han återtog det av danskar och norrmän erövrade Bohus och angrep dem i en drabbning vid Uddevalla men misslyckades med att inta staden innan freden i Lund ingicks.

Under hela 1680-talet pågick rannsakningarna om S:s godsförvärv. Han blev föremål för flera hårda domar i reduktions- och räfstemyndigheterna, delvis p g a sina donationer på förbjudna orter och sin ställning i förmyndarregeringen, vars handlingar han och De la Gardie ensamma fick svara för, eftersom deras kolleger i regeringen nu hade avlidit. De båda hävdade att rådet i övrigt också varit medbestämmande i regeringsbesluten, vilket riksråden sökte gendriva. S dömdes även att betala de dagsverken som han som ovan nämnts ansågs ha tagit ut från flottans personal för att arbeta på hans egendomar. Ingen av dem som under Karl XI anklagades för liknande handlingar - vilka dock baserades på en mer eller mindre godkänd och rätt omfattande praxis - hade använt så många av kronans dagsverken som S för privata ändamål. Kungen lät dock S kvarstå som översteamiral, ehuru den verklige chefen för amiralitetet från 1679 var Hans Wacht-meister. S motsatte sig förgäves att flottans huvudstation blev Karlskrona.

S ägde många egendomar i Sverige och i Estland, såsom Hässelbyholm i Södermanland, Torpa - det gamla stenbockska godset i Västergötland - Ulvsunda och Huvudsta nära Sthlm, Vapnö i Halland (köpt 1661) samt gården Harg i Uppland, där han anlade ett järnbruk, och Svarta järnbruk i Finland. Hans andra hustru var förmögen och köpte vissa av dessa egendomar.

S erhöll Frosta hd i Skåne av Karl Gustav på Norrköpings besluts villkor men fick senare byta det mot Månstorps sätesgård i Ingelstads sn. S köpte flera huvudgårdar i nordvästra Skåne, bl a Vegeholm nära Helsingborg med den underliggande Pålsjö stenkolsgruva samt Rögle och Span-narp. Han erhöll Billesholm i pant 1665 i stället för Marsvinsholm, ett pantegods som S 1657 hade fått av Karl Gustav men som tre år senare återgått till den tidigare ägaren Urne.

S:s andra hustru förvärvade dels genom arv, dels genom köp det stora godskomplexet Kolk, Kida, Neuenhof och Könda i Harrien i norra Estiand, vilka hon efter makens död lät göra till fideikommiss.

S köpte en tomt på Blasieholmen i slutet av 1669 av sin syster, änka efter riksskattmästaren Seved Bååt (bd 7), som där låtit bygga ett palats vilket brunnit ner. S lät återuppbygga detta, bl a med hjälp av ett stort antal amiralitetetsdagsverken där liksom vid Hässelbyholm. Palatset på Blasieholmen pantsattes sedermera för att göra det möjligt att betala det skadestånd till kronan som reduktionsmyndigheterna avkrävde S.

S:s karriär var speciell inte bara för att han nådde så långt utan även för att han efter en lång bana som lantmilitär slutade som riks- och översteamiral. Han lämpade sig uppenbarligen inte för riksamiralsämbetet och fick även lida för detta. Att hans styrka låg på det lantmilitära området vi- sade han i de betydande insatser som han gjorde i Tyskland, Polen, Danmark och vid den sv gränsen mot Norge. S ägde en strategisk blick och visste att ordna sina truppers rörelser till sin fördel och fiendens nackdel. Denna kapacitet visade sig särskilt i hans förmåga att leda trupperna vid flodövergångar, belägringar och större befästningsarbeten.

S var dock ingen framstående politiker och kunde inte göra sig gällande inom rikspolitiken annat än som stöd för M G De la Gardie i förmyndarregeringen för Karl XI. Det stora debaclet kom så efter hans misslyckade sjötåg 1675. Under enväldet förlorade han även en stor del av sina egendomar.

Författare

Stellan Dahlgren

Arkivuppgifter

Arkiv (konc, kopieböcker, korrespondens, räfst- o reduktionshandkar, handkar rör militär verksamhet, godshandkar m m) efter S i Bergshammarsaml, Ericsbergsarkivet, Sjöholmsarkivets autografsaml, Skoklos-tersaml o Stenbockssaml i RA; handkar även i De la Gardieska saml i LUB o en mindre brevsaml i GUB. -Brev från S i KB, LUB (bl a till AJ De la Gardie, A Forbus o G Kruus), RA (bl a till S Bielke, E Dahlbergh, A Erskein, A Oxenstierna oj Oxenstierna samt många till Karl X Gustav, P Brahe, M G De la Gardie o C G Wrangel) o i UUB (bl a till E Oxenstierna).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): General-guvernören öfver Skåne, Halland och Blekinge, grefve Gustaf Otto Stenbocks berättelse af år 1662 (HSH, d 31, Sthlm 1850, s 321-395). - General-guvernören Gustaf Otto Stenbocks skrivelse till Kongl. Maj:t ang. befästningarne i Skåne, Halland och Blekinge; dat. Malmö den 17 apr. 1662 (HSH, d 35, Sthlm 1854, s 375-381).

Källor och litteratur

Källor o litt: B Asker, Officerarna o det sv samhället 1650-1700 (1983); J Bilberg, ... Et Nytt Lefwerne ... liikpredikan ... vid ... Christina Catharina De La Gardie ... begrafning [1705]; R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1964); Carl X Gustafs armé, ed A Stade (1979); J L Carlbom, Om Karl X Gustafs polska krig... (1905); dens, Tredagarsslaget vid Warschau (1906); F F Carlson, Minne af riksamiralen grefve G O S (SAH ifrån år 1796, 48, 1872); G Clemensson, Flottans förläggn till Karlskrona (1938); Elgenstierna; C Ellehag, Palatsen i Sthlm under stormaktstiden (1998); A Erlandsson, Skånska generalguvernemen-tet 1658-1693 o dess arkiv (1967); K Fabricius, Skaanes Övergång fra Danmark til Sverige, 1-2 (1955); B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660-1664 (1932); dens, Sveriges yttre politik 1664—1668 (1949); dens, Sveriges yttre politik 1668-1672 (1961); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675-1679 (1943); S Isogæus, ... Wijd ... Gustaff Otto Steenboks ... jordafärd (1686); A O Johnsen, Krabbekrigen (1967); Kampen om Skåne, ed G Rystad (2005); J Kleberg, Krigskolks hist: biogr anteckn:ar 1630-1868 (1930); O Lindqvist, Jakob Gyllenborg o reduktionen (1956); L Magalotti, Sverige under år 1674 (1912); Polens krig med Sverige 1655-1660, ed A Stade oj Wimmer (1973);J Rosén, Skånska privilegie- o reduktionsfrågor 1658-1686 (1944); B Runmark, Det okända palatset på Blasieholmen (1989); G Rystad, Johan Gyllenstierna (1957); dens, Karl XI (2001); H H v Schwerin, Skånska herrgårdar under sv tid (1934); U Sjödell, Kungamakt o högaristokrati (1966); SMoK; Stenkol o lera, 2: kolbrytn o kolfältsundersökmar i Skåne från 1658 dll 1737 (1958); Sv flottans hist, 1 (1942); M Weibull, LU:s hist 1668-1868, 1 (1918); E Wendt, Amiralitetskolks hist, 1 (1950); G Wlttrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik, 1-2 (1914-17); A Zettersten, Sv flottans hist, åren 1635-1680 (1903).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf Otto Stenbock, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/20070, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:20070
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf Otto Stenbock, urn:sbl:20070, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stellan Dahlgren), hämtad 2024-04-20.